TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL.

 

AV

 

REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.

 

Ianledning av ingripanden från militieombudsmannen lia nyligen under Högsta domstolens prövning kommit två mål som, ehuru de i sig själva röra mindre väsentliga ling, likväl äro av intresse med hänsyn till pressens rättsliga ställning och gränserna för vår tryckfrihet.
    Det ena målet1 berör särskilt räckvidden av det skydd för anonymiteten som våra grundlagar avsett att skapa. Vår tryckfrihetsförordning är till sin natur inte enbart en lag för att ordna pressens förhållanden utan en lagstiftning till skydd för tryckfriheten. Att den fått karaktär av grundlag sammanhänger väl med detta förhållande. Åtskilliga av lagens regler ha fått sin prägel av lagstiftarens strävan att, med ledning av historiska erfarenheter, bilda ett värn för tryckfriheten. Vid tolkningen av TF måste man beakta de avsikter och strävanden åt vilka lagstiftaren gett uttryck. Detta gäller även dess ställning i fråga om anonymitetsrätten, vilken för vår tryckfrihet torde spela större roll än vad TF:s regler omedelbart ge vid handen. Utförliga bestämmelser rörande omfattningen och beskaffenheten av anonymitetsskyddet saknas. Det finns emellertid en straffbestämmelse rörande vissa direkta kränkningar av rätten till anonymitet.2
    Grundvalen för utformningen av vår tryckfrihetsrätt kan sägas vara lagd genom stadgandet att myndigheterna inte få i förväg ingripa mot det tryckta ordet.3 Polismyndigheterna ha här inte siri vanliga uppgift att vidtaga åtgärder i brottsförebyggande syfte. Grundlagen bygger i stället på den förutsättningen, att dess egna regler om beivrande i efterhand av missbruk av tryckfriheten äro tillräckliga för att garantera ett rätt bruk av det tryckta ordet och åstadkomma en god ordning på pressens och litteraturens områden. Ett snabbt och effektivt inskridande mot tryckfrihetsmissbruk förutsätter i sin tur att någon som har ett avgörande inflytande på tryckalstrens tillkomst lätt kan utpekas och ställas till ansvar. Det nyss åberopade grundstadgandet, som beskär polisens verksamhet i brottsförebyggande syfte, kan därför säga kom-

 

1 NJA 1944 s. G17; MO 1944 s. 206

2 TF § 1 15:o.

3 RF § 86; TF ingressen.

 

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 657penseras av vårt särskilda ansvarssystem i fråga om tryckfrihetsbrott. Detta system avviker från vanliga straffrättsliga regler och kan i viss mån framstå såsom konstlat. Ansvar för tryckt skrifts innehåll vilar å en person ensam och denne person utpekas direkt genom enkla föreskrifter i TF. I fråga om tidning och tidskrift vilar ansvaret i första hand å utgivaren; efter honom i den s. k. ansvarighetskedjan följa tidningsägaren, boktryckaren och utspridaren. När ett tryckfrihetsbrott är begånget behövs det således inte någon polisutredning för att klarlägga vem som är den enligt lag skyldige, lika litet som för att utreda brottets beskaffenhet. Det är att märka att ansvaret i sin helhet lagts å utgivaren samt att detta ansvar trätt i stället för det ansvar som skulle följa efter vanliga straffrättsliga regler. De som efter vanliga regler skulle kunna betecknas såsom anstiftare till eller delaktiga i ett tryckfrihetsbrott äro helt skjutna åt sidan när det blir fråga om bestraffning. Den verkliga innebörden av dessa ansvarighetsregler är att en tidnings utgivare inför domstolarna står såsom upphovsman till allt som inflyter i tidningen, oberoende av om de publicerade artiklarna äro signerade eller inte, om de blivit av utgivaren lästa och godkända eller inte. Denna rättsliga situation har konsekvenser på andra områden. Bland annat torde man tvingas att acceptera att utgivaren har en viss frihet i fråga om det publicerade materialet (liksom han givetvis måste ha fullt fria händer att avböja publicering). Det förekommer exempelvis att de inlägg som publiceras på insändaravdelningen äro föremål för en viss bearbetning från redaktionens sida. Att signerade artiklar bearbetas av redaktionen kan strida mot de grundsatser som pressen bör respektera. Artikelförfattaren synes dock inte ha någon rättslig möjlighet att beivra en av utgivaren gjord förvanskning av artikeln. Hans krav på upprättelse ligger på det moraliska planet.
    Ansvarighetsreglerna skapa förutsättningarna för anonymitetsrätten. Enär de personer, som författat artiklar eller lämnat upplysningar vilka influtit i en tidning, i ett tryckfrihetsmål äro alt betrakta såsom utomstående, kommer det alt för målets avgörande inte spela någon roll om de äro kända eller okända. Domstolen har att behandla den åtalade artikeln såsom ett verk av utgivaren. Om en viss person skulle uppgivas såsom den verklige författaren torde det regelmässigt vara uteslutet att domstolen genom att inkalla denne eller på annat sätt skulle vara verksam för att få uppgiftens riktighet bestyrkt. Det synes strida mot grunderna för vår tryckfrihet att domstolen ens framställer frågan vem som skrivit artikeln, ty frågan måste ju verka i riktning att framkalla ett svar. Om det således är lätt att förklara att skydd för anonymiteten är förenligt med våra tryckfrihetsregler, är det inte utan vidare klart att ett sådant skydd är lämpligt eller nödvändigt. Den naturliga utgångspunkten är kanske snarare att anonymiteten i dess skilda former är förkastlig. Uppenbart är dock att vår tryckfrihetsrätt skyddar anonymiteten. Den utgår från att den enskilde medborgaren, pressen eller samhället självt liar elt beaktansvärt intresse av att anonymiteten skyddas.

 

42—467004. Suensk Juristtidning 1946.

658 CARL SVENNEGÅRD.    För dem som önska medverka i pressen äro vår TF:s grundsatser givetvis till fördel. De kunna uppträda öppet om de så önska och dölja sig bakom den skyddande anonymiteten om de anse det motiverat. Någon verklig olägenhet av att de inte kunna få rättsligen fastslaget, i vilken utsträckning en tidningsuppgift eller en artikel verkligen härrör från dem, synas de i regel knappast ha. Att ett visst behov av anonymitetsskydd gör sig praktiskt gällande är säkert. Det ligger i sakens natur att opposition och kritik kan på något håll framkalla motåtgärder eller åtminstone motvilja. För en minoritet inom en organisation, för en underordnad inom ett företag, för den ekonomiskt underlägsne i ett avtalsförhållande kan rätten till offentlig kritik och till framträdande genom pressen överhuvudtaget vara ett viktigt komplement till det rättsliga skyddet för hans intressen. Där missbruk uppkommit eller konflikter hota kan den förfördelade eller underlägsne tvingas att anlita anonymiteten eller helt avstå från att söka hävda sina synpunkter. Ett öppet framträdande, vilket de kanske själva skulle föredraga, kan utsätta dem för risker och repressalier som de inte kunna bära eller skydda sig mot. Här som på så många andra områden gäller det att rättskipningen är ett ganska grovt instrument som inte är i stånd att beakta skyddsbehovets alla skiftningar eller lösa alla konfliktsituationer. Inom det militära området, till vilket de båda nämnda rättsfallen hänföra sig, äga de antydda synpunkterna full giltighet. Utövandet av medborgerliga rättigheter kan alltför lätt uppfattas såsom indisciplinärt uppträdande eller bristande åt vad den militära tjänsten anses kräva. Å andra sidan måste det medgivas att det emellanåt kan vara svårt att ange i vad mån den militära tjänsteplikten kräver begränsningar i utövandet av militärpersonalens allmänna medborgerliga friheter, eller i vad mån vad som förekommit vid utövandet av dessa friheter får beaktas vid avgörandet av militära tjänsteärenden. Sålunda torde man inte kunna neka militärmyndigheterna rätt att vid prövning av ärenden rörande placering till tjänstgöring, befordran, konstituering, hcmpermittering och dylikt taga hänsyn till exempelvis den inställning gentemot samhället, som en befattningshavare visat genom sin publicistiska verksamhet, eller den olämplighet han röjt genom skriverier i tidningarna. Man rör sig här på ett ömtåligt område och själva osäkerheten beträffande vad som är tillåtet och otillåtet kan verka som en drivfjäder att för säkerhets skull anlita anonymiteten.
    Det är välbekant vilket värde pressens män sedan gammalt sätta på anonymitetsskyddet.1 För pressen är det av största vikt att den kan hålla kontakt med folkmeningen, att den ger ett riktigt uttryck för åsiktsbrytningen inom skilda folkgrupper, att den bereder plats även för uppfattningar som stå i strid med den förhärskande eller av de maktägande omfattade meningen. Den sida av anonymitetsskyddet som kanske främst är av intresse för pressen är möjligheten att avvisa alla

