Några anmärkningar om målsägarens åtalsrätt enligt finsk domstolspraxis. Då den finska lagen icke innehåller något allmänt stadgande därom, vem som skall anses såsom målsägare, har — såsom det även påpekats — doktrin och praxis haft fria händer vid utformandet av uppfattningen om målsägarerättens innebörd samt vid angivandet av de personer, vilka i varje särskilt fall skola anses såsom målsägare. Vad finsk domstolspraxis beträffar, så har den att uppvisa några ganska klara fall, där målsägarerätt på goda grunder förnekats. Det har t. ex. ansetts, att försäkringsgivare, som har att erlägga brandskadeersättning för genom mordbrand förstörd egendom, ej är målsägare beträffande mordbrandsbrottet. Och aktieägare i ett bolag har icke tillerkänts målsägarerätt i ett mål, där bolagets tjänsteman åtalats för oredlighet, förskingring och förfalskning, begångna emot bolaget.
Å andra sidan har det i finsk domstolspraxis förekommit fall, där målsägarefrågan varit ganska svårlöst. Skall t. ex. en person anses såsom målsägare vid ett förfalskningsbrott enbart på den grund, att hans namnteckning blivit å urkunden förfalskad? Såsom tidigare (SvJT 1941 s. 729 not 3) anförts, torde finsk överrättspraxis giva ett jakande svar på denna fråga. Underrättspraxis har åter, åtminstone delvis, gått i motsatt riktning. Frågan har även stått på Juridiska Föreningens i Finland diskussionsprogram för år 1942. Vid föreningens centralavdelning refererades frågan av justitierådet NYBERGH (FJFT 1943 s. 343 ff), som ansåg, att om en persons namnteckning förfalskats på handlingen, han väl städse vore behörig att väcka talan eller att inträda såsom målsägare i rättegången, men att om han ej självmant tagit sig talan i saken, domstolen ej vore skyldig att låta ex officio indraga honom såsom målsägare i den anhängiga rättegången utan endast ägde i sitt slutliga utslag förbehålla honom hans rätt. Vid företagen omröstning besvarades diskussionsfrågan jakande av 23 samt nekande av 5 av centralavdelningens närvarande medlemmar (a. a. s. 426).
Konkursförbrytelserna hava i förevarande hänseende givit upphov till några ganska viktiga praktiska spörsmål. Man har i doktrin och praxis ställts inför den frågan, huruvida konkursborgenär, som blivit ägare av sin fordran först efter konkursens början, är att anse såsom målsägare beträffande ett av konkursgäldenären begånget konkursbrott. Ett motsvarande problem har uppstått, då konkursfordran överlåtits endast för inkassering. Tidigare hade Finlands Högsta Domstol ställt sig avvisande till möjligheten att väcka målsägaretalan i dessa fall. Numera har praxis dock intagit en annan ståndpunkt och sålunda ansett, att den, som efter bevakning i konkursen har rätt till betalning i denna, är målsägare beträffande konkursgäldenären påbördat konkursbrott, även om fordran överlåtits till honom först efter konkursens början och endast för inkassering. Denna förändrade praxis
torde närmast hava berott på de synpunkter prof. AGGE framfört under frågans behandling i Juridiska Föreningen (se PALMGREN, Målsägandens åtalsrätt s. 99 samt FJFT 1937 s. 338 ff).
En annan härtill sig anslutande fråga är den, om den enskilda konkursborgenären eller eventuellt konkursboet (genom konkursförvaltningen) har möjlighet att såsom målsägare yrka straff för förmögenhetsbrott, begångna mot gäldenären före konkursens början. Svaret på denna fråga har i praxis gått i nekande riktning. Och beträffande sakens straffrättsliga sida torde man nog kunna förena sig om detta svar. Skadeståndsfrågan förblir dock öppen. Riktigast torde vara att anse, att då konkursboet har ställning av rätt part (d. v. s. saklegitimation) i konkursgäldenärens förmögenhetsrättsliga processer, den även är berättigad att yrka skadestånd av den person, som genom ett mot gäldenären före konkursens början begånget brott åsamkat gäldenären ekonomisk skada. Praxis (HD:s utslag d. 27 maj 1942) har dock ej accepterat denna tankegång, men å andra sidan ansett, att enskild konkursborgenär har rätt att å konkursboets vägnar anställa talan om utfående av skadestånd. HD:s utslag var dock ej enhälligt, ty minoriteten (HD:s president) ville icke giva enskild borgenär denna befogenhet. — Om åter ett brott under konkursens lopp drabbat sådan egendom, som tillhör konkursmassan, så har domstolspraxis på goda grunder tillerkänt konkursboet ställning såsom målsägare. I doktrinen har det även påpekats, att denna konkursboets målsägarerätt icke bör utesluta, att konkursgäldenären samtidigt har målsägarerätt.
I finsk domstolspraxis gäller såsom huvudregel, att varken en intressesammanslutning eller medlemmarna av en intressegrupp bliva målsägare enbart på den grund att gruppens kollektiva intressen blivit kränkta. Så har det t. ex. ansetts, att en djurskyddsförening ej har målsägarerätt i fråga om djurplågeri. Och även doktrinen har omfattat denna huvudregel, som dock lider av ett verkligt undantag genomstadgandena i lagen av d. 31 januari 1930 om illojal konkurrens. Yrkande å straff eller förbud enligt sagda lag kan nämligen framställas av envar näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren, så ock av varje sammanslutning eller organisation, som verkar för befrämjande av omförmälda näringsidkares yrkesintressen och äger rätt att kära inför domstol. En viss modifikation av huvudregeln innehåller även lagen av d. 8 februari 1924 angående förbud mot oriktiga beteckningar i fråga om varas ursprung eller art. I lagens § 10 säges nämligen, att såsom målsägare vid förseelser, om vilka stadgas i sagda lag, skall anses den, vilken tillverkar eller importerar eller håller till salu varor, vilka till beskaffenheten äro likartade med vara, som försetts med oriktig beteckning i fråga om dess ursprung eller art.
Offentligrättsliga juridiska personer kunna naturligtvis hava ställning såsom målsägare vid brott, som omedelbart lädera deras ekonomiska intressen. Detta gäller speciellt staten, då brottet drabbat sta-
ten såsom förmögenhetssubjekt. I domstolspraxis har det ansetts, att staten i dessa fall representeras av vederbörande ministerium, centralt ämbetsverk eller därmed jämförlig annan myndighet. Dessa myndigheter kunna då anses såsom självständiga målsägare. Så har t. ex. ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena fått uppträda såsom målsägare i ett mål angående tjänstefel av ingenjör vid överstyrelsen för allmänna arbeten. Endast undantagsvis betecknas själva staten (statsverket) såsom målsägare. Detta har varit fallet, då myndighet vilseletts genom att orätt person anmält sig för att avtjäna straff. I sådana situationer har staten såsom målsägare yrkat ansvar och ersättning för kostnad, som staten lidit genom att orätt person hållits i straffanstalt. — Vissa mera underordnade statliga myndigheter tyckes man icke hava ansett befogade att föra självständig målsägaretalan. Så har praxis t. ex. ställt sig på den ståndpunkt, att direktionen för ett länsfängelse icke kan vara målsägare beträffande tjänstebrott av fångförare. Detta trots att enligt gällande lag fångförarna i sin befattning stå under direktionens för länsfängelset närmaste inseende. Även myteri av fångar har icke ansetts konstituera målsägaretalan för direktionen av en straffanstalt, fastän brottet i fråga åsamkat staten ekonomisk skada.
Tauno Tirkkonen.