KRISTEN ANDERSEN. Norsk kjøpsrett i hovedtrekk. Grundt Tanum. Oslo 1945. 162 s. Kr. 7.85.

 

    Förestående arbete grundar sig enligt förordet på föreläsningar, som förf. hållit vid universitetet i Oslo. Det är därför i första hand avpassat för akademiska studerande. Att det dock kommer att intressera även andra jurister, i och utanför Norge, är med hänsyn till ämnets betydelse och den gemensamma nordiska lagstiftningen på området sannolikt. Det lättlästa och »hurtiga» språket¹ skall ock säkerligen bidraga till att boken får talrika läsare. Friska och respektlösa synpunkter förekomma i densamma.
    På många ställen är dock arbetet ägnat att locka till motsägelser, vilket kanske icke heller är dess förf. ovälkommet. Några exempel.
    De inledande uttalandena om köplagen och dess tillkomst ge åtminstone undertecknad i någon mån intryck av självförhävelse å den nordiska rättens vägnar. Köplagen är ingalunda från början till slut ett mästerverk. Exempelvis innehåller avsnittet om fel och brist i godset flera oklara, delvis på fiktioner baserade regler, för att icke tala om sådana misslyckade stadganden som 23 och 24 §§. Vidare skulle säkert köplagen ha varit otänkbar i dess nuvarande (dock till övervägande del tillfredsställande) skick, om man icke i rikt mått kunnat

 

¹ Som ett skönhetsfel må dock anmärkas det långsläpiga och olustiga uttrycket »det økonomiske gode», som förf. på hundratals ställen använder (i stället för »varen», »gjenstanden», på svenska: »godset»). Nog kunde väl på ett enklare sätt ha givits till känna, att ett köp icke nödvändigt måste hänföra sig till sakobjekt. (För resten kan köp avse även ett »gode», som icke är av »økonomisk» art.) 

lära av kontinental köprätt.¹ — Huruvida den extrema, lyriska uppskattningen av FREDRIK STANGS insats vid köplagens tillblivelse, som i detta sammanhang kommer till synes hos förf., är i allo objektivt motiverad, därom har jag naturligtvis svårt att döma.
    Motsättningen mellan subjektiv och objektiv tolkningsmetod, vid köpavtals tolkning, är å s. 20 föga rättvisande angiven. Den senare tolkningsmetoden i motsats till den förra innebär ju icke under alla förhållanden, att man, som förf. säger, tolkar i överensstämmelse med vanligt språkbruk.
    Å s. 21 ff. (jfr s. 118 f., 139) lanseras en i mitt tycke något svulstig lära om att köprätten, och hela kontraktsrätten, alltmera domineras av ett »aktivitets- och solidaritetskrav». Under det man tidigare, säger förf., varit benägen att uppfatta säljaren och köparen som konkurrenter och köpets syfte därför närmast varit, att den ena parten skulle vinna så mycket som möjligt på den andres bekostnad, är denna syn på saken nu föråldrad, i det att det är en tendens att uppfatta kontrahenterna som »samarbeidere i kontraktssituasjonen». Liknande synpunkter ha under senare tider starkt propagerats i Tyskland, i överensstämmelse med där härskande rättsideologi, vilket här absolut icke säges för att diskreditera densamma. Jag kan emellertid icke finna annat, än att denna idealisering är ganska verklighetsfrämmande — i allt fall om man ej reducerar det hela därhän, att rättsordningen icke låter den ena kontrahenten genomdriva sina intressen så långt som helst till motpartens nackdel (vilket »samarbete» mellan kontrahenterna just icke är någon nyhet) resp. att rättsordningen numera ålägger en kontrahent »upplysningsplikter», och liknande, i större utsträckning än tidigare skett. Att uttrycka detta med fraser av nyss angivna art förefaller olämpligt. Det är nog bäst att undvika alltför feta slagord.²
    I nästföljande kapitel (s. 24 ff.) hävdas, att man när det gäller köprättsliga — och över huvud kontraktsrättsliga? — konflikter icke skulle ha något egentligt behov av att skilja mellan bevisprövningsfrågan å ena sidan, bevisbördefrågan å den andra. Förutsättningen för denna allmänt vedertagna distinktion skulle nämligen vara, »at det gis en presis og uttømmende definisjon av hva det kreves til fullt bevis». Nu kan emellertid domaren (vilket skulle framgå av 183 § tvistemålsloven) efter fri prövning sänka eller skärpa kravet på den grad av sannolikhet, som måste föreligga för att ett faktum skall antagas vara för handen. Därigenom komme gränsen mellan bevisprövning och bevisbörda

 

¹ I förbigående må framhållas, att vissa köprättsliga regler knappast kunna fullt förstås annat än mot rättshistorisk bakgrund. Detta i anledning av förf:s uttalande (s. 13), att han aldrig »støtt på kjøpsrettslige konflikter som forutsetter rettshistorisk kunnskap hos den som skal løse dem».

