Rättegångsreformen i Finland. Strävandena att i dess helhet förnya rättegångsbalken i 1734 års lag gjorde sig såväl i Finland som i Sverige gällande redan under senaste århundrade. I Finland kan såsom utgångspunkt för dessa strävanden anses året 1870, då av lagmanstingskapparna för ändamålet bildades en särskild fond. Vid lantdagen år 1872 godkändes redan en petition angående en reform av rätte-

 

gångsväsendet, och vid 1891 års lantdag petitionerade ständerna ånyo om vidtagande av åtgärder för en justering av lagstiftningen om domstolsväsendet och rättegången.
    Med anledning av denna petition tillsattes år 1892 en kommitté, vars ordförande var den utom landets gränser berömde rättslärde, professorn R. A. WREDE och övriga ledamöter O. WILSKMAN och A. JUSELIUS. I kommitténs betänkande, som förelåg färdigt år 1900, ingingo jämte omfattande motiveringar förslag till tre lagar, vilka åsyftade en fullständig revision av rättegångsväsendet, lagen om domstolar, lagen om rättegång i tvistemål och lagen om rättegång i brottmål. Detta grundliga och förtjänstfulla förslag har därefter utgjort grunden för alla finska förslag till revision av rättegångsväsendet.
    Kommitténs förslag och däröver införskaffade utlåtanden inlämnades år 1904 till lagberedningens granskning. Lagberedningens (K. SÖDERHOLM, A. CHARPENTIER och K. IGNATIUS) justerade förslag blevo färdiga åren 1908—1912. Därefter förblev frågan till följd av det första världskriget vilande, till dess en ny kommitté (SÖDERHOLM, O. HJ. GRANFELT och B. SJÖSTRÖM) år 1918 på grundvalen av lagberedningensförslag uppgjorde ett i form av en regeringsproposition avfattat förslag. Medan under tiden år 1920 uppgjorts ett förslag (GRANFELT, O. J. HEINONKOSKI) till en partiell reform på grundvalen av den dåtida gällande domstolsorganisationen, återgick man snart till den totala reformens linje. Densamma företräddes av professor O. Hj. Granfelts år 1923 uppgjorda förslag. För att granska detta, som byggde på en ordning med tre rättsinstanser, tillsattes en kommitté (E. V. SOPANEN, H.MALMBERG och F. BJÖRNVIK), vars förslag förelåg färdigt år 1925. Sedan med det danska rättegångsväsendet förtrogna sakkunniga (A. CEDERBERG, J. F. SELIN och J. STENSTRÖM) över kommitténs förslag avgivit utlåtande (1926), hänsköts frågan ånyo till lagberedningens beredning.
    I lagberedningen ombetroddes härefter frågans beredning åt en person med presidenten K. J. STÅHLBERGS auktoritet och under hans ledning hava även de följande förslagen uppgjorts. Lagberedningens förslag till regeringens proposition angående revision av rättegångsväsendet (STÅHLBERG, C. G. MÖLLER) förelåg färdigt år 1927. Högsta domstolen avgav följande år sitt utlåtande däröver, och lagberedningen (STÅHLBERG, MÖLLER) utarbetade år 1929 ett nytt justerat förslag.
    Härefter förblev frågan vilande till följd av rådande ekonomiska kristid. Samtidigt begynte man förbereda vissa partiella reformer av rättegångsväsendet, vilkas förverkligande icke förutsatte ekonomiska uppoffringar. Förrän de i sådant syfte uppgjorda förslagen hunno bringas till avgörande, upptogs frågan om en totalrevision av rättegångsväsendet, omedelbart efter det kristiden upphört, ånyo till behandling. Till en början uppgjorde lagberedningen (STÅHLBERG, MALMBERG) år 1937 ett nytt justerat förslag till en regeringsproposition till riksdagen angående revision av rättegångsväsendet. Detta förslag hänsköts till granskning av sakkunnige (O. PETÄYS, W. KANNEL och SJÖSTRÖM).

