Villkorlig dom och gemensamt straff. Villkorlig dom användes numera i allt större omfattning i stället för frihetsstraff, och det lär också vara lagstiftarens mening att så skall ske. Ur individualpreventiv synpunkt är ett lagförande, som slutar med villkorlig dom, förenad med övervakning och eventuellt särskilda föreskrifter, ofta en fullt tillräcklig samhällelig reaktion mot brott och i än flera fall försöksvis att föredraga framför verkställighet av frihetsstraff, om vars ringa om icke tvivelaktiga förbättringsvärde man är ganska ense. Av allmänpreventiva eller liknande skäl må emellertid i särskilda fall och i fråga om vissa brott villkorlig dom alltjämt icke meddelas. Detta gäller sålunda enligt 1 § sista stycket lagen om villkorlig dom, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff, och vidare enligt 26 § i fråga om brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten annorstädes än i dess 8 kap.
    Intet hindrar givetvis och det inträffar i verkligheten icke alltför sällan, att ett brott, beträffande vilket villkorlig dom sålunda icke må meddelas, sammanträffar med andra brott, t. ex. tjuvnads- eller andra förmögenhetsbrott, för vilka villkorlig dom numera så gott som regelmässigt beviljas. Vid sammanträffande av brott skall emellertid enligt konkurrensbestämmelsernas huvudregel gemensamt straff ådömas, och det är sålunda, såvitt denna regel gäller, icke möjligt att döma villkorligt för ett och ovillkorligt för ett annat av två konkurrerande brott, det gemensamma straffet måste åläggas antingen villkorligt eller ovillkorligt. Ingår nu vid sammanträffande av brott i konkurrensen ett brott, beträffande vilket villkorlig dom ej må meddelas, och skall enligt nämnda huvudregel gemensamt straff ådömas, kan enligt det sagda anstånd med verkställigheten icke beviljas utan hela straffet måste avtjänas, de personliga förutsättningarna för villkorlig dom må sedan vara än

 

378 BERTIL SANDEGREN.så goda och ifrågavarande brott utgöra en aldrig så ringa del av den till bedömande föreliggande brottsligheten. En sådan hårdhet synes ofta icke sakligt motiverad där brotten, som oftast torde vara fallet, icke stå i något samband med varandra, och resultatet måste då te sig i hög grad stötande såväl för den brottslige själv som för den allmänna rättskänslan.
    I viss mån utmärkande och i stort sett gemensamt för de vanligast förekommande av de brott, beträffande vilka villkorlig dom icke må eller anses i allmänhet icke böra meddelas, synes vara, att de straffas mindre för motverkande av ett i vanlig mening brottsligt uppsåt hos förövaren än för upprätthållande av en viss ordning. De framstå till sin natur närmast som särskilt grova ordningsförseelser eller som förseelser mot en ordning, vars upprätthållande tillmätes särskild vikt. Såväl de jämförelsevis stränga straffen som uteslutandet av möjligheten till villkorlig dom synes väsentligen föranledas av denna speciella karaktär hos dessa brott. Att låta sådana brott inverka på möjligheten för den brottslige att få villkorlig dom för andra brott som ligger honom till last, därtill synes emellertid någon egentlig anledning icke föreligga. I synnerhet där av flera medlemmar i en liga de övriga dömas villkorligt, bjuder det emot att allenast av sådan anledning nödgas döma en och kanske en av de mindre brottslingarna ovillkorligt till ett måhända synnerligen kännbart straff.
    Bortsett från den stötande hårdhet som ligger häri, måste det även ur vissa andra synpunkter anses olämpligt. De fördelar ur synpunkten av den brottsliges förbättring, som villkorlig dom anses innebära framför verkställighet av frihetsstraff, komma i ett dylikt fall icke att utnyttjas. Att den brottslige ändå icke helt undgår straffverkställighet spelar här icke någon nämnvärd roll. Det är stor skillnad på att avtjäna ett kortare fängelsestraff för ett brott, vilket kan betraktas som en låt vara särskilt kvalificerad ordningsförseelse, samt i övrigt få villkorlig dom och att för den sammanlagda brottsligheten nödgas avtjäna ett långvarigt straffarbete. Ytterligare må anmärkas, att det brott, som föranleder härtill, kan vara i jämförelse med övriga brott så ringa, att det icke ens märkbart inverkar på straffmätningen. Det blir då så, att det brott, vars bestraffande anses vara av sådan vikt av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller av andra skäl, att villkorlig dom är utesluten, så att säga drunknar och försvinner bland övriga brott. Det skulle beaktas mera om det bedömdes för sig och straffades särskilt.
    Den anmärkta olyckliga konsekvensen av ett brott, beträffande vilket villkorlig dom ej må meddelas, inträder som sagt såvitt huvudregeln om gemensamt straff skall gälla. På grund av undantag från 4 kap. 3 § strafflagen, varom stadgas i 13 § lagen om villkorlig dom, ställer det sig härutinnan olika för olika fall. Enligt sistnämnda lagrum kan ju domstolen, när den som erhållit villkorlig dom övertygas om nytt brott, underlåta att förklara anståndet förverkat och döma särskilt över det nya brottet, en möjlighet som givetvis kan antagas komma till användning bl. a. just när villkorlig dom för det nya brottet icke får meddelas och det i övrigt är skäl därtill. Förutsättning är endast, att

