Mål och medel inom juristutbildningen. I sin skrift »Universitetsreform» (Sthm 1945) har statsrådet MYRDAL i ett kapitel (tidigare publicerat i SvJT 1945 s. 357 ff.) framlagt vissa förslag till reformering avde juridiska universitetsstudierna. I några av dessa reformförslag torde man kunna instämma. Andra åter måste från juristhåll framkalla bestämda gensagor.
    Särskilt på en punkt i den myrdalska reformplanen måste man reagera. Det är när han förklarar, att en uppdelning av juris kandidatexamen på skilda linjer blir nödvändig, därest icke studietiden nedbringas till 2 1/2 à 3 år. Det ligger i öppen dag att bibehållandet av en enhetlig rättsvetenskaplig examen — av den typ vi nu ha i juris kandidatexamen — är ett intresse av första ordningen för Sveriges jurister. Det är ju denna examen, som utgör grundvalen för själva juristbegreppet.
    Huvuduppgiften för den juridiska universitetsundervisningen är självfallet meddelande av elementära — på vetenskaplig grund vilande — kunskaper i samtliga den gällande rättens grenar. Sedan är det givetvis möjligt att utöver denna kunskapsram infoga även icke-juridiska ämnen i den rättsvetenskapliga examen. Sålunda ingår ju sedan gammalt nationalekonomi som alternativt tentamensämne i nämnda examen. Och gång efter annan ha ju framförts krav på upptagande i examen av sådana ämnen som bokföring och stenografi.
    Rätten — liksom rättsvetenskapen — utgör en enhet. Av lagtillämparen fordras därför kunskaper inom alla rättens områden. BJÖRLING har belyst detta spörsmål med följande ord: »Vart lagstadgande har sin innebörd, som icke får förvanskas; men stadgandena ha ock sitt sammanhang såsom hörande till ett och samma hela. Rättsordningens bud hänga ihop som maskor i ett nät. Sällan eller aldrig kan man vid tillämpningen av ett stadgande bortse från andra, som också beröra det föreliggande fallet.» Det går därför exempelvis icke att ersätta en förvaltningsjurist med en person med humanistisk utbildning även om i denna utbildning skulle ingå ett eller annat juridiskt läroämne. Härtill kommer att det praktiska livet så att säga skär rätt igenom de juridiska disciplinerna. En förvaltningsjurist kan sålunda ofta ha att tilllämpa författningar, som systematiskt höra hemma inom privaträtten, straffrätten eller processrätten.
    För advokatyrkets utövare är en allsidig orientering inom rättsvetenskapen av mycket stor betydelse. Advokaten står ju som förmedlare icke endast mellan allmänheten och domstolarna utan även mellan allmänheten och förvaltningsmyndigheterna.
    I detta sammanhang måste beklagas 1941 års lösning av distriktsåklagarnas utbildningsfråga. Det förefaller ju tämligen självklart att

