Lagstiftningsfrågor vid 1946 års riksdag. II.1 Stats- och förvaltningsrätt m. m. 1946 års riksdag har i anledning av väckta motioner såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändrad lydelse av § 72 regeringsformen och § 73 riksdagsordningen. Dessa grundlagsändringar innebära, att antalet suppleanter för fullmäktige i riksbanken utökas från nuvarande fem till sex och antalet suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret från nuvarande tre till sex. Nu gällande system med ett lägre antal suppleanter än fullmäktige har medfört vissa olägenheter. Man har i praxis eftersträvat att partierna vid val av fullmäktige och suppleanter bli representerade i relation till deras styrkeförhållande i riksdagen. Det har emellertid varit ogörligt att uppehålla samma partifördelning bland suppleanterna som bland fullmäktige. Även oberoende av partifördelningen har det visat sig svårt att hålla fullmäktige fulltaliga med hittillsvarande antal suppleanter. Under hösten 1945 måste t. ex. två av bankofullmäktiges ledamöter samtidigt frånträda sina uppdrag för att tillträda statsrådsämbeten. Enligt riksdagens mening bör för varje av riksdagen utsedd fullmäktig i riksbanken och riksgäldskontoret på samma gång och för samma tid väljas en personlig suppleant. — I samband med nu berörda ändringar har uttrycket »förste deputerad» i samma grundlagsparagrafer utbytts mot benämningen »chef för riksbanken».
    Frågan om en reformering av riksdagens arbetsformer och om rationalisering av riksdagsarbetet har som bekant sedan lång tid tillbaka varit föremål för stor uppmärksamhet och livlig diskussion såväl inom som utom riksdagen. I ett d. 20 mars 1944 framlagt sakkunnigbetänkande (SOU 1944:8) förordades vissa reformer i syfte att tillförsäkra riksdagen huvuddelen av propositionerna inom den ordinarie propositionstiden och att möjliggöra en bättre planering av riksdagens arbete. Något förslag på grundval av betänkandet framlades emellertid icke. I anledning av motioner från höger håll har riksdagen hemställt om förnyad utredning av frågan. I det utlåtande av konstitutionsutskottet som ligger till grund för riksdagens framställning uttalas, att riksdagens arbetsorganisation icke kan anses tillfredsställande. Huvudanledningen härtill är enligt utskottets mening att en väsentlig del av propositionerna framlägges efter den ordinarie propositionstidens utgång och ej sällan på ett mycket sent stadium av riksdagen. Detta torde i sin tur huvudsakligen bero på otillräcklig planering inom regeringen av frågan om propositionernas framläggande och på det förhållandet, att departementen och i synnerhet deras statssekreterarbyråer och rättsavdelningar äro överbelastade. Någon rationell ordning av riksdagsar-

 

