47VÄXELRÄTT 1941—1944.

 

AV

 

PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

    NJA 1941 s. 640 avser den rättsverkan, som är förenad med ett s. k. efterindossament, d. v. s. ett sådant indossament, som verkställts efter det protest för bristande betalning upptagits eller, om sådan protest underlåtits, efter det den för protestens upptagande bestämda tidsfristen gått till ända. Då i och med detta växelns omloppstid är att anse såsom avslutad, får ett efterindossament »ej annan verkan än som i allmänhet följer av fordrans överlåtande» (växellagen 20 § första stycket). Detta innebär särskilt i två avseenden viktiga olikheter gentemot ett vanligt indossament. Den ena är att efterindossenten icke blir ansvarig för växeln och den andra, att efterindossatarien, även om han är i god tro, icke erhåller bättre rätt än efterindossenten. Jfr mitt arbete Den svenska växelrätten ss. 76 och 97.
    I förevarande rättsfall rör det sig om en tillämpning av den senare av de båda nämnda reglerna. En person, Adelsohn, med rätt att teckna visst aktiebolags firma hade med överskridande av denna sin befogenhet tecknat bolaget såsom trassent å en till bolaget såsom remittent ställd växel samt därefter i bolagets namn indosserat växeln till en annan person, Svensson, såsom säkerhet för en sin personliga skuld till denne. S., som måste antagas hava insett eller i allt fall bort inse, att växeln avsåg ett ändamål som var för bolaget främmande, överlät i sin tur växeln till Bengtzén genom ett efterindossament, varefter B. stämde bolaget på växelbeloppet. Överrätterna ogillade — i motsats till RR — käromålet. Båda domstolarna stödde detta avgörande i fråga om S:s ställning på det förhållandet, att denne till följd av sin onda tro icke ägde rätt att på grund av växeln fordra betalning av bolaget. Vad åter beträffar B:s ställning, menade HovR, att han »vid åtkomsten av växeln haft skälig anledning att misstänka», att S. icke ägde göra växeln gällande gentemot bolaget och att han fördenskull icke kunde göra någon växelrätt gällande. HD åter avvisade i anslutning till NRev:s hemställan B:s talan redan på den grund, att han i egenskap av efterindossatarie jämlikt 20 § första stycket växellagen icke kunde »på växeln grunda bättre rätt mot bolaget än Svensson». Detta står i överensstämmelse med den förut angivna regeln att, medan vid ett egentligt indossament godtroende växelinnehavare äger en av föregående innehavares ställning oberoende självständig växelrätt, en efterindossatarie, vare sig han är i god tro eller icke, är ur stånd att föra växelrättslig talan, så snart hans företrädare saknar sådan rätt.
    SvJT 1942 ref. s. 7 gäller frågan om växelacceptens perfektion eller m. a. o. tidpunkten för inträde av acceptants växelansvar. Medlemmar

 

Artikel i samma ämne avseende åren 1938—1940 se SvJT 1941 s. 796.

 

48 GÖSTA EBERSTEIN.na av en målarmästarförening hade träffat ett konkurrensavtal och därvid överenskommit, att varje medlem skulle, såsom säkerhet för eventuelllt skadestånd vid avtalskränkning, till föreningen avlämna en växelaccept å visst belopp. Växlarna voro blancoväxlar avsedda att i vissa delar senare ifyllas, vilket ock beträffande i målet omstämda växel i behörig ordning skedde, varför någon komplikation i anledning av ifyllandet icke uppkom; se angående sistnämnda fråga SvJT 1941 s. 797. Svaranden i målet, målarmästaren Björck, hade på uppdrag av föreningsmedlemmarna omhänderhaft såväl sin egen som de övriga medlemmarnas växelaccepter. Då tvist angående avtalets tolkning sedermera uppkommit, hade B. vid ett föreningssammanträde återlämnat till föreningen samtliga accepter men därvid före återställandet av sin egen accept rivit sönder den på tvären i två delar. Sedan de båda delarna av växelaccepten hopfogats med en pappersremsa, hade föreningen överlämnat växeln till advokat för inkassering. RR ogillade käromålet, enär B. genom sönderrivandet makulerat växeln och vid sådant förhållande någon växelrättslig talan icke kunde mot B:s bestridande grundas på den såsom växel åberopade handlingen. HovR:n däremot utdömde växelbeloppet, då i målet upplysts, att ifrågavarande växel, sedan B. å densamma tecknat godkännande, blivit till föreningen utgiven. HovR:ns avgörande står i överensstämmelse med den allmänna regeln, att en växelförbindelse anses uppkomma i och med växelns utgivande till växelinnehavaren. Denna regel har genom den nuvarande växellagen utsträckts till att gälla även acceptförbindelsen, för vilken i tidigare växellag en avvikande bestämmelse gällde. Se Den svenska växelrätten s. 119 ff. Den nya regeln i fråga om acceptförbindelsen bildar bakgrunden för växellagen 29 §, som har avseende på ett speciellt fall, nämligen då accepten blivit av acceptanten utstruken. Har detta — som är analogt med ett sönderrivande — skett först efter växelns utgivande, inverkar det icke på acceptens giltighet. En sådan verkan kan enligt 29 § inträda endast, därest accepten utstrukits före växelns återställande.
    NJA 1944 s. 12 omfattar ett fall av växelrätt i vidsträckt bemärkelse. Växelrätten är en påbyggnad på den allmänna privaträtten. Det växelrättsliga förhållandet regleras icke enbart av de i växellagen intagna, för växelrätten karakteristiska särreglerna, utan i stor utsträckning komma jämsides härmed civilrättsliga bestämmelser, såsom reglerna om rättshandlingsförmåga och om rättshandlingars ogiltighet, direkt till användning. Jfr Den svenska växelrätten s. 1 f. I det föreliggande fallet hade acceptanten vid godkännandet av ifrågakomna växel handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet och blev på grund härav jämlikt lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, befriad från växelansvar.