Något om rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg. Sedan det moderna rättegångsförfarandet i vissa delar börjat tillämpas vid våra domstolar, har underlag skapats för ett på praktiska erfarenheter grundat bedömande av frågan om domstolarnas möjligheter att med oförändrad personalsammansättning kunna fylla de krav nya RB uppställt beträffande domstolarnas arbetsformer. En av huvudfrågorna härvidlag gäller protokollföringen, och särskild uppmärksamhet ägnas i det sammanhanget spörsmålet om vilket inbördes företräde, som bör skänkas de olika metoderna för ett exakt återgivande av parts eller vittnes utsaga.
    Nya RB 6: 9 anvisar två metoder för utsagas fullständiga anteckning till protokollet, nämligen upptagning genom stenografi och upptagning på fonografisk väg. Om nödvändigheten av att protokollföraren i denna form tillförsäkras vissa hjälpmedel i sitt arbete råder ingen tvekan. Det förefaller dock som om paragrafens inrymmande i lagen icke föregåtts av någon undersökning från lagstiftarnas sida, huruvida för tjänstgöring vid våra domstolar kompetenta stenografer i tillräcklig omfattning stå till buds eller om för bruk vid rättegångsförhandlingar lämpade ljudupptagningsapparater finnas tillgängliga i marknaden eller ens konstruerade.
    Att en undersökning beträffande tillgången på kunniga stenografer icke företagits bottnar förmodligen i lekmannens övertro till stenografen. Varje icke-stenograf tror, att en person, som besitter stenografisk färdighet, kan fånga det talade ordet, och det är betecknande, att en domstolsjurist för någon tid sedan uttalade som sin åsikt, att behovet av stenografer vid våra domstolar skulle kunna tillgodoses genom att där anställda skrivbiträden finge undergå en kurs i snabbskrivning omfattande 15 lektionstimmar. Att lära sig köra bil eller att lära sig cykla kan man möjligen göra på den tiden, men att på femton lektionstimmar ens få grunden lagd till färdighet i förhandlingsstenografi är lika omöjligt som att på samma tid lära sig ett främmande språk, varmed man tidigare icke tagit befattning.
    Beträffande de mekaniska ljudupptagningsapparaterna borde det ha tett sig angeläget att söka utröna deras praktiska tillämpningsområde. Det finns nämligen, såvitt man vet, icke något land i världen, som hittills funnit det ändamålsenligt att vid sina domstolar införa metoden med rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg. I USA, diktafonens hemland och det land där tekniken på hithörande område nått längst, ha tid efter annan prov företagits med mekaniska ljudupptagningsapparater såväl i kongressen som vid domstolarna. Samtliga

 

510 ERIK BERGGREN.dessa prov lära emellertid ha misslyckats, och de amerikanska domstolarna betjäna sig sedan lång tid tillbaka och allt fortfarande av den väl utbildade och synnerligen kunniga stenografkår, som statsmakterna varit förutseende nog att ställa till domstolarnas förfogande. I detta sammanhang må erinras, att upptagning av vad som skall föras till protokollet i den nu pågående krigsförbrytarprocessen i Nürnberg, kanske alla tiders största rättegång, verkställes, icke med hjälp av mekaniska ljudupptagningsapparater utan med hjälp av stenografer. Stenografen har således på alla håll visat sig diktafonen överlägsen och anledningen härtill är helt enkelt den, att så påtagliga olägenheter vidlåda systemet med rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg, att ett införande av detsamma vid våra domstolar torde för den svenska processens vidkommande innebära en tillbakagång i stället för ett framåtskridande i nya RB:s anda.
    Då trots dessa erfarenheter metoden med rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg har förespråkare här i landet, må det anses befogat att upptaga denna metod till en kritisk granskning.1 Härvid komma sådana olägenheter att lämnas åsido, som hava sin grund i ostridiga brister beträffande den rent tekniska konstruktionen hos de ljudupptagningsapparater, vilka för närvarande begagnas i vårt land. Kritiken avser själva systemet och inskränker sig därför till att taga sikte på sådana olägenheter i detsamma, som komma att bestå även sedan tekniken fullkomnats på de mekaniska ljudupptagningsapparaternas område. Därvid är det emellertid nödvändigt att framhäva även sådana olägenheter, som erfarenhetsmässigt göra sig gällande först vid tillfällen då speciella svårigheter av t. ex. mikrofonteknisk art tillstöta. Ett systems tillförlitlighet kan nämligen icke rätt utrönas, förrän detsamma sättes på prov under besvärligast tänkbara förhållanden inom det område, där systemet är avsett att komma till användning.
    Till en början må beröras ett antal olägenheter, som alla hava det gemensamt, att de skänka handläggningen en icke önskvärd bundenhet och störa de fria former, under vilka det städse är ett önskemål — accentuerat i nya rättegångsbalken — att en process flyter fram inom ramen för ordförandens processledning.
    Den person, som avgiver en utsaga, måste härunder uppehålla sig i mikrofonens omedelbara närhet och vänd emot densamma.² Detta kommer att giva ordföranden anledning till upprepade anmaningar i stil med dessa: »Var god och stig fram till mikrofonen», »Tala högre», »Gå närmare mikrofonen», »Ni skall icke vända er åt annat håll än mikrofonen» o. s. v. Sådana avbrott i avgivandet av en utsaga verka störande på handläggningen och enerverande på den som talar. Nya RB medgiver som bekant part att själv höra åberopat vittne. Bestämmelsen kan resultera i en dialog mellan parten och vittnet. Svårligen kan en sådan

