VÅRA FÖRSTA ADVOKATER.

 

AV

 

HOVRÄTTSASSESSOR STURE PETRÉN.

 

Det svenska advokatväsendets historia har i samband med advokatsamfundets femtioårsjubileum 1937 gjorts till föremålför en ingående framställning av G. BOMGREN.1 Detta arbete fyllde en kännbar lucka i vår rättshistoriska litteratur. Som dess författare likväl endast varit i tillfälle att begagna tryckt källmaterial, består emellertid möjligheten att för olika perioder fullständiga den skildring, han givit oss. I denna uppsats skall göras ett försök att med hjälp av samtida domstolsakter åstadkomma en närbild av de förhållanden, under vilka ett i yrkesmässiga former arbetande advokatstånd för första gången uppträder på svensk botten.
    Som Bomgren riktigt framhållit, påträffas icke i Sverige några advokater före Gustaf II Adolfs regeringstid. Ett slags hjälp i rättegångar tillhandahölls däremot sedan gammalt av trolldomskunniga personer. Långt fram i tiden voro olika magiska föreställningar knutna till det processuella området, och det var en utbredd folklig uppfattning, att man genom sakkunnigt utförda signerier kunde påverka rättegångars utfall. Liksom läkaren har advokaten föregåtts av trollkarlen. Några exempel på hithörande företeelser kunna måhända vara förtjänta att anföras.
    Från Stockholm omtalas 1614, att en man lärde ut en besvärjelseformel, som troddes bereda den som läste de magiska orden på rätt sätt det skyddet, att »ingen rätt skulle bita på honom».2Ett snarlikt fall tilldrog sig 1628 i Västerås. En kväll insattes en soldat i ett fånghål på slottet, vari det förut satt en annan fånge.

 

1 G. BOMGREN, Det svenska advokatväsendet före bildandet av Sveriges Advokatsamfund (1937). Viktiga delar av ämnet ha även fått sin behandling i den historiska inledningen i Å. HASSLER, Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt (1920), s. 45 ff.

2 Stockholms stads tänkebok 6/4 1614, Stockholms stads arkiv.

1—477004. Svensk Juristtidning 1947.

2 STURE PETRÉN.De två kommo i samtal och redogjorde var och en för sin belägenhet. Soldaten framtog därefter och erbjöd den andre två små sedlar med några besvärjelser på. Om man bure dem på sig dolda i kläderna, uppgav han, skulle den ena verka, att man vunne för rätta, och den andra, att ingenting vasst kunde bita på en. Medfången tackade och tog emot sedlarna. Sedan gick det emellertid galet för honom. Soldaten beställde in öl och drack honom full, så att han somnade. Längre fram på natten bröt sig så soldaten ut ur fängelset och lyckades försvinna. På morgonen kom fångvaktaren och visiterade den kvarblivne fången. Sedlarna anträffades, och till följd härav blev mannen senare lagförd även för trolldom.1
    I Vedbo härad i Småland inträffade det 1621, att en djäkne och en adelsjungfru stodo i otillbörligt förhållande till varandra. När ryktet härom började gå, läto de skicka till en namnkunnig trollkvinna om hjälp. Denna bekände sedermera,
    att fru Anna på Sörby av henne begäret haver, att efter jungfru Elisabet Franchlin illa utkommen var, att hon ville förhjälpa henne, det hon icke skulle komma för rätta. Därföre haver hon utsänt i tu papper denne efterskrivne örter och krydder: cardobenedicta, väringsört, bröstört, malörtsrötter och bolmerot. Och Johan skulle hava det ena papper i sin högra sko och jungfru Elisebet det andra papper i sin sko, så skulle ingen rätt bita på dem.2

 

    Föreställningen att vissa trolldomsörter sålunda kunde hjälpa folk i rättegångar var rätt vanlig. Om en annan känd småländsk trollkvinna från samma tid upplyses det bl. a., att hon »giver folk fridsört eller värjesört, att ingen skall vinna över dem för lag och rätta, oansett huru mycket ont de have gjort».3
    Tydligt är emellertid, att denna kategori hjälpare med uråldriga anor icke kan ha svarat mot behovet av sakkunniga rättegångsbiträden. Frånvaron av en sådan yrkesgrupp gav upphov till åtskilliga egenartade sociala fenomen. Ett av dessa var den benägenhet, tidens rika änkor visade att gifta om sig med lagkunniga män. I motsats till hustrur och hemmadöttrar stod en änka icke under någons målsmanskap och borde alltså i princip själv tala och svara för rätta. För en kvinna kunde detta emellertid lätt bära emot i en tid, då rättegångar, även i civilmål,

 

1 Svea hovrätts liber causarum nr 84.

2 Svea hovrätts liber causarum nr 34.

3 Svea hovrätts liber causarum nr 8.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 3oftast inneburo en hetsig närkamp med insättande av hela personligheten i form av olika processuella eder. Icke utan grund bevarade domstolsspråket ännu många termer, som påminde om det fysiska enviget. Sålunda innefattade exempelvis en anhållan om stämning gärna en uppmaning till motparten att infinna sig vid tinget eller på rådstugan och där »sätta sin fot mot min». I denna miljö var det svårt för en kvinna att göra sig gällande. Härtill kom, att en änka löpte stor risk att råka i process med sin avlidne mans släktingar om arvsfrågor av olika slag. Särskilt i förmögnare dödsbon voro sådana processer om morgongåvor och annat mycket vanliga. En nära till hands liggande utväg för den beträngda änkan var då att taga till sig någon ungtal- och skrivkunnig person, ofta en djäkne, som fick hjälpa henne mot mannens anstormande släktingar. Och allra bäst skyddad blev hon, om hon gifte om sig med honom, ty då blev han hennes målsman och övertog i egen person processerna. Man fick därför se mången rik änka gå i brudstol med sitt unga rättegångsbiträde.1 »Djäknen som fick käringen» kan ett sådant ombud ibland benämnas i tidens domstolshandlingar. Man är frestad att mot denna bakgrund se åtskilliga äktenskap från det tidiga 1600-talet, som förvånat genom hustruns höga ålder i förhållande till mannens. Ett av de mest bekanta exemplen härpå gäller en av vår storhetstids främsta civila ämbetsmän, Johan Adler Salvius. Denne gifte sig 1620 själv trettioårig med den sextioåriga och mycket förmögna änkan efter en guldsmed i Stockholm. Hon uppnådd esedan en ålder av icke mindre än 97 år och kom att överleva Salvius, som dock in i det sista närde förhoppningen att en gång kunna ingå ett nytt gifte.2 Måhända skulle antalet sådana omaka äktenskap ha varit mindre, om juridisk hjälp i andra formermera allmänt stått till buds.
    I början av Gustaf II Adolfs regeringstid framträda emellertid de första spåren av ett advokatstånd här i landet. Den tidigaste

 

1 Exempelvis uppgav sålunda omkring 1620 en sådan omgift änka i Gävle om sin nye man, att »jag för ingen lust mig med honom uti äktenskap infogade, utan därföre att jag av honom måtte bekomma ett tillbörligt värn emot det intrång, mine fiender både på gods och person efter min salige man gjorde». — Svea hovrätts liber causarum nr 24.