1 Artikeln utgör fortsättning av artikeln i samma ämne i SvJT 1947 s. 53.

120 ERIK BENDZ.betet kan ej skapas, om ej åtgärder vidtagas för att möjliggöra ett mera planmässigt framläggande av propositionerna än vad hittills varit fallet. Lösningen av denna fråga vore avgörande för ställningstagandet till spörsmålet om riksdagens sessionstid. Då den blivande utredningen sålunda även måste taga hänsyn till arbetsförhållandena inom K. M:ts kansli, ansåg riksdagen självklart, att den borde verkställas genom K. M:ts försorg. Utredningsorganet borde vara sammansatt av personer med aktuell erfarenhet från skilda grenar av riksdagsarbetet ävensom av sakkunniga med motsvarande kännedom om arbetet inom regeringen och K. M:ts kansli.1
    Anordningen av budgetarbetet är självfallet av mycket stor betydelse för riksdagens arbetsformer och riksdagsarbetets effektivitet. Frågan om en omläggning av budgetarbetet har också aktualiserats vid upprepade tillfällen under de senaste decennierna. Senast 1939 hemställde riksdagen om en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan. Denna framställning föranledde emellertid inga särskilda åtgärder från K. M:ts sida. 1946 års riksdag har på grund härav, med bifall till motionsvis framställda yrkanden, anhållit att K. M:t snarast måtte föranstalta om företagande av den av 1939 års riksdag begärda utredningen i ämnet.
    Riksdagen har för sin del antagit ett av konstitutionsutskottet utarbetat förslag till lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen om val till riksdagen. Lagändringen innebär att valnämnd på landsbygden skall utses för fyra år i stället för som nu för ett år i sänder. Som skäl härför åberopades i huvudsak att det årligen återkommande tillsättandet av valnämnd mången gång blivit betungande för landskommunerna, särskilt om dessa omfatta ett flertal valdistrikt.
    De grundläggande reglerna om statstjänstemännens rättsliga ställning återfinnas i §§ 35 och 36 regeringsformen. Förstnämnda lagrum, som avser de s. k. förtroendesysslorna, framstår som ett undantag från den i § 36 fastslagna grundsatsen om statstjänstemännens oavsättlighet. Dessa tjänstemäns rättsliga ställning har som bekant icke varit opåverkad av statsförvaltningens utveckling och omdaning under tiden efter grundlagsbestämmelsernas tillkomst 1809. Särskilt må erinras om de bestämmelser angående förflyttningsskyldighet och om skyldighet att avgå från tjänsten före pensionsåldern som införts i olika avlönings- och pensionsreglementen samt om den ökade användningen av anställningsformerna konstitutorial och förordnande. Frågan om en översyn av ifrågavarande grundlagsparagrafer har också varit aktuell vid upprepade tillfällen under senare år. Riksdagen anhöll 1942 att K. M:t måtte föranstalta om utredning i ämnet. Denna framställning föranledde ingen åtgärd från K. M:ts sida. I anledning av motioner har riksdagen 1946 ånyo hemställt om utredning av frågan om en revision av §§ 35 och 36 regeringsformen. Vid revisionen bör enligt riksdagsskrivelsen, med principiellt vidhållande av den grundsats på vilken § 36 bygger, hänsyn tagas till statsmakternas behov av större rörelsefrihet än lagrummet i sin nuvarande lydelse medgiver. Där ett allmänt intresse så påkallade,

 

1 Utredningen är igångsatt, se SvJT 1946 s. 815.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1946 ÅRS RIKSDAG. 121borde möjlighet finnas att avskeda personer, som visat sig uppenbart olämpliga och för sin befattning icke skickade. Konstitutionsutskottets utlåtande i frågan föranledde livliga debatter i kamrarna.
    I detta sammanhang må anmärkas, att riksdagen anhållit om utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet, att den åsikten numera torde vara förhärskande att några religiösa principskäl icke föreligga mot att kvinna erhåller tillträde till prästerlig befattning. Utskottet, som förklarade sig dela denna uppfattning, ansåg med hänsyn härtill konsekvensen av 1945 års behörighetslagstiftning fordra, att även frågan om kvinnas rätt att inneha prästämbete upptogs till prövning. Inrättande av ett särskilt kyrkligt ämbete för kvinnor skulle däremot enligt utskottets mening stå i strid med den till grund för behörighetslagen liggande principen om likställighet mellan man och kvinna.
    Genom lagen d. 21 juni 1946 (SFS nr 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m. har en motsvarighet inom förvaltningens område skapats till lagen d. 22 juni 1944 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. Enligt 1 § första stycket i den nya lagen må ansökan, besvärsinlaga eller annan handling som skall ingivas till stats eller kommunalmyndighet insändas med posten i betalt brev. (Det må anmärkas, att sådan rätt redan tidigare förelegat i stor utsträckning på grund av särskilda stadganden eller sedvana.) Motsvarande stadgande i 1944 års lag innehåller dessutom den föreskriften att handling må inlämnas genom bud. En sådan föreskrift skulle vara utan betydelse inom förvaltningen, som saknar bestämmelser om skyldighet för part att inställa sig och ingiva handling. I 1 § andra stycket meddelas definitioner av begreppen statsmyndighet och kommunalmyndighet och i 3 § stadgas, att lagen icke äger tillämpning beträffande riksdagen och dess utskott, kyrkomötet etc. De ur praktisk synpunkt viktigaste bestämmelserna ha upptagits i 2 §. Den väsentliga nyheten utgöres här av föreskriften i andra stycket, att vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall hava inkommit till myndighet före visst klockslag å dagen, skall upphöra att gälla. I 2 § första stycket stadgas, att handling som inkommer med posten skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen samt att handlingen skall anses ingiven den dag, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes innesluten, inkom till mottagaren. Om en försändelse rekommenderats, assurerats eller befordrats som paket, skall den sålunda anses ha inkommit i rätt tid, om avi å försändelsen (inkl. adresskort) inkommit till vederbörande myndighet före den avgörande tidpunkten (i regel tjänstetidens slut), även om försändelsen icke kan utkvitteras dessförinnan. Bestämmelsen att avi i förevarande hänseende skall vara likställd med vanliga brev infördes i lagtexten av riksdagen i anledning av motionsvägen framställt yrkande. Redan vid behandlingen av