VILLKORLIG DOM OCH GEMENSAMT STRAFF. 379den villkorliga domen meddelats, när lagföring sker för det brott, beträffande vilket villkorlig dom icke lagligen kan beviljas eller anses icke böra ifrågakomma. Brister däremot denna förutsättning, d. v. s. vid samtidig lagföring eller vid lagföring i omvänd ordning, förblir det vid huvudregeln och gemensamt straff skall ådömas med de konsekvenser detta har i avseende å möjligheten till villkorlig dom. Det blir sålunda beroende på ovidkommande processuella tillfälligheter — nämligen den ordning i vilken brotten förövats och upptäckas samt gärningsmannen lagföres för dem — om han skall nödgas avtjäna straff för alla sina brott eller i fråga om dem, där det eljest är möjligt, slippa undan med villkorlig dom. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande.
    Enligt den uppfattning jag här ovan, närmast med förhållandena vid samtidig lagföring i tankarna, uttalat skulle den brottslige icke kunna undgå verkställighet av hela det gemensamma straffet, när i konkurrensen ingår brott, beträffande vilket villkorlig dom ej må meddelas. Detta uttalande behöver avslutningsvis något närmare utvecklas.
    Är brottet sådant, att villkorlig dom är lagligen helt utesluten, torde uttalandet äga sin fulla giltighet och den dömde vara hänvisad att söka skälig lindring nådevägen. (Jämför NJA 1939 s. 380.) Är brottet åter sådant, att det beror av hänsyn till den allmänna laglydnaden, huruvida villkorlig dom skall kunna brukas eller ej, lära domstolarna vid samtidig lagföring ofta vara benägna att med bortseende härifrån meddela villkorlig dom där det eljest är lämpligt, även om detta knappast kan anses fullt riktigt.
    Det fall slutligen att straff för sådant brott som nyss sagts ålagts ovillkorligt och t. o. m. avtjänats, när annan brottslighet förekommer till bedömande, förelåg i ett av Hovrätten för Övre Norrland avgjort mål, som refererats i denna tidskrift 1945 rf s. 52. Hovrätten fann sig där kunna förordna om villkorligt anstånd med verkställigheten av gemensamt straff som underrätten med tillämpning av 4:3 strafflagen ådömt ovillkorligt, därvid hovrätten erinrade, att i den händelse straffet skulle verkställas, därifrån skulle avräknas det av den dömde avtjänade straffet. Något uttryckligt förbud mot ett sådant förfarande finnes väl icke stadgat, men det synes i sig innefatta sådana motsägelser, att man, trots att det sanktionerats av en överrätt, måste ställa sig frågande om det verkligen kan vara riktigt. Hovrättens utslag innebär ju, att villkorlig dom meddelats beträffande ett brott, för vilket straff redan avtjänats, eller att anstånd beviljats med verkställandet av en bestraffning, som delvis redan verkställts. För min ringa del har jag i ett par liknande fall, som jag haft till bedömande, icke ansett denna utväg framkomlig utan hänvisat den dömde att söka nåd. Möjligen hade jag kunnat tänka mig att för de senare lagförda brotten, i samband med sakerförklaring, förordna om anstånd med ådömande av straff. Meddelas sådant anstånd, är ju regeln om gemensamt straff vid sammanträffande av brott tillsvidare satt ur spel och träder icke i tillämpning, förrän anståndet eventuellt senare förverkas. Såvitt jag kunnat finna var emellertid en sådan användning av denna nya form av villkorlig