2 Se S. LUNDGREN, Johan Adler Salvius. Problem kring freden, krigsekonomien och maktkampen (1945), s. 8.

4 STURE PETRÉN.lagtext, vari advokaterna omnämnas, är femtonde artikeln i 1615 års rättegångsprocess. Det heter i denna:1

 

    Och ändoch man icke finner något ther om i Sweriges Lagh, Hafwer och sällan här uthi Rijket warit tillåtit, at man hafwer brukat Advocater och Procuratorer, uthan hwar och en hafwer framstält sin Saak för Rätta thet bästa han hafwer kunnat. Lijkwäl effter offta händer, at then som en godh Saak hafwer, icke kan så framföra som thet sig bör, och i så måtto igenom sitt ogrundade och obetänckte framställande fördärfwar och förwärrar sijn egen Saak: Icke heller kunna Domarne på sådant sätt noghsampt blifwa underwijste och underrättade om Saksens Omständigheeter, så at the kunna dömma effter bästa kunnist, som Laghboken säger, uthan nödgas följa Gissningar och thet som owist är, och fölier så effter en wrångwiijs och ogrundat Berättelse en wrångwijs och ogrundat Doom: Therföre skall här medh wara Kärandenom och Swarandenom effterlåtit, at så frampt the sielfwe icke wele eller kunna framföra theras Saak och ärender för Rätten, thet the tå måge förskaffa sig andra, som thet på theras wägna giöra kunna — — —

 

    Detta är ju en god och allmängiltig motivering för att advokater skola finnas. Fyra år senare eller 1619 kom emellertid en rakt motsatt uppfattning till synes i det förslag till stadga omstädernas administration, som då upprättades. Denna tilltänkta stadga blev aldrig utfärdad men förslaget erhöll ändå stor betydelse, bl. a. därigenom att dess bestämmelser intogos i en rad städers privilegier.2 Tredje artikeln i stadgeförslaget innehöll bl. a.följande:3

 

    — — — Men så vele vij, att på rådstuffuun icke tilstädies någre procuratorer att inkomma, som däraff göra en profession och således snyta den fattige deras penningar uthur pungen, uthan att hwar och en efter gammal sedvana anten sjelff eller, där ded qvinne eller omyndigtt barn ähr, genom sin målsman eller skylde frände eller ven, som allenest aff christeligtt medhlijdende tager sig saken an [och] drijffuer för rätta; ähr ded och en främandhe, som anten icke förstår vår rätt eller vårt tungomål, då må han bruka en annan sin ven jempte sig eller i sin stadh, efter som eij heller någon förbudet vara skall, hvar någon vill taga sig sin venn till hielp, eller och hindrader aff siukdom eller andre laga förfall, vill göra sin ven fulmyndig i sin stadh, att han det ju väl och denne vår stadga oförkrenkt må göra.

 

    Det är onekligen överraskande att finna hur man inom lagstiftningen med så få års mellanrum anlägger så helt olika syn

 

1 SCHMEDEMAN, s. 152. Stadgandet i fråga har närmare behandlats i HASSLER a. a. s. 72 ff. och BOMGREN a. a. s. 25 ff.

2 Se F. LINDBERG, 1619 års stadga om städernas administration, Svenska Stadsförbundets Tidskrift 1937, s. 6. Jfr BOMGREN a. a. s. 28.

3 C. G. STYFFE, Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling I: 1 (1888), s. 296.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 5på advokatyrket, och det skulle vara av intresse att veta, vilka av de ledande personernas uppfattning som återspeglas i den ena och andra lagtexten. Båda kunna sättas i förbindelse med Axel Oxenstiernas namn. Det låter sig sålunda påvisa att rikskanslern medverkat vid utformningen av rättegångsprocessen,1 och förslaget till stadga om städernas administration har rentav bevarats bl. a. i ett av honom egenhändigt uppsatt koncept.2 Med hänsyn till det intima samarbetet mellan Axel Oxenstierna och hans konung kan det emellertid i allmänhet icke längre fastställas vilken av de två som varit den egentlige upphovsmannen till en viss särskild punkt i något av de författningsutkast, vid vilka Axel Oxenstierna lagt handen.3 I detta fall kan likväl någon upplysning vinnas genom en anteckning i ett av Svea hovrätts protokoll, vilken utvisar att hovrätten vid handläggningen av ett mål den 30 september 1618 förvägrade en part att använda rättegångsombud under hänvisning till att »HKM:t själv haver sagt, att opå förste riksdag vill HKM:t avsäje att inga procuratorer brukade bliva».4 Då härigenom framskymtar att Gustaf II Adolf vara vogt sinnad mot advokaterna, får det måhända antagas att kungen själv inspirerat förbudet mot procuratorer i 1619 års stadgeförslag. I så fall äger man möjligen vidare förutsätta, att det i stället hos Axel Oxenstierna funnits förståelse för behovet av advokater och att det är denna som tagit sig uttryck i rättegångsprocessen.
    Huru härmed än må ha förhållit sig, skulle likväl båda uppfattningarna komma att vara företrädda hela 1600-talet igenom. Detta gällde även inom hovrätterna, ehuru rättegångsprocessen med dess oförtydbara auktorisation av advokaterna tillkommit just för att reglera hovrättsförfarandet. Särskilt riksdrotsen Per Brahe den yngre hyste sålunda en utpräglad motvilja mot advokater, och under hans ordförandeskap förvägrade Svea hovrätt, med åsidosättande av rättegångsprocessens föreskrifter, i en rad civilmål parter att utföra sin talan genom advokater. Belysande är den motivering, med vilken år 1642 i ett stort testamentsmål mellan Elsa Oxehufvud och Regner Lehusen den senares rättegångsombud avvisades. Det heter härom i protokollet:5

 

1 Se SvJT 1945 s. 178.

2 Se LINDBERG a. a. s. 6 f.

3 Jfr LINDBERG a. a. s. 11.

4 Svea hovrätts liber causarum nr 18.

5 Svea hovrätts liber causarum nr 92 pars I.

6 STURE PETRÉN.    Då framstege bägge deras fullmäktige; käranden, näml[igen] välb[orna] fru blev efterlåtet inför den Kongelige Rätten agera igenom en fullmäktig, efter hon var en kvinnas person; svaranden intet, alldenstund han var en mansperson, eljest ock frisk och sund utan laga förfall i staden. Ej heller bliver det någon härefter tillåtet att bruka någon fullmäktig som i staden är boende, utan han för främmande språk det nödgas göra; dock skall han själv som principalen är för frågors skull tillstädes vara. Där var och en igenom fullmäktige agera efterlåtes, följde därav ett stort missbruk. Dock sade H[an]s Excell[ence] Drotsen, tillåtes eder denne gången tage emot inlagorne, men intet vidare; vi viljom intet veta av några juridiska pussar.1

 