 

1 ASK: Om ansvarighet för tryckfrihetsbrott s. 219; Betänkande d. 20 dec. 1912 med förslag till tryckfrihetsordning s. 62; VARENIUS: Svensk tryckfrihet s. 26; SOU 1935: 8 s. 139; SOU 1939: 32 s. 25.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 659försök från polis- och åklagarmyndigheters sida att utreda hur en tidningsartikel kommit till. För pressens självständighet är det av betydelse att inte var och en som medverkat vid tillkomsten av en misshaglig tidningsartikel utsättes för efterforskningar, påtryckningar ellerannat obehag. Den som vill gå till angrepp i anledning av artikelns innehåll blir tvungen att vända sig mot utgivaren, vilken har helt andra resurser att värna ordets frihet än den enskilde medarbetaren. Dennes rätt till anonymitet framträder därför såsom ett privilegium även för pressen som sådan.
    För tidningarna innebär medarbetarnas rätt till anonymitet även vissa skyldigheter. Utgivaren äger mot författarens vilja uppenbara dennes namn endast om anställt åtal rörande skriftens innehåll föranleder därtill. I fråga om tidnings innehåll synes plats för ett sådant uppenbarande överhuvud inte finnas.1 Om utgivaren bryter mot den angivna regeln ådrager lian sig straff. Att ett sådant uppenbarande är lagstridigt även om det skett på begäran av polisen eller annan myndighet synes klart, ehuru lian givetvis till sitt fredande kan åberopa vanliga grundsatser som kunna leda till att straffbarheten bortfaller. TF talar (förutom om förläggare och boktryckare) endast om utgivaren. Straffbestämmelsen synes därför inte kunna tillämpas för det fall att någon bland redaktionspersonalen, utan utgivarens medverkan, röjer författares namn. Det har tydligen ansetts ankomma på utgivaren att sörja för det praktiska realiserandet av rätten till anonymitet. Straffbestämmelsens begränsning får naturligtvis inte anföras till stöd för den tolkningen, alt efterforskningar skulle vara tillåtna så länge man hölle sig till den övriga redaktionspersonalen. Beträffande straffskyddet förefinnes det ännu en begränsning; det är enligt ordalagen endast författares namn som skyddas mot obehörigt uppenbarande. Det är därför inte fullt klart om detsamma skall gälla om den, som inte står såsom författare till någon särskild artikel, till någon särskilt avgränsad del av tidningens innehåll, utan medverkat till dettas tillkomst endast på det sättet att han lämnat sakmaterial på vilket det är grundat. Även i detta fall bör emellertid regeln om medarbetarens rätt till anonymitet respekteras. Skyddsbehovet gör sig gällande lika starkt i denna situation.
    För samhället framstår anonymileten inte så obetingat fördelaktig som för pressen och dess medarbetare. Det är dock inte så att anonymiteten ur dess synpunkt ter sig enbart skadlig eller oläglig. Riktigare kan den betecknas såsom en företeelse på både gott och ont. Vårt samhällsskick bygger på den förutsättningen att den enskilde medborgaren dels skall ha möjlighet att bli orienterad rörande de allmänna angelägenheterna och dels beredas tillfälle att själv utöva inflytande på dem. Ett visst ingrepp på dessa båda möjligheter skulle vållas om pressens medarbetare alltid skulle uppträda öppet. Under upprörda tider skulle under trycket av den offentliga uppfattningen kritiska och varnande röster kunna undertryckas om anonymiteten inte funnes att till-

 

1 EEK: Om tryckfriheten s. 311.

660 CARL SVENNEGÅRD.gå. Det är för samhället självt av värde att den säkerhetsventil som anonymiteten erbjuder får finnas kvar. Den skapar uttrycksmöjligheter för dem som av respektabla skäl inte kunna framträda öppet. Emellertid är det tydligt att anonymiteten bereder utvägar även för dem som av mindre respektabla bevekelsegrunder inte vilja bli röjda. Den har med andra ord även på detta område de olägenheter som bruka följa med den. Den gamla regeln, att den som går till strids skall visa vad han för i skölden och bära sina vapen öppet, har goda skäl för sig. För att kunna bedöma värdet av en samhällskritik eller genomskåda det verkliga syftet med den måste man ofta känna mannen som står bakom. För korrigering eller komplettering av lämnade sakuppgifter kan upplysning behövas om den källa från vilken de härröra. Med hjälp av anonymiteten kunna tidningar och tidskrifter skaffa sig större inflytande än de förtjäna eller kunnat uppnå vid ett öppet framträdande.
    Den från anonyma angrepp härrörande faran har under de kriser som världen senast genomgått visat sig i en ny gestalt. Stater ha tagit propagandan i dess skilda former i sin tjänst som angrepps- och försvarsmedel. Det har visat sig att genom propaganda inom en främmande stat väsentliga resultat kunna uppnås när del gäller att bryta ned dess vilja och förmåga att försvara sin frihet och sitt oberoende. Propagandan kan naturligtvis också ske till förmån för den stat vars medborgare utsättas för den, även om detta inte är dess egentliga syfte. Erfarenheten torde visa att det är svårt att undertrycka dylik propaganda. Därför är det dess mera angeläget att propagandans ursprung står klart för dem som träffas av densamma. Vår tryckfrihet och den anonymitetsrätt som däri inneslutes är en rätt endast för svenska medborgare.1 Då den utländska propagandan förmedlas av en press som har skenet av att vara svensk kan dess farlighet ökas. Faran är oberoende av huruvida förmedlaren är ett betalt redskap åt främmande makt eller han av andra skäl ställt sig i de främmande intressenas tjänst. Effekten ökas av att han ger sin samhällskritik och sin journalistiska verksamhet i övrigt sken av att vara gagnande och uppbyggande även då det direkta syftet är att den skall verka nedbrytande. Denna inifrån skeende förgiftning av den offentliga debatten och därmed av samhället självt förbereder marken för framtida landsförrädiskt framträdande och sprider olust och misstänksamhet inom skilda folkgrupper. Den kan också väcka föreställningar att landets ställning är mera underminerad än som motsvarar verkligheten.
    Det är ett påtagligt samhällsintresse att främmande makts inflytande på svensk press och på svensk folkopinion kan mötas med tjänliga medel. Ett sådant medel har skapats genom bestämmelser i strafflagens förräderikapitel.2 Dessa bestämmelser avse emellertid i första

 

1 ASK s. 230; REUTERSKIÖLD: Strödda uppsatser s. 47; 1912 års bet. s. 178, 339; VARENIUS S. 48; MALMGREN: Sveriges grundlagar, 4 uppl. s. 87, 193, 207; SOU 1927: 2 s. 60, 1935: 5 s. 27 och 1939: 32 s. 27.

