Den i förestående artikel behandlade frågan huruvida anspråk enligt den s. k. tretusenkronorsregeln kan föranleda rubbning av förmånstagares rätt låg vid sidan av den år 1939 i denna tidskrift förda diskussionen. Den berördes i min av förf. citerade artikel allenast i förbigående i en not, där jag besvarade frågan nekande. Då ämnet nu ånyo upptagits i SvJT, skall jag begagna tillfället att närmare utveckla min mening.
Tretusenkronorsregeln är ett uttryck för samma tanke som tagit form i engelska och amerikanska regler om hemskydd men kan också sägas anknyta sig till den äldre svenska rättens regler om smärre förmåner vid sidan av giftorätten. Närmast har den utvecklat sig ur en bestämmelse i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, enligt vilken rätten ägde att, vid beviljande av hemskillnad på sådan grund som numera finnes angiven i GB 11: 2 första stycket, tillerkänna den kränkta maken, då boet var ringa, rätt att vid bodelningen från samfällda boet uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören som kunde erfordras till fortsättande av hans näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning. Vid nya GB:s tillkomst utvidgades denna regel att gälla ej blott vid vissa fall av äktenskapsskillnad utan även — jämlikt GB 13: 12 — vid bodelning i anledning av makes död. Till stöd för sistnämnda regel anförde lagberedningen att det syntes uppenbart att efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång måste äga företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes kvarlåtenskap. Funnos gemensamma bröstarvingar, ansågos även deras intressen bliva bäst tillgodosedda genom en sådan regel. Syftet var sålunda att förebygga en splittring av i boet befintliga tillgångar, att sammanhålla det ringa hemmet. »För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande i något större utsträckning» och »för att tillika genom regelns mekanisering underlätta dess tillämpning» kompletterades i samband med arvslagens tillkomst GB 13: 12
med tretusenkronorsregeln. Meningen var sålunda att intill en viss något rymligare gräns i efterlevande makens och de hemmavarande barnens intresse bevara status quo.
Frågan är nu om efterlevande make med stöd av denna regel skall kunna göra anspråk på ett efter andra makens — försäkringstagarens — död utfallande försäkringsbelopp till vilket annan är insatt såsom förmånstagare. En tolkning av FAL efter ordalagen leder enligt min mening till ett nekande svar, då här bland de rättigheter som äro skyddade mot förmånstagarförordnande vid sidan av giftorätt nämnes rätt till vederlag (GB 13: 5—9) men däremot ej den rätt för efterlevande make varom nu är fråga (GB 13: 12 st. 2 och 3; jfr 13: 3, där samtliga nu angivna lagrum nämnas såsom innefattande avvikelser från hälftendelningen). Vid försäkringsavtalslagens tillkomst hade GB 13: 12 ännu den äldre lydelsen och någon kollision mellan den efterlevande makens där avsedda bodelningsprivilegium och förmånstagares rätt kunde då ej uppkomma. Men om man, när lagrummet följande år fick sin nuvarande avfattning, velat mot förmånstagare skydda den efterlevandes rätt enligt tretusenkronorsregeln, hade konsekvensen fordrat att förbehåll gjorts för denna lika väl som för rätten till vederlag. Försöket att bryta udden av detta argument genom att uppfatta vad i FAL 104 säges om rätt till vederlag såsom innebärande allenast en hänvisning till äldre giftermålsbalkens regler i detta ämne innebär en oberättigad misstro mot lagskribenternas insikt i lagteknikens elementa. Med något större fog hade kunnat sägas att, oavsett hur ordet giftorätt i FAL 104 tolkas, förbehåll beträffande rätt till vederlag måste göras med tanke på fall där fråga är om enskild egendom. Då emellertid förbehållet fått generell avfattning, borde konsekvensen ha blivit att även tretusenkronorsregeln nämnts, om meningen varit att den skulle kunna åberopas mot förmånstagare.
Huruvida frågan om förhållandet mellan GB 13: 12 och FAL 104 överhuvud varit närmare övervägd på något stadium av lagstiftningsarbetet har jag icke kunnat utröna; de tryckta förarbetena ge ej någon upplysning härom. Måhända har den här diskuterade frågan ej beaktats, men det är också möjligt att man, av skäl till vilka jag återkommer, velat låta förmånstagarförordnande gälla emot tretusenkronorsregeln.
