SVENSK RÄTTSPRAXIS.
FAMILJERÄTT 1939—1944 II.
AV
HOVRÄTTSRÅDET NILS BECKMAN.
Som fortsättning på den i SvJT 1945 s. 137—159 intagna rättsfallsöversikten för 1939—1943 beträffande äktenskaps-, släkt- och förmynderskapsrätt lämnas här en motsvarande översikt beträffande successionsrätten, vari emellertid även 1944 års rättsfall medtagits. Liksom i föregående artikel ha till den i texten lämnade redogörelsen förde i NJA under perioden refererade rättsfallen fogats noter med hänvisningar till andra rättsfall av intresse för tillämpning av den gällande lagstiftningen.
SUCCESSIONSRÄTT.
Vad föräldrar under livstiden givit sina barn (eller andra bröstarvingar) räknas in dubio som förskott å arv1 (NJA II 1928 s. 397). Det skall alltså vid föräldrarnas död avräknas å mottagarens arvslott. Däremot är den som fått mer än sin arvslott icke skyldig att återbära överskottet, med mindre arvlåtaren föreskrivit detta så uttryckligt, att någon tvekan icke kan råda därom, att förskottstagaren fullt uppfattat den förpliktelse han genom mottagande ådragit sig (NJA II 1928 s. 412). I NJA 1941 s. 62 hade en änka under en lång följd av år, mot förbindelser i vilka ränta blivit utfäst, överlämnat penningbelopp till sina barn och barnbarn. Då bestämmelsen om ränta ansågs tillkommen allenast i syfte att vid skifte i boet efter änkan ge tillfälle till en riktig reglering mellan hennes arvingar, räknades beloppen vid hennes död icke såsom försträckningar med ränta till dödsdagen utan såsom arvsförskott. Återbäringsskyldighet ansågs däremot ej föreligga annat än i vissa fall, då förbindelserna uttryckligen avfattats såsom kvitton å förtida arv »med återbäringsskyldighet i händelse arvslotten
härigenom överskrides». Då lagen vid uppställande av avräkningsskyldighet bygger på antagandet att arvlåtaren önskar avräkning, skall avräkningsskyldighet anses icke föreligga, såframt arvlåtaren frikallat gåvotagaren från avräkningsskyldighet; ett sådant frikallande behöver icke ske uttryckligen utan kan framgå av omständigheterna (NJA II 1928 s. 398). I NJA 1939 s. 171 hade en änka försålt en fastighet till sin dotter och hennes man till så uppenbart underpris, att avhändelsen måste betraktas som gåva. Som skäl för att denna gåva icke borde avräknas å hennes arv åberopade dottern, att överlåtelsen skett i köpets form mot vederlag, att fastigheten överlåtits icke enbart till bröstarvingen utan även till hennes man samt att arvlåtaren genom testamente i tiden omedelbart efter överlåtelsen tillerkänt dottern all egendom i boet. Högsta domstolen fann också, att avräkningsskyldighet med hänsyn till omständigheterna måste antagas icke ha varit avsedd. I NJA 1941 s. 708 hade en änka genom avtal med den avlidne mannens övriga dödsbodelägare, som voro hennes bröstarvingar, till dem avstått viss del av sin rätt i boet. Avtalet innebar en förlikning av meningsskiljaktigheter rörande grunderna för skiftet. Sedan jämväl änkan avlidit, fann högsta domstolen vad hon enligt avtalet avstått icke böra avräknas såsom förskott å arv efter henne, eftersom hennes eftergift, ehuru rättsligen att betrakta såsom gåva, icke av henne vid avtalets ingående uppfattats så; att hon senare lämnat en förklaring av motsatt innehåll ansågs sakna betydelse. Utgången är otvivelaktigt riktig. Vad premisserna angår, är enligt min mening avstående från behörighet att göra gällande sin rätt till arv eller till giftorätt i nytt äktenskap icke att betrakta såsom gåva (SvJT 1945 s. 139, jfr 1937 s. 811, 1939 s. 652 och 1945 s. 140). Med hänsyn härtill förefaller det numera också främmande att behandla avstående från giftorätt i äldre äktenskap efter vanliga regler om gåva. — Arvslagens regler om gåvor äro tillämpliga även på förmånstagarförordnanden vid försäkringar, detta vare sig förordnandet är oåterkalleligt eller återkalleligt. Enligt 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen skall återkalleligt förmånstagarförordnande visserligen i där angivna hänseenden rättstekniskt likställas med testamente, men detta hindrar ej att utfallande belopp skall såsom förskott avräknas på arvslotten i den mån icke omständigheterna i det enskilda fallet utvisa att förmånsgivaren velat fritaga bröstarvingen-förmånstagaren från avräkningsskyldighet (NJA 1939 s. 532 samt SvJT 1939 Rf s. 81 och 1942 Rf s. 56). Denna fråga har närmare klarlagts av EKEBERG i SvJT 1939 s. 721—738; jämför beträffande försäkringsrättsliga synpunkter på frågan HULT i SvJT 1943 s. 17—19 samt beträffande arvsskattesynpunkter SUNDSTRÖM i SvJT 1944 s. 764 f. ävensom NJA 1943 s. 95. Då insättande av förmånstagare undantagsvis icke innefattar en gåva utan avser att bereda vederlag för en motprestation, bliva naturligen reglerna om arvsförskott lika litet tillämpliga som på andra onerösa avtal (jfr NJA 1939 s. 85).
Enligt 7:4 lagen om arv åtnjuter laglott skydd mot gåva som till syftet är att likställa med testamente. En gåva är att till sitt syfte
likställa med testamente, om gåvan tillkommit för dödsfalls skull, t. ex. om givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid eller egendomen väl formellt bortgives men givaren kan beräkna att till sin död få ha nyttan av den bortgivna egendomen (SvJT 1937 s. 829 och 1941 s. 375). I NJA 1939 s. 171 hade en obebyggd lägenhet sålts inom familjen till uppenbart underpris av en 60-årig hemmansägaränka, vilken avled först 26 år senare. Avhändelsen ansågs väl vara att betrakta såsom gåva men icke att till syftet likställa med testamente. Även en gåva som till syftet är att likställa med testamente kan stå sig mot rätten till laglott, om domstolen finner särskilda skäl föranleda därtill (SvJT 1939 s. 651 f.). I NJA 1942 s. 609, som avsåg gåva till en trotjänarinna, ansågos sådana särskilda skäl föreligga med hänsyn till arten och omfattningen av det arbete hon under sin anställning utfört, den ringa ersättning hon uppburit härför samt den sjuklighet hon i tjänsten ådragitsig med därav följande nedsättning av hennes arbetsförmåga. Vid bifall till en talan enligt 7:4 lagen om arv skall, i och för laglottens beräkning, värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. Enligt NJA 1940 s. 54 skall vid beräkning av den bortgivna egendomens värde hänsyn tagas till avkastning därav från dagen för dödsfallet. Då vad i paragrafen sägs skall gälla blott om ej särskilda skäl däremot äro, har det emellertid ansetts möjligt att av billighetshänsyn ej blott underlåta jämkning av gåvan utan också att begränsa jämkningens verkningar, t. ex. icke inräkna avkastning i gåvans värde om särskilda skäl föranleda därtill. På grund härav har sistnämnda avgörande ansetts icke strida mot den rättsgrundsats som antagits i NJA 1938 s. 388, vari blott gåvans kapitalvärde togs i beräkning. Till beriktigande av mina uttalanden i denna fråga i SvJT 1937 s. 829 och 1939 s. 652 må anmärkas, att skyldighet för gåvotagare att återbära avkastning för tid före givarens död förnekats redan i NJA 1934 s. 462. Beträffande den avgörande tidpunkten för beräkning av gåvans värde hänvisas till SvJT 1932 Rf s. 50 och NJA 1945 s. 81.