2 8 kap. 22 §. Jfr SOU 1940: 8 s. 65; motionerna 1945 I: 271 och II: 358 samt uti. nr 3 av sammansatt konstitutions- och första lagutskott 1945.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 661hand endast kontroll av pressens finansiering och kontrollen är inte heller konsekvent genomförd. Vid bestämmelsernas tillkomst förutsattes1 alt straffstadgandet i SL 8 kap. 22 § skulle kunna tillämpas även då någon av främmande makt i färdigt skick mottagit tryckta skrifter eller annat för spridning avsett propagandamaterial, samt att vår TF inte lade hinder i vägen för att straffbelägga mottagande av understöd, på sätt lagrummet avsåge, till utgivande av tryckta skrifter. Denna tolkning behöver ej vålla tvekan om det är fråga om propagandamaterial för direkt distribution. Däremot är det inte lika klart vad som skall gälla beträffande material, avsett att tryckas i en svensk tidning. Till en början kan man erinra att anonymitetsrätten skulle hindra polisen att ens göra sig underrättad om materialets ursprung sedan det väl blivit publicerat i svensk tidning. Denna invändning kan kanske avvisas under hänvisning till att utlänning och utländsk makt inte åtnjuta vårt tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskydd. En annan invändning som är svårare att komma förbi kan grundas på den viktiga grundsatsen i § 1 1:o TF att ingen må i annan ordning eller i annat fall än TF stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Sedan utländskt propagandamaterial blivit infört i en tidning för vilken svensk medborgare står såsom ansvarig utgivare, synes det inte vara förenligt med vår tryckfrihelsrätt att straffa någon för det han av främmande makt mottagit det publicerade materialet. I tryckfrihetsrättsligt avseende skall utgivaren betraktas såsom upphovsman till detta material. Kan det då vara tillåtet att av en gärning, som till sin natur är en medverkan i det förfarande som fullbordas genom publiceringen, göra ett särskilt brott, bestraffbart enligt allmänna straffrättsliga regler?
    Omständigheterna i det här förut angivna rättsfallet från år 1944 voro i korthet följande.

 

    En tidning i en gränsstad innehöll en artikel i anledning av att tyska flygplan upprepade gånger flugit över svenskt område. I artikeln kritiserades alt det svenska luftvärnet ej öppnat verkningseld. Vidare upplystes det att på vederbörligt håll givits en förklaring till den uteblivna beskjutningen. Sedan försvarsstaben infordrat förklaring på grund av tidningsartikeln, erhöll en överste uppdrag att verkställa utredning. Vid fullgörande av detta sitt uppdrag uppsökte översten tidningens redaktör och frågade denne varifrån lian lått den publicerade förklaringen till den uteblivna beskjutningen. Översten höll vidare, enligt vad han själv upplyste, förhör med befäl på vissa luftvärnsförband rörande förbandens förbindelser med tidningen. Tre personer i befälsställning lämnade vid förhör vissa upplysningar om telefonförfrågningar från tidningens redaktion. Efter det redaktören såsom sin sagesman i visst avseende åberopat landsfiskalen i orten, vände sig översten jämväl till denne med en förfrågan hur det förhölle sig.
    Då MO ställde översten under åtal åberopade han särskilt att dennes åtgärder inte vore förenliga med grunderna för vår tryckfrihetsrätt; efterforskningarna rörande underlydandes förbindelser med pressen och förhöret med redaktören rörande dennes sagesman till en uppgift i tidningsartikeln innebure ett ingrepp i en viktig medborgerlig rättighet.
    Åtalet mot översten ogillades (i det avseende det här gäller) i alla instanser. En minoritet inom IID ville emellertid fälla översten till ansvar för tjänstefel. Den åberopade att översten, i följd av TF:s bestämmelser

 

1 SOU 1940: 8 s. 67, 68.

662 CARL SVENNEGÅRD.rörande ansvarigheten för tryckta skrifters innehåll liksom vad i TF vore stadgat beträffande anonymitetsskydd för författare - med vilken vore att jämställa annan meddelare till pressen - icke ägt att etterforska vem som varit tidningens sagesman. I motiveringen till det frikännande utslaget från HD:s majoritet anfördes, alt översten varken genom sin till redaktören framställda och av denne omedelbart besvarade fråga rörande tidningsartikeln eller, såvitt handlingarna utmärkte, vid det av anbefalld utredning föranledda förhöret med militär personal kunde anses ha gått tillväga på otilllåtet och mot TF stridande sätt.

 

    Frågan om räckvidden av anonymitetsskyddet enligt TF har genom detta rättsfall erhållit en viss belysning på några punkter.1 Först kan det erinras att redaktören för tidningen icke var dess ansvarige utgivare. Då denna omständighet inte åberopats i det frikännande utslaget, vågar man kanske antaga att det för spörsmålet om efterforskningarnas otillåtlighet ansetts icke vara av väsentlig betydelse om dessa varit riktade mot utgivaren eller mot annan redaktionspersonal.
    Översten framhöll vid krigsrätten, och krigsrätten anförde i sitt utslag, att översten fått den uppfattningen att militär personal kunde ha brutit mot den militära tystnadsplikten samt att åtgärderna därför icke skulle vara olagliga. Då denna ståndpunkt, som av MO utförligt bemötts, inte synes vara HD:s, är det inte anledning att i detta sammanhang upptaga den till granskning.
    I motiveringen till krigshovrättens utslag angavs bl. a. att överstens påtalade etterforskande inte berört frågan vare sig huruvida tidningsartikelns innehåll i dess egenskap av tryckt skrift varit brottsligt eller vem som varit författare till artikeln. MO framhöll i anledning därav att skyddet för anonymiteten torde vara helt oberoende av frågan om innehållets brottslighet. HD synes ej stödja sig på detta krigshovrättens skäl. När det särskilt åberopats att översten ej frågat vem som varit författare till artikeln (översten uppgav att det varit uppenbart att redaktören själv författat den) ligger därbakom möjligen den uppfattningen att enligt grunderna för TF § 1 15:o anonymitetsrätt skulle vara tillförsäkrad endast författare till tidningsartiklar och ej pressens övriga medarbetare. Denna mening har uttryckligen underkänts av minoriteten inom HD, och majoriteten har inte antytt att den på denna punkt hyser annan uppfattning.
    Till försvar för sina åtgärder anförde översten, alt hans fråga till redaktören inte inneburit något förhör, att frågan omedelbart besvarats, och att den lämnade uppgiften avsett en betydelselös detalj. Beträffande förhöret med luftvärnsförbandens personal förklarades det från överstens sida att några efterforskningar rörande militär personals förbindelser med pressen inte förekommit; personalen hade lämnat vissa upplysningar rörande påringningar från tidningen och det kunde inte vara tjänstefel att protokollföra dessa upplysningar. I de nu berörda förhållandena har man kanske att söka förklaringen till att överstens åtgärder ansetts tillåtna och förenliga med TF.

 

1 Ang. ett tidigare mål rörande kränkning av anonymitetsrätten se JO 1910 s. 224 ff.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 663    Anonymitetsrätten är tydligen av den natur att den berättigade kan uppge densamma. I första hand är det upphovsmannen till artikeln eller sagesmannen till en viss uppgift som bör anses äga bestämmanderätten. Han kan välja mellan att vara anonym eller uppenbara sin medverkan. Tidningens utgivare äger dock en självständig ställning såtillvida, att han äger i tidningens och pressens eget intresse avböja att medverka till medarbetarens frivilliga framträdande. Anonymitetsintresset innebär inte att pressens förbindelser med sina medarbetare äro tabu, att polis- och åklagarmyndigheter överhuvud inte få beröra dem. Det måste vara tillåtet att på ett korrekt sätt höra efter om vederbörande vill och kan ange sina medarbetare eller upplysningskällor. Alla krav på korrekthet synas vara uppfyllda om den som tillfrågas först blir underrättad om vår lags ståndpunkt, om sin rätt och skyldighet att respektera anonymiteten. Även vid ett förhör torde det kunna tillåtas att spörsmål om författarskap avhandlas så att säga samtalsvis. Otillåten är däremot en åtgärd som innebär vad man i äldre språkbruk betecknade såsom författareinkvisition, alltså rannsakan rörande författarskap. Till försvar för att man vid förhör berör frågor om författarskap kan anföras, att det ur andra synpunkter kan vara av värde att erhålla upplysning därom; så långt TF tillåter det kan man skaffa fram uppgifter som erfordras för andra ändamål än beivrande av tryckfrihetsmissbruk. Till stöd för åsikten att man inte skall tillåta förfrågningar rörande dessa spörsmål kan man å andra sidan åberopa våra grundlagars principiella ovilja mot att låta polisenin gripa i pressens förhållanden. Det är ett genomgående drag i vår tryckfrihetsrätt att övervakningen av tryckta skrifter inte får anförtros åt polisen eller åt de vanliga åklagarna.1 Hos dem torde det kunna befaras en tendens att lägga huvudvikten vid beivrandet av missbruken och inte vid skyddet av tryckfriheten. Militärmyndighet bör inte vid utövandet av allmänna polisfunktioner äga vidsträcktare rätt än polisen. Snarare är en särskild grannlagenhet av nöden vid militära förhör, enär militär personal kan ha svårt att mot överordnade hävda sina medborgerliga rättigheter och sitt oberoende, om försök göras att erhålla deras frivilliga medverkan till att anonymiteten uppges.
    Från högsta militära håll har givits uttryck åt uppfattningar som ej stå i strid med vad här anförts. I den av överbefälhavaren utfärdade handledningen för samarbetet med pressen har det sålunda understrukits, att författare av tidningsartiklar — även s. k. insändare — vare sig de undertecknat med sitt namn eller uppträtt anonymt, icke kunna ställas till ansvar för vad de skrivit. Detta gällde även den som befunne sig i militärtjänst. Detta torde innebära att icke heller förhör för utrönande av hur ett meddelande kommit pressen tillhanda eller vem som dit lämnat detsamma finge hållas. Det sagda gällde dock under förutsättning att meddelandet verkligen blivit publicerat i tryck. Lagstiftningens omsorg om anonymiteten kunde sägas vara en del av skyddet för pressens frihet.