Den tolkning av FAL 104 som överensstämmer med ordalagen kan ej anses oförenlig med tretusenkronorsregelns syfte att i efterlevande makes intresse skydda det ringa hemmet, inom vissa gränser bevara status quo. Sistnämnda regel är given med tanke på sådana tillgångar som bostad, husgeråd, arbetsredskap, kontanter och bankotillgodohavanden. Det kan ej anses strida mot lagens grund att ett först efter äktenskapets upplösning utfallande försäkringsbelopp kan genom förmånstagarförordnande hållas utanför regelns räckvidd.1
Artikelförfattarens enda argument utöver den terminologiska analys som av förut angivna grund saknar bevisvärde i detta sammanhang är
en hänvisning till det förhållandet att rätt enligt tretusenkronorsregeln vid konkurrens med laglottsrätt i allmänhet går före denna och därför ej i förhållande till förmånstagare bör vara sämre ställd. I den starkt förenklade form vari det framlagts kan detta argument vid första påseende förefalla logiskt bindande. Men det mister sitt värde, om man tränger djupare in i den invecklade materia det här gäller. Det visar sig då att det nu diskuterade problemet alls icke är lika okomplicerat som frågan om prioritet mellan underhållsanspråk enligt 8 kap. arvslagen och laglottsrätt och det är därför ej befogat att, såsom i ovanstående artikel skett, åberopa min uppfattning i sistnämnda fråga såsom argument i detta sammanhang. Ett studium av hithörande lagtexter ger vid handen att rätten enligt tretusenkronorsregeln på andra punkter får stå tillbaka. Denna rätt kan sålunda ej, på sätt i arvslagen 7:4 och 8:4 stadgas om rätt till laglott och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, göras gällande emot den som av arvlåtaren mottagit testamentsliknande gåva, och dock gäller det här egendom som tillhört boet,kanske utgjort en del av det gemensamma hemmet. Redan härav framgår att man icke genom sådana logiska deduktioner som artikelförfattaren tillämpat kommer till en riktig uppfattning om den ifrågavarande rättighetens innebörd.
Såsom nämnts är det ovisst huruvida hithörande frågor varit föremål för närmare övervägande vid tretusenkronorsregelns tillkomst. Om emellertid detta varit händelsen, kan underlåtenheten att i FAL 104 ge rätt enligt nämnda regel en privilegierad ställning ha sin förklaring i en önskan att hålla utväg öppen att genom förmånstagarförordnande bereda de efterlevande trygghet emot borgenärers krav. Då makar leva i blygsamma villkor, plägar gälden i huvudsak ha sådan natur att båda äro solidariskt ansvariga på sätt i GB 7 förmäles. Om mannen tar en försäkring för att bereda familjen trygghet efter hans frånfälle, kan det därför te sig som en naturlig skyddsåtgärd att barnen insättas som förmånstagare. Men hur går det bär med det avsedda skyddet mot borgenärerna, om rätten enligt tretusenkronorsregeln anses inbegripen under vad i FAL 104 stadgas beträffande giftorätt? Det lider intet tvivel att efterlevande makens borgenärer kunna göra makens giftorätt och rätt till vederlag gällande emot barnen såsom förmånstagare. Med hänsyn till tretusenkronorsregelns syfte kunde det väl synas naturligt att anspråket mot förmånstagaren, till den del det grundade sig på denna regel, ej borde kunna åberopas av borgenärerna utan allenast av maken själv, som alltså i här förutsatta läge kunde rädda medlen undan borgenärerna genom att låta förmånstagarförordnandet i denna del gälla. Men det synes mer än tvivelaktigt, huruvida domstolarna, därest de överhuvud ställde sig på artikelförfattarens ståndpunkt beträffande tolkningen av FAL 104, skulle finnas benägna att göra en sådan distinktion som nyss ifrågasattes. Om däremot i överensstämmelse med lagrummets lydelse tretusenkronorsregeln antages icke kunna göras gällande emot förmånstagare, är försäkringsbeloppet i motsvarande mån skyddat i barnens hand.