Enligt 10:7 lagen om arv må utländsk medborgare lika med svensk taga arv här i riket. På grund av detta stadgande har vad 17 § lagen om bankrörelse innehåller därom att aktieägarna i bankaktiebolag skola vara svenska medborgare ansetts icke innebära hinder för utlänning att genom arv förvärva bankaktier och följaktligen bliva införd som ägare i aktieboken (NJA 1944 s. 332).
Enligt 1 § lagen om arvsavtal1 kan avtal om arv eller testamente efter den som ännu lever icke träffas med annan än denne. Bestämmelsen löser icke frågan i vad mån rätt till sekundosuccession kan överlåtas, medan kvarlåtenskapen innehas av efterlevande make på grund av en avlidens testamente (NJA II 1930 s. 410 f. samt SvJT 1941 s. 383). En avhändelse av rätt till sekundosuccession som äger rum före det första dödsfallet blir däremot tydligen ogiltig direkt på grund av detta stadgande i lagen om arvsavtal. Denna grundsats ansågs i NJA
1940 s. 395 tillämplig även på en avhändelse före lagens ikraftträdande. Följaktligen ogiltigförklarades en avsägelse av rätt till sekundosuccession enligt makars inbördes testamente som en testamentstagare gjort till förmån för en annan testamentstagare, medan båda makarna ännu levde. — Enligt 2 § lagen om arvsavtal kan en arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren avsäga sig sin rätt till arv, dock att bröstarvinge icke kan avsäga sig laglott annat än mot skäligt vederlag (NJA II 1930 s. 412—429). En före lagens ikraftträdande gjord avsägelse kan vara bindande även i vad rör laglott (NJA 1941 s. 568). — Enligt 3 § lagen om arvsavtal gäller ej avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap (NJA II 1930 s. 429—431). Till detta stadgande lades vid skuldebrevslagens tillkomsten andra punkt, att utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, gäller allenast såvitt följer av lagen om testamente (NJA II 1936 s. 156 f.). Vid tilläggets tillkomst uttalades, att det ursprungliga stadgandet torde avse allenast förfoganden över kvarlåtenskapen i dess helhet eller viss kvotdel därav. Avtal om att viss egendom eller visst belopp skulle utgå ur kvarlåtenskapen skulle alltså enligt skuldebrevslagberedningens mening icke möta några hinder annat än såvitt anginge benefika utfästelser, vilka före skuldebrevslagens tillkomst voro ogiltiga i samma utsträckning som andra utfästelser av gåva samt därefter genom tilläggsstadgandet underkastades samma föreskrifter som testamente, alltså blevo återkalleliga samt för sin giltighet beroende av upprättande och bevakande i viss form. Riktigheten av denna mening om innebörden av förfogande över sin kvarlåtenskap har bestritts av NIAL i SvJT 1937 s. 279 och HULT i TfR 1938 s. 201 (jfr BORUM i SvJT 1939 s. 401). Enligt Nial föreligger ett förfogande över kvarlåtenskapen, vilket alltså redan enligt det ursprungliga stadgandet är ogiltigt, så snart ett oneröst eller benefikt avtal blott går ut på att medkontrahenten skall få en rätt som icke kan konkurrera med fordringsägarna och som när det gäller individuellt bestämd egendom antingen är beroende av att egendomen finns kvar vid dödsfallet eller i varje fall endast medför anspråk på ersättning ur behållningen i dödsboet. Tilläggsstadgandet erhåller med denna mening allenast den innebörden att det, i samband med att utfästelser om gåva av lös egendom i allmänhet tillerkändes giltighet, uppdrog en fix gräns för vilka gåvoutfästelser som skola anses innefatta förfoganden över kvarlåtenskap, nämligen sådana som icke må göras gällande under givarens livstid. Sistnämnda mening har genom NJA 1940 s. 682 vunnit stöd i praxis. En hemmansägare hade enligt en såsom gåvobrev betecknad handling såsom ersättning för utfört arbete givit sin son hemmanets alla åbyggnader att användas genast men äganderätten först efter givarens död. Handlingen var upprättad efter arvsavtalslagens men före skuldebrevslagens ikraftträdande. Äldre rättsregler om tradition som villkor för giltighet av gåva gällde ej i detta fall. Högsta domstolen ansåg emellertid förfogandet vara sådant som i 3 § första punkten lagen om arvsavtal sägs och följaktligen, då det icke bevakats såsom testamente, ogiltigt (jfr SvJT 1944 s. 402 f.).
Nials och Hults mening att även förfoganden över viss egendom kunna vara förfoganden över kvarlåtenskap har alltså vunnit godkännande i detta prejudikat. Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att deras mening kan väntas segra över hela linjen. Det är otvivelaktigt möjligt att träffa ett giltigt avtal, varigenom någon mottager viss egendom med villkor att den efter hans död skall tillfalla en annan. Detta framgår av lagen om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda (NJA II 1930 s. 399—401). Visserligen innehåller denna lag endast inskränkningar i rätten att förordna om sekundosuccession, men det kan tydligen icke vara lagens mening att alla sådana förordnanden skulle vara ogiltiga redan på den grund att de ur förste mottagarens synpunkt innefattade avtal om hans kvarlåtenskap. Förklaringen till att överenskommelsen är giltig måste tydligen enligt Nials och Hults mening ligga däri, att mottagaren redan under livstiden har en förpliktelse att icke företaga rättsliga förfoganden över egendomen. Konsekvensen av detta betraktelsesätt blir emellertid, att en dylik överenskommelse skulle vara giltig även om den icke gällde egendom som mottagits i samband med överenskommelsen och även om fråga vore om en utfästelse av benefik natur. En sådan konsekvens är ägnad att inge betänkligheter. KARLGREN hari sitt sakkunnigutlåtande rörande civilrättsprofessuren i Uppsala 1939 reserverat sig mot Hults (och Nials) uppfattning, att en (skriftlig) gåva, som sker under villkor att givaren under hela sin livstid skall ha faktisk dispositionsrätt över objektet, måste anses undantagen från tillämpningen av 3 § andra punkten arvsavtalslagen allenast på den grund att givaren åtagit sig, resp. t. o. m. skall presumeras ha åtagit sig, obligatorisk förpliktelse att icke med hänsyn till objektet vidtaga rättsliga förfoganden. Denna lagtolkning innebär nämligen enligt Karlgren ett betänkligt uppluckrande av det reella innehållet i sagda lagbud.
Till jämförelse må här omnämnas några rättsfall om gåva av avliden. Före skuldebrevslagens ikraftträdande utfärdade och överlämnade benefika skuldebrev ha ansetts likställda med testamentariska förordnanden, då utfärdaren, trots lydelsen av skuldebrevet, genom detsamma icke avsett att förplikta sig under sin livstid och mottagaren insett detta (NJA 1939 s. 346). Om ett dylikt skuldebrev lämnats som ersättning för gjorda tjänster, har emellertid en under livstiden fullbordad remunerativ gåva ansetts föreligga och förbindelsen har ansetts medföra en verklig skuld för utfärdarens dödsbo (SvJT 1941 s. 463 och NJA 1941 s. 342). Gåva har ansetts fullbordad genom insättande av penningar i bank (SvJT 1939 Rf s. 36) eller erläggande av engångspremie för försäkringar (NJA 1940 s. 185, jfr HULT i SvJT 1943 s. 19 och 1939 s. 247 samt KARLGREN i SvJT 1944 s. 402). I NJA 1943 s. 121 prövades frågan vilken bevisning ett dödsbo har att prestera för att vederlägga en skuldebrevsinnehavares påstående att han fått skuldebrevet i gåva av den avlidne (jfr SvJT 1937 s. 835 i vad angår rättsfallen NJA 1935 s. 658 och 1934 s. 204). Gåvor som den avlidnes vårdare under hans sista tid tillskansat sig ha i NJA 1942 s. 368 och 495 förklarats ogiltiga jämlikt 33 § avtalslagen.
