Ändringar i abortlagen. Till den blandat socialmedicinska indikationen för avbrytande av havandeskap enligt 1 § lagen d. 17 juni 1938 hänföres fall, i vilka barnets tillkomst på grund av svaghet hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Med begreppet svaghet åsyftas enligt förarbetena »utsläpade mödrar» och liknande. Rent sociala indikationer — ekonomisk nöd, »social vanära» o. dyl. — utgör däremot icke laglig grund för abortframkallning.
    Den erfarenhet som vunnits vid tillämpningen av gällande socialmedicinska indikation har ådagalagt behov av ett förtydligande av lagtexten och viss utvidgning av indikationens tillämpningsområde. För att fylla detta behov har i proposition till årets riksdag, som i denna del av riksdagen d. 4 maj 1946 bifallits (prop. nr 156, första lagutsk. utlåt. nr 30), föreslagits en lagändring. Med bibehållande av den medicinska indikationen, i vilken den socialmedicinska indikationen »svaghet hos kvinnan» nu ingår, har tillagts en helt ny socialmedicinsk indikation, enligt vilken havandeskap får avbrytas »när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet». Efter denna avfattning fordras alltså icke, såsom enligt den oförändrade medicinska indikationen, att sjukdom, kroppsfel eller svaghet förefinnes hos kvinnan vid tiden för ingreppet. En annan utvidgning i tillämpningsområdet ligger däri, att hänsyn får tagas ej allenast till den kraftnedsättning som skulle följa av barnets tillkomst, utan även till de påfrestningar som kan uppkomma genom vården om barnet. Genom den nya indikationen har man icke blott velat vinna att ett antal aborter, som nu verkställes vid sidan av lagen, framdeles kommer att utföras av legitimerade läkare, varigenom riskerna för kvinnans liv och hälsa blir väsentligt mindre, utan även och framför allt att samhället genom sina organ — däribland den nya kuratorsinstitutionen — kommer i kontakt med en större del av det abortsökande klientelet än för närvarande, varigenom det kan antagas att kvinnorna i viss utsträckning skall kunna förmås att avstå från abort. Det är uppenbart, säger första lagutskottet, att de illegala aborterna i första hand bör bekämpas genom att individernas ansvarskänsla stärkes och genom positiva åtgärder till förbättring av de blivande mödrarnas läge. Om de sociala och ekonomiska hjälpmöjligheter som sålunda står till buds bör självfallet upplysning lämnas de abortsökande, liksom de även i andra avseenden kan påverkas av läkaren eller kuratorn. Av mycket stor vikt är, framhåller utskottet vidare, att den syn på de ogifta mödrarna, som ännu torde finnas på många

 

428 ÄNDRINGAR I ABORTLAGEN.håll, förändras. Det måste göras klart för allmänheten att ett utomäktenskapligt barn är lika värdefullt som ett barn i äktenskap. Det är angeläget att gällande bestämmelser till skydd för kvinnliga arbetstagare vid havandeskap och barnsbörd — vilka även gäller ogifta kvinnor — efterleves och att arbetsgivarna visar förståelse för ogifta barnaföderskor i deras tjänst. Ett särskilt ansvar åvilar härutinnan statliga och kommunala verk och myndigheter. Införandet av lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn skulle också innebära en social förbättring av de ogifta mödrarnas ställning, slutar utskottet.
    Utom ovan refererade ändring i indikationerna för abortframkallning har bl. a. i bestämmelsen att abort ej får företagas efter havandeskapets tjugonde vecka gjorts den ändring att, när synnerliga skäl äro därtill, medicinalstyrelsen kan medge ingreppets utförande intill utgången av tjugufjärde veckan.
    Den lagändring som mest kommer att märkas vid domstolarna har gjorts i 14 kap. 26 § SL, där straff stadgas för kvinna som dödar sitt foster. Propositionen hade föreslagit detta tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare hon fri från straff.» Riksdagen har ändrat orden »vare hon fri från straff» tillbaka till lagrådsremissens» må hon från straff frias», men tillagt en bestämmelse att överåklagare har att pröva huruvida åtal bör ske; finner han skäl till åtal, skall frågan underställas JK:s prövning. Beträffande propositionens förslag anförde utskottet, att det kunde befaras att förslaget i praktiken skulle leda till åtal och domstolsprövning i flertalet fall, med därav följande publicitet och andra olägenheter för de berörda kvinnorna, men likväl i regel utmynna i ett friande utslag. Den av riksdagen antagna lydelsen av lagrummet torde komma att leda till samma slutresultat: straffrihet för kvinnan i det stora flertalet fall, men på en annan väg. Åtal mot kvinna för fördrivning av eget foster torde komma att bli ytterst sällsynta; omständigheterna i det procentuellt mycket ringa antal fall som blir kända för åklagarna — kanske ett på hundra (av de 10 à 20 000 som i verkligheten årligen torde förekomma) — är vanligen synnerligen mildrande.
    Den kungl. propositionen är grundad på ett betänkande av befolkningsutredningen (1944: 51) och innehåller ingående principuttalanden av departementschefen, statsrådet Zetterberg, vid lagrådsremissen (prop. s. 42—53), vilka utgör de viktigaste motiven till den nya lagstiftningen.

K. J. S.