De nordiska kriminalistföreningarnas styrelser sammanträdde genom delegerade d. 15 febr. 1946 i Köpenhamn för att dryfta frågan om hållande av ett nordiskt kriminalistmöte. Från Sverige förelåg inbjudan om mötetshållande i Stockholm. Närvarande voro av Dansk Kriminalistforenings styrelseledamöter ordföranden professor Stephan Hurwitz, overretssagfører K. Anker-Jensen, landsdommer F. Lucas, overlæge Johs. Nørvig, fængselsinspektør Cai Jensen, statsadvokat Jørgen Trolle, byretsdommer Theodor Petersen och fuldmægtig J. P. Buhl samt Den Norske Kriminalistforenings ordförande lagmann H. Hjelm-Hansen, Svenska kriminalistföreningens ordförande president K. Schlyter och Kriminalistföreningens i Finland sekreterare docenten Veli Verkko. Dessutom närvoro danske justitieministern Elmquist, norske justitieministern Gundersen, ekspedisjonssjef Marius Nygaard, Oslo, och professor Henry Ussing, Köpenhamn. Justitieminister Zetterberg, som mottagit uppdrag såsom delegerad för svenska kriminalistföreningen, anslöt sig på följande dag till delegationen. Det överenskoms att ett nordiskt kriminalistmöte skulle hållas i Stockholm d. 16 och 17 maj 1947 och att mötesförhandlingarna skulle avse dels »Friare behandingsformer för lagöverträdare», dels »Kriminologisk forskning och utbildning». Det förra ämnet skulle inledas från svenskt och finskt håll, därvid en finsk inledare skulle behandla öppen fångvård och en svensk kriminalvård i frihet, och det senare ämnet från dansk och norsk sida. I samband med mötet skulle anordnas utfärder till fångvårdsanstalter.

 

    Svensk straffverkställighet inför danskt forum. Overdirektør Hardy Göransson forelagde d. 5. April den svenske Reform af Strafudstaaelsen i Dansk kriminologisk Selskab. Det blev en stor personlig og saglig Succes. I næsten to Timer holdt Overdirektøren den særdeles repræsentative For-

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 471samling spændt lyttende, og Bifaldet havde en næsten demonstrativ Karakter. Den efterfølgende Debat — der efter Formanden, Prof. Hurwitz's Henstilling hovedsagelig drejede sig om Reformens Forhold til Generalpræventionen — gav vægtig sagkyndig Tilslutning til den Opfattelse, at Frihedsberøvelsen i sig selv føles som saa stort et Onde, at den maa antages at være tilstrækkeligt afskrækkende, og fra flere Sider underbyggedes dette Standpunkt med Erfaringer fra dansk Praksis.

H. S.