I nära samband med frågorna om arvsavtal stå också de av mig i föregående rättsfallsöversikter berörda frågorna om arvsrättens natur och testamentes begrepp (SvJT 1937 s. 829 f. och 1939 s. 652 f.). Vid dödsfall erhålla dödsbodelägarna genast andel i den samfällighet som dödsboet, den juridiska personen, utgör men icke några konkreta tillgångar eller andelar i sådana; den omständigheten att en delägare vid skiftet erhåller mera än som matematiskt motsvarar arvslotten (enligt överenskommelse vid skiftet eller kanske till följd av att en annan delägare avstått från arvsrätt) innebär därför icke förvärv av egendom från den eller de övriga delägarna personligen utan endast en konkretisering, en »utläggning» i konkreta tillgångar, av den redan vid dödsfallet förvärvade andelen (KARLGREN i SvJT 1939 s. 826). Jag har flera gånger framhållit, att den som avstår från arv icke därigenom förfogar över viss egendom (någon sådan har aldrig tillfallit honom) utan blott underlåter att göra en behörighet gällande (SvJT 1945 s. 140, jfr s. 139 och ovan). I överensstämmelse härmed har en insolvent arvinge, som med kännedom om sitt obestånd avhänder sig sin rätt till laglott, icke gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer (NJA 1916 s. 269). Huru över- och upplåtelser av själva andelsrätten i dödsboet böra betraktas har i praxis varit föremål för mycken tvekan, detta tydligen därför att frågan icke prövats i civilrättsliga utan i skatterättsliga sammanhang (jfr TAUVON i Svensk skattetidning 1939 s. 221). Så länge överlåtelserna hållit sig inom kretsen av arvingar och testamentstagare, har frågan besvarats i enlighet med civilrättsliga regler. En arvinge som fått mer än sin arvslott (kanske all boets egendom) mot vederlag till de övriga har sålunda ansetts ha fått all egendomen i arv (NJA 1920 s. 460), och även vederlagen ha ansetts erhållna genom arv (NJA 1934 s. 502 och regeringsrättens årsbok 1941 s. 115). Såsom arvingar äro härvid att räkna ej blott de till arv närmaste utan alla som eventuellt kunna bliva arvsberättigade efter den avlidne; har en närmare arvinge avsagt sig arvet och detta därför tillfallit en fjärmare, skall därför den sistnämnde anses ha erhållit egendomen direkt i arv efter den avlidne (NJA 1931 s. 130; jfr 9: 7 lagen om arv). Likaså föreligger otvivelaktigt ett förvärv genom testamente även om testamentet blivit ståndande endast därför att arvingarna godkänt det elller eljest underlåtit att klandra det (se de i SvJT 1939 s. 652 behandlade rättsfallen NJA 1938 s. 190 och SvJT 1929 Rf s. 67 ävensom NJA 1942 s. 521, sistnämnda rättsfall närmare behandlat nedan samt av TAUVON i SvJT 1943 s. 55). Annorlunda har däremot frågan bedömts, då i dödsbodelägarnas krets upptagits någon som icke kan åberopa vare sig arv eller testamente. En sådan utomstående har ansetts förvärva egendomen icke direkt från den avlidne utan genom överlåtelse av dödsbodelägarna. Vad som ur dödsbo utgivits i enlighet med den avlidnes i livstiden muntligen uttryckta önskan har alltså betraktats såsom gåva från dödsbodelägarna (NJA 1939 s. 669, jfr 1941 s. 14, 1944 s. 10 och 1938 s. 520). Likaså har den till vilken en arvinge sålt sin rätt till arv ansetts (i fråga om skyldighet att utgiva lagfartsstämpel) ha förvärvat
en honom tillskiftad fastighet genom köp och icke genom arv (SvJT
1938 Rf s. 93). Sistnämnda avgörande har kritiserats av EBERSTEIN i SvJT 1939 s. 492. Civilrättsligt är det också tydligen så, att den som får egendom sig tilldelad vid arvskifte förvärvar denna direkt från den avlidne genom förmedling av dödsboet såsom juridisk person, detta oavsett om mellan dödsfallet och skiftet inträffat förändringar i andelsrätterna i samfälligheten genom överlåtelser, nya dödsfall eller dylikt. — Av ett visst intresse i förevarande sammanhang är också, såsom jag tidigare framhållit, frågan om lagfartsstämpel å testamente (se SvJT 1937 s. 830 och 1939 s. 653). Om man icke anser stämpelplikten gälla endast legat angående fastighet, ställas nämligen domstolarna inför den civilrättsligt olösliga svårigheten att bestämma, huruvida en arvs- och testamentstagare tillskiftats viss egendom i arv eller i testamente. Stämpelplikten, vilken numera upphävts, har icke ansetts gälla endast legat, utan frågan har lösts efter andra, civilrättsligt ohållbara linjer (NJA 1939 s. 553, jfr 1945 s. 28).
Det är icke möjligt att med laga verkan förfoga över sin kvarlåtenskap i annan form än genom testamente.1 Formen för upprättande av testamente är i regel skriftlig med vittnen; vittnena skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej. Sistnämnda formkrav bör anses uppfyllt, så snart vittnena antingen känna handlingens innehåll eller ock (genom uttryckligt uttalande av testator eller annorledes) dess egenskap av testamente (SvJT 1939 s. 653). Ett slutet testamente har tillkommit i laga ordning, om testator i vittnenas samtidiga närvaro inneslutit en skriftlig handling, som testator förklarat vara hans vilja och testamente, i ett kuvert, vilket därefter förseglats och försetts med påskrift av vittnena (NJA 1940 s. 351). Öppna handlingar kunna, såsom bl. a. 3 § arvsavtalslagen utvisar, vara giltiga som testamenten, även om de icke betecknats som testamenten utan t. ex. som gåvobrev (NJA 1938 s. 190, jfr TfR 1939 s. 528) eller äktenskapsförord (NJA 1943 s. 558). För att handlingen skall gälla som testamente förutsättes emellertid i så fall, att vittnena känna handlingens innehåll och uppfattat dess innebörd. I sistnämnda rättsfall hade ena vittnet skrivit texten till handlingen och ägde således kännedom om dess egenskap av testamente. Om vittnena blott bevittnat testators namnteckning utan kännedom om att handlingen helt eller delvis skulle innefatta ett förordnande om hans kvarlåtenskap, blir handlingen däremot icke giltig som testamente (NJA 1942 s. 504 och A 182). — Ett testamente kan numera
upprättas muntligen endast om testator på grund av sjukdom eller annat nödfall är förhindrad att upprätta skriftligt testamente (SvJT 1937 s. 830 och 1939 s. 654). Ett giltigt muntligt testamente kan tillkomma genom besvarande av frågor, men det måste då genom svaren stå klart både att testator själv önskar förordna om sin kvarlåtenskap och att vad han därutinnan önskar förordna kommit till klart och fullständigt uttryck (NJA 1939 s. 364). Att testator bara svarar ja eller nej på alla frågor är därför icke tillräckligt. Har någon, som vid tillfället är förhindrad att skriftligen förordna om sin kvarlåtenskap, givit testamentsvittnena tydliga muntliga anvisningar om hur med hans efterlämnade egendom skall förfaras, föreligger ett giltigt muntligt testamente, även om anvisningarna enligt testators mening skolat uppsättas skriftligen men genom hans mellankomna frånfälle icke erhållit sådan form (NJA 1939 s. 370). — Undantagsvis kan en förklaring, ehuru avfattad i testamentets form, anses innefatta en rättshandling med omedelbart bindande verkan (jfr t. ex. det i SvJT 1937 s. 280 och 830 omnämnda rättsfallet NJA 1932 s. 147). Sedan polarforskaren