Från dagens diskussion. Internationella rättegången i Nürnberg börjar nalkas sitt slut, och även på andra håll är rättsförfarandet mot krigsförbrytarna i full gång. För kännedomen om vad som verkligen tilldragit sig under nazistregimen äro de utredningar som göras i dessa mål ovärderliga. För sanningens fastställande och för att hindra kommande försök att bortförklara det skedda är det av stort värde att, såsom fallet är, de anklagade äga frihet att försöka bemöta uppgifterna om ogärningarna.

 

366 IVAR STRAHL.    Med tillfredsställelsen blandar sig hos många en undran: Är det rätt eller makt som dikterar domarna? I Svenska Dagbladet för den 26 januari i år framställde biskop CULLBERG denna fråga. Han finner det visserligen riktigt, att krigsförbrytarna straffas, och har ingen invändning mot det sätt på vilket räfsten anordnats. Han frågar emellertid, om icke likartade förbrytelser förekommit på andra håll utan att man inskridit mot de skyldiga. Om så är fallet — vilket icke generellt kan antagas eftersom segermakterna utan tvivel beivrat brott som deras egna förövat — skulle detta enligt biskop Cullbergs tankegång medföra, att man icke kan tala om att rätten triumferar när de nazistiska krigsförbrytarna dömas.
    Synpunkten har naturligtvis sitt berättigande, och det varmhjärtade inlägget är väl motiverat som en vädjan till var och en att besinna de orättvisor varav världen är full.
    Men är verkligen denna motsättning mellan makt och rätt befogad? Visst kan en regel betraktas som rättsregel, fastän den tillämpas endast mot ett fåtal av dem den efter sitt innehåll borde drabba. Låt oss icke glömma, att i vårt välordnade Sverige begås långt flera brott än de som bliva beivrade. Beträffande ett brott sådant som fosterfördrivning ligger detta i öppen dag. Det anses säkert, att det i Sverige förövas flera än 10,000 kriminella aborter om året, men årliga antalet för detta brott sakfällda kvinnor stannar vid omkring ett hundratal. Ändock anses på håll som biskop Cullberg företräder det vara rätt att fosterfördrivningar bestraffas. Man finner nämligen straffet grundat i sin sedliga uppfattning; det kräves av rättsmedvetandet. Så anses ju också fallet vara med straffen för krigsförbrytarna.
    Det är emellertid icke på detta sätt man bör se straffrättens uppgift. Numera är man inom kriminologin tämligen ense om att straff icke är motiverat om det icke fyller den praktiska uppgiften att förebygga brott. Från denna synpunkt anmäla andra tvivel om det berättigade i räfsten med krigsförbrytarna. Man frågar sig, om denna icke mera är ett utslag av hämndeinstinkter än en välöverlagd kriminalpolitisk åtgärd.
    Att starka känslor av indignation över krigsförbrytelserna äro ett pådrivande element vid räfsten är uppenbart. Hur vore väl annat möjligt! Och givetvis är det önskvärt, att känslorna icke löpa i väg med förståndet. Men det finns icke desto mindre fog för att göra gällande, att bestraffning av krigsförbrytare är motiverad såsom en rationell brottsförebyggande åtgärd, nämligen såsom ett medel ägnat att i framtiden avhålla andra från liknande eller besläktade handlingar. I den mån räfsten är ändamålsenlig från denna synpunkt, står den i linje med våra inhemska straffrättsliga åtgärder.