122 ERIK BENDZ.1944 års lag väcktes inom första lagutskottet förslag i samma riktning, men först i anslutning till 1946 års lagstiftning har tillägg av sådant innehåll gjorts till 1944 års lag (SFS nr 328). Riksdagen förutsatte därvid, att K. M:t kommer att taga initiativ till en liknande ändring av 33 kap. 3 § nya RB, som innehåller bestämmelser om insändande av handlingar med posten. Beträffande åtskilliga följdförfattningar till nya RB (ändringar i konkurslagen, vattenlagen, jorddelningslagen m. fl. lagar), vilka voro föremål för behandling vid riksdagen, vidtog riksdagen däremot själv ändringar, varigenom avi likställdes med vanliga brev. — I samband med detta lagstiftningsärende ha vissa ändringar vidtagits i dels lagen d. 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (SFS nr 327), och dels i lagen om val till riksdagen (SFS nr 329). Genom sistnämnda ändringar har bestämmelsen om handlings ingivande senast klockan 12 å fastställd dag upphävts i de fall som avses i 36, 42 och 46 §§ (besvär över val av ledamot eller suppleant i valnämnd, anmärkning mot röstlängd samt röstlängdsbesvär) . Den i 93 § vallagen givna bestämmelsen om handlingars insändande med posten i ärenden rörande val till andra kammaren har utsträckts att avse samtliga fall utom besvär över val till andra kammaren, varom stadgas i § 22 riksdagsordningen. Riksdagen har emellertid såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling beslutat sådana ändringar jämväl av §§ 11 och 22 riksdagsordningen, att icke heller besvär över riksdagsmannaval behöva »ingivas» till länsstyrelsen utan må kunna insändas med posten.
    Riksdagen har med anledning av väckta motioner för sin del beslutat sådan ändring av 17 § 1 mom. landstingslagen, att motion för att kunna komma under landstingets behandling skall vara avlämnad till landstingets expedition senast den 15 juli. För närvarande gäller att motion skall ha avlämnats senast den 1 augusti. Ändringen är föranledd av den betydande ökning av landstingens arbetsbörda som ägtrum under de båda sistförflutna decennierna. Detta har medfört att förvaltningsutskottens beredningsarbete blivit så betungande, att de understundom haft svårt att verkställa en tillfyllestgörande granskning av väckta förslag före landstingsmötets början. Det tryckta material, som skall tillställas landstingens ledamöter, tillhandahålles dem därför så kort tid före mötet, att de få alltför ringa tid att sätta sig in i förekommande spörsmål. Det kan antagas, att ändringen kommer att medföra en effektivisering av landstingens verksamhet.
    Genom lag d. 17 maj 1946 (SFS nr 191) har i 3 § 2 mom. kommunala vallagen införts bestämmelse att, där delar av municipalsamhälle ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare utan att municipalsamhället helt sammanfaller med dessa, länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna, att varje sådan del skall bilda eget valdistrikt vid val av municipalfullmäktige. Ändringen, som närmast föranletts av förhållandena i det nybildade Huddinge municipalsamhälle, har medfört vissa jämkningar i 5, 20, 22 och 61 §§ samma lag.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1946 ÅRS RIKSDAG. 123    Lagen d. 21 juni 1946 (SFS nr 315) rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner betecknar en genomgripande reform — man vore frestad att säga revolution — i den svenska kommunalförfattningens och kommunalpolitikens historia. Reformens huvudsyfte är att kommunerna skola erhålla en sådan storlek att de bli lämpade som fristående förvaltnings- och självstyrelseenheter med hänsyn till samtliga en kommun åvilande arbetsuppgifter. Det har mången gång visat sig svårt för de mindre kommunerna att på ett tillfredsställande sätt handhava vissa förvaltningsuppgifter. De ha härigenom kommit i beroende av staten och landstinget. Den ökade känsligheten i skattehänseende och den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla kvalificerad arbetskraft för kommunala förtroendeposter utgöra andra skäl för en reformerad kommunindelning. Reformen kommer i stor utsträckning att medföra ett sönderbrytande av den gamla principen att varje socken skall utgöra en kommun.
    Lagen har trätt i kraft d. 1 juli 1946 och gäller t. o. m. d. 31 dec. 1951, då den i lagen avsedda nyindelningen skall vara genomförd. Enligt 1 § skall en allmän översyn av kommunindelningen i riket äga rum i enlighet med lagens bestämmelser. Vid indelningsändring i anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda, kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är stadgat om villkor för ändring i kommunal indelning. I 2 § stadgas, att varje länsstyrelse skall verkställa utredning i vad mån genom sammanläggning av kommuner en ändamålsenligare kommunindelning inom länet kan vinnas. Under utredningen skall bl. a. tillfälle beredas representanter för kommunerna att framföra sina synpunkter. Länsstyrelsen skall först upprätta preliminärt förslag, varöver yttrande inhämtas från de av ifrågasatta sammanläggningar berörda kommunerna samt från landstingets förvaltningsutskott (3 §), och därefter slutligt förslag, som överlämnas till kammarkollegiet. Kollegiet har att med eget yttrande och ev. ytterligare utredning överlämna ärendet till K. M:t (4 §). I 5 § ha upptagits föreskrifter om reglering av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden. Vissa av dessa föreskrifter avse att förhindra att kommun i samband med sammanläggning söker övervältra kostnader å den nybildade kommunen. Kostnaderna för utredning enligt lagen skola gäldas av allmänna medel (6 §). — Riksdagen anslöt sig ialla väsentliga hänseenden till de riktlinjer för reformen som uppdragits av K. M:t. Detta innebär bl. a. att kommunerna i regel skola ha en minimistorlek av 2,000 innevånare och ett skatteunderlag å 8,000 à 10,000 skattekronor. Gamla indelningsgränser, t. ex. pastoratsgränser, skola följas så långt det är möjligt. Hänsyn skall tagas till en bestämd folkmening inom berörda kommuner i den utsträckning detta är förenligt med reformens huvudsyften. Någon vetorätt för kommunerna gentemot indelningsförslag finns emellertid icke.
    Den av 1945 års riksdag beslutade uppbördsreformen har nödvändiggjort åtskilliga ändringar i kommunallagarna och andra författningar av kommunallags natur (SFS nr 485 ff.). Som dessa följdändringar