Vid vinterkrigets utbrott år 1939 var de sakkunniges förslag till en enhetlig rättegångslag och därtill ansluten lagstiftning blott beroende av en sista avslipning.
    Detta allmänna referat av de planer, vilka avsett en totalreform av det finska rättegångsväsendet, utgör en god bakgrund för de aktuella strävandena till en reform av rättegångsväsendet. Tillika ådagalägger detsamma, hurusom till förmån för detta viktiga spörsmål i Finland under en längre tid utförts allvarligt arbete. Landets främsta jurister hava under årtionden i samband med detta spörsmål inom processrättens område utfört omfattande och djupgående undersökningar och utredningar, vilka alltid bliva till värdefull hjälp såväl för den praktiska juristen som för rättsvetenskapen.
    Förenämnda olika revisionsförslag i fråga om rättegångsväsendet hava i detaljer avvikit från varandra, men med avseende å grunderna hava de varit enhetliga. Den ledande tanken i alla förslag har varit att förverkliga muntligheten och omedelbarheten. För att ställa den materiella sanningen framom den formella har man städse jämväl föreslagit genomförande av fri bevisprövning. I varje förslag har man med tillhjälp av såväl en förberedande behandling av ärendena som en effektiv processledning strävat att bekämpa den största svagheten i vårt rättegångsväsende, långsamheten.
    De goda förhoppningar, vilka år 1939 förelågo för ett förverkligande av den totala revisionen av rättegångsväsendet i Finland, hava under krigsåren grusats. För närvarande äga vi icke de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra denna viktiga reform. Vi hava varit tvungna att tillsvidare avstå från strävandena till en total revision av rättegångsväsendet.
    Då den totala revisionen av rättegångsväsendet sålunda i Finland ovillkorligen ställts på framtiden, har man varit nödsakad att taga ståndpunkt till spörsmålet, huru lagskipningens utveckling bör omhuldas. En sådan åsikt har jämväl uttalats, att det nuvarande rättegångsväsendet med dess fel och brister borde bevaras intakt. I så fall kunde den fortgående skärpningen av missförhållandena snabbare leda till att frågan om en totalrevision ånyo komme att upptagas på dagordningen. Denna uppfattning har veterligen icke vunnit fotfäste i juristkretsar. I dessa liksom även i regeringskretsar har man allmänt omfattat den meningen, att landets nuvarande rättegångsväsende, såvitt möjligt utan ändring av grunderna för detsamma, ytterligare borde utvecklas i de delar, där detta med beaktande av rikets nuvarande ekonomiska möjligheter är görligt. Reformer, vilka kräva större ekonomiska uppoffringar, äro naturligtvis icke möjliga att genomföra. Men även utan sådana är det under rådande förhållanden möjligt att utveckla rättegångsförfarandet, så att detsamma bättre motsvarar det nutida rättslivets krav. Samtidigt kunna sådana partiella reformer av rättegångsväsendet lämna värdefulla praktiska rön för en senare total revision. Sålunda är det uppenbarligen en riktig värdesättning, då det framhålles, att rättslivets behov i denna stund bäst kunna tjänas genom

