Från dagens diskussion. Psykopatproblemet, som fördes fram i rampljuset under förarbetena till de nya »tillräknelighetsbestämmelserna», synes inte ha minskat i aktualitet. Problemet ventilerades vid Kriminalpolitiska sällskapets marssammanträde och i Dagens Nyheter har därefter en livlig diskussion ägt rum i frågan. Det har därvid visat sig att ämnet inte bara är aktuellt utan även lika brännbart som tidigare. Stridens vågor ha gått höga.
Pressdebatten inleddes av presidenten SCHLYTER genom en d. 30 mars 1946 införd artikel under rubriken »När jurister och läkare slåss om brottslingarna». Artikeln tog till utgångspunkt ett yttrande av en aukto-
ritativ läkare att jurister och läkare inte förstår varandras språk när de slåss om brottslingarna. De brottslingar man slåss om är främst en del psykopater men även vissa lindrigare imbecilla, alkoholister, sexuellt abnorma etc., som man på visst psykiatriskt håll alltjämt vill ha strafffriförklarade. Schlyter erinrar om att vårdbehovet i sådana fall kan tillgodoses på andra sätt än genom straffriförklaring: den villkorliga domen kan förenas med anstaltsvård eller psykiatrisk vård i frihet, i åtskilliga fall kan skyddsåtgärden förvaring komma i fråga, ungdomsfängelse är visserligen till namnet ett straff men till gagnet en individualiserad arbetsterapeutisk behandling, som ofta tillämpas å psykopater, fångvården disponerar över det moderna sinnessjukhuset på Håga osv. Ett par exempel anföras på fall där domstol via den villkorliga domen kunnat åstadkomma en rationellare och samtidigt humanare behandling än som skulle ha följt på en straffriförklaring. Schlyter anför vidare bl. a.:
I den mån läkarna verkligen i individuella fall kan göra trovärdigt att psykopatin kan botas genom medicinsk behandling bör självklart sådan behandling komma till stånd. Men sinnessjukhusen kan inte anses äga bättre resurser än fångvården i fråga om den arbetsterapeutiska och pedagogiska behandling som hittills ansetts vara den bästa för flertalet psykopater. Med de dåliga resurser sinnessjukvården har i fråga om behandling av kriminella psykopater är det för övrigt märkvärdigt att läkarna kan vilja slåss om dessa brottslingar. — — — Om det sålunda främst är ett humanitetskrav att icke överlämna konstitutionella psykopater, kanske på grund av helt obetydliga brott, till tröstlös inspärrning på helt obestämd tid å sinnessjukhus tillsammans med verkligt sinnessjuka — ett humanitetskrav både ur psykopaternas och de sinnessjukas samt dessas anhörigas synpunkt — så kan även mot straffriförklarandet av vanliga psykopater (sådana som icke är att jämställa med sinnessjuka) anföras att det för den allmänna rättsuppfattningen ligger något anstötligt och obegripligt i att personer som inte lider av något fel på intellektet, utan klart inser det otillåtliga i det brott de begått, skall förklaras straffria blott på grund av sina allvarliga karaktärsfel. Detta moraliska frikännande av de karaktärsdefekta därför att de inte »rår för» sina brott är så mycket mera malplacerat som otaliga s. k. tillräkneliga brottslingar befinner sig i ett liknande tvångsläge.
Artikeln avslutas med en uppmaning till juristerna och läkarna att samarbeta för att i klienternas intresse söka utvinna det bästa möjliga av de mångskiftande vårdformer som stå till buds.
Hovrättsrådet NILS BECKMAN och advokat GEORG STJERNSTEDT ha i allt väsentligt instämt med Schlyter, varemot med. professor BERNHARD JACOBOWSKY gått till hård attack. Han gör gällande att psykopatier ofta, vissa typfall nästan alltid, ha sin grund i kroppslig abnormitet eller kroppsliga rubbningar, alldeles på samma sätt som sinnesslöhet och sinnessjukdom betingas av kroppsliga rubbningar. Jacobowsky uttalar härom vidare:
Man har t. ex. röntgenologiskt funnit hjärnförändringar i många fall, man har funnit avvikelser i de s. k. elektriska hjärnvågorna hos vissa grupper av kriminalpsykopater, t. ex. hos våldsmän och njutningslystna ända upp till 80 procent, och vid en undersökning som utfördes av en läkare vid Ulleråkers sjukhus har man funnit abnormt långsamma 24 timmars sänkor hos omkring 50 procent av de undersökta psykopaterna, en rubbning som eljest huvudsakligen förekommer hos vissa sinnessjuka. — — —
Det finns numera så mycket större anledning att betrakta och behandla psykopater som medicinska fall som ganska överraskande och nya vägar börjat öppnas för medicinsk behandling av vissa former av psykopati, även av svåra fall.