124 ERIK BENDZ.i huvudsak avse rent skattetekniska bestämmelser hänvisas till lagtexten och förarbetena (propositionen nr 261 och konstitutionsutskottets utlåtande nr 21).
    Den nya folkbokföringsförordningen har utfärdats d. 28 juni 1946 (SFS nr 469) och har enligt den särskilda promulgationsförordningen (SFS nr 470) trätt i kraft d. 1 jan. 1947 (jfr SFS nr 600). Den nya författningen har ersatt 1894 års mantalsskrivningsförordning och 1915 års kyrkobokföringsförordning samt åtskilliga andra författningar som innehöllo föreskrifter om folkbokföring. Huvudgrunderna för folkbokföringsreformen fastställdes som bekant redan vid 1945 års riksdag (propositionen nr 282, särskilda utskottets utlåtande nr 1). Folkbokföring skall ske genom kyrkobokföring och mantalsskrivning samt, i anslutning härtill, genom registrering hos de vid länsstyrelserna inrättade länsbyråerna för folkbokföringen och riksbyrån för folkbokföringen (1 §). För envar i riket kyrkobokförd person skall finnas ett av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer, udda för man och jämnt för kvinna, avsett att i förening med uppgift om födelsetiden användas som identitetsbeteckning (3 §). Envar i riket kyrkobokförd person över 15 år skall inneha ett av vederbörande länsbyrå för honom utfärdat kort (för svensk medborgare medborgarkort, för annan person främlingskort) med uppgifter om namn, födelsetid m. m. (20 §). I 2 kap. (4—9 §§) ha intagits bestämmelser om s. k. roteombud, d. v. s. kommunalt valda lekmän med huvudsaklig uppgift att tillhandagå pastor och mantalsskrivningsförrättare med upplysningar i folkbokföringsärenden samt att i samråd med dessa myndigheter vaka över att allmänheten ställer sig folkbokföringsföreskrifterna till efterrättelse. Den omdiskuterade frågan om tillsynen över kyrkobokföringen har lösts så, att denna tillsyn skall tillkomma domkapitlen ensamma och av dem utövas med biträde av prästerliga kyrkobokföringsinspektörer (29 §). Statistiska centralbyrån skall i egenskap av riksbyrå utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket (59 §). Om länsbyråerna meddelas föreskrifter i 56—58 §§. Delvis ändrade regler ha införts angående rätt kyrkobokföringsort (13 och 14 §§) och rätt mantalsskrivningsort (35—37 §§), varjämte särskilda bestämmelser om det processuella förfarandet i folkbokföringsmål upptagits i 8 kap. (65—74 §§).
    I anslutning till folkbokföringsreformen har 45 § andra stycket fattigvårdslagen upphört att gälla med utgången av år 1946 (SFS nr 471).
    Allmänna säkerhetstjänsten har upphört med utgången av första halvåret 1946 (SFS nr 409, jfr 410—411). Vissa av de uppgifter som tillkommit säkerhetstjänsten ha tills vidare överförts till statspolisen. För att möjliggöra detta har d. 29 juni 1946 utfärdats en särskild lagom användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter (SFS nr 408).
    Bland framställningar från riksdagen på förvaltningens område märkes en skrivelse med begäran om utredning angående möjligheterna för