 

Juristföreningen i Stockholm diskuterade vid sammanträde d. 21 mars domsmotiveringarna. Diskussionen kom att huvudsakligen röra det ofta framförda önskemålet, att domstolarna måtte ge klarare besked om grunderna för sina domslut. Från advokathåll gjordes med styrka gällande, att den förlorande parten har ett befogat anspråk på att få veta skälen varför domen går honom emot och att klarare be-

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 367sked därom mången gång skulle avhålla honom från att söka ändring. Inledaren, prof. EKELÖF, framhöll också rättslivets intresse av att få kännedom om de rättsgrundsatser som äro ledande för domstolarna.
    Man kan nog vara ense om att det är ett önskemål att parterna erhålla ett icke helt knapphändigt besked om huru domstolen ser på de frågor som varit föremål för tvist i målet. Det skall icke förnekas, att det ibland, ja kanske ofta, brister i detta avseende.
    En fråga är emellertid, huru långt domstolarna böra gå när det gäller att framlägga sitt resonemang. I inledningsföredraget och under diskussionen hänvisades till att man exempelvis i Norges Høyesterett ger själva domen utan motivering men i stället låter varje domstolsledamot fritt i ett anförande framlägga sin motivering. Ofta kunna ledamöter därvid mer eller mindre helt instämma med någon som voterat förut. »I det vesentlige og i resultatet enig med førstvoterende» är i Norge ett vanligt votum.
    En sådan metod har otvivelaktigt vissa fördelar, och det förtjänar väl övervägas, om den icke möjligen är överlägsen den hos oss brukliga. Det bör emellertid också framhållas, att metoden har avigsidor. Domstolarna tvingas icke på samma sätt som hos oss att i korthet framhålla de för domslutet avgörande omständigheterna. Icke heller innebär metoden någon press på ledamöterna att samla sig om en gemensam motivering. I stället yttrar sig varje ledamot, i den mån han ej instämmer i ett föregående votum, ungefär som om han hade att skriva en artikel om målet.
    För att skriva en artikel måste man emellertid ha stoff. Varifrån skall detta hämtas? I den mån det icke gäller att fastställa omständigheterna i målet utan att bedöma dem, hämtas det till stor del från tidigare domstolsavgöranden, som sålunda komma att anföras och utläggas i senare domar. Mot detta är kanske i och för sig icke något att erinra. Det hämtas vidare från doktrinen. I denna finner man en bearbetning av rättsfallsmaterialet, tolkningar av lagrum och sammanhängande framställningar av rättsområdet. Eftersom icke varje domare i varje mål kan hinna bilda sig en egen uppfattning ej blott av hur den föreliggande rättsfrågan bör avgöras utan även av därmed sammanhängande eller angränsande frågor, föranledes ledamot att vid författandet av sitt votum taga ställning till doktrinen på ett annat sätt än hos oss. Det är i Høyesteretts motiveringar alls icke ovanligt, att rättsvetenskapliga författares åsikter åberopas eller kritiseras. Detta är naturligtvis på ett sätt av värde. Man kan emellertid ifrågasätta, om icke förfaringssättet medför en viss benägenhet att fästa större vikt vid de senaste rättsvetenskapliga teorierna än som är önskvärt.
    Ett exempel må anföras till belysning av det sagda. Skadeståndsrätten är både i Norge och hos oss till stor del en produkt av domstolarnas rättsskapande verksamhet. Medan hos oss domsmotiveringarna sorgfälligt undvika att taga ställning till de teoretiska problem som möta i sammanhanget, åberopas i norska domsmotiveringar ofta lärorna om farlig verksamhet, rättsstridighet, adekvans m. m. För den norska skadeståndsrättens utveckling ha också dessa läror spelat större

368 IVAR STRAHL.roll än hos oss. Huruvida detta varit lyckligt, är naturligtvis svårt att avgöra, men det kan ifrågasättas. — Att skadeståndsrättsliga frågor i Norge genom de utförliga domsmotiveringarna skulle ha blivit lättare att bedöma, är för övrigt alls icke säkert.

 

Kan man — på tal om skadestånd — försvara, att skadeståndsskyldighet till ruinerande belopp ålägges på grund av vållande som består i ett ögonblicks försumlighet? Frågan inställer sig allt som oftast. Stockholms-Tidningen uppmärksammade den i sitt nummer för d. 2 nov. förra året.