380 VILLKORLIG DOM OCH GEMENSAMT STRAFF.dom vid dess tillkomst icke avsedd om ens förutsedd, och den passar för övrigt icke heller i alla förekommande fall.
    Därmed tror jag mig tillräckligt utförligt ha uppehållit mig vid den fråga, varom rubriken avser att giva en antydan. Måhända får jag i anslutning till den allra sista reflexionen här tillfoga några ord om en annan fråga, ehuru den knappast har något samband med den hittills behandlade och icke täckes av den över denna artikel satta rubriken. Den angår dock den villkorliga domen.
    Enligt uttryckligt stadgande i 1 § andra stycket lagen om villkorlig dom skall, om förordnande enligt 8 § finnes böra meddelas, där ej särskilda skäl till annat föranleda, med straffets ådömande anstå. I annat fall bör som regel straffet bestämmas i domen. Bestämmelsen är icke absolut tvingande, men jag vill med stöd av vunnen erfarenhet ifrågasätta, om den ens såsom rekommendation är lämplig och berättigad. Valet mellan de båda former av villkorlig dom, som nu finnas, synes alltför ofta böra göras efter helt andra grunder än dem det citerade lagrummet anvisar. I åtskilliga fall, där det gällt tillfällighetsförbrytare och särskilt ungdomar, har det närmast av psykologiska skäl synts mig innebära en lämplig skonsamhet att begagna den nya formen av anstånd med ådömande av straff, ehuru några särskilda föreskrifter icke befunnits erforderliga för tillrättaförandet, medan å andra sidan det i fråga om mera förhärdade brottslingar i flera fall framstått såsom särdeles önskvärt att sätta ut straff och ett ganska strängt straff i domen, ehuru rätt ingripande föreskrifter varit av behovet påkallade. Kolleger, hos vilka jag rådfrågat mig, ha förklarat sig hava gjort samma erfarenhet. Anstånd med ådömande av straff får ju också anses vara en lindrigare reaktion än anstånd med straffverkställighet. Det synes då knappast följdriktigt att som regel sammankoppla den förstnämnda formen med skärpande föreskrifter till en kvalificerad villkorlig dom för svårare fall, medan den senare strängare formen reserveras för de mindre svåra fallen, där inga sådana föreskrifter behövas. Den motivering, som anförts av lagutskottet, på vars förslag stadgandet i fråga fick sin avfattning, förefaller i erfarenhetens ljus icke alldeles övertygande. Möjligen kan det sägas, att anstånd med straffs ådömande utan några frihetsinskränkande föreskrifter är en alltför svag reaktion mot brott som dock i och för sig förskylla frihetsstraff. Det förekommer dock ett stort antal tillfällighetsförbrytare, för vilka detta är en tillräckligt allvarlig varning för att avhålla dem från att ånyo begå brott. Även denna fråga kan måhända tagas under förnyat övervägande vid det arbete med översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet som för närvarande pågår.

Bertil Sandegren.