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1946 ÅRS RIKSDAG. 125att en i landsfiskalsdistrikt ingående mindre stad eller köping, som enligt särskild bestämmelse är skyldig att bekosta sitt polisväsen, skall kunna tillsammans med en eller flera socknar inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt.
    De centrala lagbestämmelserna angående utlännings rätt att vistas här i riket ha varit upptagna i dels utlänningslagen d. 15 juni 1945, vilken gäller t. o. m. d. 30 juni 1947, och dels lagen d. 15 juni 1945 angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning (den s. k. omhändertagandelagen), vilken gällt t. o. m. d. 30 juni 1946. Sistnämnda lag, innehållande vissa särskilda bestämmelser som påkallats av förhållandena under kriget (särskilt om frihetsberövande under längre tid), har alltså upphört att gälla. I samband härmed ha i utlänningslagen vidtagits vissa ändringar i syfte att tillförsäkra utlänningar, som alltjämt måste hållas i förvar någon tid, erforderligt rättsskydd (SFS nr 360). Sådant förvarstagande kan erfordras på grund av omöjlighet att verkställa meddelat beslut om avvisning, förpassning eller utvisning. I 49 § sista stycket ha införts kompletterande bestämmelser angående omprövning av mera långvariga förvarsfall. Utlänning må ej kvarhållas utöver 3 månader från det han togs i förvar, med mindre Konungen efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga skäl därtill föreligga. Av Konungen meddelat beslut om utlännings hållande i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från beslutets dag. I 50 § andra stycket ha upptagits stadganden av innehåll, att utlänningsnämnden i nu förevarande fall skall hålla förhör med utlänningen, att nämnden må uppdraga åt ledamot eller suppleant i nämnden att hålla förhöret samt att beträffande detta bestämmelserna i 33 § andra och tredje styckena skola äga motsvarande tillämpning. I sistnämnda lagrum har samtidigt intagits föreskrift därom att utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning som åberopas vid förhöret.
    Den i 56 § tredje stycket utlänningslagen gjorda hänvisningen till omhändertagandelagen har utgått. Samma lagrum innehåller en fullmakt för K. M:t att i vissa fall (vid krig etc.) meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga i fråga om bl. a. utlännings rätt att uppehålla sig i riket och att beträffande utlännings avlägsnande därifrån förordna efter omständigheterna. Rörande tillämpningen av detta stadgande underströks i propositionen att utlänning, som avlägsnas ur riket, icke bör befordras till land, varifrån han flytt av politiska orsaker, eller till land, från vilket han kan antagas riskera att bli återsänd till det förra landet. Det sagda borde emellertid icke kunna åberopas av dem som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot sitt eget land. Riksdagen underströk i anledning av väckt motion att asylrätten måste respekteras av K. M:t vid tillämpning av fullmaktsstadgandet. En översyn av lagstiftningen på detta rättsområde kommer att äga rum innan nuvarande utlänningslag upphör att gälla. Ändringarna i utlänningslagstiftningen ha trätt i kraft d. 1 juli 1946. Särskilda övergångsbestämmelser ha