 

1 1912 års bet. s. 349; SOU 1935: 8 s. 148, 149; MALMGREN S. 220, 223.

664 CARL SVENNEGÅRD.    Det andra rättsfallet från år 19441 hänför sig framförallt till den gamla tvistefrågan om förhållandet mellan tryckfrihet och tjänsteplikt. Det gäller den kollision som kan uppstå mellan den medborgerliga tryckfriheten samt de särskilda plikter som kunna följa av ett tjänsteförhållande, exempelvis då författaren av en tidningsartikel brutit sin tystnadsplikt genom att i artikeln publicera uppgifter som skolat hållas hemliga. I särskilt tillspetsad form skulle denna konflikt kunna framträda då en statstjänsteman samtidigt är utgivare av en tidskrift eller då en tidnings utgivare kvarstår i denna sin egenskap under tid då han är inkallad till militärtjänst. Om denne utgivare i sin tidskrift eller tidning inför en artikel vari upplysningar ur hemliga handlingar publiceras, kan han då liksom en tjänsteman i allmänhet efter vanliga straffrättsliga regler fällas till ansvar för tjänstefelet, eller kan ansvar utkrävas av honom endast i hans egenskap av utgivare och alltså endast för tryckfrihetsbrottet och efter TF:s regler? Denna konfliktsituation synes inte kunna lösas utan att ettdera intresset måste offras. Antingen måste man låta tryckfriheten begränsas med hänsyn till de med tjänsten förenade särskilda plikterna, eller också måste man tolerera att vissa tjänstefel lämnas obeivrade när de stå i samband med en tryckt skrifts tillkomst. Vilken lösning man än väljer kommer den att vålla olägenheter.
    Allmänna straffrättsliga grundsatser samt det praktiska behovet tala till förmån för uppoffring av tryckfriheten och bestraffning av tjänstefelet även i detta fall.2 Det kan te sig oegentligt att den verklige upphovsmannen till ett brott skall bli strafflös bara därför att yppande av hemligheter skett genom pressen, alltså på ett sådant sätt att faran och skadan kunna bli allra störst. Det kan också framhållas att ingen tvingas in i denna konflikt; »presstjänst är ett — statstjänst är ett annat; vill innehavare av statstjänst vara meddelare och medarbetare i pressen, så kan han dock icke för den tjänsten låta statens tjänst stå tillbaka.»
    Uppfattningen om tjänstefelets straffrihet är baserad på de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna, särskilt regeln i TF § 1 1:o att ingen må i annan ordning eller i annat fall än TF stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Om TF själv proklamerar sig som exklusiv norm för bestraffningen så tjänar det ingenting till att åberopa innehållet i allmänna straffrättsliga regler, utan spörsmålet blir endast hur den angivna regeln skall tolkas.3 Vid denna tolkning måste man lägga särskild vikt å TF:s starka framhävande av att en person skall bära ansvaret och att detta skall utkrävas enligt TF:s regler. Lagstiftaren har inte tänkt sig att skilda processer skulle föras om något som i verkligheten måste helt eller till väsentliga delar vara samma sak. Därest man vid sidan av tryckfrihetsprocessen tilläte en vanlig

 

1 NJA 1944 s. 610; MO 1944 s. 221. Likartade rättsfall ha tidigare avgjorts av HD, se NJA 1901 s. 280, JO 1902 s. 13, REUTERSKIÖLD S. 41—59, NJA 1914 s. 381.

2 REUTERSKIÖLD S. 45, 54; jfr RYDIN: Om yttrandefrihet och tryckfrihet s. 281, 285.

3 ASK s. 165; 1912 års bet. s. 59; MALMGREN s. 201.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 665rättegång rörande tjänstefelet riskerade man — särskilt med hänsyn till juryns medverkan — att bedömandet i de olika domstolarna utfölle i skilda riktningar. Den auktoritativa ställning som en tidnings ansvarige utgivare bör intaga både inför tidningens personal och inför läsekretsen skulle också undergrävas, om polis och åklagare, i stället för att söka få till stånd ett ingripande mot utgivaren enligt TF:s regler, skulle kunna attackera dem som antoges ha medverkat vid tillkomsten av tidningens innehåll. Åtal för tjänstefelet förutsätter slutligen — då fråga ej är om en signerad artikel — att författarens anonymitet kränkes. Eftersom uppgift om författaren inte får förhörsvis framtvingas, måste det mer eller mindre bero på slumpen om åtal skall komma till stånd.
    Man har försökt att komma förbi TF:s princip om dess uteslutande tillämpning genom att göra gällande, att det straffbara tjänstefelet inte skulle ligga i tidningsartikelns innehåll utan i dess överbringande till tidningen.1 Den straffbara gärningen skulle inte beslå i att artikeln genom publiceringen bragtes till allmänhetens kännedom utan i att manuskriptet delgavs utgivaren. Beträffande ett närliggande förfarande synes ett liknande betraktelsesätt vara genomfört. Sekretesslagen — lagen d. 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — innehåller i 41 § en bestämmelse om straff för den som obehörigen utlämnar hemlig handling; där gärningen är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff, skall gärningsmannen straffas enligt vad där sägs. Tjänsteman kan alltså för obehörigt utlämnande straffas för tjänstefel efter vanliga regler. Samtidigt innehåller TF i § 2 10:o jämfört med 6:o en straffbestämmelse för det fall att handling, som enligt sekretesslagen ej får till envar utlämnas, blivit i tryck utgiven; där gärningen är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i allmän eller särskild lag belagd med straff, straffas utlämnaren enligt vad i sådan lag är stadgat. I andra fall är straffet i regel dagsböter. Dessa båda straffbud kunna beröra olika sidor av samma sak. Hur kunna straffbestämmelserna i 41 § sekretesslagen förenas med principen att TF är på sitt område allenarådande? Om en tjänsteman obehörigen utlämnar en hemlig handling till en tidnings utgivare och denne publicerar handlingen i tidningen (återger den ordagrant), bortfaller då tjänstemannens straffbarhet jämlikt 41 §? Lagstiftningens ståndpunkt synes vara att så inte skall vara fallet. Tjänstefelet och publiceringsbrottet torde skola bestraffas var för sig.2 Att straff i detta fall kan utmätas enligt 41 § trots att brottet med en viss rätt kan sägas bli bestraffat såsom medverkan till att tidningen erhållit sitt förgripliga innehåll, kan förklaras av 41 §:s tillkomsthistoria och plats i systemet. Stadgandena rörande obehörigt utlämnande och obehörigt avtryckande av allmänna handlingar funnas ursprungligen inom TF. Bestraffandet

 

1 REUTERSKIÖLD S. 46.

2 Konst, utskottet 1896 (uti. nr 7 s. 13; ref. i 1912 års bet. s. 204) synes företräda denna uppfattning. .Jfr Nordisk administrativt Tidsskrift 1935 s. 219, 221 (HERLITZ) samt EEK S. 297.

