Till det nu sagda må endast fogas några korta anmärkningar. Det är nog alldeles riktigt att den icke stenografi-kunnige hyser en övertro till stenografens förmåga. Emellertid gör inte nya RB det. Enligt 6: 9 tredje stycket jämfört med 6: 8 andra stycket skall utsaga som upptagits genom stenografi uppläsas och granskas för kontroll att allt är rätt uppfattat; motsvarande gäller inte upptagning på fonografisk väg. Måhända ligger i stället bakom nya RB:s stadganden någon överskattning av den fonografiska metoden; därom kan man dock ännu inte döma. Emellertid står det för mig alldeles klart att Berggren har underskattat denna metod. Trots vad han säger om att han i sin artikel lämnar åsido sådana olägenheter som ha sin grund i ostridiga brister hos de ljudupptagningsapparater som nu begagnas i Sverige förefaller det mig uppenbart att hans kritik i mycket grundas just på tekniska ofullkomligheter hos den apparat som nu användes å Stockholms rådhusrätts 6:e avdelning. Det framgår exempelvis av vad han säger om den talandes bundenhet vid mikrofonen, om svårigheten att uppfatta intalningar på dialekt och om de särskilda svårigheterna i fråga om utskrift från rullen. Hans tal om nödvändigheten av att ha lurar för öronen vid utskrift hänför sig direkt till denna apparat. Jag har prövat en fullt modern apparat — också den med vaxrullar — däri återgivningen skedde via högtalare och där både riksspråk och dialekt samt både levande och döda språk återgåvos mycket bra. Upptagningen skedde via en lagom känslig mikrofon; man var alls inte tvungen att »tala i tratten» och ändå upptogos inga störande biljud. Vidare är Berggrens påstående att mekanisk upptagning är utesluten vid förhör, då utsagorna hänföra sig till en skiss eller ett föremål, varå vederbörande utpekar platser eller detaljer, lyckligtvis inte riktigt. Det har visat sig möjligt att använda metoden beträffande sådana utsagor t. o. m. med Stockholms rådhusrätts apparat. Såvitt jag kan se komma med de nya upptagningsapparater av den typ jag nyss nämnt praktiskt taget alla de olägenheter av teknisk art som Berggren angivit vara förbundna med den fonografiska metoden att bliva avhjälpta. Varför skall det vidare alltid komma att ta längre tid att göra en utskrift efter apparat än efter diktamen av stenografi? Det är sant att maximihastigheten vid den förra metoden ligger ungefär vid det upptagna talets hastighet — men dit når man väl knappast med någondera metoden?
    Ett par missförstånd från Berggrens sida böra också rättas. Det är givetvis riktigt att stenografen har större möjligheter att putsa upptagningen, när han dikterar ned sitt stenogram för maskinskriverskan, än denna har, när hon verkställer utskrift från rullen. En sådan putsning får äga rum ifråga om stenogrammet om det är den putsade utskriften som förelägges utsagans avgivare till granskning; den fonografiska upptagningen får däremot inte putsas och den behöver inte framläggas för granskning. Berggren påstår (se noten s. 515) att ett

 

RÄTTEGÅNGSFÖRHANDLINGARS UPPTAGANDE PÅ FONOGRAFISK VÄG. 517antecknande sammanfattningsvis i koncentrerad form av vittnesutsaga kan sägas stå i strid med nya RB:s anda. Detta är fullständigt felaktigt, och det skulle vara högst olyckligt om en sådan uppfattning vunne spridning. Vår nya process är dock muntlig. Att vissa omständigheter tala för att muntligen förebragt bevismaterial fixeras i skrift är sant; det »är tydligt, att i detta sammanhang icke åsyftas någon ordagrann uppteckning, ej heller att utsagans innehåll antecknas fullständigt», yttrar emellertid processlagberedningen (SOU 1938:44 s. 117).
    En annan anmärkning som kan framställas mot Berggrens uttalanden är av mera formell art. När han säger, att de ordagranna uppteckningarna »tynga protokollet», måste häremot invändas, att varken stenografiska eller fonografiska upptagningar enligt 6: 9 ingå i protokollet; utsagorna upptagas på nämnda sätt »i stället för att antecknas i protokollet».
    Ifråga om protokollföringen enligt nya RB och speciellt beträffande antecknande av utsagor kan särskilt rekommenderas ett studium av LAURINS artikel i SvJT 1945 s. 753 ff., även om måhända ej alla de resultat till vilka Laurin där kommer äro helt odiskutabla. Numera föreligga också några uttalanden av processnämnden rörande protokolleringen, se nämndens meddelande nr 1, juli 1946, p. 9 och 10. Nämnden yttrar bl. a. att om fonografisk upptagning användes på det sätt att ordföranden dikterar in en sammanfattning av utsagan, särskild uppläsning ej erfordras; diktamen innefattar i detta fall enligt nämndens mening sådant tillfälle till granskning som avses i 6: 8. Uttalandet är kanske formellt ej helt förenligt med lagen men torde i vart fall ej stå i strid med grunderna för stadgandena om uppläsning och granskning.
    Om jag alltså anser mig böra bestämt hävda, att Berggren anlagt en alltför pessimistisk syn på den fonografiska metoden vill jag inte nu plädera för denna metods företräden framför stenografien. Det är mycket beklagligt att på grund av dessa tiders materialsvårigheter och andra vanskligheter mycket få provapparater ännu stå till förfogande (en amerikansk apparat av trådtyp har emellertid anlänt och kunnat utprovas i maj liksom en modernare dansk apparat med vaxrullar). Det är också synnerligen tacknämligt att medel beviljats för anställande av några stenografer i de största domsagorna. Jag skulle önska både att ljudupptagningsapparater stode till förfogande vid åtminstone alla de större domstolarna och att stenografikunniga biträden funnes vid alla domstolar — det senare torde väl inte vara omöjligt att i det väsentliga genomföra på ett decennium eller så — men jag skulle samtidigt vilja varna för att använda dessa upptagningsmöjligheter i alltför stor utsträckning. Det är ej så ofta som det verkligen ligger vikt vid att i skrift fixera exakt vad ett vittne eller en part yttrat. Vanligen räcker det med en sammanfattning och en kort sammanfattning. Däri är jag alltså ense med Berggren utom såtillvida att jag vill rekommendera en än starkare sammandragning än han säkerligen tänker sig. Det torde bli tillfälle att återkomma till detta ämne flera gånger innan processreformen trätt i kraft.

B. L.