126 ERIK BENDZ.meddelats beträffande utlänningar som sagda dag höllos i förvar enligt beslut som meddelats av Konungen enligt utlänningslagen.
    Lagarna d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom och om kontroll å viss utländsk egendom m. m. (se SvJT 1945 s. 891) samt lagen d. 14 dec. 1945 om administration av vissa bolag m. m. ha förlängts t. o. m. d. 30 juni 1947 (SFS nr 363—365).
    Genom lagar d. 5 april 1946 (SFS nr 129 och 130) angående ändring av lagen d. 20 dec. 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, den s. k. sjukhuslagen, och om ändrad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen har varje epidemidistrikt ålagts att anordna epidemivårdanstalt av viss storleksordning eller att genom avtal med annat epidemidistrikt förskaffa sig rätt att förfoga över tillräckligt antal vårdplatser vid sådan anstalt. I samband härmed har en viss differentiering genomförts inom epidemisjukhusväsendet. Anstalter som äro avsedda för alla till epidemivården hörande sjukdomsfall, oberoende av deras svårhetsgrad, benämnas epidemisjukhus, medan epidemisjukstugorna äro avsedda för fall som icke kräva mera speciell vård. Ändringarna träda i kraft d. 1 jan. 1948 med viss möjlighet för medicinalstyrelsen att meddela dispens. — Riksdagen framhöll under ärendets behandling att det kunde ifrågasättas huruvida det är nödvändigt att lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare erhålla fullmakt på sina tjänster och uttalade sin anslutning till tanken att en utredning av denna fråga måtte komma till stånd.
    Lagen d. 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation som tandläkare, vilken gällt t. o. m. d. 30 sept. 1946, har prolongerats för ytterligare två år (SFS nr 244). Svårigheterna att tillgodose behovet av tandläkare för folktandvården äro alltjämt så stora, att ett nödläge av samma art som vid antagandet av 1943 års lag ansetts föreligga. I detta nödläge ha de principiella betänkligheterna mot denna lagstiftning fått vika. Förslaget om förlängning, vilket avstyrkts av en ledamot av lagrådet, föranledde liksom det ursprungliga lagförslaget livliga debatter i kamrarna.
    Genom förordningen d. 28 juni 1946 (SFS nr 333) om ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan har det generellt medgivna högsta hjultrycket för automobiler med två hjulaxlar höjts från 2 000 till 2 500 kg och den generellt tillåtna högsta bredden å automobiler ökats från 220 till 245 cm. Ändringarna äro motiverade av trafikekonomiska skäl. För ökningen av bredden har därjämte åberopats önskvärdheten att ansluta till amerikanska fordonstyper och att skapa förutsättningar för en inhemsk produktion av ändamålsenliga tyngre fordon. Riksdagen framhöll, att de nya stadgandena ej få leda till sänkning av trafiksäkerheten och uttalade som sannolikt att undantagsbestämmelser enligt 12 § 1 mom. vägtrafikstadgan komma att utfärdas beträffande ett stort antal trafikleder. Ändringarna trädde i kraft d. 1 jan. 1947.
    Inom beredskapslagstiftningens område kan antecknas, att prolongering för ytterligare ett år beslutats för bl. a. allmänna för-