666 CARL SVENNEGÅRD.skedde alltså i den ordning och i de fall som TF föreskrev och någon konflikt med andra straffbestämmelser uppkom inte. Läget var oförändrat i 1912 års förslag1 och ännu i 1927 års förslag.2 Då man i 1935 års förslag på samma sätt som i nu gällande lag skilde tryckningsförbudet (TF 2 7:o) från förbuden mot utlämnande (sekretesslagen) har man möjligen förbisett att straffbestämmelserna i 41 § kunde sättas i motsatsförhållande till regeln om TF:s exklusivitet. Någon saklig ändring har tydligen ej varit åsyftad. Det kan också framhållas att sekretesslagen är förutsatt i TF och faller inom ramen för vår tryckfrihetslagstiftning. Om man återkommer till det förut angivna exemplet att en statstjänsteman är utgivare av en tidning samt antager att denne person, utan att ett egentligt obehörigt utlämnande äger rum, låter i sin tidning avtrycka en hemlig handling som han i sin egenskap av tjänsteman har i sin vård, så skulle straff kunna ådömas för tjänstefel enligt allmän lag men däremot ej jämlikt TF:s regler om utgivaransvar. Detta resultat strider ej mot principen i TF § 1 och inträder med stöd av TF:s egna bestämmelser i § 2 10:o.
    Nyss har berörts att ett tjänstefel, bestående i obehörigt utlämnande av hemlig handling, bör kunna beivras oberoende av bestämmelserna i TF. Denna ståndpunkt beror inte därpå att det med utlämnandet konkurrerande tryckfrihetsbrottet är ett publiceringsbrott och alltså inte hör till den grupp av brott som bruka betecknas såsom egentliga tryckfrihetsbrott (brott mot § 3 TF). Detta framträder tydligt om exemplet varieras. Den som är part i ett mål vid domstol äger rätt att utbekomma protokollet i målet även om däri intagits hemliga handlingar. Partens särskilda rätt att få ut även hemliga domstolsprotokoll medför dock icke befogenhet att publicera dem.3 Om parten emellertid bryter mot denna regel och ställer sitt protokollsutdrag till förfogande för någon tidning som låter avtrycka det, hur skall då denna brottslighet bedömas? Tydligen så att ansvaret utkräves av utgivaren ensam. Å partens icke tillåtna handling kan 41 § sekretesslagen säkerligen inte tillämpas. Paragrafen gäller visserligen även andra fall av obehörigt utlämnande än dem där gärningsmannen är någon som faller under 25 kap. strafflagen,4 men att parts olovliga förfogande över protokollet skulle kunna föras därunder kan inte antagas. För protokollets obehöriga utgivande i tryck svarar däremot tidningsutgivaren efter § 2 10:o TF. Detta synes direkt framgå av 1935 års förslag, där det förutsattes att publiceringsbrottet, då det begåtts genom tidning, skulle drabbas av straffhöjningsregeln i dåvarande § 4 7:o TF.5 Här som eljest bör utgivaransvaret träda i stället för och utesluta det ansvar som eljest kan vila å anstiftare och delaktiga. Trots att utgivaren dömes för ett publiceringsbrott och inte för ett egentligt tryckfrihetsbrott, måste således partens obehöriga

 

1 Se 2 kap. 15 § samt s. 251 i bet.

2 Se 2 § 43:o och 48:o samt s. 265, 272 i bet.

3 SOU 1927: 2 s. 266; SOU 1935: 5 s. 41.

4 Jfr SOU 1927: 2 s. 267, 272.

5 SOU 1935: 5 s. 45.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 667förfogande över protokollet i detta fall bli straffritt, enär det till sin natur är medverkan i den genom publiceringen fullbordade gärningen.
    Det förutsättes i § 2 4:o TF att myndighet som har hemliga handlingar i sitt förvar äger befogenhet att för sin personal meddela särskilda föreskrifter beträffande handlings utlämnande eller hemlighållande samt att sådana ordningsföreskrifter skola lända till efterrättelse. Liksom en tjänsteman kan jämlikt 41 § sekretesslagen bestraffas för obehörigt utlämnande av hemlig handling, kan han säkerligen ställas till ansvar såsom för en ordningsförseelse om han bryter mot myndighetens särskilda ordningsföreskrifter, fastän utlämnandet av handlingen i och för sig inte varit obehörigt.1 Ett äldre rättsfall (NJA 1915 s. 513) kan möjligen förklaras ur liknande synpunkter. På motsvarande sätt synes ett olovligt besittningstagande av en allmän handling kunna bestraffas såsom tjänstefel. Om någon på rättsstridigt sätt skaffar sig en allmän handling, bör han inte undgå straff för detta förfarande därest han överlämnar handlingen till en tidning som låter publicera den.
    Med olovligt utlämnande av allmän handling får man ej förväxla obehörigt lämnande av upplysningar som hämtats ur en hemlig handling.2 Även ett sådant förfarande kan bestraffas såsom tjänstefel men det är då inte fråga om 41 § sekretesslagen utan om de allmänna eller speciella regler som getts rörande tystnadsplikt och dylikt. Denna lagtekniska skillnad har sina konsekvenser ur de synpunkter som här äro av intresse. Det brott som består i att en tjänsteman till en tidningsutgivare yppar de upplysningar som kunna hämtas ur en hemlig handling ligger, vare sig yppandet sker muntligen eller, i en skriftlig redogörelse, mycket nära det fall att obehörigt utlämnande av själva handlingen ägt rum, men det är dock här fråga om ett tjänstefel som helt faller utanför ramen för vår tryckfrihetslagstiftning. Trots brottens likhet i sak synes det vara nödvändigt att ur tryckfrihetssynpunkt ge dem en helt olika behandling. Det tjänstefel som består i obehörigt lämnande av upplysningar måste, om dessa upplysningar ingå i en publicerad tidningsartikel, betraktas såsom en sådan medverkan vid tillkomsten av tryckt skrift att ansvar vid sidan av utgivaransvaret inte får utkrävas.3 Det torde icke kunna tilläggas någon betydelse huruvida den tjänsteplikt som åsidosatts bestått i en tystnadsplikt eller en plikt att iakttaga krigstukt och militär ordning.
    I fråga om tryckfrihetsbrott kan man, såsom förut antytts, göra en åtskillnad mellan egentliga tryckfrihetsbrott samt publiceringsbrott.Med utgångspunkt från att tryckfriheten i främsta rummet är en frihet att i tryck kungöra tankar, åsikter och omdömen skulle man till kate-

 

1 Jfr MALMGREN S. 215.

21912 års bet. s. 209; SOU 1927: 2 s. 26; MALMGREN s. 219 (jfr 2 uppl. s. 182).

3 Jfr ett uttalande i 1912 års bet. (s. 213) ang. straff enligt allmän lag för den som, efter att ha erhållit kännedom om försvarshemligheter »fortsprider kännedom därom till obehöriga pä annan väg (kurs. här) än genom tryckt skrift».