    En stationskarl, skrev tidningen, som förklarats vållande till en tågolycka, förpliktades härom dagen att till S. J. utge ett skadestånd, som beräknas uppgå till c:a 400,000 kr. Man har skäl att spörja vilka samhällsnyttiga funktioner detta skadestånd fyller. Stationskarlen kan naturligtvis icke betala det, hur han än bjuder till. Är då inte ersättningsskyldigheten att betrakta som ett korrektiv? Knappast. I varje fall inte så att skadeståndet utövar någon avskräckande verkan, som står i proportion till dess storlek.
    Över huvud taget förefaller det som om systemet med sådana här jätteskadestånd till staten vore i behov av en revision. Järnvägspersonalen är inte den enda, som har denna för all framtid ruinerande men ändå reellt betydelselösa ersättningsskyldighet hängande över sig, då en försummelse sker. Motsvarande förhållande existerar t. ex. inom försvaret, framför allt inom marinen och flyget. Här finns emellertid redan vissa möjligheter att befria vederbörande från skadestånd. Även i åtskilliga andra fall torde man ha sökt pröva en jämkning av skadeståndsskyldigheten. Det kan måhända föreligga skäl att icke helt avskaffa ersättningsskyldighet för tjänstemän, som genom ett ögonblicks försumlighet kan bli orsak till stora skador. Men rätt att jämka ersättningsskyldigheten till belopp, som den skyldige har möjlighet att gälda, bör i sådana fall alltid föreligga.

    Det är svårt att icke instämma med tidningen. Dess uttalande gäller fall, där statsanställd ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot staten. Det kunde emellertid utsträckas till att omfatta andra fall, där anställd skadar principalens egendom. Det förefaller rimligt, att arbetsgivare, som lämnat egendom i händerna på en anställd, får räkna med risken för skada. Att i sådana fall låta arbetsgivaren bära en del av skadan kan redan från preventionssynpunkt vara motiverat på grund av det inflytande han har över anordningarna. Kritik kan emellertid riktas mot de nuvarande reglerna även där skadan ej vållats av anställd på arbetsgivarens egendom. Tänk t. ex. på de fall där en lägenhetsägare i blygsam ekonomisk ställning eller en portvakt ådrager sig en betydande skadeståndsskyldighet för det han en morgon glömt att sanda på väg eller gata som han är skyldig att hålla i ordning, med påföljd att en passerande råkar halka och skada sig illa. Eller för att taga ett annat exempel: Hur lätt kan icke ett ögonblicks bristande uppmärksamhet vid cykelåkning medföra en kollision, varigenom någon får men för livet och erhåller ett däremot svarande, för skadevållaren ytterst betungande skadeståndsanspråk.

 

Landsvägarnas och gatornas plågoris, rattfylleristerna, ha börjat göra sig påminta i samma mån som biltrafiken återtager sin gamla omfattning efter krigstidens brist på bensin och gummi. På sina

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 369håll resas krav på kraftigare straffrättsligt ingripande. Såsom framgår av »Från dagens diskussion» i SvJT 1946 s. 205 f. har man framkastat tanken, att det skulle vara lämpligt att publicera namnet på den som dömts för rattfylleri. Detta uppslag synes dock ha mött mera motstånd än gillande. Betänkligheterna mot att införa ett sådant modernt skamstraff äro lätta att förstå. Effektiviteten hos förfaringssättet kan också sättas i fråga. Det är visst icke säkert, att brottet skulle framstå såsom mera förkastligt om man finge läsa att de och de, däribland förmodligen åtskilliga i tämligen god social ställning, gjort sig skyldiga därtill. Att tidningarna referera rattfyllerimål och över huvud taget uppmärksamma företeelsen, är däremot synnerligen tacknämligt. Först genom att straffdomarna göras kända kunna ju straffen utöva den allmänpreventiva funktion, som i dessa fall är vad man främst åsyftar med dem.
    Det synes knappast riktigt att beskylla rättsskipningen för mildhet när det gäller rattfylleri. Under året närmast före kriget, år 1938, dömdes icke färre än 1,211 personer till fängelse för detta brott, medan antalet bötfällda stannade vid 358. Under år 1945 var antalet sakfällda endast 563. Antalet steg mot slutet av året, men den ökning av rattfylleriets förekomst som allmänt antages har ännu ej tagit sig något mera påtagligt uttryck i rättsstatistiken.
    Att en skärpning av straffsatserna eller av domstolarnas straffmätning skulle vara motiverad synes knappast troligt. Genom att frihetsstraff så ofta följer på rattfylleri inhamras i allmänhetens medvetande, att brottet är en allvarlig försyndelse. Den som alkoholpåverkad ändock sätter sig vid ratten, skulle nog i allmänhet icke låta avhålla sig därifrån, om det straff han riskerade vore något längre. Att han ej låter avhålla sig från sitt beteende, beror säkerligen mera på att han undervärderar risken för upptäckt eller icke ens tänker på den än på att han finner det straff han riskerar allför obetydligt för att avskräcka honom.
    Statsrådet ZETTERBERG har i ett uttalande i tidskriften Motor i stället för skärpta straff förordat en målmedveten upplysning och propaganda såsom medel att höja trafikkulturen och avgivit parollen »hänsyn, helnykterhet, humor».
    Önskemålet om helnykterhet hos bilförare har ofta föranlett förslag, att lagstiftningen skulle kräva detta av dem. Vid årets riksdag har presidenten SCHLYTER tagit upp denna tanke i en interpellation i första kammaren d. 13 mars, vari han yttrade bl. a.:

    Enligt min mening är tiden nu mogen för att lagfästa det av justitieministern framförda kravet på helnykterhet vid ratten, exempelvis på det sätt att det blir straffbart att föra bil inom viss tid efter varje spritkonsumtion, ägnad att lämna efter sig någon alkoholkoncentration i blodet. Förebild till ett dylikt förbud mot spritkonsumtion viss tid före bilkörning kan hämtas från norsk lagstiftning. Den sålunda ifrågasatta begränsningen i friheten att dricka sprit före bilkörning synesfullt uppvägas av samhälleliga hänsyn till trafiksäkerheten.

    Interpellationen lär komma att besvaras av kommunikationsministern.

 

24—467004. Svensk Juristtidning 1946.

370 IVAR STRAHL.Mycken uppmärksamhet har i den offentliga diskussionen ägnats en promemoria av prof. KINBERG, som åtföljde ett remissvar av socialstyrelsen angående Beckombergas användande såsom vårdanstalt för alkoholister. Prof. Kinberg framlade däri ett program bl. a. för behandling av dem som anhållas för fylleri. Enligt honom är det icke rationellt att, såsom nu sker, släppa fylleristerna när de sovit ruset av sig och låta påföljden i övrigt bliva böter. I stället borde varje person, som omhändertages på allmän plats i oredig sinnesförfattning, placeras på en sjukavdelning, där man dels kan diagnostisera tillståndet — hans sinnesförfattning kan nämligen bero på annat än alkoholförtäring — dels kan ge den omhändertagne den omedelbara behandling han behöver. Därefter borde i varje fall förfaras på det sätt som för detta fall är rationellt.
    I Tidskrift för nykterhetsnämnderna 1946 s. 25 ff. utvecklar och förklarar Kinberg närmare sitt förslag. Han framhåller vikten av att de omhändertagna bli föremål för diagnos. Åtminstone bör blodprov tagas.

    Förgiftningar med andra narkotiska medel än alkohol är, säger han, vanliga och riskerna för förväxling med alkoholrus stora även om sådana förväxlingar inte utgör någon större procent av de omkring 36,000 årliga fyllerifallen här i landet. Dessutom finns det åtskilliga andra tillstånd av oredig sinnesförfattning som kan likna rus utan att ha det minsta med alkoholförgiftning att göra: maniska exaltationstillstånd, epileptiska omtöckningar, delirium tremensanfall utan att vederbörande vid tillfället befinner sig i alkoholrus, oklarhetstillstånd i samband med hjärnarterioskleros, hjärnskakningar etc.