    Om samma anda vittnar ännu, för att välja ytterligare ett exempel, en skrivelse 1682 från Svea hovrätt till Karl XI, vari det om advokaterna heter att de »sökia i trätorna tanquam in turbido sin föda».2
    Å andra sidan saknas icke heller röster till försvar för advokaterna. Hit kan exempelvis räknas Johan Skytte, vars mening får särskild betydelse därigenom att han i många år var ledamot av Svea hovrätt och senare blev Göta hovrätts förste president. Bland Skyttes bevarade papper finnes en utskrift av 1619 års förslag till stadga om städernas administration med kommenterande anteckningar av hans hand.3 Vid den tredje artikeln med dess ovan återgivna bestämmelse mot användandet av prokuratorer4 har Skytte efter kontinentalt mönster gjort den eljest i Sverige icke iakttagna distinktionen mellan advokater och prokuratorer. Enligt denna var beteckningen advokat förbehållen den som, utan att själv uppträda inför domstolen, biträdde parter med författandet av deras rättegångsinlagor, medan åter prokuratorn utförde sina huvudmäns talan vid rätten. Skyttes randanmärkning innehåller till en början, att advokatens yrke vore ärofullt och berömligt samt icke mindre nödvändigt i de mänskliga livsförhållandena än själva krigsmakten; prokuratorsyrket däremot vore simpelt utom vid Reichskammergericht, varest också det yrket vore ärofullt eftersom ingen där kunde uppträda

 

1 Pussar = puts. Orden »juridik» och »jurist» med deras avledningar hade i Sverige vid denna tid oftast, såsom här i Per Brahes mun, en nedsättande innebörd snarlik den som ännu inlägges i »juristeri». Måhända kan man häri spåra en språklig återverkan i vårt protestantiska land av den store juristfienden Martin Luthersuttalanden.

2 Svea hovrätts skrivelser till Kungl. Maj:t, RA.

3 Depositio Skytteana, RA. Docenten Folke Lindberg har riktat min uppmärksamhet på denna källa, varför jag här vill uttrycka min tacksamhet.

4 Se s. 4 ovan.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 7som procurator utan att vara doktor eller licentiat. Därefter ställer sig Skytte kritisk till stadgeförslagets tanke att förbjuda andra rättegångsbiträden än målsmän, fränder och vänner. I stället finner han det kunna ifrågasättas, huruvida icke domstolen borde förordna rättegångsfullmäktig i sådana fall då en omyndig icke hade någon förmyndare och det icke funnes någon annan som ville åtaga sig hans sak; detsamma borde alldeles särskilt gälla också om icke heller en vuxen på grund av sin motparts makt och myndighet kunde finna någon vän som ville hjälpa honom i rättegången. Slutligen tillägger Skytte, att det vore tillåtet attanvända rättegångsfullmäktig, eftersom detta förutsattes i 15 kapitlet av landslagens jordabalk.1
    Överförd på svenska förhållanden bör den jämförande värdesättningen av advokatens och prokuratorns funktioner ha inneburit, att Skytte i full utsträckning funnit yrkesutbildade rättegångsombud på sin plats i hovrätterna såsom närmaste motsvarigheter till Reichskammergericht. Detta bekräftas även av hans bevarade hovrättsvota i frågor angående rättegångsfullmäktige. Fortsättningen av randanteckningen till tredje artikeln i 1619 års stadgeförslag visar emellertid, att Skytte även i övrigt ansett processuellt fullmäktigskap vara i princip tillåtet enligt svensk rätt. Hans tanke att domstolen i fall av behov skulle förordna rättegångsbiträde står i överensstämmelse med vad som gällde ute i Europa. Särskilt hänvisningen till att sådant förordnande kunde bliva nödvändigt, då en rättssökande på grund av sin motparts inflytelserika ställning hade svårt att själv anskaffa ombud, framhäver skillnaden mellan Skyttes och Per Brahes åskådningssätt. Uppvuxen bland borgerskapet i Nyköping, bör den förre ha haft månget tillfälle att iakttaga, hur små möjligheter exempelvis en köpman hade att utsöka en fordran hos någon av rikets mäktige. I den delen skulle förhållandena länge ännu vara mycket otill-

 

1 Officium advocationis est honorabile, laudabile, vitaeque humanae non minus necessarium quam ipsa militia armata; officium procuratoris est vile, in camera tamen est honorabile, cum nullus possit procuratorem ibi agere nisi sit doctor vel licentiatus.        

      Quid si pupillus tutorem non habeat nec alium inveniat qui ejus patrocinium suscipere velit, an ne magistratui incumbet ex officio plenipotentem ordinare? Potissimum si et adultior amicum nullum reperire haud queat, ob adversarii sui potentiam et authoritatem.              

      Plenipotentem licet habere. Argumentum cap. 15 tit. jorda ibi: Eller hans wissa ombudh som hans fullmacht hafver med hans öpna bref och insigle.

8 STURE PETRÉN.fredsställande. Den skarpögde florentinaren Magalotti, som 1674 bereste Sverige, omtalar sålunda att köpmännen i Stockholm endast med svårighet kunde utkräva sina fordringar hos adeln, ibland till följd av dennas ovillighet att betala men oftast på grund av dess oförmåga därtill.1 Härur kan utläsas, att även en adelsmans rena betalningsovillighet utgjorde ett allvarligt hinder för en köpman att utsöka en fordran hos honom. Ännu besvärligare bör det tydligen ha varit för en bonde att komma till sin rätt gentemot en adelsman.
    Per Brahe åter, van att inom sina vidsträckta domäner utöva ett patriarkaliskt och auktoritärt husbondevälde, var naturligen benägen att uppfatta advokaternas verksamhet som alldeles överflödig och närmast ägnad att uppegga folk till onödiga rättegångar. Magalotti har träffande beskrivit hans typ genom att såsom hans utmärkande egenskaper framhålla, att han höll på rådets och den gamla adelns rättigheter, älskade gamla seder och hatade nymodigheter, tyckte om svenskar och finnar men avskydde utlänningar, kände Sveriges lagar men ingen kunskap hade om utländska förhållanden.2
    Per Brahes syn på advokaterna var, i stort sett, gemensam för hela den svenska högadeln. Allra mest anstöt togo dennas medlemmar av dem som vid tvister mellan adliga förläningshavare och deras bönder åtogo sig de senares talan. Ett sådant rättegångsombud löpte lätt risken av en anklagelse för att uppstudsa allmogen mot överheten. Denna högadelns instinktiva och tidigt dokumenterade motvilja mot advokaterna skulle längre fram i tiden visa sig ha varit ur ståndets egna synpunkter välgrundad. Ansatserna till ett ordnat advokatväsen stodo nämligen i nära sammanhang med uppkomsten av den klass jurister med huvudsakligen ofrälse härstamning, varur Karl XI skulle rekrytera

 

1 L. MAGALOTTI, Relazione del regno di Svezia nel 1674, avskrift i Kungliga Biblioteket fol. 127: — — —la nobilità, dalla quale si exige difficilmente il danaro talvolta per non volere ma il più per necessitå. 