Andrée förolyckats, testamenterande sin kvarlåtenskap till en sin broder, upprättade denne i testamentes form en förklaring om att kvarlåtenskapen skulle fördelas på visst sätt under antagande att Andrée avlidit den 29 maj 1900. Härigenom ansågs brodern ha med bindande verkan avstått från sin rätt på grund av såväl Andrées testamente som sin arvsrätt efter honom. Den som på grund av ett av brodern senare upprättat testamente efter hans död tillträtt hans kvarlåtenskap ansågs därför icke ha någon rätt till de långt senare på Vitön anträffade Andréefynden (NJA 1944 s. 223). — Återkallelse av testa m ente kan ske formlöst; enligt 2: 5 lagen om testamente fordras blott, att testator otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre är uttryck för hans yttersta vilja. Lagen nämner dock särskilt återkallelse genom nytt testamente eller genom testamentshandlingens förstörande och kan sålunda sägas tillråda anlitandet av dessa former (SvJT 1937 s. 831). Om en avliden efterlämnar flera testamenten, blir det en fråga om tolkning efter testators vilja, huruvida ett senare testamente skall anses återkalla ett däri icke omnämnt tidigare testamente (jfr t. ex. NJA 1930 s. 78). Enligt lagberedningen har i praxis framträtt en naturlig benägenhet att i tvivelaktiga fall anse det tidigare förordnandet vara bekräftat till den del överensstämmelse föreligger, men i övrigt vara återkallat (NJA II 1930 s. 211). I NJA 1944 s. 78 hade en person först genom ett testamente förordnat om viss egendom samt året därpå genom nytt testamente om fördelningen av all sin kvarlåtenskap utan att omnämna det förra testamentet eller på annat sätt angiva någon begränsning. Utredningen i målet gav emellertid anledning till antagande, att han icke med upprättandet av det senare testamentet avsett att återkalla det förra, vilket därför blev gällande. — Ett testamente, som icke tillkommit i laga form och därför är ogiltigt till den del det innehåller nya förordnanden, kan det oaktat bliva giltigt såsom återkallelse av ett äldre testamente, om det nämligen kan antagas bäst överensstämma med testators önskningar att handlingen i varje fall får gälla såsom återkallelse (EKEBERG och GULDBERG, Den
nya testamentslagen s. 79). Ofta måste dock testator antagas ha avsett att återkalla det äldre testamentet genom den nya handlingen endast under förutsättning att denna i stället blir gällande som testamente. Om en testator två gånger upprättat testamente angående samma egendom, måste testamentena överensstämma åtminstone såtillvida att egendomen icke skall tillfalla de legala arvingarna. Att dessa det oaktat skulle få egendomen på grund av att det förra testamentet återkallats genom det senare och det senare icke tillkommit i laga form torde sällan överensstämma med testators vilja. Det senare testamentet kan visserligen, om det klandras, icke hindra legalarvingarnas rätt till arv, men det tidigare testamentet torde ofta, därför att testators förutsättningar för återkallelsens giltighet i denna del brista, få den verkan att utesluta legalarv till den egendom som upptages jämväl i det senare testamentet (TAUVON, Återkallat men dock gällande testamente, i SvJT 1943 s. 55—58). Därmed torde emellertid det äldre, återkallade testamentets verkan vara uttömd. I den mån det äldre testamentet avser annan egendom än det senare inträder naturligtvis legal arvsrätt om detäldre uttryckligen återkallats genom det senare. Vad åter angår egendom som avses i båda testamentena, bör i förhållande testamentstagarna emellan det senare testamentet lända till efterrättelse, eftersom detta överensstämmer med testators genom återkallelsen uttryckta vilja. Till en början kan det förefalla egendomligt, att ett testamente som icke tillkommit i laga form på detta sätt ändå blir gällande. Vid närmare eftertanke torde man dock finna det förklarligt att anse formföreskrifterna om testamente tillkomna endast till skydd för legalarvingarna; testamentstagare emellan får formfel icke åberopas, och huruvida legalarvingarna anställt klander i anledning av formfelet eller ej bör icke inverka på testamentstagarnas inbördes rätt (NJA II 1930 s. 362). Däremot måste alltid fasthållas, att det med formfel behäftade testamentet för att bliva gällande måste innefatta ett otvetydigt tillkännagivande av testators vilja. Den här angivna ståndpunkten kan sägas ha vunnit stöd i praxis genom NJA 1942 s. 521, ehuru frågan icke direkt prövades i högsta instans. — Enligt sista stycket i 2:5 testamentslagen är utfästelse att ej återkalla testamente icke bindande. Det är ett väsentligt moment i testamentets begrepp, att det alltid kan återkallas; såsom av den föregående framställningen om arvsavtal och därmed besläktade frågor framgår är det omöjligt att träffa oåterkalleliga förfoganden över sin kvarlåtenskap. Emellertid kan ett testamente ingå som en förutsättning i ett ömsesidigt rättsförhållande. Det vanligaste fallet är, att någon arbetar utan lön under förutsättning att vara ihågkommen i arbetsgivarens testamente. Huruvida denna förutsättning är uppfylld eller ej kan öva inflytande på löneavtalet. Sålunda blev i NJA 1940 s. 515 ett av en arbetstagare som arbetat utan lön mot arbetsgivarens dödsbo framställt krav på lön ogillat med hänsyn till att arbetstagaren var hågkommen i arbetsgivarens testamente, varför parterna tydligen förutsatt att någon lön ej skulle utgå. Mera tveksamt är huruvida arbetstagaren kan bliva berättigad till lön som ej avtalats på den grund att ett av honom förutsatt testamente återkallats (se de i SvJT 1937 s. 810 om-
nämnda rättsfallen NJA 1920 s. 515 och 1935 s. 489). BJÖRLING (Nordiska juriststämman 1926 s. 54) anser det uteslutet att tillämpa tillitsgrundsatsen vid testamente, och KARLGREN (Avtalsrättsliga spörsmål s.64—66) nämner icke återkallande av ett avtalsenligt förutsatt testamente bland de fall i vilka en till det negativa kontraktsintresset begränsad ersättningsskyldighet vid ogiltiga avtal kan inträda. — Den nu berörda frågan om bristande förutsättningar för ett testamente (se härom NJA II 1930 s. 337 f. samt GULDBERG i Festskrift för Marks von Würtemberg s. 195) som ingår i ett ömsesidigt rättsförhållande behandlas för ett speciellt fall i 2: 7 testamentslagen. Enligt denna paragraf kan ensidigt återkallande av ett inbördes testamente stundom medföra, att den som återkallat sitt förordnande går förlustig sin rätt på grund av den andres (SvJT 1939 s. 654 f.). Tillämpning av lagrummet ifrågasattes i NJA 1940 s. 302 i det fall att, sedan äkta makar upprättat inbördes testamente (äganderätt utan sekundosuccession), ena maken under andra makens livstid upprättat särskilt testamente. Detta tolkades emellertid såsom avseende allenast fördelningen av kvarlåtenskap efter båda makarnas död, varom bestämmelse saknades i det inbördes testamentet; förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet ansågos därför icke väsentligen rubbade genom det senare testamentet och den som upprättat det alltså icke förlustig sin rätt på grund av det inbördes testamentet.