 

1 Jfr SvJT 1945 s. 391 och 571 samt 1946 s. 451.

2 Jfr ett yttrande av advokaten HUGO LINDBERG i en enquête i Stockholms Tidningen d 22 jan. 1946 av innehåll, att »man bokstavligen talat måste stå och spotta orden i mikrofonen», något som han finner ytterst störande.

RÄTTEGÅNGSFÖRHANDLINGARS UPPTAGANDE PÅ FONOGRAFISK VÄG. 511dialog försiggå på ett naturligt och obundet sätt, om såväl parten som vittnet, samtidigt som förhöret pågår, nödgas ägna uppmärksamhet åt de mekaniska upptagningsinstrumenten. Gentemot det anförda framställes måhända den invändningen, att mikrofonerna vid angivet förhållande borde förses med förstärkningsanordningar, varigenom parterna skulle kunna uppehålla sig på ett visst avstånd från detsamma. Det är alldeles riktigt, att man på sådant sätt kan förstärka ljudet. Beaktas må dock, att en rättssal icke är en plats, där tystnad kan äskas och iakttagas i samma grad som i en filminspelningsateljé eller en radiostudio. Till rättssalen äger allmänheten tillträde och där är mycket folk i rörelse. Parterna och deras biträden måste kunna i viskande ton rådgöra med varandra, och rättens ledamöter — liksom parterna — måste kunna otvunget handskas med papper och handlingar. För den händelse mikrofonerna försåges med speciella förstärkningsanordningar, skulle en mängd ovidkommande detaljer registreras å upptagningsrullarna (eller upptagningsbandet), vilket skulle försvåra och måhända i vissa delar omöjliggöra utskrivningsarbetet.
    Lämpligheten talar för att apparaten frånkopplas vid sådana tillfällen under pågående förhör, då någon för rätten tillgänglig handling skall föredragas. Ett sådant förfarande medför dock vissa konsekvenser. Sedan handlingen upplästs och parten eller vittnet tillsports, t. ex. om han kan vitsorda riktigheten av innehållet i handlingen, nödgas nämligen ordföranden att i den åter tillkopplade mikrofonen individualisera den upplästa handlingen samt redogöra för vilken eller vilka frågor, som i sammanhanget ställts till vederbörande. Först efter sådant avbrott, som för de närvarande utgör en upprepning av vad som redan en gång förekommit, gives parten eller vittnet tillfälle att besvara den eller de frågor, som riktats till honom. Anledningen till att ordföranden på angivet sätt måste redogöra för vad som förekommit, medan apparaten varit frånkopplad, är att protokollföraren eljest icke kan veta till vilken handling — flera sådana kunna hava blivit upplästa vid förhör med en och samma person — det efterföljande yttrandet hänför sig.
    För den som skriver ut rullarna kan — i synnerhet i fall då många personer stå inför domstolen — tveksamhet uppstå om vilka personer, som svara för de skilda yttrandena. Frågan löses vanligen på så sätt, att ordföranden före varje yttrande namnger den person, som står för yttrandet. Även avbrott av detta slag måste dock verka störande på handläggningen. Före sådan dialog mellan part och vittne, varom nyss talades, kan ordföranden samtidigt namngiva såväl parten som vittnet, i syfte att därigenom undvika att före varje yttrande angiva, vem som talar. En förutsättning för att utskrivaren skall kunna klara en dylik situation är dock, att de talandes röster tydligt skilja sig från varandra ävensom att ordföranden angivit vilkendera av parten eller vittnet, som börjar dialogen. Skulle rösterna vara svåra att skilja från varandra eller blandar sig en tredje person in i samtalet, måste åter störande avbrott i handläggningen äga rum. Det förefaller knappast troligt, att ut-