     Detta återgives i C. M. STENBOCKS år 1912 utgivna svenska översättning, s. 52, sålunda: »— — — adeln, hvilken man ogärna kräfver på pengar. Ibland för det man icke vill det, men oftast av nödtvång.» Denna tolkning förefaller att icke rätt återge den italienska textens innebörd.

2 Nyssnämnda avskrift fol. 233: — — — sostiene i privilegij del Senato e dell'antica nobilitå, ama li costumi antichi, odia gli nuovi, ama gli Svezzesi e Finlandesi, et odia gli forestieri, é intelligente delle Leggi della Svezia, ma non sa nulla degli affari di fuora.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 9många av de män med vilkas hjälp han genomförde reduktionen. Det var ej ovanligt, att jurister av denna typ under några ungdomsår försökte sig som advokater för att därefter övergå i allmän tjänst. I hovrätterna beklädde de ofrälse juristerna den lägsta eller s. k. lärda assessorsklassen. Särskilt Svea hovrätt med dess uppsättning riksråd i första ledamotsklassen rymde emellertid också framträdande representanter för de stora förläningshavarna. Även inom hovrätten själv återspeglades därför tidens tilltagande motsättningar mellan stånden. Redan tidigt ge diskussionerna i vissa mål belägg för de djupgående skillnader i fråga om samhällssyn som funnos mellan de olika ledamotsklasserna.Dessa förhållanden voro till en tid icke utan sin betydelse för advokaternas möjligheter att göra sig gällande. På grund av andra faktorer kom likväl utvecklingen att leda bort från en yrkessolidaritet mellan de ofrälse juristerna på ömse sidor om domstolsskranket; en sådan känsla av samhörighet mellan domare och advokater har tvärtom i Sverige längre än på många andra håll lyst med sin frånvaro.

 

    Oavsett med vilka känslor advokaterna omfattades av hovrättens ledamöter, kommo de emellertid att alltifrån Svea hovrätts första verksamhetsår i ständigt ökad utsträckning uppträda vid den nya domstolen. Denna utveckling var betingad av själva hovrättsprocessens natur och lät sig icke hejda genom emellanåt meddelade avvisningsbeslut av den typ, varå i det föregående givits exempel. Dessa belysa emellertid, hur motsägelsefylld och obunden av lagstiftningen domstolarnas praxis i processuella frågor vid denna tid gestaltade sig.
    Vilka voro då de män, som tidigast utövade advokatyrket i Sverige, och varifrån kommo de? Egentligen är de första advokaternas uppdykande i 1610-talets Stockholm i någon mån överraskande. Statsledningen hade nämligen icke gjort någonting för att få fram denna yrkeskategori. Frånsett Messenius kortvariga verksamhet i Uppsala förekom ej någon juridisk undervisning i Sverige. De fåtaliga svenska studenter åter, som på kungliga stipendier studerade rätts- och statsvetenskap i utlandet, åtnjöto sådant understöd för att de efter sin återkomst skulle inträda i för-

 

1 Jfr B. LÖVGREN, Ståndsstridens uppkomst. Ett bidrag till Sveriges inre politiska historia under drottning Kristina (1915), särsk. s. 70 ff.

10 STURE PETRÉN.valtningens tjänst. Framväxandet av en advokatkår blir därför närmast att beteckna som ett slags självalstring. Vid denna sociologiskt intressanta process fick den under bildning varande nya yrkesgruppen tillskott från olika håll.
    Bland de första prokuratorerna märkes till en början en del hemvändande svenska studenter med mera oregelbundet levnadslopp. Som exempel kan nämnas Nicolaus Sabanchorus.1 Denne, som ursprungligen hette Claes Hansson, var kommen av borgarsläkt i Stockholm och på mödernet kusin till Karl IX:s hovkansler Nils Chesnecopherus. Han kan, då han började uppträda som prokurator vid hovrätten, icke längre ha varit någon ung man. Senast 1596 reste han nämligen utomlands för studier och synes därefter i likhet med åtskilliga andra samtida svenska studenter ha utvecklat sig till ett slags överliggare vid olika tyska universitet. Helmstedt, Jena och Wittenberg voro anhalter på hans studiebana, som kom att omspänna decennier. Ännu så sent som 1616 vände sig en av hans värdar i Helmstedt till svenska regeringen med anhållan om hjälp för att utkräva en studieskuld från 1598, avseende »Gebühr für Bette und Stubenzins». Åtminstone tidvis uppbar Sabanchorus emellertid stipendium av Karl IX2 Hans studier avsatte också resultat i en rad tryckta skrifter, av vilka den mest kända är en avhandling i äktenskapsrätt.3 Man kan av denna produktion bl. a. utläsa, att de många utländska studieåren ingivit Sabanchorus en stark känsla av överlägsenhet gentemot de juridiskt oskolade män, som beklädde domarämbetena i Karl IX:s Sverige. I sin skrift om äktenskapsrätten skildrar Sabanchorus sålunda i mörka färger och under ömkan de svenska domarenas torftiga insikter. Som belägg anför han utgången i två äktenskapsmål och säger om den ena domen, att den tillkom-

 

1 De följande uppgifterna om Sabanchorus äro hämtade från Svea hovrätts huvudprotokoll 1616, libri supplicationum 1614—1616 och libri causarum nr 4, 13 och 47, Stockholms stads tänkebok 1608 och 1615 samt Riksarkivets Biographicasamling.

2 I en hovrättsinlaga 1615 (liber causarum nr 4) uppger Sabanchorus:— — —Vidare år 1611 kom jag senast ifrån Teutschland, och efter konung Carl, hög i hugkommelse, hade gunsteligen unt och efterlåtit mig stipendium på tri år att continuera mine studia och de förlupne vore, begav jag mig fördenskull straxt till Örebro, där konung Carl, hög i hugkommelse, stadder var, och underdånligen om prorogation på mitt stipendium anhöllt och av gunst och nåde bekom.— — —

3 Tractatus de connubiis, tum Jure Divino, tum Canonico, tum Civili, breviter acervatimque coagmentatus atque corroboratus (Jena 1610).