att förverkliga de länge efterlysta partiella reformerna inom vårt rättegångsväsende.
    Vilka partiella reformer av vårt rättegångsväsende kunna då under rådande förutsättningar med framgång förverkligas? Det är naturligt, att härvid i förgrunden träda de reformförslag, vilka redan på 1930-talet hänskötos till riksdagens behandling, men vilka riksdagen denna gång i avvaktan på totalrevisionen av rättegångsväsendet förkastade. Förutom de propositioner, vilka avsågo en förnyelse av bevisrätten och införande av en förberedelse i tvistemål, vänta på förverkligande även viktiga förslag till kriminalprocessens utveckling. Av dessa och andra under behandling varande olika reformförslag skall jag i det följande redogöra för de viktigaste och aktuellaste i deras huvuddrag.
    1. Såsom den första bör nämnas en redan genomförd, sedan 1890-talet anhängig reform, som teoretiskt är av sekundär betydelse men vars praktiska betydelse på landsbygden är synnerligen stor. Jag avser lagen den 1 november 1945 om handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden å domsagas arkiv. Enligt densamma kan häradshövding å arkiv utan nämnd ensam handlägga lagfarts-, fastighetsintecknings- och lösöreinteckningsärenden alla de söckendagar, då häradsrätten icke håller sammanträde.
    2. I slutet av förra året förelades riksdagen en annan proposition i serien av partiella revisioner av rättegångsväsendet. Denna proposition, som avser en reform av bevisrätten, och som angår en ändring av 17 kap. rättegångsbalken, åsyftar att göra säkerheten vid rättegången större. Propositionen grundar sig på en proposition som regeringen avlät vid 1933 års riksdag och som riksdagen efter särskilda omgångar år 1938 slutligt förkastade. Vid propositionens uppgörande hava beaktats jämväl motsvarande stadganden i Sveriges nya rättegångsbalk.
    3. En annan redan mot slutet av 1930-talet av riksdagen behandlad proposition, som ansluter sig till en partiell reform av rättegångsväsendet, håller på att förverkligas. Sålunda har statsrådet beslutat införskaffa högsta domstolens utlåtande angående den i justitieministeriet uppgjorda propositionen om förberedelse i tvistemål. Denna reform är tidsenlig i synnerhet av den orsak, att densamma avser att mildra vårt nuvarande rättegångsförfarandes måhända svåraste missförhållande, rättegångens långsamhet. Man har även i samband med ett genomförande av sådan förberedande behandling planlagt en reform av stadgandena angående stämning.
    4. Till en förnyelse av bevisrätten ansluter sig frågan om en revision av stadgandena i rättegångsbalken om återbrytande av dom, som vunnit laga kraft, vilken fråga hänskjutits till lagberedningens beredning. Denna reform skulle komma att motsvara den i Sverige på sin tid genomförda (lag om särskilda rättsmedel).
    5. Den viktigaste av de propositioner, vilka avse en reform av kriminalprocessen, rör spörsmålet angående åtalades försvar. Dettas ordnande är under beredning i lagberedningen. För närvarande har i Finland icke ens för grovt brott åtalad någon möjlighet att erhålla kompetent för

svarare vid rättegången, såvida han icke själv kan anskaffa sådan. Denna principiella ståndpunkt håller nu på att undergå ändring och lagberedningen torde i sinom tid framlägga ett förslag om detaljerade stadganden angående statens skyldighet att draga försorg om den åtalades försvar.
    6. I Finland finnas icke tillfredsställande stadganden angående förundersökning i brottmål. Genom administrativa stadganden har visserligen under senaste tid i många avseenden utvecklats en förundersökning i brottmål. Praxis, som icke stöder sig på lag, är alltjämt vacklande. Icke heller denna reform och dess detaljer äro ännu helt utredda utan äro alltjämt beroende av lagberedningens beredning.
    7. En snabb och effektiv utredning av brott förutsätter, att undersökningsmyndigheterna förfoga över tvångsmedel. De viktigaste av dessa äro anhållande och häktning. Angående häktning hava utfärdats vissa, om än i flera avseenden bristfälliga stadganden. Men beträffande anhållande och förutsättningarna därför finnas inga egentliga lagstadganden. Ur synpunkten av rättsskyddets upprätthållande måste det med tillfredsställelse konstateras att jämväl detta spörsmål hänskjutits till lagberedningen för beredning.
    8. Lika otillfredsställande äro stadgandena angående andra tvångsmedel, som användas i brottmål, närmast kvarstad, husrannsakan samt kroppsrannsakan. Lagberedningen har år 1939 uppgjort ett förslag till lag om särskilda i brottmål anlitade tvångsmedel. Detta förslag är avsett att träda i kraft oberoende av reformen av rättegångsväsendet, såsom motsvarande svenska lag av den 12 maj 1933. Till följd av krigen har ej heller detta förslag hittills kunnat förverkligas. Men då detsamma ansluter sig till de propositioner, som avse en utveckling av kriminalprocessen, torde det under närmaste framtid kunna förverkligas.
    Redogörelsen för de anhängiga partiella reformerna av rättegångsväsendet är icke fullständig. Vissa andra mindre reformer äro anhängiga och avvakta sitt förverkligande antingen i samband med andra större reformer eller skilt för sig. Detta referat är likväl tillräckligt för att ådagalägga, att vid utvecklingen av vårt rättegångsförfarande, så att detsamma motsvarar tidens fordringar, även under rådande förhållanden mycket nyttigt och värdefullt arbete kan utföras. Och när de ovan återgivna partiella reformerna en gång hunnit genomföras, kan man med förtröstansfullt sinne motse den länge beredda och länge väntade totala revisionen av rättegångsväsendet.

Reino Kuuskoski.