Huvudregeln om testamentes tolkning1 (3:1 testamentslagen) innebär, att man skall rätta sig efter testators vilja, dock endast i den mån denna kommit till uttryck i testamentets form (NJA II 1930 s. 234). Vad som framkommit i annan form, t. ex. samtalsvis gjorda uttalanden av testator, får emellertid användas för tolkning av vad som står i testamentet (SvJT 1937 s. 831—833 och 1939 s. 655). Endast om man icke heller på detta sätt kan utröna testators avsikt med en oklar testamentsbestämmelse, får förordnandet anses overksamt (jfr SvJT 1941 s. 369). I NJA 1940 s. 615 hade testator i testamentet förordnat, att den eller de personer som skötte och vårdade honom till hans död skulle av kvarlåtenskapen erhålla visst penningbelopp. Då av annan bevisning framgick att testator med förordnandet åsyftat en bestämd person jämte dennes hustru, förklarades förordnandet skola verkställas i enlighet härmed. Vill testator giva egendom till en icke förut existerande juridisk person, grunda en stiftelse, måste av testamentet framgå till vilket ändamål egendomen skall användas men däremot icke hur den skall förvaltas (NJA 1940 s. 351, jfr NJA 1934 s. 66 samt beträffande äldre rätt NJA 1889 s. 98). — Även i fråga om bättre rätt till de före 1810 instiftade perpetuella fideikommissen har man att rätta sig efter testators vilja (NJA 1943 s. 322, jfr de i SvJT 1937 s. 833 och 1939 s. 655 angivna rättsfallen ävensom SvJT 1941 s. 378 f.). Har någon ge-
nom lagakraftvunnen dom förklarats vara framför annan berättigad till fideikommisset, är detta emellertid res judicata även för deras avkomlingar (NJA 1944 s. 122). — Beträffande kvarlåtenskapens fördelning kan det i avsaknad av klart uttalande av testator i annan riktning antagas överensstämma med hans vilja att icke i större mån än som beror av något påvisbart skäl frångå den legala arvsordningen (SvJT 1941 s. 369). När testator förordnat, att egendom skulle »delas lika» mellan en avlidens broders barn, en broders barn och en broder, ansågs den därför böra läggas i tre lika lotter och icke fördelas mellan testamentstagarna efter huvudtalet (NJA 1942 s. 147). — Den i 7: 2 lagen om arv fastslagna principen att bröstarvinge är pliktig å sin laglott avräkna vad han mottagit på grund av testamente kan vara att analogt tillämpa på testamentstagare vid inbördes testamenten med sekundosuccession. I NJA 1940 s. 174 skulle enligt makars inbördes testamente kvarlåtenskapen efter bådas död tillfalla hustruns arvingar men enligt ett av hustrun efter mannens död upprättat testamente blott vissa av hustruns arvingar. Hustruns testamente tolkades så, att hon avsett att förfoga över hela boet, även mannens andel. Då en av hennes arvingar genom att åberopa det inbördes testamentet erhöll mera än enligt hustruns testamente med denna tolkning, ansågs han icke kunna åberopa någon rätt enligt sistnämnda testamente (jfr SvJT 1937 s. 832). I NJA 1939 s. 594 hade makar genom inbördes testamente förordnat att, därest deras äktenskap bleve barnlöst (vilket inträffade), den efterlevande skulle tillträda all kvarlåtenskap samt att, om denne icke inginge nytt äktenskap, kvarlåtenskapen skulle delas med hälften till vardera makens arvingar. För det i testamentet icke omnämnda fallet att efterlevande maken gifte om sig ansågs detta innebära, att den först avlidne makens arvingar voro uteslutna från all rätt. Ehuru ett giftermål icke i och för sig kan likställas med ett förordnande om sekundosuccession (se det i SvJT 1941 s. 374 refererade rättsfallet NJA 1920 s. 413), torde detta slut vara riktigt. Högsta domstolens motivering (att först avlidne makens kvarlåtenskap med oinskränkt rätt tillkomme den efterlevande maken) är däremot icke adekvat enligt min mening (SvJT 1941 s. 377). Jag återkommer till frågan om sekundosuccession och inbördes testamenten (särskilt mellan barnlösa makar) under rubriken testamentstagares rätt i vissa fall. — Då testamente förutsätter tillämpning av lag, måste i regel lagen vid tiden för testamentets tillkomst anses åsyftad (se SvJT 1937 s. 832 f. och 1939 s. 655 samt såvitt angår undantag från regeln nedan under rubriken testamentstagares rätt i vissa fall). Likaså är det ofta befogat utgå från att testator lagt lagen i det land där han är bosatt till grund för testamentets avfattning. I NJA 1939 s. 101 hade en i Amerika bosatt amerikansk medborgare där upprättat testamente till förmån för en i Sverige bosatt gift svensk medborgare. Då enligt den amerikanska statens rättsordning all makars egendom är enskild, utgick testator säkerligen från att den av honom testamenterade egendomen också skulle bliva det. Testamentet tolkades därför såsom om egendomen givits med uttryckligt villkor att den i mottagarens hand skulle vara av enskild natur (se SvJT 1942 s. 399). — I regel skall
varje tetamentstagare själv erlägga arvsskatt för vad han förvärvar. I den mån av testamentet kan anses framgå, att testator velat tillförsäkra en testamentstagare hans lott utan avdrag för skatt, skall emellertid detta lända till efterrättelse (NJA 1942 s. 79, 1941 s. 193 och 1940 s. 170, jfr i SvJT 1937 s. 833 omnämnda NJA 1934 s. 225). — Förutom den allmänna regeln om testamentes tolkning efter testators vilja upptager 3 kap. testamentslagen bestämmelser, avsedda att utfylla luckor i testamentet sinnehåll, om vid dess tillämpning föreligger ett sakläge som testator över huvud taget icke tänkt på, exempelvis om en testamentstagare avlidit (SvJT 1941 s. 370 f.). Enligt 6 § tillkommer rätt att träda i avliden testamentstagares ställe hans avkomlingar, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. Paragrafen förutsätter alltså att både testamentstagaren och de som skola träda i hans ställe äro testators skyldemän inom den i arvslagen angivna arvsrättsgränsen. En riktig testamentstolkning kan emellertid leda till att testamentstagares avkomlingar substitueras även i andra fall än som angivits i förevarande paragraf (EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen, s. 114). Ett sådant fall synes mig vara det, då en sekundosuccessor avlider eftertestator men innan hans rätt att taga testamente inträtt. Enär testator då icke haft samma anledning som annars att överväga substitutionsfrågan och vidtaga fullständiga förfoganden, torde det vara befogat att som regel anse istadarätt tillkomma sekundosuccessorns avkomlingar även om de icke äro arvsberättigade skyldemän till testator, alltså även om sekundosuccessorn icke är släkt med testator (SvJT 1941 s. 380 f.). I överensstämmelse härmed har, då enligt barnlösa makars inbördestestamente kvarlåtenskapen efter bådas död skulle delas mellan två oskylda personer men den ena av dessa avlidit före efterlevande maken, den avlidnes barn ansetts berättigade att erhålla hans hälft (NJA 1942 s. 135). Däremot torde det vara skäl att strikt upprätthålla den i lagen angivna begränsningen, att istadarätt tillkommer allenast den döde testamentstagarens avkomlingar och icke andra arvingar till honom. En avliden testamentstagares syster är sålunda icke berättigad att träda i hans ställe (NJA 1942 s. 265). Ej heller testamentstagarens efterlevande make har rätt att träda i hans ställe.1 Allenast om testator tillerkänt en testamentstagare rätt att sätta annan i sitt ställe, t. ex. testamenterat till honom »eller hans rättsinnehavare», kan istadarätt, om testamentstagaren avlidit efter att ha gjort testamente, anses tillkomma hans testamentstagare (NJA 1944 s. 58, närmare behandlat nedan under 10 §). — Enligt 7 § äga universella testamentstagare rätt (jus accrescendi) till ledigbliven testamentslott (SvJT 1941 s. 371 f.). Jus accrescendi är utesluten, om istadarätt enligt 6 § föreligger (NJA 1942 s. 135). 7 § är ej
utan vidare tillämplig sekundosuccessorer emellan, ty här tillkommer möjligheten att primosuccessor får full äganderätt till den bortfallne sekundosuccessorns lott. Det kan i och för sig vara rimligt att, om en primosuccessors lott skall delas mellan flera sekundosuccessorer men en av dem går bort i förväg, tänka sig jus accrescendi för övriga sekundosuccessorer. Tydligen anser lagstiftaren dock, när enligt testamente makars egendom efter deras död skall delas mellan bådas arvingar men inga sådana finnas å ena sidan, jus accrescendi till det hela icke föreligga för andra sidan; 4: 1 testamentslagen och 2: 1 arvslagen tyckas utesluta jus accrescendi för den först avlidne makens arvingar och för den sist avlidnes räkna med legalarv till allt. — Enligt 8 § är testamente till trolovad i regel utan verkan, om trolovningen upplöses annorledes än genom testators död (NJA 1942 s. 521). — I 10 § angives skillnaden mellan legat (viss sak, visst penningbelopp, nyttjande- eller avkomsträtt till egendom) och universell testamentslott (hela kvarlåtenskapen, viss andel därav eller överskott därå). De universella testamentstagarna ha såtillvida en starkare ställning att de äro likställda med arvingar i fråga om jus accrescendi o. d. Istadarätt tillkommer däremot, såsom nyss nämnts, i regel icke testamentstagare; en testamentstagare kan alltså icke genom testamente sätta annan i sitt ställe (SvJT 1941 s. 381). Då viss egendom enligt testamente skulle tillfalla en testamentstagare eller hans rättsinnehavare, ansågos emellertid hans universella testamentstagare berättigade att träda i hans ställe (NJA 1944 s. 58). Legatarier ha åter en bättre ställning såtillvida att de äga utfå sina legat utan att behöva avvakta arvskifte. Testamentstagare som erhållit »den behållna kvarlåtenskapen av kontanta medel» ansågos i NJA 1940 s. 349 såsom legatarier och förty berättigade utfå beloppet före arvskiftet.