Jacobowsky förmodar att utvecklingen snart kommer att framtvinga en omprövning av 1945 års »otidsenliga» ändringar i »tillräknelighetsparagraferna». Han förbigår Schlyters påpekande att lagen ingalunda vill straffa alla som inte straffriförklaras.
I ett senare inlägg har Jocobowsky återgivit ett diagram över vissa amerikanska undersökningar, enligt vilka bl. a. c:a 80 procent av vissa kategorier kriminella psykopater uppvisa medelst elektroencefalografiska metoder exakt registrerbara tecken på abnorm hjärnfunktion. Jacobowsky fortsätter:
Även om man för tio år eller fem år sedan, då bedömningen av psykopatiska tillstånd skedde mycket med hjälp av värderingar och uppskattningar, ej sällan för övrigt subjektivt, emotionellt eller moraliskt färgade, kunde låta lekmän delta i den sortens intrycksmässiga avgöranden, måste den psykiatriska läkekonsten nu, sedan de diagnostiska och terapeutiska metodernas oerhört snabba utveckling förvandlat den till en mera exakt, naturvetenskapligt och experimentalpsykologiskt arbetande medicinsk disciplin, förbehålla sig rätten att i likhet med andra medicinska discipliner själv få träffa avgöranden rörande sitt klientelsdiagnos och behandling även då det är fråga om brottslingar. Jag menar alltså att så snart psykopatin är konstaterad bör det tillkomma läkaren och ej domaren att avgöra hur brottslingen skall behandlas.
I polemik mot Jacobowsky har professor GUNNAR DAHLBERG åberopat nyare och mera omfattande amerikanska undersökningar av psykopater, vilka givit vid handen att encefalogrammet förändras med åldern och att de avvikelser man funnit hos kriminella bero på att dessa haft en annan ålderssammansättning än det normalmaterial man jämfört med. De olika staplarna i Jacobowskys diagram skulle alltså endast vara uttryck för åldersolikheter, och tesen att kriminella och psykopater ha en annan typ av elektroencefalogram än vanliga människor skulle vara felaktig.
Jacobowsky har härtill invänt bl. a. att »förutom åldern även det psykiska tillståndet» influerar på elektroencefalogrammet.
Quislingarna rannsakas och dömas i stora skaror, utrensningen i Norge bedrives snabbt och effektivt. Kusliga interiörer ha blottats under den uppseendeväckande rättegången mot Rinnanligan i Trondheim. Att känslorna hos den norska allmänheten måste vara upprörda är lätt förklarligt. Men samtidigt med rättegångarna och upprensningen pågår det lika nödvändiga återuppbyggnadsarbetet. Och en förutsättning för detta är att också förrädarna och anpasslingarna i största möjliga utsträckning räddas åt landet och produktionen. Dagens Nyheter kunde nyligen meddela, att quislingarna skola sättas i arbete så snart de avtjänat sina straff. Med regeringens godkännande har en överenskommelse härom träffats mellan norska LO och arbetsgivarna. Om inte landssvikerne efter utståndet straff återinsattes i produktionen, skulle varje grupp på 30—40 arbetande norrmän behöva »ta en nazist på ryggen, bära honom och föda honom». F. d. NS-män ha därför till-
stånd att söka arbete, under förutsättning att de icke genom domstolsutslag berövats denna rätt. Den dömde bör om möjligt återintagas i samma yrke som han tidigare haft, men intagandet får inte ske till förfång för andra, som visat en god nationell hållning. Om invändningar framställas mot återintagandet, skall frågan avgöras av huvudorganisationerna på arbetsmarknaden.