    Patienten bör, fortsätter Kinberg, hållas kvar på sjukhuset tills samtliga förgiftningssymptom, alltså även bakrussymptom, försvunnit, vilket i allmänhet inträffar inom 24 timmar, någon gång först efter 48 timmar. Kvarstå symptomen sedan denna tid förflutit, är redan detta ett bevis, att man har med någonting annat att göra än en akut alkoholförgiftning.
    Vad som vidare skall ske bör, säger prof. Kinberg, bero på diagnosen.

    Är det fråga om en kroppslig sjukdom som inte har med alkoholförgiftning att göra och visar utredningen att patienten är nykter och skötsam så uppmanas han att själv söka läkarvård eller inremitteras vid behov till kroppssjukhus.
    Konstateras alkoholförgiftning anmäles fallet till den alkoholdispens är som bör finnas i varje stad och som bör stå under ledning av särskilt skolade läkare med annan nödig personal (socialvårdare, sköterskor). Här verkställes utredning för att klarlägga vad för slags fyllerist patienten är.
    Om han är olycksfallsfyllerist, d. v. s. en nykter och ordentlig person som av särskilda omständigheter (trötthetstillstånd, svaghet efter sjukdom, häftiga sinnesrörelser eller annat) varit intolerant mot alkohol och därför blivit berusad av en spritkvantitet som vanligen inte brukar ge berusningstecken, eller är han en tillfällighetsfyllerist som råkat bli berusad genom en tillfällig oaktsamhet så sker ingenting vidare än att han underrättas om utredningens resultat och upplyses om de risker han utsätter sig för genom att förtära alkohol.
    Är, såsom mycket ofta är fallet, den akuta berusningen ett symptom på verkligt alkoholmissbruk så bestämmes behandlingen av alkoholmiss-

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 371brukets särskilda symptom. Om den anhållne är alkoholist i medicinsk mening, utan att förete de indikationer som behövs för att han skall kunna behandlas enligt alkoholistlagen, då skall dispensären söka ordna med lämplig medicinsk vård åt patienten, antingen ambulatoriskt eller, om så behövs, på kroppssjukhus.
    Är patienten även i nyktert tillstånd en psykiskt sjuk eller abnorm människa som behöver psykiatrisk vård då bör sådan vård anordnas, vare sig detta kan ske inom den allmänna sinnessjukvårdens ram eller på något av de alkoholsjukhus som med det snaraste måste inrättas.
    Är han alkoholist i social mening så att alkoholistlagen kan tillämpas på honom överlämnas han till vederbörande nykterhetsvårdande organ (lokal nykterhetsnämnd, länsnämnd) som har att draga försorg om hans fortsatta behandling antingen genom övervakning och andra psykologiskt stödjande åtgärder eller genom intagning på alkoholistanstalt.

    Förslaget förtjänar otvivelaktigt att allvarligt övervägas. Man kan vara ense om att fylleriböter icke äro något effektivt kriminalpolitiskt medel; antalet fylleriförseelser, inklusive de enligt strafflagen för krigsmakten bestraffade, närmar sig 40,000 om året. Huruvida man alldeles kan undvara böter för dem som på grund av berusning uppträda störande på allmän plats, är dock måhända tvivel underkastat. Det måste också beaktas, att det är angeläget att kvarhållandet på sjukavdelning eller alkoholdispensär icke genom sin längd eller förfaringssättet i övrigt blir alltför chikanerande för den tillfällige fylleristen. Kinberg säger emellertid härom:

    För den ordentlige och skötsamme olycksfalls- eller tillfällighetsfylleristen kan det omöjligt vara värre att få tilbringa en natt eller ett dygn på ett sjukhus än att ligga en natt i en polisfinka. Den diskreta utredningen rörande hans alkoholförhållanden i övrigt som göres på alkoholdispensären omedelbart efter fylleritilldragelsen är dessutom mera ägnad att väcka hans eftertanke och mana honom till försiktighet än det faktum att staten plockar honom på ett par tior och f. ö. låter honom löpa som om ingenting hänt.