4 ASK s. 239, 240; Patentlagst.-kom:s bet. IV s. 431; SOU 1933: 36 s. 175; SOU 1934: 54 s. 22; MALMGREN s. 216, 229.

668 CARL SVENNEGÅRD.gorien egentliga tryckfrihetsbrott kunna föra sådana brott där det är det publicerade tankeinnehållet som är förgripligt. Tryckfriheten kan uppfattas som en form av yttrandefrihet och ett yttrande i verklig mening kan sägas förutsätta att det är en produkt av någons tanke och omdöme. Under kategorien publiceringsbrott skulle då föras brott, begångna icke genom det publicerade tankeinnehållet såsom sådant utan genom själva offentliggörandet. Ett sådant brott skulle föreligga då en sammanställning av faktiska uppgifter blivit publicerad, då det publicerade framstår såsom subjektlöst. Till denna senare grupp måste föras även det fall alt det publicerade väl rymmer ett tankeinnehåll, men återgivandet sker på sådant sätt att detta innehåll inte framträder som ett yttrande från artikelförfattarens eller tidningsutgivarens sida; exempelvis då en allmän handling avtryckes ordagrant.
    I anslutning till den nämnda distinktionen kan man göra gällande att då TF i § 1 1:o talar om tryckt skrifts innehåll skulle därmed endast avses yttranden i egentlig mening.1 Vår tryckfrihetsförordning har visserligen genomfört en processuell skillnad mellan jurymål och övriga tryckfrihetsmål, men man kan dock icke påstå att vår tryckfrihetsrätt har någon genomförd uppdelning efter den nyss angivna gränslinjen. Sålunda upptages otillåtet kungörande av diplomatiska hemligheter eller av underrättelser rörande krigsmakten i § 3 TF, alltså bland de egentliga tryckfrihetsbrotten, ehuru det straffbara ligger i publiceringen och inte i något förgripligt tankeinnehåll.2 När TF i § 1 18:o talar om ansvaret för innehållet i periodisk skrift kan detta ej vara begränsat till ansvar för tankeinnehållet. Om en och samma artikel är brottslig dels på grund av att publiceringen är otillåten (§ 2 6:o och 10:o TF) och dels på grund av att tankeinnehållet är brottsligt (§ 3 TF jfrd med § 2 11 :o) så är det otvivelaktigt att ansvaret skall i sin helhet utkrävas av utgivaren. Att utgivaransvaret skall omfatta allt3 som inflyter i en tidning och alltså även sådana delar av tidningen som enligt sin natur inte innehålla egentliga yttranden, exempelvis annonser4 och officiella kungörelser5 synes aldrig ha varit föremål för tvivel. Det är för övrigt icke möjligt att strängt skilja mellan sakliga upplysningar samt yttranden i egentlig mening. En kritisk granskning måste till exempel ofta innefatta sakuppgifter rörande de förhållanden som granskas. Dagspressens propaganda kan taga formen av en likriktad nyhetstjänst, den försöker indirekt påverka opinionsbildningen genom sin nyhetsförmedling. Innehållet i vår tryckfrihetsförordning synes också ge vid handen att rätten att taga del av allmänna handlingar, att få trycka av dem samt att få kritisera deras innehåll och myndigheternas åtgärder betraktats såsom skilda sidor av samma sak.
    Själva språkbruket i TF synes inte utmärka sig av sådan följdrik-

 

1 Statsv. tidskrift 1931 s. 378; EEK S. 296; MALMGREN S. 191.

2 Jfr 1912 års bet. s. 109, 150, 212.

3 ASK s. 149, 199, 205; SOU 1939; 32 s. 20, 28.

 4 ASK s. 222, 227; 1912 års bet. s. 152; Statsv. tidskrift 1931 s. 380, 381; SOU 1933; 36 s. 175, 176; SOU 1939:32 s. 20,25, 54; EEK s. 302 not 3: jfr NJA 1945 s. 680.

5 ASK s. 183; 1912 års bet. s. 254.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 669tighet att man därur kan draga någon säker slutsats rörande räckvidden av grundsatsen i § 1 l:o andra stycket. Inte heller i de officiella betänkandena användes uttrycket tryckt skrifts innehåll med fast betydelse. Sålunda kan det anmärkas att när 1912 års betänkande talar om åtal för innehållet av tryckt skrift (6 kap. 5 §) avses därmed även åtal för publiceringsbrolt.1 Motsvarande uttryck har på andra ställen i detta betänkande samma innebörd (5 kap. 1 och 2 §§). 1934 års betänkande har ett annat bruk av uttrycket. Till egentliga tryckfrihetsmål räknas där endast mål i vilka jury medverkar och endast dessa mål anses röra tryckt skrifts innehåll.2 Samma ståndpunkt synes 1935 års betänkande intaga. Publiceringsbrotten, vilka bestå i olovligt utgivande av hemliga handlingar, sättas i motsats till brott, vilka hänföra sig till innehållet i tryckta skrifter.3 1939 års betänkande, som upptog förslag till den nuvarande lydelsen av föreskriften om utgivares ansvar för innehållet i tidning, synes använda uttrycket ansvar för tryckt skrifts innehåll såsom avseende ansvar för allt som tryckts i skriften.4
    Såsom förut angivits är spörsmålet om förhållandet mellan tryckfrihet och tjänsteplikt av gammalt datum. Redan för 100 år sedan förfäktade JO åsikten att tryckfrihetsbrott inte fingo såsom tjänstefel bestraffas. Detta skedde i ämbetsberättelsen 1849 och frågan togs upp i anledning av två rättsfall från åren 1817 och 1845, vilka kritiserades.
    I båda fallen hade präst ställts till ansvar för tjänstefel som stod i samband med de läror som han spritt genom tryckt skrift. Under åberopande av § 1 TF i dess då gällande lydelse hävdade JO, att då TF icke i något annat fall funnit gott att straffa tryckfrihetsbrott såsom tjänstefel, så hade den ej heller i detta fall velat göra särskilt undantag för präster.5 Enligt JO:s mening finge präst i tryckt skrift (men ej i sin ämbetsutövning) driva sådan irrlärighet som ej kunde bestraffas efter TF. I båda de nämnda fallen synas de fällande domarna kunna förklaras därav att vederbörande vid förhören vidhöllo sina läror. Mot detta sätt att på en omväg få grund för en fällande dom anförde JO att anonymiteten kränktes. Vederbörande hade nämligen inför domkapitlet blivit tillfrågade, om skrifterna vore av dem författade och utgivna, vilka frågor de bejakat. JO framhöll att »den vida viktigare och djupt ingripande huvudfrågan om behörigheten av ett sådant inkvisitionsförhör som domkapitlet anställt — — — var den, som ej fick överhalkas och som skulle fått en annan utgång, så framt vid dess prövning lagens rätta förstånd blivit gällande».6

 

    År 1856 återkom JO till frågan. Han kritiserade då att ett akademiskt konsistorium utan anlitande av tryckfrihetsdomstol ställt en studerande till ansvar för hans verksamhet i utgivande av skrifter.7 JO underkände motiveringen att konsistoriets förfarande icke skulle ha åsyftat bestraffning av tryckfrihetsbrottet, vilket dessförutan kunde i laglig ord-

 

1 S. 268.

2 SOU 1934: 54 TF § 5 l:o samt s. 22, 72.

3 SOU 1935: 5 s. 46.

4 SOU 1939: 32 t. ex. TF § t 7:o, 18:o, 20:o samt s. 20, 25, 28.

5 JO 1849 s. 53.

6 S. 62.

7 En redogörelse för det åsyftade fallet finns i ämb.-ber. 1854 s. 50 ff. Senare fann JO att den grundsats som han förfäktat vunnit bifall genom HD:s slutliga utslag i målet; se ämb.-ber. 1859 s. 148.

670 CARL SVENNEGÅRD.ning beivras enligt tryckfrihetslag, utan haft till föremål att utöva den akademiska disciplinärmyndigheten för sådan befattning med skrifters utgivande som innefattade fel mot akademiska stadgarna och goda seder.1 JO fastslog såsom sin uppfattning följande: Så sant som subordinationsbrott och religiös irrlärighet, åstadkomna genom tryckpressen, äro tryckfrihetsbrott, lika med alla andra genom samma medel förövade, så sant har den lag, som velat att de skola av tryckfrihetsdomstol handläggas, därmed förbjudit varje annan myndighet att pröva, huruvida de yttranden, varigenom dessa brottsligheter skola vara begångna, rätteligen äro att anse för subordinationsbrott eller villomeningar av straffbar beskaffenhet.2
    I fråga om rättskipningens senare ståndpunkt kan man åberopa de båda förut angivna rättsfallen från år 1901 och 1914. Av 1901 års rättsfall3 framgår följande.