² Till stöd för sin uppfattning har förf. icke annat att åberopa än sådant som att det enligt 14 § köplagen råder ett avhängighetsförhållande mellan prestation och motprestation (verkligen en nyare tiders uppfinning?), att säljaren enligt 5 §, i brist på avtal om köpeskillingens storlek, kan kräva skäligt vederlag (skall detta behöva en så märklig förklaring?), att köplagen statuerar vårdnads-, undersöknings- och reklamationsplikter samt vid kontraktsbrott tillser, att den förfördelade kontrahenten icke hänsynslöst missbrukar sitt eventuella övertag, att regler av typen 33 § avtalslagen och 8 § skuldebrevslagen förekomma m. m.

att utsuddas. — Något ligger naturligtvis i det här refererade; bevisbördespörsmål ha icke lika stor betydelse nu som på den legala bevisteorins tid. Men man undrar bl. a.: kan domaren sänka eller höja graden av sannolikhet hur som helst, alldeles ohämmat? Och i alla händelser: även förf. synes ju för bevis kräva en sannolikhet för vederbörande faktums förefintlighet. Vem skall då stå risken för att denna sannolikhet¹ icke förefinnes? Här ha vi väl just bevisbördeproblemet framför oss. Bevisbördereglernas självständiga betydelse torde framgå redan därav, att domarens bevisprövning i princip (om än givetvis icke genomgående) begränsas till att avse sådant, som från den ena eller andra partens synpunkt behöver bevisas, varom just nämnda regler lämna besked. En annan sak är, att domaren ofta tillämpar bevisbördereglerna helt omedvetet eller automatiskt (de äro ju många gånger synnerligen enkla) och därför icke har deras betydelse för sig present. En sak för sig är likaledes, att våra domare av olika skäl ej sällan föredraga att formulera sina avgöranden så, som om de på objektiva grunder blivit övertygade om vederbörande faktas existens, även när en övertygelse, eller dock en objektivt grundad övertygelse, i realiteten ej är för handen utan bevisbördereglerna faktiskt fälla utslaget. — Häpnadsväckande är förf:s påstående (s. 26), att han i norsk köprättspraxis icke funnit något mål, där avgörandet reellt träffats på grundval av en bevisbörderegel. I sanning: de norska domarna måtte vara gudabenådade! Det skulle sålunda aldrig förekomma, att en norsk domare stannar i ovisshet om huruvida ett köpeavtal träffats eller ej, huruvida säljaren eller köparen gjort sig skyldig till svek, ohederlighet eller kulpöst förfarande, huruvida en kontrahent eftergivit ett honom enligt köpavtalet tillkommande rättsanspråk, huruvida säljaren uppträtt på sådant sätt att köparen haft fog för att förvänta viss förträfflig egenskap hos godset, huruvida godset sålts i befintligt skick, huruvida anmärkning i anledning av kontraktsbrott framställts i rätt tid o. s. v.?²
    På frågan, om köplagens regler skola vika icke blott för avtal utan även för handelsbruk eller annan sedvänja av annat innehåll, lämnar 1 §, så vitt jag kan förstå, otvetydigt ett jakande svar. Förf., som icke utan vidare gillar regeln, deducerar att spörsmålet avsetts skola »stå öppet» och att man »står fritt» att anse i ämnet vad man behagar (s. 27 ff.). Är det icke ärligare att säga rent ut, att man tycker lagens regel är olämplig i vissa fall och att densamma därför bör, när så önskas, kunna åsidosättas?

