Juristerna och latinlinjen. Vid den nyligen i Uppsala hållna konferensen mellanprofessorerna vid landets juridiska fakulteter har krävts att föreskriften om godkända studentkunskaper i latin för juridiska examensstudier skall slopas.
    Pressdiskussionen har nästan helt rört sig om denna detalj, medan den betydligt viktigare frågan, vilken gymnasielinje som ger de bästa förutsättningarna för juridiska studier, kommit i skymundan.
    En mera nyanserad uppfattning har kommit fram bl. a. i ett uttalande till tidningen Upsala (22/9) av professor PH. HULT. Han medger oförbehållsamt att en latinstudent är bättre rustad för juridiska studier än en realstudent. Detta kan ej bestridas. Starkt ha juris professorerna betonat vikten av goda kunskaper i moderna språk för juridiska studier. Även om en realare i det differentierade gymnasiet valt en sådan ämneskombination, att han läst alla de tre moderna språken, har han en sämre utrustning i dem än latinaren, som kommer väsentligt längre i förmåga att förstå en läst text på samtliga tre språk. Varje språklärare och censor kan understryka detta. Och under det att före 1927 års skolreform både latinare och realare läste samtliga tre moderna språk upp i studentexamen, äro nu c:a 65 0/0 av realarna på det differentierade gymnasiet enspråkiga (engelska) och ytterst få trespråkiga, medan av latinarna på det differentierade gymnasiet c:a 75 äro trespråkiga och ytterst få enspråkiga. Det är uppenbart och kan intygas av lärare och censorer, att latinaren genom sitt intensiva språkstudium förvärvar en större färdighet att uttrycka sig korrekt och nyanserat i tal och skrift på modersmålet, något som synes vara av obestridligt värde för en jurist. Och slutligen har latinstudenten sina latinkunskaper, som alla ändå måste erkänna vara en stor tillgång för juridiska studier. Å andra sidan har realstudenten i allmänhet icke någon särskild nytta av realämnena för juridiska studier.
    Icke ens spekulation i den tredje gymnasielinje, som en kommande skolreform förmodas införa, kan motivera att man uppger latinlinjen som den normala grunden för juridiska studier. Hur denna tredje linje än organiseras, synes den komma att utgöra en sämre grund för juridiska studier än latinlinjen.
    Är ovanstående uppfattning, att latinlinjen är och förblir den bästa grunden för juridiska studier riktig, reduceras problemet till frågan, hur man skall få de blivande juristerna att välja latinlinjen. Det enklaste synes vara att den studerande ungdomen och dess föräldrar av flera juris professorer än prof. Hult få klart besked om att latinlinjen är den bästa förberedelsen för juridiska studier.
    Kunde juris professorerna bli ense om denna utgångspunkt med latinlinjens försvarare bland skolmännen, som vilja ha kvar de blivande juristerna inte för att rädda latinlinjen från nedgång utan därför

 

