Om rättegångsförhandlingars upptagande på fonografisk väg. Medanledning av ERIK BERGGRENS artikel SvJT 1946 s. 509 ff har red. från rådmannen GUSTAF BÅNG mottagit en skrivelse i det av Berggren berörda ämnet. Bång upplyser däri att anledningen till att två edifonupptagningar, som Berggren var med om att anordna för annan avdelning än den 6:e, blevo delvis misslyckade var den att Berggren olyckligtvis kom att nyttja rullar som voro avsevärt deformerade enligt vad som framgick av en senare verkställd teknisk undersökning. De hade aldrig bort komma till användning. Vid sådant förhållande kunde de anmärkningar som av Berggren framställts icke just anses innefatta någon vederhäftig kritik av den fonografiska meto-

 

1 En dylik värdesättning har vid Svenska kriminalistforeningens årsmöte d. 26 nov. 1943 påtalats av dåvarande justitieministern BERGQUIST, se De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1942—1943, s. 241 ff.

710 GUSTAF BÅNG.den. De missuppfattningar vid utskriften som Berggren omtalat måste anses rätt naturliga med hänsyn till den bristfälliga tillsynen över apparaten. Bång avslutar sin skrivelse med följande ord:
    »I fråga om sättet för återgivning av utsagor vid underrätt synes mig nödvändigt att beakta, förutom rättsliga synpunkter, även mera allmänt praktiska och ekonomiska sådana. Vad som bör eftersträvas är enligt min mening, att huvudförhandlingen kan fortgå utan avbrott och utan att rättens ledamöter besväras av nämnvärda bekymmer för tillkomsten av protokoll. Sådana pauser i huvudförhandlingen, som erfordras för justering av handskrivna uppteckningar eller för tillkomsten av referat eller sammanfattningar, äro helt säkert icke något att sträva efter utan i stället något att söka undvika. De störa förhandlingen och kunna föranleda, att arbetstiden för domstolen ökas, så att kanske en avsevärd utökning av domstolsorganisationen därav blir en följd. Särskilt gäller sådant i en mera omfattande domstol. För uppnående av det syfte, som jag nyss nämnde, anser jag nyttjande av fonografisk metod, naturligtvis med begagnande av modernaste apparater, vara vid underrätten ett gott medel. Härvid vill jag tänka, att det kanske i en framtid kan komma att visa sig, att det icke bör vara nödvändigt att alltid skriva ut det material som i stället för protokoll registreras på vaxrulle, tråd eller film. Genom en utveckling i sådan riktning kan skriveriet vid domstol komma att bliva avsevärt begränsat. Att domstolsförhandlingen i den mån den bör bevaras omärkligt upptages å apparat, kan aldrig i och för sig vara något processuellt fel.»