EBBE MARK. 385man av en underåklagare i vår tid borde fordra den kunskap och den allmänna juridiska överblick, som juris kandidatexamen ger. Man får därför hoppas att steget snarast möjligt måtte tagas fullt ut och juris kandidatexamen göras obligatorisk för blivande distriktsåklagare. (Jfr RODHES artikel i SvJT 1944 s. 182 ff.)
    Som ovan antytts betonar Myrdal nödvändigheten av studietidens förkortning. Uppenbarligen går han dock härvidlag alldeles för långt. En till fyra år uppgående faktisk studietid förefaller att vara den norm man borde sträva efter.
    I den omdebatterade frågan om universitetsstudiernas effektivisering kommer Myrdal med åtskilliga uppslag. Emellertid förhåller det sig väl så, att det på detta område finnes tvenne väsentliga och ganska självklara reformkrav. Det ena gäller lärokursernas omfattning. Dessa måste skäras ned åtskilligt på en del håll. Den inom vissa rättsområden rikt flödande lagstiftningen bör icke få medföra studieplanens utvidgning med ständigt ökat antal kompendier. Koncentration till grundfakta och till systematisk överblick över vederbörande rättsområde blir nödvändig.
    Det andra kravet skulle man kunna uttrycka med orden: »Varje ämne en praktisk kurs.» Närmare utläggning av kravets innebörd torde icke erfordras. Emellertid kommer man här över till frågan om en fastare kontroll över de juridiska studierna på lågstadiet. Här åsyftas studiernas fördelning på fasta årsklasser efter förebild från vissa specialhögskolor. De nuvarande fria studierna ha ju sådana avigsidor att tanken borde tagas upp till prövning. Myrdal är inne på samma linje, då han förordar undervisning under mera skolmässiga former. (Jfr beträffande sättet för undervisningens bedrivande prof. EKELÖFS intresseväckande uppsats i SvJT 1945 s. 335 ff.)
    I äldre tider ansågs ju ofta civilrätten som den förnämsta av de rättsvetenskapliga disciplinerna eller rent av som »den egentliga juridiken». Av denna civilrättens härskarställning kan man ännu möta ett och annat spår. Sålunda har rättshistorien — både som forskningsgren och som undervisningsämne — åtminstone intill allra senaste tiden huvudsakligen sysslat med civilrättens (och i viss mån processrättens) historia. Och då den propedeutiska kursen infördes, koncentrerades den till det civilrättsliga läroområdet under det att det naturliga borde ha varit en kurs med syfte att meddela vissa grundkunskaper inom samtliga rättsområden.
    Det har sagts att en nybliven juris kandidat i allmänhet glömt det mesta av vad han läst men att han mycket snabbt förmår sätta sig in i vilket rättsområde som helst. Detta må vara sant. Men man undrar om det icke skulle finnas någon möjlighet att hålla kunskaperna mera levande. Skulle icke en kort avslutande kurs kunna ge ökat värde åt examen och bli den faktiska grundval av kunskaper den nyblivne juris kandidaten sedermera — som domstolsjurist, förvaltningsjurist eller advokat — skulle bygga vidare på? En dylik kurs skulle innefatta en systematisk överblick över hela den gällande rätten med repetition av huvudgrundsatserna inom de olika rättsområdena. Den skulle alltså utgöra en motsvarighet till den propedeutiska kursen ehuru lagd på ett högre plan.

 

25—467004. Svensk Juristtidning 1946.

386 MÅL OCH MEDEL INOM JURISTUTBILDNINGEN.    Enligt det program, som härovan antytts, kommer studiegången att bli följande: Den propedeutiska kursen (betydligt mindre detaljrik än Björlings lärobok) skänker vissa grundkunskaper inom de olika rättsområdena. Genom den juridiska encyklopedien skapas enhet i mångfalden och ges möjlighet till en logisk och systematisk sammanfattning av de olika rättsgrenarnas huvudgrundsatser. Rättshistorien ger den erforderliga blicken bakåt i tiden. Därefter följa den gällande rättens olika läroämnen med förhållandevis korta, systematiska kurser men med höga krav på behärskande av det väsentliga i lärostoffet. Till sist följer den avslutande kursen.
    Nationalekonomi som ämne i juris kandidatexamen är säkerligen av värde. Men skulle man icke vinna på att detta ämne utvidgades till en allmän samhällsvetenskaplig kurs omfattande vissa sociologiska och nationalekonomiska huvudlinjer samt möjligen vissa grundelement ur in- och utländsk statskunskap? Att det här icke finge bliva fråga om någon utvidgning av studietidens längd säger sig självt.
    Den föregående undersökningen har huvudsakligen haft i sikte utbildningen av det praktiska livets jurister. De utbildningsproblem, som röra den andra huvudgruppen av jurister — teoretikerna — äro emellertid minst lika viktiga. I sin uppsats »Rättsvetenskapen i nöd» (SvJT 1938 s. 15 ff.) har prof. HASSLER påvisat de allvarliga följderna av den ringa tillströmningen till de högre juridiska studierna. Själva rekryteringen till universitetslärarbanan sätts i fara och därmed också de juridiska fakulteternas egen existens.

Ebbe Mark.