att de veta att linjen har något väsentligt att ge de blivande juristerna, borde svaret på frågan, om komplettering i latin skall krävas av dem som av »misstag» valt reallinjen, vara givet. Kravet på komplettering i latin för realstudenterna måste upprätthållas, om man vill ha det starkt motiverade önskemålet uppfyllt att studentexamen på latinlinjen skall vara den normala grunden för juridiska studier. Slopades detta krav, skulle snart de blivande juristerna söka sig över till reallinjen. Skälen till denna linjes större dragkraft äro flera: 1) Linjens »epakombinationer » äro den lättaste vägen till studentexamen. 2) Linjen är i allmänhet treårig och ansluter således till avlagd realexamen, medan latinlinjen i allmänhet är fyraårig och således ej ansluter till realexamen och många föräldrar anse att det är en säkerhetsåtgärd att låta barnen avlägga den, innan de påbörja gymnasiestudier; de som nu med tanke på latinkravet för juridiska studier låta sin barn gå från näst högsta klassen i realskolan till det fyraåriga latingymnasiet, skulle sakna anledning att låta dem undvika den bekvämare vägen via avlagd realexamen och det treåriga realgymnasiet, om latinkravet bortfölle. 3) De tekniskt-mekaniska intressenas dominans vid den ålder, då linjevalet sker — de humanistiska intressena representera ett senare stadium i den psykiska utvecklingen — gör det för de manliga eleverna naturligare att välja reallinjen. 4) De samhällsklasser utan intellektuell inställning, som i stigande grad sända sina barn till gymnasium, anse reallinjens studier ligga närmare deras intressesfär.
    Den omflyttning av de blivande juristerna till reallinjen, som sannolikt skulle äga rum, om kravet på godkända studentkunskaper i latin slopades, skulle snart få följder. En undersökning av studentårgångarna 1913—1917 i Danmark har visat, att c:a 62 0/o av juristerna med latinstudentexamen (på den »klassisk-sproglige linje» och på den »nysproglige linje» med obligatoriskt 15 veckotimmar latin) avslutade sina studier med examen, medan av juristerna med realstudentexamen endast c:a 48 % fullbordade studierna. Detta förhållande hänger säkert samman med de förutsättningar för juridiska studier, som skolgången skänkt. I Sverige avslutade på den tid, då det var sällsynt att juristerna voro annat än latinstudenter, 60 % av dem sina studier med examen (Wicksell—Jernemanska studentutredn. 1935). Det är icke osannolikt, att procenttalet sådana, som fullborda sina juridiska studier, skulle kraftigt sjunka hos oss, om reallinjen bleve den vanliga grunden.
    Juris professorerna tro måhända att de skulle få ett bättre elevmaterial i realstudenterna. Reallinjen drar emellertid f. n. ingalunda till sig ett genomsnittligt bättre elevmaterial, och det är att observera, att den bättre delen av reallinjens elever väljer den starkt realbetonade kombinationen specialmatematik, fysik och kemi och avser helt andra levnadsbanor än juristens. Det synes högst tvivelaktigt, om juristernas rekrytering huvudsakligen från reallinjen skulle leda till ett bättre urval. Och skulle en tredje, mera obestämd gymnasielinje inrättas, kan man — efter privatläroverkens erfarenheter av en mellan real-

linjen och latinlinjen liggande, mera neutral nyspråklig linje — med visshet förutspå, att den kommer att dra till sig det svagaste elevmaterialet.
    De som angripa kravet på komplettering för realstudenterna vända sig, så vitt man förstår, uteslutande mot den tidsförlust av kanske en termin, som kompletteringen i latin medför. Den är naturligtvis en allvarlig sak, även om den blott berör en minoritet av juristerna — årligen 45—50 av c:a 300 nyinskrivna. Men är den allvarligare än den sänkning av juristernas allmänna studieförutsättningar, som bleve följden av att juristerna, såsom synes sannolikt, komme att rekryteras främst från reallinjen, om detta krav slopades? Om den studerande ungdomen finge det nämnda klara beskedet att latinlinjen är den bästa förberedelsen för juridiska studier, bortfölle för övrigt säkert de flesta kompletteringarna.
    De som försvara kravet på komplettering hävda, att det måste upprätthållas, främst därför att dess slopande skulle få den nämnda återverkan på de blivande juristernas val av gymnasielinje och därmed på deras allmänna studieförutsättningar men också därför att latinkunskaper enligt deras mening äro nödvändiga, om inte för juristens kursläsning till lägre examen — varom meningarna torde vara delade — så för hans juridiska studier, när han som jur. stud. går vid sidan av kurslitteraturen eller som domare, advokat, ämbetsman eller vetenskapsman lämnat den bakom sig. Målet för latinstudiet är att bibringa sådan färdighet att förstå latinsk text, som möjliggör kunskap om företeelser under hela det tidsskede — den romerska antiken, medeltiden och en god del av nya tiden — under vilket latinet var nära nog det enda skriftspråket. Man behöver blott bläddra igenom litet nyare juridisk litteratur vid sidan av kurslitteraturen för jur. kand. för att förstå,vad juristen skulle vara utestängd från, om han ej besutte latinkunskaper. Att resultatet av kompletteringsstudier inte kan bli detsamma som av skolstudier är självfallet, men därav följer inte att de förra äro värdelösa. Prof. Hult intygar, att han kunnat reda sig med kompletteringskunskaperna.

Erik Wikén.