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1946 ÅRS RIKSDAG. 127fogandelagen, lagen med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar, prisregleringslagen och lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (t. o. m. d. 30 juni 1947), lagen om avverkningsskyldighet (t. o. m. d. 30 sept. 1947) och lagen om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret (t. o. m. d. 31 dec. 1947).
    1943 års lagstiftning om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag har ersatts av en ny lag i samma ämne (SFS nr 77). Genom den nya lagstiftningen har den enligt 1943 års lag gällande begränsningen i rätten att verkställa vinstutdelning från aktiebolag förlängts att gälla ytterligare ett år (kalenderåret 1946 eller motsvarande räkenskapsår). Samtidigt har lagstiftningen på området utvidgats i syfte att begränsa aktiebolagens möjligheter att för vinstutdelning använda till skattereserv avsatta medel, vilka i anledning av uppbördsreformen icke behöva tagas i anspråk för ursprungligen avsett ändamål. Spärren i sistnämnda hänseende har konstruerats på så sätt, att om ett aktiebolag i fastställd balansräkning för 1945 eller 1946 (eller motsvarande räkenskapsår) redovisar skattereserv till lägre belopp än skattereserven i balansräkningen för 1944 (eller motsvarande räkenskapsår), vinstutdelningen från bolaget icke får överstiga vare sig det procenttal i förhållande till bolagets behållna förmögenhet, som vinstutdelningen för 1944 utgjorde, eller sex procent av behållna förmögenheten enligt den fastställda balansräkningen (med viss möjlighet till jämkning uppåt med högst en halv procent). K. M:t äger emellertid med avseende å visst aktiebolags särskilda förhållanden medgiva dispens från nyssnämnda regel samt därvid föreskriva de villkor som prövas nödiga. — I samband med lagstiftningen om vinstbegränsning från aktiebolag har utfärdats en särskild förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m. (SFS nr 78).
    Genom lagen d. 8 mars 1946 (SFS nr 65) angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen d. 30 juni 1942 har tillämpningsområdet för sistnämnda lag utvidgats att omfatta avveckling av tidigare anbefalld beredskap, varjämte lagen gjorts tillämplig även å byggnader och anläggningar. Det har ansetts ofrånkomligt att K. M:t även efter krigsmaktens övergång till fredsfot äger möjlighet att förfoga över enskild egendom för avveckling av beredskapen. Riksdagen förutsatte emellertid, att beredskapsförfogandelagen under avvecklingstiden kommer att användas med den största varsamhet.
    Prolongering för ytterligare ett år har skett av lagen d. 30 dec. 1939 om tjänsteplikt (SFS nr 338). Därvid har förutsatts, att lagen för tiden efter d. 30 juni 1946 kommer att tillämpas endast i den mån så erfordras för bibehållande tills vidare av den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande organisation. Även lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete har förlängts ett år.
    Bestämmelser angående familjebidrag åt värnpliktiga ha tidigare i huvudsak varit upptagna i två d. 30 juni 1942 utfärdade förordningar

128 ERIK BENDZ.jämte därtill anslutande kungörelser, nämligen dels krigsfamiljebidragsförordningen jämte krigsfamiljebidragskungörelsen d. 31 dec. 1942 och dels fredsfamiljebidragsförordningen jämte fredsfamiljebidragskungörelsen d. 22 dec. 1945. De båda förordningarna ha nu ersatts av en för krigs- och fredsförhållanden gemensam familjebidragsförordning d. 29 mars 1946 (SFS nr 99), vilken i väsentliga delar bygger på den tidigare krigsfamiljebidragsförordningen. I materiellt hänseende innebära de nya bestämmelserna huvudsakligen, att värnpliktiga som fullgöra fredstjänstgöring i princip skola kunna komma i åtnjutande av— förutom såsom tidigare familjepenning och begravningsbidrag —jämväl de övriga slag av familjebidrag som utgått enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Förfarandet vid handläggning av bidragsärenden har förenklats och effektiviserats.
    Under de senare åren ha vid skilda tillfällen vidtagits åtgärder för att förbättra existensvillkoren för personer som skadats under militär tjänstgöring och deras efterlevande. Dessa förbättringar ha likväl i många fall icke varit tillräckliga för att bereda de berörda personerna en skälig levnadsstandard. I avvaktan på statsmakternas slutliga ställningstagande till socialvårdskommitténs förslag angående allmän sjukförsäkring och revision av 1916 års olycksfallsförsäkringslag har årets riksdag beslutat åtskilliga provisoriska förbättringar av ersättningarna i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (SFS nr 347).
    Inom den sociala lagstiftningens område märkes till en början lagen d. 29 juni 1946 (SFS nr 431) om folkpensionering. Genom denna lag har ett avgörande steg tagits mot målet att ingen åldring i vårt land skall behöva lida nöd. Reformen får nog anses utgöra det mest betydelsefulla beslut som fattats av 1946 års riksdag. Utrymmet medger icke att en redogörelse här lämnas för de nya bestämmelserna, vilka enligt den särskilda promulgationslagen (SFS nr 432) skola träda i tillämpning d. 1 jan. 1948. I samband med folkpensionsreformen har bl. a. utfärdats en ny lag om frivillig statlig pensionsförsäkring (SFS nr 433).
    Icke heller för den vid höstsessionen antagna lagstiftningen om allmän sjukförsäkring kan av utrymmesskäl här lämnas någon redogörelse.
    Genom lagen d. 29 juni 1946 (SFS nr 336) angående ändring i lagen d. 29 juni 1945 om semester ha 7, 12 och 18 §§ sagda lag undergått vissa ändringar. I samband härmed har utfärdats en särskild lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete (SFS nr 337). Förstnämnda lagändringar innebära att arbetstagare som ej uppnått 18 års ålder skola förvärva rätt till tre veckors semester årligen. Enligt den särskilda lagen om förlängd semester har den årliga semestern utsträckts, för vissa gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare till tre veckor samt för arbetare sysselsatta med radiologiskt arbete till sex veckor. Den nya lagstiftningen har trätt i kraft d. 1 juli 1946, från och med vilken dag ökad semesterrätt enligt de nya bestämmelserna kan förvärvas.
    I syfte att underlätta skyddshemselevernas återanpassning i sam