När sjuttonde nordiska juristmötet i Helsingfors 1937 diskuterade nulla poena sine lege, framhöll endast en talare, att frågan om rättssäkerhet inom straffrätten har en motsvarighet inom socialvården. Det är dock påfallande, att medan inom straffrätten garantier av skilda slag — noggrant utformade brottsrekvisit som knyta påföljden till en begången gärning, domstolsförfarande med offentlig och muntlig förhandling, rättshjälp, instansordning etc., justitieombudsmannens kontroll m. m. — ansetts oumbärliga, det alls icke i motsvarande mån sörjts för rättssäkerheten inom socialvården, som dock kan innebära frihetsberövande av lika ingripande slag. Krav på ökade rättssäkerhetsgarantier inom socialvården ha emellertid framställts, och olika uppslag ha diskuterats under senaste tiden.
    Jur. dr HILDING EEK har i SvJT 1946 s. 66 ff. skisserat en plan att inrätta särskilda social domstolar med uppgift att administrera i främsta rummet socialvårdens samtliga frihetsberövanden. Han tänker sig en socialdomstol i varje län, bestående av lagfaren ordförande och såsom bisittare två lekmän och två läkare. På liknande tanke har socialvårdskommittén varit inne i sitt betänkande angående socialvårdens organisation (1942: 56 s. 178 ff.), när den ifrågasatt att huvudpar-

372 IVAR STRAHL.ten av de socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärenden som nu ankomma på länsstyrelserna skulle överflyttas till länssocialnämnder, knutna till länsstyrelserna och med landshövdingen som ordförande men i övrigt bestående av ledamöter som ej äro befattningshavare vid länsstyrelsen.
    I Dagens Nyheter för d. 15 mars ställer sig generaldirektör BERGQUIST sympatisk till tanken på socialdomstolar i länen. Den är, säger han, värd en allvarlig prövning:

    En anordning varigenom i varje län inrättades ett socialkollegium med en jurist, helst domare, som ordförande och socialt intresserade och erfarna personer som bisittare skulle säkerligen fylla en uppgift.
    Här skulle den som hotades av ingripande få tillfälle att muntligen lägga fram sina skäl och bemöta de påståenden som riktats mot honom. En verklig förhandling inför kollegiet emellan det initiativtagande organet och den »anklagade» skulle bringa klarhet och ge bättre underlag för ett rättvist bedömande än den nuvarande ordningen. Genom vittnesförhör och hörande av sakkunniga skulle utredningen fullständigas och värdet av intyg och utlåtanden riktigare kunna bedömas. De fördelar som den nya rättegångsordningen avser att tillföra den judiciella rättsskipningen skulle helt kunna komma även det administrativa förfarandet till godo. Om så rättshjälpsinstitutionen utbyggdes eller kollegiet finge rätt att förordna biträde åt svaranden, skulle denne i allt väsentligt bli jämställd med den som åtalas inför domstol och få samma rättsskydd som denne. Att vissa svårigheter skulle uppkomma med hänsyn till de ofla ömtåliga personliga förhållanden som måste beröras i ärenden av denna art kan icke förnekas, men de äro knappast av den natur att de behöva lägga hinder i vägen för den föreslagna anordningen.

    Önskar man förstärka det judiciella inslaget i socialvården, förtjänar även den högsta instansen uppmärksamhet. Sista ordet beträffande frihetsberövande har nu i många ärenden regeringsrätten, i andra kammarrätten. Beträffande kvarhållande på sinnessjukhus beslutar i sista hand sinnessjuknämnden. Andra judiciella nämnder, interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden, bestämma utan appell angående kvarhållande i säkerhetsanstalt resp. ungdomsanstalt inom fångvården. Måhända vore det lämpligt att, i samband med utbyggande av en instansordning där sådan icke finnes, för alla dessa frågor eller vissa bland dem inrätta en anstaltsdomstol, som skulle bliva en administrativ högsta domstol för frågor rörande den personliga friheten inom olika vårdformer.
    Ett annat uppslag är att förstärka kontrollen över de administrativa frihetsberövandena. Generaldirektör BERGQUIST yttrar därom i sin artikel:

    Enligt gällande regler har JO endast att övervaka statliga verk och myndigheter, främst domstolarna, men kan däremot ej ingripa mot kommunala organ. Att så är fallet syns aldrig ha trängt in i det allmänna medvetandet; allt som oftast inges till JO anmälningar mot kommunalmyndigheter, men dessa lämnas enligt JO:s instruktion utan åtgärd. Med den utveckling som ägt rum på det sociala området måste man ifrågasätta om denna ordning är tillfredsställande. Då kommunala organ kunna vidta för den enskildes frihet djupt ingripande åtgärder, är det egendomligt att den institution som främst har att vaka över medborgarfriheten ej skall ha rätt att vidta åtgärder så snart denna är hotad. En utvidgning av JO:s befogenheter skulle självfallet ej behö-

va avse den kommunala verksamheten i dess helhet, utan kunna begränsas till det område varom här är fråga. Blotta medvetandet att JO höll sin vakande hand även över de kommunala myndigheter som äro lagligen berättigade att vidta åtgärder mot enskildas frihet skulle säkerligen vara ägnat att öka känslan av trygghet.

    I boken »Rätten att leva» har doktor EEK ifrågasatt om icke JO och MO borde vid sin sida få en medicine ombudsman. Det offentliga hälso och sjukvårdsväsendet har under senare år tillvuxit i så hög grad, att JO enligt honom näppeligen har möjlighet att öva verksam tillsyn över hela detta område. Detta förslag har även framställts av överläkaren HARALD RABE i Dagens Nyheter för d. 4 nov. förra året.
    SvJT torde få tillfälle att återkomma till denna fråga.

 

Om straffverkställighet och allmänprevention har SvJT i år haft artiklar av professorerna EKELÖF och PETZÄLL (S. 161 och 264). Artiklarna utgöra svar på en enquête som red. anordnat med anledning av prof. LUNDSTEDTS anförande i andra kammaren under behandlingen d. 5 dec. 1945 av förslaget till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Prof. Lundstedt efterlyste en utredning om reformens verkan i allmänpreventivt hänseende:

    Såsom jag ser på saken, måste en oundgänglig förutsättning för en reform som denna ha utgjorts av en fackmannamässig utredning om att reformen icke råkar i konflikt med strafflagens sociala funktion, d. v. s. om att reformens genomförande icke kunde befaras väsentligen nedsätta strafflagens förmåga att fullgöra sin funktion och alltså icke kunde befaras föranleda en väsentlig ökning av brottsligheten i landet. I förarbeterna icke blott saknas en sådan utredning, utan man synes icke ens ha känt behov av densamma. Man har nöjt sig med påståenden — enligt min mening på intet sätt argumentationskraftiga — om att allmänpreventionen icke kommer till korta genom denna reform. Dessa påståenden varken kan eller vill jag bestrida. Men om någon kommer och påstår det rakt motsatta, så varken kan eller vill jag bestrida det heller. Vad jag efterlyser är ett utredande utlåtande i denna fråga av en därtill kapabel kriminalpolitiker eller annan vetenskapsman med såväl psykologisk blick som djupgående utbildning i psykologi.

    Prof. Lundstedt uttalade sig icke i och för sig mot att en reform komme till stånd. Det finns väl, yttrade han, knappast någon som skulle vilja taga avstånd från cellstraffets principiella avskaffande eller någon som skulle vilja motsätta sig en väsentlig utvidgning av den öppna anstaltsvården. Han gav emellertid uttryck åt allvarliga tvivelsmål om reformens önskvärdhet med hänsyn till graden av de personliga friheter och förmåner som den skall medföra.

    Jag är beredd, yttrade han, att gå hur långt som helst i fråga om straffets humanisering, blott samhället icke kan befaras taga allvarlig skada därav. Denna radikalism är en konsekvens av min uppfattning, att straffet aldrig någonsin kan vara rättvist, att ingen brottsling någonsin gjort sig förtjänt av strafflidande på grund av vare sig skuld eller annat, utan att straffet snarare övergår brottslingen såsom ett slags martyr för samhällsorganisationens skull, såsom martyr för att samhället i det hela skall kunna leva.

