va avse den kommunala verksamheten i dess helhet, utan kunna begränsas till det område varom här är fråga. Blotta medvetandet att JO höll sin vakande hand även över de kommunala myndigheter som äro lagligen berättigade att vidta åtgärder mot enskildas frihet skulle säkerligen vara ägnat att öka känslan av trygghet.
I boken »Rätten att leva» har doktor EEK ifrågasatt om icke JO och MO borde vid sin sida få en medicine ombudsman. Det offentliga hälso och sjukvårdsväsendet har under senare år tillvuxit i så hög grad, att JO enligt honom näppeligen har möjlighet att öva verksam tillsyn över hela detta område. Detta förslag har även framställts av överläkaren HARALD RABE i Dagens Nyheter för d. 4 nov. förra året.
SvJT torde få tillfälle att återkomma till denna fråga.
Om straffverkställighet och allmänprevention har SvJT i år haft artiklar av professorerna EKELÖF och PETZÄLL (S. 161 och 264). Artiklarna utgöra svar på en enquête som red. anordnat med anledning av prof. LUNDSTEDTS anförande i andra kammaren under behandlingen d. 5 dec. 1945 av förslaget till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Prof. Lundstedt efterlyste en utredning om reformens verkan i allmänpreventivt hänseende:
Såsom jag ser på saken, måste en oundgänglig förutsättning för en reform som denna ha utgjorts av en fackmannamässig utredning om att reformen icke råkar i konflikt med strafflagens sociala funktion, d. v. s. om att reformens genomförande icke kunde befaras väsentligen nedsätta strafflagens förmåga att fullgöra sin funktion och alltså icke kunde befaras föranleda en väsentlig ökning av brottsligheten i landet. I förarbeterna icke blott saknas en sådan utredning, utan man synes icke ens ha känt behov av densamma. Man har nöjt sig med påståenden — enligt min mening på intet sätt argumentationskraftiga — om att allmänpreventionen icke kommer till korta genom denna reform. Dessa påståenden varken kan eller vill jag bestrida. Men om någon kommer och påstår det rakt motsatta, så varken kan eller vill jag bestrida det heller. Vad jag efterlyser är ett utredande utlåtande i denna fråga av en därtill kapabel kriminalpolitiker eller annan vetenskapsman med såväl psykologisk blick som djupgående utbildning i psykologi.
Prof. Lundstedt uttalade sig icke i och för sig mot att en reform komme till stånd. Det finns väl, yttrade han, knappast någon som skulle vilja taga avstånd från cellstraffets principiella avskaffande eller någon som skulle vilja motsätta sig en väsentlig utvidgning av den öppna anstaltsvården. Han gav emellertid uttryck åt allvarliga tvivelsmål om reformens önskvärdhet med hänsyn till graden av de personliga friheter och förmåner som den skall medföra.
Jag är beredd, yttrade han, att gå hur långt som helst i fråga om straffets humanisering, blott samhället icke kan befaras taga allvarlig skada därav. Denna radikalism är en konsekvens av min uppfattning, att straffet aldrig någonsin kan vara rättvist, att ingen brottsling någonsin gjort sig förtjänt av strafflidande på grund av vare sig skuld eller annat, utan att straffet snarare övergår brottslingen såsom ett slags martyr för samhällsorganisationens skull, såsom martyr för att samhället i det hela skall kunna leva.
Strafflagens sociala funktion består, anförde prof. Lundstedt, i att prevenera mot brottsligheten i samhället, och han fortsatte:
Inom ramen härför, d. v. s. utan att väsentligen minska på effektiviteten i denna strafflagens brottsprevenerande funktion, har man att söka