 

    En värnpliktig som skrivit och låtit publicera en tidningsartikel blev av en militär chef ålagd militärt disciplinstraff för det han brustit i anständigt uppforande. Innehållet i artikeln synes inte ha kunnat åtalas enligt TF; däremot ansågs den värnpliktige ha överträtt den honom såsom en militär tjänsteplikt åliggande skyldigheten att iakttaga anständigt uppförande. Sedan den militäre chef som ålagt bestraffningen, en major, blivit av JO åtalad, gjorde han invändningen att han icke bestraffat den värnpliktige såsom författare utan därför att denne fortspritt den osanna och förklenliga beskyllning som artikeln innehöll. JO ansåg det klart att straffet avsåg författarskapet och inte meddelandet, men han förklarade samtidigt att det måste vara TF:s mening alt författare saklöst skulle kunna meddela en utgivare vad han författat. Krigshovrätten och HD funno att bestraffningen avsett författarskapet. De lämnade utan avseende majorens påstående att bestraffningen skett av annan anledning samt dömde majoren för oförstånd i tjänsten.

 

    I 1914 års rättsfall4 dömdes chefen för ett civilt verk för att han avstängt en e. o. tjänsteman från vidare arbete i verket med anledning av att denne skrivit en tidningsartikel som innehöll kritik av verket. Avstängningen var icke en bestraffning i egentlig mening men likställdes med disciplinär bestraffning. — Även i ett rättsfall från år 1915 (NJA 1915 s. 513) hävdade JO att principen i § 1 l:o TF måste anses innebära, att en person som stode i subordinationsförhållande till en ämbetsmyndighet icke kunde av myndigheten åläggas disciplinär bestraffning för den befattning han tagit med en tryckt skrifts författande och utgivning. — Från år 1941 finns ett rättsfall från krigshovrätten enligt vilket en fältkrigsrätt funnits sakna behörighet att till prövning upptaga frågan huruvida en värnpliktig genom att till två tidningar låta vidarebefordra konceptet till en i tidningarna sedermera intagen insändare gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.5
    Omständigheterna i det här förut angivna rättsfallet från år 1944 (NJA 1944 s. 610) voro följande.

 

1 JO 1856 s. 62.

2 S. 63.

3 NJA 1901 s. 280.

4 NJA 1914 s. 381.

5 Fallet refererat av MO 1944 s. 231 not 1.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 671    En luftbevakerska skickade till en stockholmstidning en skämtsam insändare rörande utbyte av en olämplig fältjulklapp. Hon undertecknade den med sitt namn och satte även ut alt hon vore kvinnlig luftbevakare. Tidningen publicerade insändaren (med vissa jämkningar i texten). I ett brev till tidningens redaktör hade luftbevakerskan dessutom uppgivit fältpostnumret till det förband hon tillhörde. Även i texten till brevet hade hon lämnat upplysning om alt hon vore på luftbevakning (från tidigare anställning å tidningen synes hon ha varit personligen bekant med redaktören). Vid publiceringen av insändaren lät tidningen vid underskriften tillfoga fältpostnumret, vilket ej fanns i insändarens ursprungliga formulering. I utfärdade adresseringsföreskrifter för militär personal hade order givits, att militär befattning (luftbevakerska) ej finge anges.1 Bestämmelser hade vidare utfärdats att militär personal skulle tillse att tilldelat fältpostnummer icke komme till obehörigas kännedom. I anledning av insändaren blev luftbevakerskan jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tilldelad tillrättavisning genom en kapten.
    MO ställde kaptenen under åtal, varvid han bland annat anförde att den gärning som föranlett bestraffningen vore en sådan medverkan vid tillkomsten av en tidningsnotis, att gärningsmannen mot grundlagens stadgande inte finge ställas till ansvar för den. Åtalet blev emellertid ogillat.
    Krigshovrättens majoritet samt en minoritet inom HD (vilken ville ådöma kaptenen ansvar) synas dock ha delat MO:s uppfattning i principfrågan om förhållandet mellan tryckfrihetsbrott och brott mot tystnadsplikt. Krigshovrälten fann det uppenbart att tillrättavisningen föranletts av uppgifterna i tidningsartikeln om den militära befattningen och fältpostnumret, vilka båda uppgifter sammanställda med varandra kunde leda till upplysning om militära förhållanden av beskaffenhet att böra hållas hemliga. Krigshovrätten uttalade vidare att enligt bestämmelserna i TF ansvaret för dessa uppgifter, av vilka den om fältpostnumret influtit i artikeln utan luftbevakerskans medgivande, åvilade tidningens utgivare ensam, varför kaptenen icke ägt att utdela tillrättavisningen. — En ledamot av krigshovrätten var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen. Han åberopade att tillrättavisningen inte kunde avse något i tryckt skrift återgivet yttrande i egentlig mening, och att kaptenen sålunda inte saknat befogenhet att meddela tillrättavisningen. Bakom denna motivering ligger möjligen en tankegång att utgivarens ensamansvarighet inte skulle sträcka sig längre än till yttranden i egentlig mening.
    HD:s majoritet upptog i sin motivering, alt luftbevakerskan genom att i brevet till redaktören angiva såväl sin militära befattning som sitt fältpostnummer åsidosatt för henne gällande föreskrifter rörande adressering av fältpostförsändelser, samt att den tillrättavisning som i anledning därav tilldelats henne icke kunde anses ha inneburit beivran av tidningsartikelns innehåll och fördenskull icke mött hinder av stadgande i TF.

 

    Kaptenen hade i målet uttryckligen poängterat att tillrättavisningen föranletts av att utfärdade adresseringsföreskrifter inte iakttagits; den hade således inte skett på grund av innehållet i tidningsartikeln. I sitt svaromål hade han dock även varit inne på andra tankebanor. Han hade gjort gällande, att oefterrättliga förhållanden skulle uppstå därest en militär befälhavare inte skulle kunna ingripa mot orderbrott i fråga om tystnadsplikten, samt att det ej vore rimligt att ett fullbordat tjänstefel skulle genom att uppgifterna intoges i en tidning förvandlas till delaktighet i publiceringen och det hela därför bedömas endast efter TF.
    HD:s motivering synes kunna tolkas så, att domstolen inte anslutit sig till de sist återgivna tankegångarna. Med hänsyn till att målet dra-

 

1 Denna föreskrift liar möjligen i första hand avsett brev till den militära personalen.

672 CARL SVENNEGÅRD.gits under HD:s prövning just på grund av dess principiella betydelse torde man kunna ur domstolens underlåtenhet att grunda sitt utslag på dessa tankegångar utläsa den meningen, att domstolen i själva huvudfrågan om förhållandet mellan tryckfrihet och tjänsteplikt inte avlägsnat sig från de rättsgrundsatser som kommit till uttryck i de äldre rättsfallen. Vad särskilt angår den publicerade uppgiften om fältpostnumret förtjänar det att framhållas att den inte tillställts redaktören för publicering, varför ett beivrande av tjänstefelet över huvud inte behöver komma i konflikt med TF. På motsvarande sätt torde hinder inte möta att efter vanliga straffregler beivra innehållet i en insänd tidningsartikel, om den inte blivit i tryck utgiven.1 Beträffande uppgiften om den militära befattningen är att märka, dels att motsvarande upplysning lämnats jämväl i brevet (så att säga utanför det för publicering avsedda) och dels att den tydligen varit praktiskt taget betydelselös för insändarens innehåll. I dessa omständigheter kan förklaring ligga till att HD ansett att luftbevakerskan kunnat såsom för en ordningsförseelse dömas för det hon åsidosatt adresseringsföreskrifterna.
    Emellertid har HD:s utslag i 1944 års båda mål uppfattats såsom en begränsning av principen om TF:s exklusiva tillämpning. Straffrättskommittén har under åberopande av dessa rättsfall ansett sig kunna konstatera en tydlig tendens i rättspraxis att, då ämbetsmans sekretessbrott innefattar medverkan till ett offentliggörande i tryck för vilket annan bär ansvaret, bedöma sekretessbrottet såsom självständigt ämbetsbrott vilket icke undantränges av det exklusiva tryckfrihetsansvaret.2 Liksom MO3 har kommittén påpekat att principen om TF:s exklusivitet leder till otillfredsställande resultat därigenom att ämbetsbrottet inte blir beaktat och att ansvaret för tryckfrihetsbrottet merendels drabbar annan än ämbetsmannen, t. ex. utgivaren av en tidning. Kommittén har emellertid ansett sig icke böra taga ställning till denna fråga.
    Det torde vara förhastat att av rättsfallen draga den slutsatsen, att HD underkänt principen, att ett tjänstefel som består i medverkan vid tillkomsten av en tidningsartikel icke får bestraffas vid sidan av TF:s regler. I den militära handledningen för samarbetet med pressen framhålles det också, att för innehållet i en tidning — även i fråga om artiklar med utsatt författarnamn — svarar i princip endast utgivaren. En av en krigsman författad tidningsartikel torde alltså ej för denne krigsman kunna medföra ansvar enligt strafflagen för krigsmakten, även om han uppenbarligen handlat i strid mot krigstuktens eller den militära ordningens föreskrifter. I stället bleve det utgivaren av den tidning, i vilken artikeln influtit, som straffades, om artikeln befunnes brottslig. — Dessa uttalanden stå sig säkerligen än.