    Strafflagens sociala funktion består, anförde prof. Lundstedt, i att prevenera mot brottsligheten i samhället, och han fortsatte:

    Inom ramen härför, d. v. s. utan att väsentligen minska på effektiviteten i denna strafflagens brottsprevenerande funktion, har man att söka

inrätta straffet eller, såsom man också kan säga, straffverkställigheten i överensstämmelse med humanitetens bud. Men att i sådant avseende tala om individual-prevention eller i allt fall låta den individuella synpunkten likställas med, för att icke säga dominera över, hänsynen till strafflagens nyss nämnda sociala funktion att prevenera mot brottsligheten — det synes mig vara att radikalt förvrida situationen. Denna strafflagens allmänna prevention avser självfallet alla i samhället, vare sig de blivit straffdömda eller icke. Att särskilt orda om prevention mot straffklientelet genom dess tillrättaförande eller, som det förr hette, moraliska förbättring är föga verklighetstroget. Vad det i fråga om straffklientelet gäller, det är i allmänhet raka motsatsen, nämligen att tillse, att straffets demoraliserande, fördärvbringande verkningar å den straffdömda i möjligaste grad motarbetas. Men straffverkställighetens utbildning för detta syfte måste, i enlighet med vad nu sagts, principiellt infogas inom ramen för strafflagens prevenerande funktion i samhället.

    Prof. Lundstedt utvecklade vidare,

    att strafflagen till en del fullgör sin prevenerande funktion genom att i människors medvetande väcka fruktan för straffet, men att det prevenerande syftet i vida högre grad tillgodoses genom effekter i det undermedvetna, genom så kallad moralbildning eller, mera träffande — eftersom det alls icke rör sig om något i etisk mening högtstående — genom alstrande och underhållande av en allmän spontan, instinktiv inställning hos människor att handla i överensstämmelse med strafflagens bud. Denna strafflagens inverkan på människornas handlingsinstinkter beror på ett synnerligen invecklat psykologiskt förlopp, som det är omöjligt för mig att här närmare söka redogöra för. Jag nöjer mig med att säga, att den förnämsta motvikten mot brottsimpulserna hos en person verkar mycket indirekt, i det att den utgöres av det socialt-psykiska trycket på honom från den honom omgivande miljön, där man på särskilda grunder kan säga, att ett moraliskt kraftkomplex ackumulerats till förmån för lagarnas efterlevnad.

    Från dessa utgångspunkter fann prof. Lundstedt förslaget bristfälligt motiverat.
    De viktigaste bland de ändringar, vilkas verkan i allmänpreventivt hänseende han önskat få utredd, synas vara följande. Cellstraffet skall i princip avskaffas. Verkställigheten skall — för straffångar efter tre månader i den mån det är lämpligt och för fängelsefångar i allmänhet oberoende av strafftidens längd — äga rum i öppna anstalter. Fångarbetet skall effektiviseras genom utnyttjande av de möjligheter som vården i öppen anstalt bereder, varvid behovet av yrkesutbildning skall särskilt uppmärksammas. Avskildheten från yttervärlden skall mildras bl. a. genom ökade möjligheter till permission och s. k. frigång samt till brevväxling, läsning och mottagande av besök. Det gamla klassystemet med detaljbestämmelser om olika förmåner i fråga om alldagliga förhållanden avskaffas. Över huvud skall livet i fångvårdsanstalterna, i syfte att stärka de intagnas ambition och förmåga att reda sig efter frigivningen, anordnas på ett sätt som mera än vad nu är fallet liknar livet i frihet. Något extra strafflidande utöver det som ligger i frihetsförlusten bör icke tillfogas de intagna.
    Den av prof. Lundstedt efterlysta psykologiska utredningen avser vilken betydelse dessa nya bestämmelser kunna beräknas få för straffets fyllande av sin allmänpreventiva uppgift.

Ivar Strahl.