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 11mit i egyptiskt mörker och okunnighet,1 samt om den andra, att även om de dömande kunde ursäkta sig med okunnighet om juscanonicum och jus civile, de likväl brutit även mot jus divinum, som det vore högst nödvändigt för alla människor att känna.2
    Emellertid ansåg Sabanchorus icke heller sig själv fullärd. Ännu 1616, då han bör ha varit omkring 40 år, betecknar han sig som »mig fattig studiosus», och i en inlaga till Stockholms rådhusrätt i en arvsprocess samma år klagar han över, att motparten uppehållit honom i 21/2 år »till en obotelig skada och förhinder uti mine studiis». Den 11 november 1616 avlade Sabanchorus likväl sin prokuratorsed inför hovrätten, och under de närmast följande åren utförde han vid samma domstol talan i en lång rad mål. Vad angår hans sätt att plädera finnes i Stockholms stads tänkebok för 1615 angående den nyssnämnda arvsprocessen antecknat, att Sabanchorus »med sitt långliga tal såutförde saken, att man snart icke kunde rättsligen förstå, hur hon begyntes eller ändades». Omsider synes lusten att återvända uttill Tyskland ånyo ha blivit honom övermäktig, ty på hösten 1620 tillkännagav han sin avsikt att till vintern draga åt Tyskland. Därefter upplyses det, att han på väg söder ut mot Kalmar dog en ond, bråd död utan kors och ljus.
    Antalet svenska studenter, som reste utomlands i förhoppningen att efter återkomsten till hemlandet få någon befattning, blev från Gustaf II Adolfs regeringstillträde allt större. Vad man studerade var icke alltid så viktigt; huvudsaken var ofta att förvärva erfarenheter i allmänhet av stora världen. Tidstypiska äro exempelvis de ordalag, i vilka Lars Wivallius redogör för motiven till sin stora utrikesresa:

 

    Car j'ay esté un pauvre garcon qui suis sorti de ma patrie avec une bourse maigre, ayant eu néantmoins un grand désir d'aller en plusieurs royaumes et parties de ce monde pour exercer ma personne en langages et autres louables exercices et voir les pays pour prendre quelque expérience des maniers estrangiers, a fin que je pourrois avec le temps revenir un util serviteur å ma patrie.3

 

1 — — — Sed errore Ægyptiorum et ignorantia juris: Consensus etenim facit nuptias, non concubitus. — — —

2 — — — Qui, licet juris Canonici et civilis inscitia excusari possint, juris tamen Divini, cuius cognitio omnibus hominibus summe necessaria est, culpandi sunt. Regula enim Christi est: Quod Deus coniunxit, homo ne seiungat. — — —

3 Supplik 19/2 1632 bland Handlingar rörande Wivallius, RA.

12 STURE PETRÉN.    Dessa studenter eftersträvade visserligen i regel någon anställning i svensk statstjänst, men åtskilliga av dem kommo likväl att längre eller kortare tid ägna sig åt advokatverksamhet. Också Wivallius fann häri sitt levebröd efter den långa fängelsetiden på Kajaneborg.1
    Till en betydande del utgjordes de första advokaterna i Stockholm vidare av hit invandrade utlänningar. Sverige tedde sig vid denna tid för allehanda slags yrkesmän som ett företag i uppåtgående men med brist på inhemsk sakkunskap, dit man sökte sig för att göra sin lycka. Militärer och köpmän, malmletare och trädgårdsmästare, karpuppfödare och råtteskrämmare, alla strömmade de till och erbjödo sina tjänster. Det kom också en del folk, som slog sig på advokatverksamhet.
    Från Tyskland kom till exempel 1616 Lorenz Möller von Hall.Ursprungligen var han hitsänd av en tysk part för att indriva en fordran men fann sedan med sin fördel förenligt att stanna kvar och föra även andra rättegångar. Han erbjuder ett typiskt exempel på vilka motsättningar som kunde uppstå, när en tysk jurist konfronterades med det i en sådans tycke mycket primitiva svenska domstolsväsendet. Redan från början råkade han nämligen i konflikt med Stockholms rådhusrätt, vilken han beskyllde för bristande effektivitet, något som man ju tycker sig känna igen från mycket senare tiders tyska kritik av de nordiska ländernas förhållanden. I Möllers fall gällde beskyllningen emellertid närmast, att borgmästare och råd icke iakttogo stadslagens bestämmelser om rätta rådstugudagar. En måndag, när Möller kom till rådhuset med sina inlagor, hade nämligen allesammans varit borta för att deltaga i en bröllopsfest på Södermalm. I Möllers mun lydde den främst mot borgmästaren Olof Pedersson Humbla riktade anklagelsen sålunda:

 

    Ty det är menigheten veterligt, att han på den tiden på Södermalm någre dagar och nätter legat och Bacchi hantverk brukat och sig däruti efter hans vana exerceret haver, där det dock bättre hade varit, att han som andra förståndige män, både adel och oadel, att göra pläge, när de om aftonen lustige äre och uti rättan tid åter uppvakna och deres officio tillfyllest göre, sig ock så ställte och sitt officium i akt hade, därmed man icke orsak hava kunde över hans oflit sig rättlös att beklaga.

 

1 Se särskilt I. SIMONSSON, Biografiska bidrag om Lars Wivallius (efter fängelsetiden), Samlaren 1918 s. 45.

2 Källor för uppgifterna om denne äro Svea hovrätts libri causarum nr 11 och 12.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 13    Borgmästare och råd värjde sig emellertid energiskt mot detta tyskens försök att rationalisera deras umgängesvanor. Av svarsskrifterna kunna följande avsnitt måhända förtjäna att citeras till belysning av den dåtida domstolsmiljön:

 

    — — — och om än så vore, att en eller flere hade varit uti ett ärligt bröllop eller gästebud, där både adel och oadel hade varit tillstädes, och därmed någon rådstugudag blivit opskutin, så förmoder man icke vara så stricte till rättegånger bunden, att man alle lovlige samkväm skulle utslå — — —
    — — — och ändock det står: ne respondeas stulto secundum stultitiam suam, sed interdum respondendum ne videatur sapiens, därföre vill Olof Persson korteligen förtälja — — — I förledne höst blev han och andra ärlige män här i staden budne till bröllop på Södremalm, vilket hölls uti förbe:de Olof Perssons gård, och alldenstund någre hans stallbröder uti rådstugun bleve dit budne med, taltes de vid om lögerdagen att efter inge nödige saker förhande vore som på måndagen på rådstugun skulle företages, därföre kunde den rådstugudagen väl opskjutes, som ock skedde, och alldenstund det var olägeligt att komma i staden om kvällen, blev icke allenast Olof Persson utan hans stallbröder och annat ärligt folk därute liggandes, somlige uti hans gård och somlige annorstädes, men icke uti någre dygn som procuratoren med sin änka1 osannfärdeligen föregiver. Och där än så varit hade, så vore man dem ingen räkenskap pliktig. Vad Bacchi hantverk belanger, som Olof Persson därute hade brukat, svares först så till, att man ser vad den höglärde procuratoren och hans änka hålle ärlige och lovlige bröllopshögtider och samkvämder, där all ärlighet haves för händer, nämligen för Festa Bacchanalia, där all otukt och rapespel utav lättfärdigt sällskap plägar övas och brukas, där Olof Persson Gudi dess lov icke plägar låta sig finna. Och var detta lovliga samkvämet skall räknas för Bacchi Exercitio och hantverk, have de icke haft behov nämna Olof Persson allena utan allt det ärligt folk, både av adel och oadel, som där tillstädes vore, ty han kunde det icke öva allena utan han måtte hava någon som han det med övade. Vad vanan anlanger, han med sin änka till mere försmädelse införer, tackar Olof Persson Gud den allrahögste att han en sådana vana haft och än haver, att han vet tid till att äta och dricka och tid när annat skall beställas utan någon försummelse, därhos vistas och umgås med ärligt folk och icke med Bacchi bröder, som söle sig både natt och dag uti dryckeskrogar och löpe gatur kringom staden, det han sig på var ärlig man både här i staden och annorstädes, som honom känner, beropar, särdeles opå sine egne medbröder uti rådstugun, vilke visserligen varde honom vittnesbörd givandes, att han ingen försummelse plägar tage för det som han på sitt kall och ämbetes vägnar beställa skall; kan man icke allt så noga vad som ens ämbete uti allting kräver efterkomma, gör man dock sitt bästa uti saken efter det mått Gud givit haver, vi äre alla människor. — — —

