Ändringar i abortlagen. Till den blandat socialmedicinska indikationen för avbrytande av havandeskap enligt 1 § lagen d. 17 juni 1938 hänföres fall, i vilka barnets tillkomst på grund av svaghet hos kvinnan skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Med begreppet svaghet åsyftas enligt förarbetena »utsläpade mödrar» och liknande. Rent sociala indikationer — ekonomisk nöd, »social vanära» o. dyl. — utgör däremot icke laglig grund för abortframkallning.
Den erfarenhet som vunnits vid tillämpningen av gällande socialmedicinska indikation har ådagalagt behov av ett förtydligande av lagtexten och viss utvidgning av indikationens tillämpningsområde. För att fylla detta behov har i proposition till årets riksdag, som i denna del av riksdagen d. 4 maj 1946 bifallits (prop. nr 156, första lagutsk. utlåt. nr 30), föreslagits en lagändring. Med bibehållande av den medicinska indikationen, i vilken den socialmedicinska indikationen »svaghet hos kvinnan» nu ingår, har tillagts en helt ny socialmedicinsk indikation, enligt vilken havandeskap får avbrytas »när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet». Efter denna avfattning fordras alltså icke, såsom enligt den oförändrade medicinska indikationen, att sjukdom, kroppsfel eller svaghet förefinnes hos kvinnan vid tiden för ingreppet. En annan utvidgning i tillämpningsområdet ligger däri, att hänsyn får tagas ej allenast till den kraftnedsättning som skulle följa av barnets tillkomst, utan även till de påfrestningar som kan uppkomma genom vården om barnet. Genom den nya indikationen har man icke blott velat vinna att ett antal aborter, som nu verkställes vid sidan av lagen, framdeles kommer att utföras av legitimerade läkare, varigenom riskerna för kvinnans liv och hälsa blir väsentligt mindre, utan även och framför allt att samhället genom sina organ — däribland den nya kuratorsinstitutionen — kommer i kontakt med en större del av det abortsökande klientelet än för närvarande, varigenom det kan antagas att kvinnorna i viss utsträckning skall kunna förmås att avstå från abort. Det är uppenbart, säger första lagutskottet, att de illegala aborterna i första hand bör bekämpas genom att individernas ansvarskänsla stärkes och genom positiva åtgärder till förbättring av de blivande mödrarnas läge. Om de sociala och ekonomiska hjälpmöjligheter som sålunda står till buds bör självfallet upplysning lämnas de abortsökande, liksom de även i andra avseenden kan påverkas av läkaren eller kuratorn. Av mycket stor vikt är, framhåller utskottet vidare, att den syn på de ogifta mödrarna, som ännu torde finnas på många