STIG JÄGERSKIÖLD. Tre utlåtanden. Om apoteksavgifter. Om administrativ myndighet och domstol. Om Seffle kanalbolag. Ekenäs 1946. Institutet för offentlig och internationell rätt AB. 158 s. Kr. 13.50.

 

    Av ovannämnda tre utlåtanden torde »Om administrativ myndighet och domstol» (60 s.) vara av intresse för denna tidskrifts läsare. Det problem, förf. ställer, angår tolkningen av RB 10: 26, vilket stadgande

 

som bekant lyder: »De mål, som den allmänna hushållningen i riket, kronans varjehanda ingälder, så ock de, som någons ämbete och tjänst, högre eller ringare, och fel där i röra, pröves och dömes av dem, som Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty, som i särskilda stadgar därom sägs.» Och problemet är, huruvida »stadgandet avser att reglera det allmänna förhållandet mellan jurisdiktion och administration¹ och att tillförsäkra den senare en, om ock av Konungens förordnande betingad, immunitet i processuellt hänseende», eller huruvida »stadgandets innebörd är den mera inskränkta att begränsa de ordinarie domstolarnas kompetens endast till förmån för förvaltningsjurisdiktionen»¹ (s. 34 f.). Det sistnämnda alternativet är enligt förf. det riktiga (t. ex. s. 41, 93). Denna ståndpunkt torde vara ny i svensk litteratur.
    Den i RB 10: 26 nedlagda principen — att allmän domstol icke äger pröva sådant ärende, som i särskild stadga hänvisas till administrativt organs avgörande — har i praxis och doktrin försetts med icke obetydliga reservationer. En sådan reservation är, att allmän domstol är obehörig allenast därest det förfarande och den organisation, varur det administrativa organets avgörande framgår, giva acceptabla garantier för att avgörandet är riktigt, så att det rimligen kan få gälla som det slutgiltiga ordet i saken; därest m. a. o. det administrativa organets avgörande kvalitativt är någorlunda jämbördigt med allmän domstolsdom (här uppkomma givetvis svåra bedömningsfrågor). Men ända därhän att såsom förutsättning för allmän domstols obehörighet kräva att det administrativa organet verkat såsom domstol, handlagt ärendet i former svarande mot de allmänna domstolarnas, dit har man icke velat gå. Förf. tager emellertid, som sagt, det steget fullt ut, i det han hävdar, att RB 10: 26 begränsar de allmänna domstolarnas kompetens endast till förmån för »förvaltningsjurisdiktionen» men icke till förmån för »administrationen».
    Ståndpunkten motiveras på olika sätt. För det första åberopas den rättshistoriska bakgrunden till RB 10: 26 (s. 41). Men det vill synas som om förf. här fäster allt för stort avseende vid den omständigheten, att av ordet döma bildade ord (domsrätt, domsställen, etc.) i lagstiftningsarbetet använts för att utmärka sådan administrativ verksamhet, som medförde eller avsågs skola medföra begränsning i de allmänna domstolarnas kompetens. Lika gärna kunde förf. omedelbart av RB 10: 26 själv (»pröves och dömes¹ av dem, som Konungen vård och inseende där över betrott haver») ha dragit slutsatsen, att för allmän domstols obehörighet kräves att det administrativa organet utövar en i teknisk mening dömande verksamhet — men »dömes» innebär tydligen här icke stort mer än avgöres. Ett rättshistoriskt bevis för att RB 10:26 tager sikte på skillnaden mellan dömande och förvaltande verksamhet, torde fordra ett klarläggande av vad man med ord sådana som »dömes», »domsrätt» etc. fordom verkligen förutsatte i avseende å förfarande, organisation etc., och huruvida dessa ord skötos fram i avsikt att framhäva ett motsatsförhållande mellan nämnda slag av verksamhet.

 

¹ Kurs. här.