Testamentstagares rätt i vissa fall.1 Frågan om testamentstagares rätt vid successiva förordnanden har jag ingående behandlat i SvJT 1939 s. 656—661 och 1941 s. 372—383. En sammanfattning av de resultat vartill jag kommit framgår av följande
Tabell över förste testamentstagarens och sekundosuccessorns befogenheter vid olika typer av förfoganderätt för den förstnämnde.Förste testamentstagarens Sekundosuccessorns befogenbefogenheter heter (innan föregående testamentstagares rätt upphört)Full äganderätt Han äger förfoga över egen- (Sekundosuccessor saknas)domen både i levande livetoch för dödsfalls skullFri förfoganderätt Han äger icke förfoga över Han äger icke på något sättegendomen genom testa- förfoga över egendomen;mente eller annan rätts- om han äger förfoga överhandling för dödsfalls skull, sin rätt därtill är tveksamtmen i övrigt äro hans befogenheter obegränsadeFideikommissrätt Hans befogenheter skilja sig Hans möjligheter att inverkafrån de i testamentslagen på förvaltningen av egen4:3—9 för nyttjanderätts- domen framgå av testahavarc angivna i stort sett mentslagen 4: 9 och 10.blott däri att han kan få Över sin rätt äger han ickelagfart å fast egendom 1 förfoga på något sättNyttjanderätt Han äger de befogenheter Hans möjligheter att inverkasom framgå av testaments- på förvaltningen framgålagen 4: 3—9 1 av testamentslagen 4: 3—9.Sin rätt kan han förfogaöver genom testamente menicke i levande livetAvkomsträtt Han äger blott uppbära av- Förvaltningen kan vara ankomsten av egendomen; förtrodd antingen honomsin avkomsträtt får han eller någon utomstående.icke förfoga över Sin rätt kan han förfogaöver genom testamente;huruvida han kan förfogadäröver i levande livet ärtveksamt
Vad först angår frågan, när en testamentstagares rätt skall anses vara av ena eller andra slaget (SvJT 1941 s. 373 f.), anses en testamentstagare i regel ha fått full äganderätt, om ingen sekundosuccessor blivit angiven (NJA 1939 s. 270). Är sekundosuccessor nämnd, har förste testamentstagaren i regel fri förfoganderätt, om han är universell testamentstagare, men fideikommissrätt, om han är legatarie. Enligt min i SvJT 1941 s. 381 uttalade mening bör fideikommissrätt också anses tillkomma en universell testamentstagare, som enligt testamentet icke får använda mer än avkastningen eller räntan, varemot kapitalet skall tillfalla sekundosuccessor. För att en testamentstagare skall anses ha
nyttjande- eller avkomsträtt måste testamentet utvisa, att äganderätten,vid testators död eller senare, skall tillfalla en annan (SvJT 1939 Rf s. 34). För avkomsträtt förutsättes ytterligare, att testator anförtrott förvaltningen åt annan än testamentstagaren (jfr NJA 1940 s. 43 och 365). Har testamentstagaren genom testamentet fått rätt att förfoga över egendomen genom testamente, föreligger icke avkomsträtt utan en begränsad äganderätt (NJA 1939 s. 136), som emellertid icke tillhör någon av de ovan angivna typerna.
Vad angår förste testamentstagarens befogenheter i olika fall, äger den som har fri förfoganderätt icke förfoga över egendomen genom testamente eller annan rättshandling som till sitt syfte är att likställa med testamente (SvJT 1941 s. 375). Den som i ond tro mottagit en gåva som till sitt syfte är att likställa med testamente kan bliva skyldig att återbära gåvan eller dess värde, varvid principerna i 2:3 lagen om arv anses tillämpliga även i andra fall än som direkt följer av 4: 1 testamentslagen (NJA 1942 s. 536). Ger testamentstagare med fri förfoganderätt något åt en sekundosuccessor, få reglerna om arvsförskott åt bröstarvinge i 6 kap. arvslagen anses analogt tillämpliga (NJA 1944 s. 310). — En fideikommissarie eller nyttjanderättshavare äger förvalta egendomen och njuta avkastningen därav (SvJT 1941 s. 375 f.). Till avkastning kan icke hänföras mera skog än som ingår i normal avverkning (NJA 1942 s. 657; jfr SvJT 1944 s. 417 och NJA 1945 s. 129). Överkurs vid inlösen av förlagsbevis är icke heller att hänföra till avkastning (NJA 1941 s. 72). En nyttjanderättshavares förvaltningsrätt innebär, om testator så förordnat (se 220 § nya aktiebolagslagen), befogenhet att utöva rösträtt för aktier; såväl äganderättsförvärvet som nyttjanderättshavarens befogenhet att företräda aktierna skall i så fall antecknas i aktieboken (NJA 1940 s. 698). Om aktierna satts under särskild vård men någon tillerkänts avkomsten med rätt att utöva rösträtten, är han i detta hänseende att anse som nyttjanderättshavare och icke som avkomsttagare. En avkomsttagare äger blott njuta avkastningen men icke befatta sig med förvaltningen.
Vidkommande frågan om förste testamentstagaren får överlåta sin rätt till annan, stadgas i 4: 4 testamentslagen, att en nyttjanderättshavare icke får överlåta nyttjanderätten. Detsamma gäller otvivelaktigt en innehavare av fideikommissrätt. I regel får icke heller avkomsträtt överlåtas (NJA 1940 s. 91, jfr SvJT 1939 s. 659 och 1941 s. 376); om avkomsträtten tillkommer någon som är gift, måste den följaktligen anses som hans enskilda egendom (NJA 1940 s. 88). — I regel synes något civilrättsligt hinder icke föreligga mot att förste testamentstagaren till förmån för sekundosuccessorerna avstår eller minskar sin rätt, t. ex. nöjer sig med avkomsträtt i stället för fri förfoganderätt. I arvsskattehänseende har emellertid icke godtagits en rättshandling, varigenom innehavare av fideikommiss till sin äldste son (den blivande fideikommissarien) avstått fideikommisset mot periodiskt vederlag (NJA 1937 s. 594).
Frågan om sekundosuccessor kan överlåta sin rätt till sekundosuccession, innan föregående testamentstagares rätt upphört, har i praxis
besvarats jakande beträffande avkomsträtt (NJA 1940 s. 95, jfr emellertid SvJT 1941 s. 382 f.). Vidkommande nyttjanderätt föreskrives i 4: 6 testamentslagen, att ägaren icke utan nyttjanderättshavarens samtycke får överlåta eller eljest förfoga över egendomen. Har testator uttryckligen föreskrivit att egendomen icke får intecknas så länge nyttjanderättshavaren lever, torde det i regel vara testators vilja att inteckning ej skall få äga rum ens med nyttjanderättshavarens samtycke (NJA 1944 s. 70). Medan föregående testamentstagare innehar egendom med fri förfoganderätt, bör enligt min mening sekundosuccessor icke få förfoga över sin rätt (SvJT 1941 s. 383, jfr emellertid SvJT 1938 Rf s. 27).