I en redaktionell notis d. 8 maj har Dagens Nyheter därefter lämnat bl. a. följande meddelande:
Den norska uppgörelsen med dem som svek under ockupationstiden har nu hunnit så långt att omfånget kan överblickas. Sammanlagt är det mer än 60,000 personer som redan fått svara eller snart skall svara för att de gått fiendens ärenden. De stora och uppseendeväckande målen — mot Quisling och hans närmaste kolleger, mot dem som lånade sig att leka ersättning för högsta domstolen, mot gangstertyper som Rinnan och hans band — är naturligtvis få. Lagmansrätterna har dock fått hand om drygt 3,200 fall och väntar ytterligare 1,500. De lokala stads- och landsdomstolarna har mottagit 13,400 åtal och torde få behandla ytterligare 6,600. Det är alltså ungefär två femtedelar av de i uppgörelsen indragna som beräknas komma inför rätta. De återstående 35—40,000 är avsedda att regleras genom det för oss svenskar okända institutet »föreläggande», som innebär att åtalsmyndigheten ställer vederbörande inför valet att godkänna ett visst straff utan rättegång eller att bli åtalad inför domstol. Genom en lagändring för några månader sedan har det blivit möjligt att också ge frihetsstraff på upp till ett år genom förelägganden, och detta väntas medge summarisk handläggning av över 4,000 fall.
Samma problem som i Norge har förelegat i Danmark i fråga om dess »Værnemagere» och andra »Landsvigere». Från den offentliga diskussionen därstädes må följande här återgivas. Redan på ett tidigt stadium uppmärksammades de väldiga finansiella och sociala problem samhället komme att ställas inför, om utrensningen skulle genomföras tillnärmelsevis i den omfattning en mycket utbredd folkopinion krävde och alldeles särskilt om utrensningen skulle genomföras på så sätt att de dömda frånkändes allmänt förtroende och i stor utsträckning berövades rätt till arbete. Därest flera tusen personer, som icke tillhöra det vanliga brottslingsklientelet, ådömdes frihetsstraff, måste nya stora straffanstalter inrättas, vilket skulle innebära stora engångsutgifter och utgifter för fångarnas underhåll och anstalternas drift. Produktionsförmågan skulle minskas, om alla dessa personers arbetskraft berövades samhället, och samhället skulle i varje fall i viss omfattning nödgas övertaga fångarnas underhållsförpliktelser. Vidare skulle ett väldigt socialt problem uppstå när dessa tusentals personer frigåves. De skulle känna sig ställda utanför samhället, icke blott därför att förlusten av allmänt förtroende skulle utsluta dem från en rad anställningar och andra förvärvsmöjligheter utan också därför att de kunde befaras bliva föremål för en ännu mera vittgående privat ostracism, som skulle göra det ännu svårare för dem att finna arbete. Efterhand synes förståelsen för dessa problem ha vidgats, men ingen har ännu kunnat anvisa någon lösning. Det har talats om en vittgående amnesti och benådning, men någon allmän stämning härför torde ännu icke föreligga, varför tanken knappast kan genomföras, åtminstone icke för närvarande. Härtill kommer att även om amnesti och benådning genomfördes, det vore att befara att den
ovan omtalade ostracismen skulle sätta in. Även personer, som frikänts vid domstol ha mött stora svårigheter, när en allmän opinion trots frikännandet utpekar dem som nationellt mindervärdiga.
Rekryteringen till do marbanan kan bli allvarligt försämrad, om icke en ändring av befordrings- och lönepolitiken i hovrättskarriären kommer till stånd. Detta har framhållits vid ett sammanträde d. 13 april mellan representanter för assessors- och fiskalskårerna i samtliga hovrätter (se här nedan s. 474). Frågan om en förbättring av befordringsförhållandena på domarbanan prövas av 1943 års domarutredning, vars betänkande väntas bli avlämnat inom den allra närmaste framtiden. Utredningens ordförande, presidenten GUNNAR BENDZ, lämnade vid hovrättsdomaremötet i Stockholm d. 27 april en redogörelse för vissa huvudpunkter i det väntade betänkandet. Då detta ännu icke är slutjusterat kan redogörelsen emellertid icke nu upptagas till offentlig debatt.
