Lagstiftningsråd — en ny titel i Finland. Genom en förordning av d. 20 sept. 1946 ha både de äldre och yngre ledamöterna av lagberedningen (jfr SvJT 1946 s. 552) erhållit värdighet av lagstiftningsråd.
B. P-n.
Ugeskrift for Retsvœsen (1946 h. 34—45). Sekretær i Justisdepartementet ROLF NORMANN TORGERSEN redogör i en artikel »Klinge-saken i Norges Høyesterett» (s. 192—200) för ett i februari i år av Høyesterett in pleno avgjort mål mot den tyske SS-mannen Klinge som under ockupationen i ett flertal fall gjort sig skyldig till tortyr mot norska patrioter (jfr SvJT 1946 s. 718 och referat i Norsk Retstidende 1946 h. 13—18 s. 196 ff). Klinge dömdes till döden med 9 röster mot 4 och har avrättats. Flera olika meningar gjorde sig inom HR gällande beträffande tillämpligheten av den provisoriska anordningen av d. 4 maj 1945 om straff for utenlandske krigsforbrytere och dess relation till Grunnlovens § 96 som kräver straffhemul i lag och dennas § 97 som uppställer förbud mot tillbakaverkande strafflag. Förf. finner att både § 96 — enligt den tolkning den hittills erhållit — och § 97 hindrat tilllämpningen av anordningen. Han vänder sig bestämt mot førstvoterendes uttalande att tyskarna inte kunna åberopa Grunnlovens bestämmelser. Det »synes å være et standpunkt som tross alle krigens redsler icke er verdig et rettssamfund som det norske, der med Henrik Ibsens Brand burde kunne si:
'Jeg kender ingen tvedelt retfor fremmed folk og egen æt.'»
Till det citerade vill prof. ALF ROSS ej ge sin anslutning. I en artikel i »Klinge-Sagen» (s. 247—253) förklarar han sig i stället kunna ansluta sig till justitiarius Bergs uttalande i votum: »Fiender, som bryter inn i landet vårt og
overfaller folket, står utenfor det norske rettssamfunnet. Vi har ingen andre rettsplikter mot dem enn de som følger av folkeretten.» Men han menar samtidigt att det huvudargument varpå domen bygger är ohållbart och beror på en missuppfattning av folkrätten. Domen kan inte förenas med Grunnlovens § 97.
Prof. O. A. BORUM påtalar under rubriken »En Skønhedsfejl» (s. 200—202) att Danmarks nya Lov om borteblevne enligt stadgande i § 28 träder i kraft d. 1 juli 1946 fastän den antagits av riksdagen först den 11 och stadfästs av Kongen den 12 i samma månad. Att en lag skall tillämpas innan den är beslutad och kungjord är omöjligt. Anledningen till det passerade finner Borum helt enkelt vara ett förbiseende. Det ger honom anledning ifrågasätta om det inte behövs vissa organisatoriska reformer: »noget i Retning af et Lovraad, et Lovkontor eller en Rigsdagens juridiske Ombudsmand, hvem Lovforslagene kunde forelægges, før de fremsattes, og som burde følge disse paa deres Vej gennem Rigsdagen.» Borums uttalanden ha uppväckt prof. Ross till en skarp kritik av Lovtilvirkningen under rubriken »Lovsjusk» (s. 219—226). Det av Borum påtalade fallet är inte något enstaka fenomen. Ross har sökt i Lovtidende och fann snart flera. Han nämner 46 författningar från 1939 som kungjorts först efter den dag som i texten angivits som dag för ikraftträdandet. Kungöres författningen på detta sätt i efterhand innebär det emellertid enligt Ross i allmänhet att den inte träder i kraft förrän från kungörandet. Annorlunda ställer sig saken om lagen har lagt vikt vid att dess regler få materiell tillämpning från viss bestämd tidpunkt och det av sådan anledning har angivits en bestämd dag för ikraftträdandet. Då skulle det kunna bli tal om tillbakaverkande kraft. Men: »Sjusk i Lovtilvirkningen bør ikke kunne glattes ud ved tilbagevirkende Kraft.» Ross slutar med att instämma i kravet på ett »Lovraad» som skulle ha till uppgift att företa »en kritisk Gennemgang af alle Lovforslag, navnlig med Henblik paa, at disse fremtræder i korrekt Form og afpasses i Harmoni med den øvrige Lovgivning». Landsretssagfører S. WESLEY HANSEN diskuterar »Ejendomsretten til mærket Emballage» (s. 203—209), därvid han berör även det svenska rättsfallet i ämnet SvJT 1944 rf s. 88. Betr. »Genbemærkninger ad Umiddelbarhed» avlandsdommer HERLUF LUDVIGSEN (S. 226 f) jfr SvJT 1946 s. 621. I övrigt märkas: »Nogle Problemer vedrørende Adoptivbørns Arveret» av stud. jur. FINN RØNNOW-JESSEN (S. 231—238) och »Funktionæropfindelser» av kontorchef BENNY LEVIN (S. 238—246), en rec. av SOU 1946:21.