Om barnlösa makar gjort inbördes testamente till förmån för varandra utan bestämmelse om sekundosuccession, får efterlevande maken full äganderätt till kvarlåtenskapen; vid hans död skall, om han ej förordnat annorlunda genom testamente, den legala arvsordningen tillämpas (SvJT 1941 s. 377). Den legala arvsordningen har emellertid förändrats genom nya arvslagens tillkomst. Tidigare innebar den att hela kvarlåtenskapen skulle tillfalla efterlevande makens släkt, men enligt nya lagen skall i regel hälftendelning ske mellan båda makarnas släkter. Även i fall då den först avlidne maken dött efter arvslagens ikraftträdande ha dock hans arvingar frånkänts all rätt till del i kvarlåtenskapen, då fråga varit om före lagens ikraftträdande upprättade testamenten. Såsom jag tidigare framhållit (SvJT 1939 s. 660) kan detta förklaras såsom en tillämpning av tolkningsgrundsatsen att, då ett testamente förutsätter tillämpning av lag, den vid tiden för testamentets upprättande gällande lagen skall följas. I NJA 1941 s. 240, där båda makarna avlidit först 1938, framhålles också i rubriken att testamentet upprättats redan 1897. Något motsvarande påpekande göres däremot ej i NJA 1943 s. 680, där testamentet upprättats 1913 och makarna avlidit 1929 och 1941. Den först avlidne makens släktingar förklarades icke vara berättigade till andel i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken, enär makarna genom det inbördes testamentet icke kunde anses ha förordnat om fördelningen av kvarlåtenskapen efter båda makarnas död. Att denna motivering är ohållbar visar sig, då testamentet icke blivit bevakat vid den först avlidne makens död, vilket ofta inträffar då ju efterlevande maken kan tillträda kvarlåtenskapen på grund av arv och icke behöver åberopa testamentet. I sådant fall måste för att den först avlidne makens släktingar skola uteslutas från sin legala arvsrätt testamentet bevakas vid den efterlevande makens död, och enligt NJA 1940 s. 391 äro också hans släktingar berättigade att bevaka det efter hans död. Härmed har man erkänt att man betraktar dem som testamentstagare, ehuru de alls ej finnas omnämnda i testamentet, ett betraktelsesätt som säkerligen strider mot vad testatorer i allmänhet anse naturligt. Det synes mig vara hög tid att högsta domstolen genom ett pleniavgörande bryter denna olyckliga praxis. Teoretiskt bättre överensstämmande med lagen och praktiskt mera lämpligt (överensstämmande med vad testatorer i allmänhet skulle önska) är att, så snart den först avlidne maken avlidit efter arvslagens ikraftträdande, tilllämpa den legala regeln om hälftendelning mellan båda släkterna vid
efterlevande makens död, såvitt ej denne förordnat annorledes genom testamente. Goda skäl finnas att här frångå tolkningsregeln om tillämpning av lagen vid testamentets upprättande, vilket tidigare skett i åtskilliga liknande fall (se de i SvJT 1937 s. 832 f. samt 1939 s. 655 omtalade rättsfallen NJA 1936 s. 47, 1933 s. 289 och 1931 s. 252 ävensom NJA 1927 s. 280).
Enligt 5:3 lagen om testamente blir ett testamente ogiltigt,1 om testator vid dess upprättande icke haft normal förmåga av självbestämning, alltså ej blott om han direkt tvungits att upprätta testamentet utan även om han förmåtts därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning (NJA II 1930 s. 334). Viljesvaghet kan vara medfödd eller ha tillkommit på grund av senare inträdda förhållanden. I NJA 1944 s. 548 hade en 79-årig man, som tidigare vid full hälsa förordnat om sin kvarlåtenskap, blivit några dagar före sin död övertalad att allvarligt sjuk upprätta ett nytt testamente. Detta ansågs tillkommet genom missbruk av den viljesvaghet vari han råkat till följd av sin sjukdom och förty ej gällande. (Jfr beträffande gåvor på dödsbädden, tillkomna genom otillbörlig påverkan på givaren, de ovan omtalade rättsfallen NJA 1942 s. 368 och 495).
Testamentsbevakning2 skall enligt 7: 1 testamentslagen ske inom viss tid från det testamentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Vad angår juridisk person såsom testamentstagare, är bevakningstiden att räkna från det behörig representant fått sådan kännedom (NJA II 1930 s. 352). NJA 1940 s. 351 avsåg ett testamente enligt vilket en stiftelse skulle upprättas. Denna stiftelse ansågs ha bevakat testamentet inom lagatid, då bevakning skett inom sex månader efter det att stiftelsen genom lagakraftägande beslut försetts med styrelse. — Beträffande sekundosuccessorers rätt att bevaka först vid föregående successors död samt godkännande av testamente hänvisas till det ovan omtalade rättsfallet NJA 1940 s. 391. Barnlösa makars inbördes testamente utan förordnande om sekundosuccession blev icke bevakat vid först avlidne makens död men godkänt av hans släktingar efter den efterlevande makens död. Godkännandet ansågs bindande, ehuru det tydligen avgivits utan avsikt att tillskapa någon ny rätt för testamentstagarna, om de försuttit sin rätt på grund av testamentet (jfr EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen s. 213). Detta visar, att tiden för testamentets bevakning icke ansågs försutten. — Bevakning skall en
ligt 7: 2 testamentslagen ske vid testators personliga forum, alltså i regel vid rätten i hans mantalsskrivningsort (NJA 1939 s. 374). —Arvinge, som vill göra gällande att testamente är ogillt enligt 5 kap. testamentslagen, måste enligt 7: 5 föra klanderalan inom viss tid . Försittes den tiden, är rätten till talan förlorad. Återställande av försutten tid kan ej äga rum enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel (NJA 1912 s. 515, 1936 B 938 och 1940 B 685) annat än där detta följer av uttrycklig undantagslagstiftning (så 11 § 1940 års provisoriska lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.; NJA 1941 s. 55).
När boutredning1 handhaves av dödsbodelägarna själva, erfordra de särskilda förvaltningsåtgärderna enligt 1: 1 boutredningslagen samfällt beslut av alla delägare. En delägare får alltså icke föra talan för boet, om flera delägare finnas (SvJT 1939 s. 662 f. samt NJA 1939 A 79, 1940 B 994 och 1945 s. 206). I motsats till vad som skedde enligt äldre rätt (se NJA II 1933 s. 159 och SvJT 1932 Rf s. 17) tillåtes alltså icke en delägare att å boets vägnar föra talan mot annan delägare (NJA 1939 s. 649; jfr 1944 s. 529). Undantagsvis har dock enskild dödsbodelägare, oavsett att flera funnos, tillåtits att föra talan, detta på grund av målets särskilda beskaffenhet. Så har skett i mål om rätt till gravplats (NJA 1939 s. 403) och i mål om äktenskaplig börd (NJA 1943 s. 196, se därom SvJT 1945 s. 149). Då delägare föra talan för boet, kunna de personligen erhålla fri rättegång, men fri rättegång kan icke beviljas dödsboet (NJA 1939 s. 162). — Grundsatsen att förvaltningsåtgärderna förutsätta samfällt beslut, såvitt det inte är fråga om brådskande angelägenheter, utesluter rätt för en enskild dödsbodelägare att indriva boets fordringar eller befullmäktiga annan att göra det (NJA 1940 s. 340). I detta sammanhang kan anmärkas, att den i 3:8 första stycket nyttjanderättslagen hyresgästs dödsbo givna befogenheten att uppsäga hyresavtalet ansetts föreligga, även då hyrestiden bestämts att utgå å fardag som inträffar visstid efter hyresgästens död (NJA 1944 s. 322).