Att befordringsförhållandena inom domarkarriären ytterligare försämrats efter 1943, då en livlig debatt i frågan fördes i SvJT, kan inte vara föremål för någon tvekan. Vissa åtgärder till förbättring av befordringsgången ha emellertid som bekant nyligen vidtagits. Justitieministern framhöll i årets statsverksproposition att det vore synnerligen önskvärt att utan längre tidsutdräkt och utan att domarutredningens förslag avvaktades åvägabringa en viss förbättring i läget. Riksdagen har sedermera bifallit Kungl. Maj:ts förslag om en ökning fr. o. m. nästa budgetår av antalet assessorer från 16 till 18 i Svea hovrätt, från 8 till 10 i Göta hovrätt och från 5 till 6 i Skånska hovrätten. Även förslaget om förande över stat av ett antal innehavare av pensionsberättigande befattningar i statens tjänst (statssekreterare, expeditionschefer etc., se SvJT 1946 s. 317) har bifallits av riksdagen. Att dessa åtgärder hälsats med stor tillfredsställelse av de yngre hovrättsjuristerna är uppenbart. De ge vid handen att statsmakterna verkligen fått upp ögonen för allvaret i den föreliggande situationen. Den år för år alltmera försenade befordringsgången — en icke önskvärd följd av den i och för sig välmotiverade tingssekreterarereformen, av den stora utsträckning, vari hovrättsjurister användas för uppdrag utanför hovrätterna, och av den 1943 genomförda begränsningen av antalet assessorer i samband med att de erhöllo ställningen som e. o. tjänstemän — innebär icke endast en försämring av de unga hovrättsjuristernas ekonomiska ställning. Den medför även att domarutbildningen kvalitativt försämras och att arbetsglädjen minskas. Det är numera t. ex. icke ovanligt att fiskaler, som återinkallas till hovrätten efter tjänstgöring som tingssekreterare i 3 år eller mera, få vänta på adjunktion i flera år. Detta kan inte vara rimligt. Under fiskalstjänstgöringen får man ju icke alls eller i varje fall endast i ytterst ringa utsträckning syssla med vädjade mål och får inte heller någon nämnvärd övning i konsten att författa domar och utslag. Ansvarskänslan kan knappast heller utvecklas som sig bör när man ännu i 35—40 årsåldern icke sättes i tillfälle att taga sitt ansvar som domare. Härtill kommer sedan att den efterlängtade adjunktionen i många fall endast faller »stänkvis» över vederbörande, som dessutom på grund av hov-
rättsorganisationen kan bli tvungen att tjänstgöra på flera divisioner praktiskt taget samtidigt.
Det torde inte vara någon hemlighet att man bland hovrätternas fiskaler och adjunkter ser mycket mörkt på situationen. De rådande förhållandena måste med nödvändighet leda till en allvarlig försämring av rekryteringen, om icke en snabb och radikal ändring kommer till stånd. Frågan är alltså ingalunda ett problem blott för de närmast berörda hovrättsjuristerna själva, den är i egentlig mening ett samhällsproblem. Nya RB kommer att ställa mycket stora krav på domarkåren. Det är därför angeläget att denna kår rekryteras på bästa sätt. I olika sammanhang har framhållits att skickliga och ambitiösa jurister i stigande utsträckning söka sig till andra banor. För den som saknar förmögenhet och kanske ännu har studieskulder att amortera och förränta kunna de ekonomiska villkoren på hovrättsdomarbanan icke heller utgöra någon lockelse. Frågan har alltså också en rent social aspekt.