 

1 Härmed avses den av Möller företrädda parten.

14 STURE PETRÉN.    — — — han menar sig icke hava förgätit att stå upp i rättan tid när han med sine stolebröder är kommen uti rättan tid till rådstugu och där suttit ifrån morgonen till aftonen uti blå mörkret, som esomoftast ske pläger, och dessemellan mycket annat som ämbetet kräver beställt, det procuratoren och hans änka slätt intet avveta — — —

 

    Rådhusrätten övergick emellertid också från försvar till anfall. Vem vore han för övrigt denne tysk, och vad hade han här att göra? Mest tycktes han gå omkring och dra med en dägen —värja — på gatorna. Snål vore han också och ville icke betala stadsskrivaren den daler, som tillkom denne i lösen för rådhusrättens dombrev. Här komme han och använde okunniga, mörka tyska ord, som dock funnes på god gammal svenska, rena och klara. Kunde han dem icke, så borde han först lära sig, innan han bespottade andra. Antingen hade han flugit ur boet, innan han blivit flygfärdig, eller också stege det vätska med starkt osåt hans huvud, eftersom han icke trodde att någon mer än han själv visste den processus juris, som här vore bruklig. Det syntes ändock av hans skrifter, att han icke begrepe den.
    Sammanfattande uttryckte rådhusrätten den förhoppningen, att lagens straff måtte drabba Möller till varnagel för andra »och särdeles sådane hit nyflugne ur främmande land såväl som en part här infödde, som vår lag, stadgar och rätt att vränga och de personer, dem bekläde skole, defamera och förklena vele». Detta mera allmänt hållna uttalande är ett av de tidigaste exemplen på hur Stockholms rådhusrätt reagerade inför det nya inslag i det svenska rättegångsväsendet som advokaterna utgjorde.
    Nyflugen ur främmande land var likaledes — för att taga också ett något senare fall — Jörgen Bilefelt, en prästson från det danska Gotland, som 1637 i bokstavlig mening kom vinddriven till Sverige.1 Någon egentlig juridisk utbildning tycks han icke ha haft, men medan han utblottad gick omkring och drev i Stockholm träffade han en dag en borgare från Köping, som uppdrog åt honom att föra en arvsprocess. Sedan fortsatte han att taga det ena målet efter det andra och fann sig tydligen till rätta härmed som fisken i vattnet. Några år senare konstaterade i varje fall hovrätten, att det av åtskilliga landsdomböcker kunde ses, att Bilefelt »håller opå och uppriver en hop gamle saker, som för 20 eller 30 år sedan vid häreds- och lagmanstingen äro passerede och avdömde, och hisser en hop enfåldigt folk tillhopa uti

 

1 Om Bilefelt finnas uppgifter i Svea hovrätts libri causarum nr 88 och 90.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 15trätor och kommer mycket buller tillväga både på landet och i städerna». På grund härav förbjöds det Bilefelt att vidare fortsätta med sitt prokurerande. Av notisen i fråga framgår, att advokaterna vid denna tid börjat utsträcka sin verksamhet även till landsorten.
    Den märkligaste av de hit inflyttade utlänningar, som kommo att ägna sig åt advokatverksamhet, var emellertid Ignatius Meurer, den bekante boktryckaren.1 Denne var född 1589 i Blanken burg, en stad i det dåvarande grevskapet Schwarzburg i Thüringen, varest hans fader var borgmästare. Efter några års vistelse vid universitetet i Erfurt, där han huvudsakligen skall ha studerat latin och grekiska, kom Meurer 1604 till en advokat i Greifswald som huslärare för dennes barn. Advokaten använde emellertid också Meurer som bud i rättegångssaker och till att göra avskrifter av akterna i målen, varigenom han kom att insupa en del praktisk juridik. Sedermera kom Meurer i boktryckarlära hos universitetsboktryckaren i Greifswald och flyttade därefter 1610 över till en boktryckare i Stockholm. Tre år senare gifte han sig med änkan efter en annan boktryckare och fick på så sätt eget tryckeri. Där kom han att få trycka bl. a. åtskilliga lageditioner. På grundval av vad han härigenom lärde sig och av vad han förut inhämtat hos advokaten i Greifswald började Meurer ganska snart åtaga sig att föra rättegångar åt andra. När han en gång i ett mål inför hovrätten av sin huvudmans motpart i form av en behörighetsinvändning beskylldes för att hava »stigit ifrån sitt kall och ämbete, som är boktryckeri, och givit sig till en procuratorem», svarade Meurer enligt protokollet, att han aldrig övergivit sitt tryckeriämbete »utan efter nu snart var haver sin egen tryckare, och de äre så månge, att man sig därav intet föda kan, därföre haver han sig denne tjänst opå tagit».
    Med advokatverksamheten på detta sätt bedriven som en binäring vid sidan av tryckeriet och trots att han aldrig fått någon mera djupgående juridisk utbildning, var Meurer under en lång följd av år den mest anlitade advokaten i Stockholm och spelade

 

1 Angående denne se J. GERDESEN, Epitaphium viri quondam Spectatissimi et Integerrimi Dni Ignatii Meurers, Typographi Regii de re literaria bene meriti. Cum impleto anno octogesimo tertio placide expirasse (Stockholm 1672). Här meddelade uppgifter om Meurer äro hämtade från denna källa samt från Svea hovrätts libri causarum nr 52, 54, 55, 57, 58, 63: I, 74 och 78 ävensom från Handlingar rörande Wivallius, RA.