Vad i boutredningslagen stadgas om förordnande av boutredningsman2 skall enligt 6 § promulgationslagen gälla, ändå att
dödsfallet inträffat före lagens ikraftträdande. På grund härav kunde, sedan den s. k. Loheska silverskatten år 1937 påträffats i Stockholm, boutredningsman förordnas i dödsboen efter sju på 1700-talet avlidna personer såvitt fråga vore om den rätt de avlidna kunde ha ägt till skatten (NJA 1940 s. 413). Enligt 2: 1 boutredningslagen förordnas boutredningsman i regel på begäran av dödsbodelägare. Borgenär kan få boutredningsman förordnad endast, om det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller att borgenärens rätt eljest äventyras. Enligt motiven till sistnämnda stadgande kan bodelägarnas gemensamma förvaltning även frånsett dödsboets obestånd innebära fara för borgenärers rätt; samförvaltningen är nämligen ofta en olämplig förvaltningsform, särskilt i sådana fall då delägarna sakna ekonomisk insikt och boet är av vidlyftigare beskaffenhet (NJA II 1933 s. 218). Endast i sådana fall då borgenär kan få boutredningsman utsedd enligt 1 § kan han hindra boutredningsmans entledigande enligt 6 § (NJA II 1933 s. 241). I NJA 1939 s. 441 upphävdes därför boutredningsmannaförvaltning på dödsbodelägarnas begäran trots en borgenärs bestridande, enär av utredningen framgick, att dödsboets förvaltning genom boutredningsman kunde upphöra utan fara för borgenärernas rätt. (Jfr om boutredningmans entledigande enligt 5 § NJA 1943 s. 564.) — Enligt 11 § har boutredningsmannen att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder, bl. a. bör han skaffa sig en tillförlitlig uppfattning om boets ställning (NJA II 1933 s. 252 f.). För fullgörande av sitt uppdrag har en boutredningsman ansetts berättigad taga del av räkenskaperna rörande en utav den avlidne i livstiden idkad rörelse, ehuru dessa handlingar jämte själva rörelsen av dödsboet överlåtits till föreståndaren för rörelsen (NJA 1941 s. 372). — Enligt 12 § företräder boutredningsmannen ensam dödsboet. Dödsbodelägarna kunna alltså icke uppträda och i hans ställe föra talan för boet (NJA 1944 s. 529 och 682). — Enligt 13 § får boutredningsmanicke överlåta fast egendom utan dödsbodelägarnas samtycke. Däremot erfordras icke samtycke av delägares make eller, såvitt angår omyndig delägare, förmynderskapsdomstols medverkan (NJA 1940 s. 27 jfr SvJT 1945 s. 140 och 158). — Enligt 19 § är boutredningsman berättigad till arvode med så stort belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning, alltså icke med viss procent av dödsboets behållning (NJA II 1933 s. 281). Har en boutredningsman emellertid i samband med arvskiftet tillgodofört sig ett jämförelsevis betydande och i avrundat belopp bestämt arvode, är han icke berättigad att uppbära särskilt arvode för sådana av uppdraget föranledda bestyr som ligga i tiden efter arvskiftet (NJA 1940 s. 463). Om ett överenskommet boutredningsarvode är oskäligt, kan jämkningar ifrågakomma enligt allmänna avtalsrättsliga regler (jfr NJA 1942 s. 163, behandlat i SvJT 1943 s. 796).
Då boet enligt 3: 4 boutredningslagen skall antecknas och värderas
i bouppteckning,1 måste arvskatteförordningens regler iakttagas (EKEBERG, GULDBERG och BERGENDAL, Den nya lagen om boutredning och arvskifte, s. 197—202). Pension till trotjänarinna har karaktären av skuld endast om den avlidne kan anses ha utfäst densamma (NJA 1943 s. 132, jfr EBERSTEIN, Den svenska arvs- och gåvobeskattningen, Sthlm 1944, s. 51). Skuld, för vilken livförsäkring med förmånstagarförordnande pantsatts, har alltefter omständigheterna ansetts antingen vara en dödsboets skuld (NJA 1939 s. 605) eller åvila förmånstagarna (NJA 1943 s. 95). Egendomen upptages till dess värde vid dödsfallet, vilket icke hindrar att hänsyn måste tagas till omständigheter som inträffat efter dödsfallet (EBERSTEIN S. 71 f.). Lösören, som försålts före bouppteckningens upprättande, skola sålunda upptagas till försäljningspriset (NJA 1939 s. 220, jfr EBERSTEIN s. 72). Fast egendom skall i regel upptagas till nästföregående års taxeringsvärde (EBERSTEIN S. 66—69). Ägde den avlidne samtliga andelar i en fastighetsförening, bör han anses ha varit ägare till fastigheten och denna upptagas till taxeringsvärdet oavsett huruvida det verkliga värdet är lägre (NJA 1942 s. 471) eller högre (NJA 1943 s. 42). Värdepapper upptagas till börsvärdet, t. ex. aktier till sitt vid dödsfallet noterade börsvärde beräknat efter lägsta betalningskurs (NJA 1939 s. 532); för icke börsnoterade värdepapper, t. ex. aktier i s. k. familjebolag, skall man gå efter vad de kunna antagas ha inbringat vid en försäljning under normala förhållanden, varvid det i samband med förmögenhetsbeskattningen åsatta värdet tjänar till ledning (NJA 1939 s. 275; jfr EBERSTEIN S. 64 f.). Spärrade tillgodohavanden i utlandet
upptagas till sitt i Sverige uppskattade värde (NJA 1945 s. 218, jfr EBERSTEIN s. 65 f.). — Rätt att påkalla bouppteckningsed enligt 3:6 boutredningslagen tillkommer envar, vars rätt därav beror (NJA 1933 II s. 328—330). Även en arvinge, som genom lagakraftvunnet testamente uteslutits från arvsrätt, kan påkalla bouppteckningsed till utrönande av om annat testamente finnes (SvJT 1937 s. 836). En legal sekundosuccessor är att likställa med en arvinge. Har han genom lagakraftvunnet inbördes testamente uteslutits från rätt till sekundosuccession, kan han alltså ändå få efterlevande maken ålagd att gå bouppteckningsed för att få fastställt om ytterligare testamente finnes (NJA 1939 s. 200).
I fråga om verkställighet av legat1 gäller enligt 5: 1 boutredningslagen, att legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske och utan avvaktande av arvskifte (NJA 1940 s. 349, behandlat här ovan under rubriken testamentes tolkning). Om dödsbodelägarna förmå en legatarie, t. ex. en trotjänarinna, att godtaga ett obetydligt kontantbelopp som ersättning för legatet, kan överenskommelsen härom förklaras ogiltig enligt avtalslagens regler om ocker (NJA 1939 s. 157). Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, svarar han enligt 5: 2 boutredningslagen i regel för fullgörandet allenast med den egendom han erhållit ur den dödes kvarlåtenskap (SvJT 1937 s. 836). Visar han försumlighet i förvaltningen av denna egendom, kan han dock bliva pliktig att gottgöra en legatarie, t. ex. en livräntetagare, dennes förlust (NJA 1939 s. 616).
Arvskifte2 förrättas enligt 6:1 boutredningslagen av arvingar och universella testamentstagare. En skriftlig överenskommelse mellan legatarier, å ena, och universella testamentstagare, å andra sidan, är icke ett arvskifte (NJA 1939 s. 275, jfr 1943 s. 305).
Vid dödförklaring3 anses den dödförklarades egendom ha övergått till hans successorer å den antagna dödsdagen (SvJT 1938 Rf s. 7). Till grund för beräkning av arvsskatt efter dödförklarad skall också läggas boets behållning å den antagna dödsdagen och ej å den dag dödförklaringsbeslutet vann laga kraft (NJA 1940 s. 553, jfr SvJT 1937 Rf s. 48).