    Ett andra skäl för sin ståndpunkt finner förf. däri, att 1700- och 1800-talets lagkommentatorer (Flintberg, Backman m. fl.) intagit en motsvarande ståndpunkt. Detta skulle framgå av att dessa lagkommentatorer under RB 10: 26 uppfört författningar angående just sådana administrativa organ, vilka kunnat hållas för domstolar (s. 48). Onekligen belyses därav, hur de uppfattade stadgandets tillämpningsområde. Men undanskymmas må icke, att de under stadgandet uppförde författningar, särskilt instruktioner, rörande jämväl åtskilliga andra administrativa organ än de domstolsartade. Förf. förklarar detta med att »de i vissa fall något frikostigt under det anfört författningar» (a. st.). Men denna förklaring kan ju knappast innehålla hela sanningen.
    Ett tredje skäl för sin ståndpunkt finner förf. i de uttalanden, som under 1800-talets reformdiskussion fälldes angående förhållandet mellan allmänna domstolar och administrativa organ (s. 54, 64). Denna diskussion rörde främst överflyttande av rättstvisters behandling från de administrativa organen till de allmänna domstolarna. Därvid belystes även betydelsen av huruvida de administrativa organen verkade i judiciella former. Verkade de icke i sådana former, ansågs, t. ex., en överflyttning mer påkallad än eljest. Skulle härav någon slutsats dragas, borde den väl närmast bli, att även handläggning i icke-judiciella former ansågs medföra obehörighet för allmän domstol, eftersom man, i den omfattning som skedde, över huvud behövde överväga att företaga en överflyttning. Eljest synes emellertid 1800-talets reformdiskussion snarast icke möjliggöra en säker uppfattning om hur förevarande problem på den tiden bedömdes.
    Alltnog, enligt förf. kräver RB 10: 26 likväl allenast, att allmän domstol skall träda tillbaka till förmån för speciella och administrativa domstolar, icke till förmån för administrativa myndigheter (t. ex. s. 64). Men klart är ju, att i praxis allmänna domstolar anse sig obehöriga i allahanda mål, vilka i särskilda författningar hänvisas till just administrativa myndigheters avgörande. Detta förklarar förf. så, att i dylika mål är allmän domstol obehörig på grund av att talan icke avser ett »rättsanspråk» (a. st. ff.). Sådana tankar — att endast rättsskipning ankommer å de allmänna domstolarna, medan förvaltningen får skötas av de administrativa organen — ha givetvis alltid legat nära till hands då kompetensspörsmål debatterats. Och dessa tankar ha väl, mer eller mindre under olika skeden, präglat lagstiftningen. Men, utan stöd i positiv rätt, ha de icke omedelbart varit bestämmande för praxis. Förf:s rättsfallsredogörelse bestyrker ej heller hans påstående att avgörande är, huruvida ett »rättsanspråk» göres gällande. Allmän domstols obehörighet i fråga om åläggande för ägare av byggnad att nedriva densamma berodde uppenbarligen på att enligt 1874 års byggnadsstadga skulle dylikt åläggande givas av byggnadsnämnd; domstolens obehörighet berodde ingalunda omedelbart på att det icke var ett »rättsanspråk», som gjordes gällande. Och allmän domstols obehörighet i fråga om åläggande för flottningsförening att utriva dammbyggnad berodde uppenbarligen på att enligt 1880 års flottledsförordning skulle dylik fråga avgöras av KB. Etc.

    Att sålunda, enligt rec:s mening, förf:s resonemang kommit att föra ganska vilse, ehuru det utgått från ett aktningsvärt, om än icke förut helt okänt material, torde sammanhänga med främst följande omständigheter. Dels har förf. tydligen känt sig gripen av den rättspolitiska riktning, som — till rättssäkerhetens fromma — vill utsträcka de allmänna domstolarnas verksamhet med en begränsning eller i varje fallen kvalitetsförändring i de administrativa organens till följd. Dels utgör själva grundvalen för förf:s resonemang — att de administrativa organen verka antingen i judiciella former eller i administrativa — en stark problemförenkling. Här finnas i realiteten mångfaldiga mellanformer. Verksamheten har lånat drag från såväl det ena som det andra hållet. Och stundom skilja sig de former, vari ett administrativt organ verkar då det anses uppträda såsom domstol, alls icke från de former, vari organet eljest verkar (t. ex. KB). För den skull är problemet RB 10: 26 långt mera nyanserat än förf:s frågeställning och resultat giva vid handen. Och vad beträffar stadgandets innebörd i gångna tider — i vilka förf. huvudsakligen uppehåller sig — skall man betänka, att den distinktion, varpå förf. bygger, då var än mindre utpräglad än i våra dagar. Det är ju karakteristiskt för svensk förvaltningsverksamhet fordomdags, att den i så hög grad — i långt högre grad än förvaltningsverksamheten i andra länder — drevs i judiciella former.

Ole Westerberg.