Stora förhoppningar fästas självfallet vid resultatet av domarutredningens överväganden i denna fråga. De olika utvägar till avhjälpande av »de nuvarande missförhållandena» — orden äro justitieministerns — som i olika sammanhang anbefallts av hovrätterna böra enligt departementschefens uttalande i statsverkspropositionen närmare prövas av utredningen. Någon ljusning kan väl även förväntas inträda vid nya RB:s ikraftträdande. Antalet ledamotsbefattningar i hovrätterna kommer ju då att ökas. Beklagligt vore emellertid om ökningen endast skulle komma att gälla assessorstjänsterna. En lämplig utväg vore att ordinarie assessorer (se första särskilda utskottets utlåtande vid 1942 års riksdag nr 2 s. 102 f.) och tingsdomare uppflyttades i den lönegrad som nu gäller för hovrättsråden och att dessa i samband därmed komme i åtnjutande av en bättre löneställning än för närvarande. En tredje ljusstråle i allt mörkret utgör justitieministerns initiativ vid årets riksdag. Kanske ha de yngre hovrättsjuristerna skäl att hoppas att justitieministerns rikt dokumenterade sociala syn skall gälla även dem? Deras anspråk äro nog i själva verket ganska måttliga. De ropa inte efter »guld och gröna skogar» utan efter någorlunda rimliga befordringsutsikter.
Skadestånd åt fattiga målsägande borde kunna utbetalas ur en allmän skadeståndsfond, hävdar häradshövding ERNST LECHE i en artikel i Dagens Nyheter för d. 12 april. Leche erinrar om det kända förhållandet att den som tilldömts skadestånd ofta inte kan få ut sin rätt. Orsaken härtill är i flertalet fall att den dömde saknar erforderliga medel. Härtill kommer att gällande lagbestämmelser äro föga effektiva i fråga om indrivning av skadeståndsfordringar.
Leches förslag avser endast skadestånd på grund av brottslig gärning och tar närmast sikte på de verkligt ömmande fallen, särskilt sådana där fattiga, ålderstigna eller eljest hjälplösa människor frånstulits eller frånlurats sina medel. Särskilt äldre ensamboende personer på landsbygden ha ju också i stor utsträckning valts till offer av smarta »affärsmän», vilka under olika förevändningar, religiöst hyckleri o. dyl. bedraga åldringarna på deras sparade slantar. För den föreslagna skadeståndsfonden skulle viss del, förslagsvis tjugo procent, av de årligen
inflytande bötesmedlen tagas i anspråk. Från fonden borde utbetalning ske efter ungefär samma linjer som understöd från allmänna arvsfonden. Utredning i ärendet, avseende bl. a. målsägandens behov av understöd, skulle kunna verkställas av den åklagare som utfört åtalet, yttrande inhämtas från överåklagaren eller domaren i orten och slutligt beslut meddelas av exempelvis statskontoret. Om den skadeståndsberättigade tillerkännes ersättning, bör anspråket mot den skyldige övergå till statsverket och indrivet skadestånd tillföras fonden.
Leches uppslag har blivit livligt uppmärksammat. Från olika håll har vitsordats att den väckta frågan är av stor praktisk och principiell betydelse. Representanter för åklagarkåren ha anslutit sig till förslaget. Stockholms-Tidningen anser en behovsprövning vara av ondo och föreslår i stället att skadeståndet i samtliga fall förskotteras av det allmänna intill ett visst maximibelopp, förslagsvis 500 eller 1,000 kronor, att lyftas så snart utslaget vunnit laga kraft. Direktör ERIC WAHLBERG i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar också sina tvivel om en behovsprövning och finner lösningen böra sökas i en moderniserad sociallagstiftning, som öppnar större möjligheter än f. n. att bispringa även nu ifrågavarande kategori. Enligt Wahlberg bör f. ö. det allmänna träda hjälpande emellan även i sådana fall då brottslingen icke uppdagas och dömes. Pastor Joh. W. JOHNSSON i Stockholms stadsmission uttalar den förmodan att de dömda mången gång äro arbetsovilliga och av den anledningen icke i stånd att erlägga ådömt skadestånd. I sådana fall kunde det måhända övervägas att taga in dem på arbetshem för att »arbeta av skadeståndet».