Utgår man från sistnämnda tolkning, enligt vilken rätten jämlikt GB 13: 12 har en mera självständig natur och i viss mån följer sina egna regler, kan med långt större fog göras gällande, att nämnda rätt, i motsats till giftorätt och vederlagsrätt, har en så personlig karaktär, att den kan åberopas endast av efterlevande maken. Oberoende av förmånstagarförordnande kan då egendom, som enligt tretusenkronorsregeln skulle tillfalla maken, i barnens hand bli skyddad mot makens borgenärer, en regel som är av betydelse för det fall att ej jämväl den avlidne maken är ansvarig för gälden.
Till stöd för att den rätt varom här är fråga enligt gällande lag får anses, i motsats till giftorätt och vederlagsrätt, ha en sådan personlig natur kan åberopas regeln i 2: 7 arvslagen. Här stadgas, att om efterlevande maken i den arvssituation som avses i 2 kap. arvslagen jämlikt GB 13: 12 ägt bekomma hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, dennes arvingar ej ha någon rätt i boet efter den sist avlidna maken. Detta stadgande utgår ifrån att reglerna i GB 13: 12 i princip kunna vinna tillämpning allenast vid bodelning i efterlevande makens livstid och sålunda ej kunna göras gällande av hans arvingar. I det fall som avses i 2: 7 arvslagen skola väl nämnda regler lända hans arvingar till fördel. Men en uttrycklig föreskrift härom har ansetts påkallad, och om reglerna i fråga väl skulle haft betydelse vid bodelning men ej medfört rätt för den efterlevande till all boets egendom, kunna de överhuvud ej åberopas av den först avlidnes arvingar.
Sant är att med min tolkning av FAL 104 tretusenkronorsregeln kan komma att trädas för nära genom att någon utomstående insättes som förmånstagare, men detta lärer i de små förhållanden om vilka här är fråga vara ett sällsynt undantagsfall. Och den make, som inte tvekar att genom sådant förordnande undandraga sina närmaste en knapp bärgning, skulle sannolikt lätt finna andra utvägar att nå sitt syfte, om denna ej stode öppen. Det är för övrigt att märka, att om barn finnes i äktenskapet, laglottsanspråk kan göras gällande emot förmånstagaren och försäkringsbeloppet sålunda delvis tillföras familjen och i barnets hand är det såsom nämnts ofta bättre skyddat än i den kanske gäldbunda makens. Den omständigheten att rätt enligt tretusenkronorsregeln, oaktat den vid konkurrens i boets tillgångar går före laglottsrätten, ej kan göras gällande mot förmånstagare bör ej föranleda till att den laglottsberättigade frånkännes den prioritet i förhållande till förmånstagare som i alla andra situationer tillkommer honom.1
Enligt min mening vore det önskvärt att såväl nu diskuterade som vissa andra, ur praktisk synpunkt mera betydelsefulla spörsmål angående verkan av förmånstagarförordnande upptoges till förnyat legis-
lativt övervägande i belysning av numera vunna erfarenheter. Nu gällande lagstadganden äro onekligen i vissa hänseenden ej så klara och lättillgängliga som önskvärt vore. I avvaktan på ny lagstiftning i ämnet synes mig riktigast att man i det hänseende som här diskuteras tolkar FAL 104 i överensstämmelse med vad i det föregående anförts. Vad jag inhämtat angående den regelmässiga avfattningen av förmånstagarförordnanden såvitt angår folkförsäkringen ger ej anledning till farhågor att denna tolkning skulle leda till konsekvenser, som vore mindre väl ägnade att tillgodose de små hemmens intressen. Om i ett sådant hem familjefadern underkastar sig den uppoffring som för honom är förknippad med skapandet av ett försäkringsskydd för efterlevande, torde han nästan undantagslöst drivas av omtanke om hustru och barn. Mycket ofta insättes efterlevande make i första hand såsom förmånstagare. I detta fall saknar det här diskuterade problemet praktisk betydelse. Om åter, såsom även i stor utsträckning förekommer, make och barn gemensamt insättas som förmånstagare, kan detta väl medföra viss inskränkning beträffande verkan av tretusenkronorsregeln, men å andra sidan vinnes visst skydd emot borgenärer och, om barnen äro omyndiga, jämväl en kontrollerad förvaltning beträffande en del av kvarlåtenskapen.
Birger Ekeberg.