512 ERIK BERGGREN.skrivaren, då tre personer talat, alltid skall kunna åtskilja de olika personernas röster.
    Förevarande svårigheter göra sig icke gällande, då en stenograf biträder vid förhandlingarna. Stenografen lär känna parterna till namn och utseende redan vid handläggningens början och behöver efter detta icke erhålla upplysning om vilka personer, som yttra sig. Sedan målets handläggning pågått en stund, har stenografen dessutom — på ett helt annat sätt än som är möjligt för utskrivaren av diktafonrullarna i samband med det mekaniska återgivandet — lärt känna de närvarandes röster, och han behöver icke ens se upp från stenogrammet för att avgöra vem som talar. Vid tillfällen, då två personer »tala i munnen på varandra», torde en dechiffrering av vad som återgives från uppspelningsrullarna vara förenad med avsevärda svårigheter och stor tidsutdräkt, om sådan dechiffrering överhuvud låter sig göra. En god stenograf kan behålla i minnet ända upp till 100 ord, som yttrats, innan han skriver ned desamma, och därigenom även bemästra den situation, som uppkommer när två personer tala samtidigt.
    Liksom det förekommer, att vissa personers röster icke lämpa sig för filmen eller för radion, måste vi räkna med att inför rätten komma personer, vilkas röster icke lämpa sig för en diktafonupptagning. I första hand åsyftas personer, som tala med suddigt eller läspande ljud. Dessa komma med sannolikhet att bereda utskrivaren stora svårigheter. Under nuvarande förhållanden äro vidare personer, som tala svenska språket med brytning på annat språk, ofta praktiskt taget omöjliga att uppfatta i uppspelningsapparaten. Samma är förhållandet beträffande yttranden av personer, som tala utpräglad dialekt. I dessa hänseenden kan möjligen en högre utvecklad maskinteknik åvägabringa en ändring till det bättre.
    Sist berörda spörsmål föra tanken till ett annat problem, nämligen frågan om vilket förfaringssätt, som bör tillgripas i fall då utlänning, som icke är mäktig svenska språket, står inför domstolen. Vid förhör med sådan utlänning synes ett begagnande av diktafonapparat av praktiska skäl vara uteslutet.
    Mekanisk upptagning torde likaledes vara utesluten vid förhör, då parts eller vittnes utsagor — liksom ordförandens frågor — hänföra sig till en skiss eller ett föremål, som ingivits till rätten och varå vederbörande utpekar platser eller detaljer.
    I upptagningsapparaturen kommer, när tekniken möjliggjort detta, att registreras allt vad parterna yttra, således även fullständigt oväsentliga saker — vad man skulle kunna beteckna som »fyllnadsprat». Härigenom kommer protokollet att i onödan belastas, varjämte bristen på koncentration kan vålla särskilda svårigheter vid utskrivningen. Stenografen däremot har möjlighet att redan under stenograferingen inte bara rätta till »svenskan» utan även utesluta vad som uppenbarligen ligger vid sidan om ämnet. Detta kan mycket väl ske utan att han därför behöver taga ställning till vad som kan anses relevant eller irrelevant; prövningen härav måste naturligtvis helt ligga i rättens händer.

RÄTTEGÅNGSFÖRHANDLINGARS UPPTAGANDE PÅ FONOGRAFISK VÄG. 513    Härmed ha vi kommit in på ett annat område, nämligen utskrivningsarbetet — som visserligen tidigare berörts i vissa sammanhang — samt den med utskrivningsarbetet förenade justeringen. I fråga härom må vidare framhållas följande.
    Under nuvarande förhållanden är utskrivningsarbetet förenat med avsevärda svårigheter och stor tidsutdräkt. Vederbörande har att under utskrivningen sitta med uppspelningsapparatens lurar för öronen och söka snappa upp ett par, tre ord i taget för att, sedan apparaten frånkopplats, skriva ned de ord, som uppfattats. Det går inte att sänka rullens hastighet vid uppspelningen med hänsyn till att ljudet då blir för dovt för att överhuvud taget kunna uppfattas, på samma sätt som sker vid en grammofon, om under uppspelning skivans hastighet minskas. Med hänsyn till utskrivningsarbetets tröttande och enerverande art kan man icke räkna med att en och samma person orkar syssla därmed mer än tre eller högst fyra timmar om dagen.
    Diktafonen hör inte alltid rätt! En redogörelse, som lämnats beträffande resultaten av de amerikanska försök med rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg, som tidigare omnämnts, innehåller bland annat en intressant jämförelse mellan utskrifter efter diktafon och efter stenogram. Diktafonutskrifterna gåvo prov på en mängd förväxlingar av ord och uttryck. De därvid anförda exemplen gingo i samma stil som nedanstående, vilka hämtats från en — låt vara ur synpunkten av mekanisk upptagning besvärlig — rättegång här i Sverige, vid vilken, samtidigt som diktafonupptagning skedde, i experimentsyfte fördes fullständiga stenografiska anteckningar.