16 STURE PETRÉN.en framträdande och egenartad roll i vårt rättsliv. Från sitt hus i den efter honom uppkallade Ignatiigränd hade han nära både till hovrätten på slottet och till rådhuset, och mellan dessa båda synes han dagligen ha gått med sina skrifter. Mest insteg vann han emellertid på rådhuset, i det han länge kom att fungera som ett slags stadsjurist för Stockholm och bl. a. ofta företrädde borgmästare och råd inför hovrätten.1 Bland Meurers klienter i övrigt påträffar man många av det svenska 1600-talets mest kända namn men också folk i mera blygsam ställning. Även åtskilliga tyska städer anlitade honom i olika rättsliga angelägenheter.
    Meurers obestridliga framgång som advokat synes ha bottnat mindre i egentligt juridiskt kunnande än i allmän fyndighet, dialektisk förmåga och en viss kärv uttrycksfullhet i språkbehandlingen. Själv betecknade han sig ibland som »simpel och olärd».Wivallius, mot vilken han pläderade i det stora målet om dennes bedrägliga äktenskapshandel, kallade honom hånfullt »din typografiska serenitet» och gav uttryck åt den förmodan, att Meurers förnamn Ignatius komme av ignorare, vara okunnig. Wivallius antydde vidare, att Meurer vore »det slags människa som glömt latinska språket mellan bägarna».2
    Meurer var emellertid själv icke den som väjde för drastiska uttryck om sina processuella motståndare. Då en gång motsidans rättegångsombud, som var en gammal lagläsare, påstod att enviss ägosyn skulle ha hållits inomhus och i dryckenskap, genmälde sålunda Meurer:

 

    Det Knut Drakes fullmäktig ock föregiver, att den synen i jungfru Kirstins stuga är utan tvivel hållen i ölkannan och glaset, så tyckes mig att efter denne fullmäktig haver länge varit underlagman, att han till äventyrs haver hållit månge sådane ölkanne- och glassyner i sine livsdagar, helst medan hans Physiognomia sådant skinbarligen medgiver och utvisar.

 

    Och om en annan fullmäktig på motsidan utlät sig Meurer vid ett annat tillfälle:

 

    Så förnimme vi dock av fullmäktigens löse skrift den 23 juni 1627 inlagd vad han i sin sköld förer, och må väl liknas honom en scorpion,

 

1 Jfr Stockholms rådhus och råd. Festskrift utgifven till minne av nya rådhusets invigning hösten 1915. I, s. 38. (N. ÖSTMAN, Stockholms magistrat och rådhusrätt. Kortfattad öfversikt.)

2 Sed doctissime Ignati, sunt qui aiunt te id genus hominum esse qui modo ais modo negas qui linguam latinam inter scyphos oblivioni tradidisti. — Brev från Wivallius ur fängelset till Meurer, bland Handlingar rörande Wivallius, RA.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 17den där stryker människian med sin stiärt, när han henne vill skada göra; så gör ock denne fullmäktige — — —

 

    Ytterligare ett exempel är följande uttalande av Meurer om en annan advokat:

 

    — — — eftersom man förnimmer av Peter von Velsens procuratoris duplica och därhos betraktar det ordspråk, att fågelen kännes av sin sång, och vem spotskhet i hjärtat ligger måste på tungan utbrista, att hele hans skrift är väl med sådane varor igenom fylld, dock honom förbehållet att förlusta sig uti sådant spel, som oss ej höves på calumniantevis svara. Men till själve saken svare vi korteligen således:— — — vi betrakte ordspråket: låter gökenom sin sång, krävetan sin gång etc. Och besluta in summa således — — —

 

    Om vanligt folk kunde Meurer uttrycka sig mera summariskt. Då en prästänka klagade över att ett hennes undantagskontrakt icke hölls, anförde han sålunda för motparten:

 

    Det är ock icke något nytt, att gamla käringar pläga beklage sig för var man att dem sker förnär, men dem bliver intet trodd, med mindre sådant bevises.

 

    I konstruktionen »dem bliver intet trodd» hör man här onekligen tysken, men eljest skrev Meurer i allmänhet en ledig svenska utan alltför störande germanismer. Gärna rörde han sig med finurliga liknelser. Till belysning även av hans stil vid plädering i sak må här anföras ett litet exempel. Björn Månesköld — sedermera assessor i Svea hovrätt — hade i ett mål klagat över, att hans hustru före deras äktenskap utnyttjats som nyckelpiga, matrederska och spinnerska av en äldre kvinnlig släkting, hos vilken hon uppfostrats, och att också Björn själv fått gå och släpa som dräng på gården. På det sista svarade Meurer:

 

    Att han ock säger att hava förtjänt sin mat och haft mången trött stund dag och natt, så står min principal intet till att inquirera, vad hans arbete om nätterna varit haver, men om dagen vet hon väl, att hon honom intet arbete haver förelagt, allenast om han haver gjort en åtskillnad emellan sig och oskälig kreatur, som gingste ifrån krubban lägger sig på ströet, i det han haver efter sitt eget välbehag förlustet sig med skjuteri eller fiskeri, det haver stått i hans frie vilje — — —

 

    Det kunde hända, att Meurer begagnade sin tryckpress till att trycka och bland allmänheten utsprida särskilt försmädliga inlagor mot motparterna i mera uppmärksammade mål. Rättegångar ådrogo sig nämligen icke sällan stort publikintresse i 1600 talets Sverige. Till en ful sådan åtgärd gjorde Meurer i varje fall sig skyldig i en process mot en känd Stockholmsborgare vid namn

 

2—477004. Svensk Juristtidning 1947.

18 STURE PETRÉN.Herman Borgerink. Denne hade det lytet, att han stammade. Nu förhöll det sig vid denna tid så, att Gud ansågs ofta omedelbart straffa vissa förbrytelser genom att pålägga den brottslige något kroppsligt fel. Det förekom därför till exempel icke sällan, att parter för att inför domstolen giva större tyngd åt sina utsagor högt utropade att, om vad de uppgivit icke vore sant, så måtte Gud genast göra tecken på deras kropp. Det var visserligen förbjudet att tillgripa sådana försäkringar, eftersom ju på detta sätt faktiskt åstadkoms ett slags edgång utan beslut av domstolen, men i praktiken försökte somliga parter gärna att på en lämplig punkt av förhandlingarna sticka in ett sådant utrop. Verkan härav brukade åtminstone vara uppståndelse i rättegångssalen, medan åhörarna under spänning avvaktade huruvida den förmätne skulle slås med blindhet eller stumhet. Då så icke blev fallet, fick man kanske också räkna med möjligheten av att den självpålagda försäkringen skulle göra ett fördelaktigt intryck på domstolen och på publiken. Mot denna bakgrund får man se det förhållandet, att Meurer lät utgiva ett litet flygblad, vari han målande beskriver hur Borgerink fallit i stamning inför rådhusrätten. Efter att bl. a. ha åberopat det tyska ordspråket: Hiit dich vor deme, den Gott gezeichnet hat, redogör Meurer för en av rätten till Borgerink ställd fråga. Därefter följer i trycket:

 

    Då sade Hindrich Borgering n.n.n.n.n.n.n.n.ney. — — —

 

    För denna skrift blev Meurer emellertid bötfälld samt vidare ålagd att framskaffa och i hovrätten inlägga alla tryckta exemplar därav.
    Liknande förlöpningar satte flera gånger Meurers advokatbana i fara. Allvarligare såg det emellertid ut för honom, då han 1635 kom att stå som svarande i ett mer än vanligt skandalöst horsmål, vari hans granne och boktryckarkonkurrent Erik Schroderus — Johan Skyttes i borgerliga villkor kvarblivne broder— beskyllde honom för att underhålla en intensiv kärleksförbindelse med Schroderus hustru. En anklagelsepunkt i målet var också, att Meurer skulle ha försökt att med en trollkvinnas hjälp hos Schroderus uppväcka känslor av faderskärlek för ett i denna förbindelse avlat barn. Med tidens stränga bedömning av horsbrott hotade denna process grundvalarna för Meurers medborgerliga existens. Trots en besvärande bevisning lyckades han likväl undgå en fällande dom samt bevara sin ställning i sam-