Leches artikel och den diskussion som uppstått kring densamma ge vid handen att skadeståndsfrågorna på senare tid påkallat stor uppmärksamhet. Andra tecken tyda på ett ökat intresse för hithörande frågor. Redan vid 1944 års riksdag väcktes en motion, vari hemställdes om sådan ändring i införsellagen att införsel skulle få meddelas för skadestånd på grund av misshandelsbrott. I sitt utlåtande över motionen framhöll första lagutskottet, att det ofta kunde verka stötande att ådömda böter kunna uttagas genom införsel, medan målsäganden är betagen samma förmån vid uttagande av sitt skadestånd. Utskottet erinrade om att tanken att allt skadestånd på grund av brott borde stå i en privilegierad ställning vid upprepade tillfällen förts fram under lagstiftningsarbetet på utsökningsrättens område. Då den i motionen väckta begränsade frågan icke borde upptagas till särskild behandling, avstyrktes motionen emellertid av utskottet, vars hemställan bifölls av riksdagen. Animerade av utskottets välvilliga motivering återkommo motionärerna vid 1945 års riksdag med ett utvidgat förslag, vilket ledde till en hemställan från riksdagen om en allmän revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. Som skäl därför åberopades bl. a. behovet av effektivare regler i fråga om indrivning av skadeståndsfordringar. Den begärda utredningen har ännu inte igångsatts.
Vid årets riksdag har väckts en motion med hemställan om en allsidig och skyndsam revision av 6 kap. SL och andra lagbestämmelser, som reglera rätten till skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. I sitt utlåtande över motionen har första lagutskottet bl. a. erinrat om ange-
lägenheten av att skadeståndsrätten göres effektiv. Då en allmän utredning om det utomobligatoriska skadeståndet kan förväntas komma till stånd utan särskild framställning från riksdagens sida, inskränkte sig utskottet dock till att begära en skyndsam revision i utvidgande riktning av 6 kap. 4 § SL. Utskottets hemställan har av riksdagen bifallits, i andra kammaren efter understöd av professor LUNDSTEDT.
Att bättre garantier skapas för att målsäganden i brottmål utfår honom tilldömt skadestånd har stor betydelse även ur psykologisk synpunkt. Allmänheten har uppmärksammat de vittgående reformer i humaniserande anda som under senare år vidtagits inom det allmänna straffsystemets och straffverkställighetens områden. Och inte helt sällan göres det gällande att lagstiftaren och samhället taga större hänsyn till brottslingen än till hans offer. Leche säger också i sin artikel:
Det föreligger ofta en bjärt motsats mellan å ena sidan lagstiftarens positiva intresse för den som stulit och bedragit och å andra sidan valhäntheten mot den som genom brottet blivit av med sina besparingar eller tillfogats avbräck i sina försörjningsmöjligheter.
Kritiken synes förbise att alla reformer på strafflagstiftningens område åsyfta att bättre än tidigare skydda samhället — d. v. s. brottslingarnas offer — mot kriminaliteten. Härutöver bör erinras om att lagstiftaren i vissa sammanhang uttryckligen visat intresse för att hålla dem som tillfogats skada genom brott skadeslösa. Några exempel. Enligt 6 § i lagen om villkorlig dom är den som erhållit villkorlig dom skyldig att göra vad i hans förmåga står för att fullgöra ålagd skadeståndsskyldighet. Och enligt 8 § i samma lag kan domstolen som bekant föreskriva, att den dömde bör å tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Det är möjligt att domstolarna icke meddela föreskrift av sådan innebörd i den utsträckning som vore önskvärd. I en artikel i första häftet av Tidskrift för kriminalvård (se SvJT 1946 s. 425) har presidenten SCHLYTER uttalat, att domstolarna icke alltid synas komma ihåg denna viktiga bestämmelse. I 8 kap. av den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff ha intagits vissa bestämmelser om fullgörande av intagens skadeståndsplikt. Lagrådet och riksdagen uttalade att intagen i viss utsträckning borde kunna åläggas att tvångsvis utgiva ersättning till målsägande. Bestämmelser härom komma att utfärdas i administrativ ordning.
Strafflagberedningen har tydligen att vid sin revision av gällande bestämmelser om påföljderna för brott ägna uppmärksamhet åt de frågor som sammanhänga med skadestånd på grund av brottslig gärning. Från beredningen har också upplysts att jämväl tanken på en skadeståndsfond varit föremål för övervägande inom beredningen. Förslag lär även hava framförts därom att böter som indrivits i ett mål, vari skadestånd utdömts, skulle få tas i anspråk för skadeståndets gäldande mot det att staten övertog skadeståndsfordringen till motsvarande belopp.
Erik Bendz.