Stenografisk utskrift:Diktafonutskrift:
så pass viktigsynbart viktig
inflötutländsk
nämnainneslöt
växlaväcka
tänkbartsjälvklart
glömdefällde
sökasköta
vänskapbekantskap
umgängesvännerungdomsvänner
bekymmerbeskyllt mig
begärligaretrevligare
jag kan inte sätta min tilltro till denna versionjag kan inte sätta min tilltro till denna person
formuleradkontrollerad
pundbeloppetstöldbeloppet
han inser alltsåhan insats i denna affär
vinna större tilltrofinna större siffror
han hoppades kunna komma över norsk valutahan hoppades kunna komma ner i nästa vecka

 

    Nyss nämndes, att utskrivningsarbetet är förenat med stor tidsutdräkt.Jämförelser, som verkställts vid ett stort antal rättegångar under en

 

1 För utskrift av en diktafonrulle motsvarande oavbruten handläggning under 7 minuter 30 sekunder åtgår för van personal i genomsnitt 57 minuter, d. v. s. nära en timme (beräkningen hänför sig till tiden jan.—april innevarande år). 

33—467004. Svensk Juristtidning 1946.

514 ERIK BERGGREN.längre tidrymd, utvisa, att förhandlingsstenografen under nuvarande förhållanden i fråga om utskrivningen arbetar dubbelt så fort som diktafonen. I samma mån som tekniken på de mekaniska ljudupptagnings- och ljuduppspelningsapparaternas område går framåt, kommer givetvis tidsmarginalen att minska. Det kommer dock alltid att taga längre tid för en maskinskriverska att skapa en utskrift efter vad som återgives i en mekanisk apparat än efter diktamen av en stenograf. Härtill kommer att diktafonutskrivaren har ytterst begränsade möjligheter att verkställa justering av det talade ordet i samband med pågående utskrift av rullen. Stenografen, som varit närvarande under förhandlingarna och har händelseförloppet aktuellt, kan i stenogrammet överblicka handläggningen i dess helhet; han verkställer vissa grovjusteringar i stenogrammet, under det att den definitiva utformningen sker i samband med diktamen för utskrift, därvid stenografen icke är bunden av ordens eller salsernas inbördes läge. Utskrivaren av diktafonrullarna däremot vet icke, medan han är sysselsatt med utskrift av en mening, hur den efterföljande meningen kommer att lyda. Kanske innefattar denna ett upprepande i förbättrad form av vad som sagts närmast dessförinnan eller ock ett förtydligande eller ett tillägg, som i klarhetens intresse bort sammanföras med den tidigare meningen.1 En sådan detalj kan bliva föremål för justering först sedan utskriften är klar, och arbetet därmed kommer att åvila vederbörande protokollförare. Detta arbete kan bliva såväl tidsödande som besvärligt. Av vad som nu anförts framgår, att utskriften vid stenografering är färdig och »ren» så snart den tages ur skrivmaskinen, under det att vid diktafonupptagning protokollföraren måste verkställa sina justeringar på själva utskriften — en ur synpunkten av konceptprotokollets lättillgänglighet icke alldeles betydelselös detalj.
    Nu heter det visserligen ofta från icke-stenografers sida, att »man skall justera så litet som möjligt» och »det skall stå precis, som talaren har sagt». Det är alldeles riktigt, att man vid justeringen skall gå varsamt fram och icke ändra i onödan; den principen äger sitt alldeles speciella berättigande i fråga om avfattningen av domstolsprotokoll, där ordens valör och det sammanhang, vari de utsagts, kunna äga stor vikt. Ett muntligt anförande lämpar sig emellertid oftast inte i alla delar för skrift, och justeringens uppgift är att skapa en utskrift, som i möjligaste mån gör samma intryck på läsaren, som det talade ordet gjorde på åhöraren. Prof. WELLANDER yttrar i sitt arbete »Riktig svenska» rörande den fundamentala skillnaden mellan talspråk och skriftspråk bland annat:
    »Mycket, som vid muntlig framställning utan vidare framgår av tiden, platsen och de närvarande personerna eller antydes genom åtbörder och tonfall, måste i skrift få särskilt språkligt uttryck. En blick, riktad på en person i närheten, en handrörelse mot ett föremål i rummet måste ersättas genom lämpliga ord, stundom genom rätt vidlyftiga förklaringar» (kurs. här).