 

¹ Varför det skulle vara nödvändigt, att den ifrågavarande graden av sannolikhet kan bli föremål för en »presis og uttømmende definisjon», kan jag icke inse. Det torde vara bekant, att man inom juridiken i otaliga fall måste nöja sig med ett mindre mått av precision. Förf:s egen framställning av köprätten lämnar åtskilliga belägg därpå.

² Av antydda skäl säger sig förf. aldrig skola behandla bevisbördefrågor (a. st.). Men redan å s. 33 heter det (beträffande det fall att säljaren hävdar, att intet pris är bestämt och att förty 5 § köplagen bör träda i funktion, medan köparen gör gällande, att visst lägre pris avtalats): »Når påstand således står mot påstand, spørs det hvorledes konflikten skal løses». Förf. svarar, att 5 § köplagen bör komma till användning och träffar följaktligen, själv visserligen omedveten därom, ett bevisbördeavgörande (till köparens nackdel).

    Vid tillämpning av 11 § (om avlämnande vid platsköp) förklaras det, trots lagens föreskrift, icke gå an att bygga på besittningsbegreppet, som vore för ändamålet odugligt (s. 37 f.). Lika litet kunde detta begrepp användas när det rör sig om att fixera den tidpunkt då säljarens passiva stoppningsrätt upphör (s. 135 f.).¹ Men vad sättes i stället? Jo, i förra fallet att godset »er stilt til rådighet for kjøperen», sc. »på forsvarlig måte». Är detta egentligen någon förbättring? Och i senare fallet, att godset »er kommet fram til sitt økonomiske bestemmelsessted» (sedermera förtydligat därhän, att godset kommit till den plats »hvor kjøperen, iallfall foreløpig, har regnet med å plasere det»). Köparens placeringsföresatser torde emellertid sakna betydelse, förutsatt att godset kommit på det sätt inom köparens räjong, som man i allmänhet åsyftar när det talas om besittning.
    Ett relativt utförligt parti av boken har ägnats åt frågan om säljarens skadeståndsansvar enligt 23 och 24 §§ köplagen (jfr förf:s uppsats i SvJT 1944 s. 625). Utredningarna, som i stor utsträckning bygga på USSINGS framställning av ämnet, innehålla en hel del av intresse och av värde. Det skulle föra för långt att här upptaga dem till granskning. Jag får kanske tillfälle att återkomma till saken i annat sammanhang.
    I anslutning till 25 § köplagen göres gällande (s. 104), att den köpare, som mottagit meddelande från säljaren om att denne »ikke akter» (resp. icke kan) prestera, måste omedelbart gå i författning om att verkställa täckningsköp, vid äventyr att underlåtenhet därutinnan lägges honom till last vid skadeståndsberäkningen. Denna uppfattning strider dock mot den köparen i lagen tillerkända rätten att, när ej omöjlighet föreligger, kräva köpets fullgörande in natura (21 §). Sistnämnda rätt vore ju icke vidare värdefull, om dess utövande skulle ådraga köparen menliga påföljder med hänsyn till omfattningen av hans skadeståndsrätt.
    De ämnen, som i köplagen behandlas från och med dess 42 §, ha synbarligen — med ett par undantag — intresserat förf. i mindre grad än lagens innehåll i övrigt. Det omfattande, praktiskt mycket betydelsefulla avsnittet om fel eller brist i godset (42—54 §§) genomgås förhållandevis flyktigt på 16 sidor, och de lika viktiga rättsgrundsatserna rörande köp med särskilda transportklausuler (fobköp i dess olika former, det internationellt alltmera dominerande cifköpet o. s. v.) avfärdas på föga mer än en sida. Stadgandet i 60 § omnämnes, så vitt jag kan finna, icke alls.
    Svenska författare (om man bortser från ALMÉN och, vad angår 24 §, LUNDSTEDT) ha icke nämnvärt uppmärksammats i boken. Sålundat. ex. icke OLIVECRONA beträffande 5 § (och bevisbördeproblemet över huvud), BJÖRLING, LJUNGHOLM och BAGGE beträffande 24 §, FEHR beträffande 21 och 25 §§, undertecknad beträffande 42, 47 och 57 §§. Detta är dock, med hänsyn till arbetets ringa omfång och lärobokskaraktär, kanske i viss mån förklarligt.

Hjalmar Karlgren.

 

¹ När fråga är om tillämpningen av 28 § 2 st., har däremot förf. tydligen försonat sig med besittningsbegreppet (s. 129)!