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1946 ÅRS RIKSDAG. 129hället har benämningen »skyddshem» i barnavårdslagen genom lagen d. 21 juni 1946 angående ändring i nämnda lag (SFS nr 335) utbytts mot det mera neutrala uttrycket »skola tillhörande barna- och ungdomsvården». Det har nämligen visat sig att benämningen skyddshem under årens lopp fått en ogynnsam klang och att skyddshemseleverna i det allmänna medvetandet ofta stämplas som mindervärdiga individer. En förenklad terminologi har införts beträffande benämningarna å de olika slagen av hithörande anstalter: skolhem för barn i skolåldern och yrkeshem för elever, som utgått från den egentliga folkskolan, varjämte skolor avsedda som mödrahem erhållit benämningen hemskolor. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1946. — I anslutning till de nya lagbestämmelserna har K. M:t d. 28 juni 1946 utfärdat stadga för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (SFS nr 582), vilken stadga ersatt 1937 års stadga för skyddshemmen. Se även SFS nr 583 och 584.
    I samband med pågående strävanden att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad ha vidtagits vissa ändringar i förordningen d. 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (SFS nr 332). Föreskrift har sålunda införts om rätt för medlem i svensk sådan kassa att under vissa förutsättningar helt eller delvis tillgodoräkna sig avgifter erlagda i stat med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (t. ex. Norge).
    Smärre jämkningar ha i anledning av uppbördsreformen vidtagits i lagen om försäkring för olycksfall i arbete (19 §) och förordningen d. 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt sagda lag (SFS nr 493 och 494).
    I en motion av riksdagens båda läkarrepresentanter (hrr Osterman och von Friesen) hemställdes, att riksdagen måtte göra framställning om förslag till sådan ändring av 1 § alkoholistlagen, att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare blir möjligt även av medicinska skäl. Lagen tager i sin nuvarande utformning framför allt sikte på de sociala följderna av alkoholmissbruk. För ingripande enligt lagen anses sålunda erforderligt, att missbruket medfört fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av de i 1 § angivna hänseendena. Andra lagutskottet uttalade, att det utan tvivel skulle vara värdefullt, om åtgärder enligt lagen kunde vidtagas även i de fall, då alkoholmissbruket endast medfört rent medicinska skadeverkningar. Utom de fördelar med hänsyn till missbrukarens eget bästa som härigenom skulle kunna vinnas, skulle en sådan lagändring möjliggöra ingripande i många fall innan svårare sociala följdverkningar av alkoholmissbruket uppstått. Utskottet underströk emellertid också vikten av att rättssäkerhetskravet icke blir åsidosatt. Riksdagen anhöll på utskottets hemställan, att K. M:t antingen måtte överlämna motionen till 1944 års nykterhetskommitté eller också föranstalta om att frågan upptages till behandling i samband med den av 1944 års riksdag begärda utredningen rörande alkoholistvårdproblemen (sakkunniga nu tillsatta, se SvJT 1946 s. 730. Ang. direktiven för utredningen, se SvJT 1946 s. 785).

Erik Bendz.

 

9— 477004. Svensk Juristtidning 1947.