 

1 Här åsyftas endast fall, då talaren spontant och i så gott som omedelbart sammanhang med en uttalad mening gör ett tillägg till eller förtydligande av densamma. Är sådant förtydligande eller tillägg föranlett av ett yttrande från ordförandens eller motpartens sida, bör detta givetvis komma till uttryck i protokollet genom att samma yttrande återgives.

fRÄTTEGÅNGSFÖRHANDLINGARS UPPTAGANDE PÅ FONOGRAFISK VÄG. 515    Den utskrift, som ord för ord återgiver vad en person yttrat, men saknar vad samma person velat ge uttryck åt genom åtbörder och tonfall, är således ofullständig och utgör icke ett exakt återgivande av vad som förekommit. En sådan utskrift kan därför icke för läsaren av det skrivna frammana samma bild, som talaren genom sitt yttrande frammanade för åhöraren. Härtill kommer — vilket särskilt för varje stenograf torde vara väl bekant — att en handling, som ord för ord återgiver vad en person yttrat, oftast lider av en dunkelhet och oklarhet, som försvårar läsningen och tröttar läsaren. På anförda grunder är en justering av det talade ordet nästan alltid ofrånkomlig, och detta gäller även ifråga om avfattningen av domstolsprotokoll.
    Ovan anförda synpunkter på spörsmålet, om vilket inbördes företräde, som bör skänkas de av nya RB anvisade metoderna för ett exakt återgivande av parts eller vittnes utsaga, avse givetvis icke att utgöra någon uttömmande behandling av ämnet. Mycket skulle finnas att tilllägga, och det sagda är endast avsett att utgöra ett debattinlägg i frågan om protokollföringen enligt den moderna processordningen, i syfte att i någon mån skingra den övertro, som på sina håll finnes beträffande den fonografiska metodens möjligheter att eliminera de svårigheter, domstolarna inför övergången till nya RB hava att bemästra. Erfarenheterna från länder, där det moderna processförfarandet redan brukas, liksom utvecklingen här i landet, synas dock peka i den riktningen, att alltför stor vikt tillmätts kravet på ett ordagrant återgivande i protokollet av vad part eller vittne anfört inför domstolen, ett sådant återgivande kan i vissa fall vara önskvärt och erforderligt men i andra utgöra endast ett onödigt belastande av protokollet. Härtill kommer, att, därest direktupptagning på stenografisk eller fonografisk väg skulle äga rum i alltför stor utsträckning, detta skulle — åtminstone för de större domstolarnas vidkommande — innebära en oerhörd ökning av arbetsbördan och en merkostnad, som icke skulle stå i proportion till uppnådda vinster. Det må även framhållas, att lagstiftarna ingalunda åsyftat sådan direktupptagning såsom regel. Nya RB lämnar nämligen domstolarna en stor frihet, då det gäller att välja mellan en utsagas antecknande sammanfattningsvis eller dess fullständiga återgivande i protokollet.1 För den händelse part framställer önskemål om utsagas fullständiga anteckning, synes detta dock icke böra förvägras honom.
    I fall av ordagrant återgivande synes emellertid vid en jämförelse mellan metoderna med upptagning på stenografisk väg och upptagning på fonografisk väg, den förra metoden erbjuda så uppenbara fördelar, att

 

1 Med hänsyn till fullföljden enligt den nya processordningen och då vittne lämnar sina uppgifter under edsansvar, synes tveksamt om man vid vittnesförhör bör använda metoden med utsagas antecknande sammanfattningsvis, t. ex. efter diktamen av ordföranden, i koncentrerad form och med uteslutande av irrelevanta fakta. Detta förfaringssätt torde eljest — ehuru det företer stora likheter med det nuvarande systemet och kan sägas stå i strid med nya RB:s anda — i följd av stenografikunnighetens ringa spridning bland våra domstolsjurister komma att brukas i stor omfattning. I detta sammanhang må dock omnämnas, att årets riksdag efter framställning av Kungl. Maj:t anvisat medel till avlöning åt stenografkunniga biträden vid de fyra största domsagorna.

516 ERIK BERGGREN.det borde te sig angeläget för statsmakterna att vidtaga snara åtgärder i syfte att sörja för utbildningen av kunniga stenografer, skickade att vid tiden för nya RB:s ikraftträdande tjänstgöra vid våra domstolar.

Erik Berggren.