 

1 Jfr rättsfallet NJA 1941 not. B nr 723.

2 SOU 1944: 69 s. 412. Kommittén har i detta sammanhang ytterligare uttalanden om exklusivitetsgrundsatsen.

3 MO 1944 s. 228, 229.

TRYCKFRIHET, ANONYMITET OCH TJÄNSTEFEL. 673    Det återstår att behandla ett specialfall av kollision mellan tryckfrihet och tjänsteplikt. På det militära området har det utvecklat sig ett bruk att tjänstemeddelanden och publikationer förses med påskriften: »endast för tjänstebruk». Enligt utfärdad order skola dessa ord, anbragta på en militär publikation, innefatta en order till mottagaren av publikationen att endast använda den i tjänsten. Obehörigt yppande av publikationens innehåll har ansetts kunna medföra straff för tjänstefel. Ett rättsfall från år 1941 visar detta.1
    En officer blev ställd under tilltal för det han i brev till en redaktör återgivit brottstycken ur en militär handbok, å vilken det angivits att den vore avsedd endast för tjänstebruk. Åklagaren åberopade därjämte att officeren brutit sin tystnadsplikt. Vid krigsrätten anförde officeren att de i brevet lämnade uppgifterna varit avsedda att utgöra grundval för en tillämnad tidningsuppsats — vilken dock aldrig kom i tryck — samt att vad som lagts honom till last vore att bedöma enligt TF, varför krigsrätten inte vore behörig att ta upp målet. Krigsrätten tog emellertid upp saken och dömde officeren till ansvar enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. Häri gjorde överinstanserna ej ändring. Utgången av målet är sannolikt att tillskriva del förhållandet att publicering inte skett. Därest artikeln blivit i tryck publicerad torde det inte ha varit möjligt att mot TF:s regler beivra det tjänstefel, som det obehöriga användandet av publikationen ansågs innebära. I handledningen för samarbetet med pressen heter det att om innehållet i en för tjänstebruk avsedd publikation förmedlas till och inflyter i tidning eller tidskrift, gäller om straffbarheten detsamma som här förut blivit refererat.

 

    Man kan tveka om det överhuvud finns plats för en bestämmelse av den innebörd som ordern »endast för tjänstebruk» anses äga. Vid tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet utgick man från alt alla de fall då allmänna handlingars kulle hemlighållas skulle noga angivas i sekretesslagen.2 Förbud mot utlämnande av allmänna handlingar få inte meddelas i vilken lag som helst utan skola hållas samlade i sekretesslagen, de skola vara uttömmande angivna i den lagen. Med denna anordning avsåg man att skapa garanti för att inskränkningar i offentligheten inle skulle företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella betydelse. Det är således inte möjligt att uppfatta den nämnda ordern så, att den skapar någon sorts mellanting mellan offentliga och hemliga handlingar, ett slags hemlighet av lägre grad. Det strider mot grunderna för sekretesslagstiftningen att tillägga ordern någon betydelse vid prövning av frågor rörande utlämnande eller hemlighållande av allmänna handlingar.

    Det skulle kunna invändas att ordern inte går ut på att hindra vederbörande från att privat begagna sin kännedom om publikationens innehåll eller att delge allmänheten detta innehåll. Det skulle endast vara fråga om vården och förvarandet av det till honom överlämnade tjänsteexemplaret av publikationen. Sålunda uppfattad torde ordern emellertid sakna egentlig betydelse. Den som i tjänsten mottagit ett exemplar av publikationen skulle då för färdigställande av en tidningsartikel väl inte få begagna just detta exemplar, men däremot ett annat

 

1 NJA 1941 not. B nr 723.

2 § 2 2:o TF; SOU 1935: 5 s. 32.

 

43—467004. Svensk Juristtidning 1946.

674 CARL SVENNEGÅRD.exemplar som exempelvis funnes hos en civil myndighet, å ett bibliotek eller dylikt. Riktigare är nog att uppfatta ordern så, att alla som i förhållande till orderns utfärdare äro underkastade lydnadsplikt, skola vara skyldiga att inte utom tjänsten begagna något som helst för tjänstebruk avsett exemplar. Ordern konstituerar då ett slags tystnadsplikt. Eftersom sekretesslagstiftningen inte reglerar frågan i vad mån det är förbjudet att lämna upplysningar som hämtats ur allmänna handlingar, måste det vara tillåtet att utanför denna lagstiftning ordna denna sak. I och för sig är det inte uteslutet att tjänstemän kunna åläggas tystnadsplikt även beträffande sådant som innehålles i offentliga handlingar.1 Genom föreskrift om en sådan tystnadsplikt rubbas givetvis inte envar medborgares rätt att utbekomma eller få taga del av en allmän handling. Föreskriften skulle dock kunna få en viss betydelse, den skulle t. ex. föranleda att tjänstemannen inte ägde att till annan lämna upplysningar om handlingens innehåll på annat sätt än genom handlingens utlämnande, samt att han ej finge av egen drift underrätta allmänheten om handlingens existens.
    Det praktiska värdet av föreskriften »endast för tjänstebruk» torde vara ringa. Vad allmänheten beträffar kan den försvåra men ej förhindra dess tillgång till allmänna handlingar. I den mån den ifrågakomna publikationen är en offentlig allmän handling eller grundar sig på sådana handlingar, måste det ju alltid finnas tillgång till dem hos någon myndighet. Den tjänsteman som erhållit ett tjänsteexemplar måste likaledes äga rätt att hos den myndighet, som utfärdat handlingen, för privat bruk (ev. mot avgift) utfå avskrift av handlingen på samma sätt som vilken annan medborgare som helst. Det synes också strida mot grunderna för sekretesslagstiftningen att vägra den tjänsteman, som har en allmän offentlig handling i sin vård, att för privat bruk taga en avskrift av den.
    Det här förda resonemanget bygger på att de ifrågakomna militära publikationerna kunna vara allmänna handlingar. Allmänna handlingar äro bland annat handlingar som utfärdas från myndigheter samt alla andra handlingar som där upprättas, såvitt de hänföra sig till slut behandlade ärenden.2 Åtskilliga tryckta publikationer måste, även om hela upplagan är avsedd såsom tjänsteexemplar, anses som allmänna handlingar. Såsom jämförelse kan åberopas tidningen Polisunderrättelser, vilken torde få anses såsom allmän handling (ehuru delvis hemlig) ,3

 

1 Se Nordisk administrativt Tidsskrift 1935 s. 221.

2 § 2 l:o TF; SOU 1927: 2 s. 49, 53; SOU 1935: 5 s. 29; jfr SFS 1921: 743.

3 SOU 1927: 2 s. 123, 126; JO 1923 s. 203.