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 19hället och därmed även behörigheten att utöva advokatyrket. Han levde sedan ända till 1672 och fick sin grav i Jakobs kyrka. Vid sin död torde han ha suttit inne med större praktisk erfarenhet av svenska rättstvister än som funnits hos någon av hans samtida.
    Vid sidan av de från utlandet hemkomna svenska studenterna och de hit inflyttade utlänningarna kommo emellertid från 1620 talet även inom landet utbildade jurister att uppträda som advokater. Detta berodde i någon mån på nyinrättandet av juridiska lärostolar i Uppsala men främst på det förhållandet att Svea hovrätt började antaga studenter till auskultanter. Utrymmet medger icke att här närmare gå in på hovrätternas auskultantväsen; en skildring därav synes för övrigt höra hemma i ett annat sammanhang. Av betydelse för advokatförhållandena var emellertid, att auskultanterna på grund av sin fattigdom och lönlöshet drevos till att skaffa sig inkomster genom att hjälpa parter i rättegångar inför hovrätten. Detta hade naturligtvis sina sidor. Det klagades både över att auskultanterna stimulerade folk till onödiga rättegångar, och över att de icke hölle tyst med vad de uppsnappade av hovrättens enskilda överläggningar. Till slut förbjöd Svea hovrätt 1640 sina auskultanter allt vidare prokurerande.1 Förbudet gick emellertid icke att effektivt upprätthålla. Enligt hovrättens protokoll inträffade sålunda exempelvis redan 1642 i ett mål, där en gammal Stockholmsborgare förde rättslöshetsklagan mot borgmästare och råd, att stadssekreteraren inför hovrätten förklarade att »han vill icke så mycket giva skulden gubben, som saken intet förstår och av oförstånd mycket framställer, utan den som för honom skrivit haver» samt därefter »sade att den unge personen, och pekade på Petrum Budd, auskultant, haver det gjort»; den sistnämnde medgav också, att detta påstående var riktigt.2
    Det blev emellertid också vanligt, att auskultanterna — eller auditorerna, som de även kallades — efter att ha avslutat sin auskultation i hovrätten helt ägnade sig åt advokatyrket, oftast

 

1 Svea hovrätts huvudprotokoll 18/5 1640: — — — hade Praes. och samtlige Assessorerne samtal om Auscultanterne här i Rätten, huru såsom de enfaldigt folk styrka till trätor och rättegånger, besynnerligen sedan dem är tillåtet att procurera, och att Rättens discurser begynna flyga kringom staden, rådgörandes huru detta vore bäst till remediera. Och sedan blev enhälleligen beslutet, att ingen Auscultant skall hava lov att agera — — —

2 Svea hovrätts huvudprotokoll 16/7 1642.

20 STURE PETRÉN.dock endast i avvaktan på att så småningom kunna uppnå någon statstjänst. Även om detta lyckades, fortsatte vederbörande likväl gärna sin advokatpraktik som binäring. Detta är en del av den historiska bakgrunden till den advokatverksamhet, som de svenska ämbetsmännen i stor utsträckning fortsatte att utöva till långt fram i tiden.

 

    Om det närmast föregående får tjäna som en summarisk presentation av vad det var för slags folk som blev advokater när yrket var nytt i Sverige, återstår att något belysa vilken roll advokaten hade i processen och vad domare och parter följaktligen väntade av honom. Kännetecknande för det svenska rättegångsväsendet vid denna tid var den skriftliga förhandlingsformens alltmer ökade utbredning. Inför den återgång till muntligheten, som för närvarande i nya rättegångsbalkens tecken håller på att genomföras, skulle det onekligen vara frestande att göra en historisk jämförelse mellan de båda förhandlingsformerna, sådana de under inflytande av folklynnet gestaltat sig i vårt land. Detta faller emellertid utanför ämnet för den nu förevarande uppsatsen. Här må därför endast konstateras, att redan de första advokaternas huvuduppgift var att ombesörja skriftväxlingen i målen.
    Vid ställandet av skrifterna voro advokaterna ursprungligen i ett viktigt hänseende underkastade en inskränkning, som är okänd i nutiden. Det ansågs nämligen, att advokaterna icke ägde angiva vilka lagrum som enligt deras mening borde komma till användning på de föreliggande tvistefrågorna. Domstolen gjorde anspråk på att själv bäst veta, efter vilka stadganden det skulle dömas. Argumentering härom uppfattades som att falla domstolen i ämbetet och hänfördes under det i 29 kapitlet av landslagens konungsbalk innefattade straffbudet mot att obehörigen göra sig till målsman i annans sak. Genom att anföra de lagrum, efter vilka han fann att det borde dömas, ansågs advokaten med andra ord upphäva sig till målsman för domaren.
    Denna ståndpunkt kunde domstolarna av naturliga skäl icke länge vidbliva,1 men den verkade likväl till en tid återhållande på advokaterna då det gällde att citera svenska lagrum. Om sålunda advokaterna icke ansågos få peka för domstolen, så underlät å sin sida Svea hovrätt i betänklig utsträckning att peka för advokaterna, i det hovrättens avsagda domar endast mera sällan

 

1 Den stod f. ö. i strid mot rättegångsprocessens artikel 25.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 21innehöllo några egentliga domskäl. »Av de skäl in actis finnes» var sålunda en vanlig ingress till domarna, varefter endast utgången följde. De betydligt innehållsrikare vota, som lågo till grund för domarna, delgåvos icke parterna eller deras ombud. Den som begärde upplysning om domskälen riskerade att få ett onådigt svar. Belysande är exempelvis följande protokollsanteckning från 1641 om ett uttalande av Per Brahe:

 

    Drotsen påminte alltså Lehusen det han beskyller den Konglige Rätten först i det Rätten icke skall hava tagit hans senaste inlagda supplication i akt och consideratio; 2) för det Rätten icke låter honom veta vad skäl Hovrätten haver haft varföre arvingarna skole betalade 12.000 riksdaler. Så svarer Hs Excell. till det sista först, att den Kongl. Rätten är icke pliktig eller skyldig att give honom någon ration eller besked varför de något göre utan allene HKM:t och den höglovlige Konglige Regeringen som är över dem.1

 

    Denna ståndpunkt hänger möjligen samman med att hovrätten ursprungligen utövade själva den kungliga domsrätten och att konungen icke ansågs pliktig att för undersåtarna förklara, varför han dömde på ett visst sätt.2 Underrätterna och särskilt Stockholms rådhusrätt brukade däremot motivera sin domar. Detsamma gäller för övrigt Göta hovrätt.3
    Bakom denna knapphändighet i Svea hovrätts domsformuleringar, mot vilken längre fram Karl XI skulle kraftigt inskrida, dolde sig emellertid ursprungligen en icke ringa osäkerhet vid bedömandet av många mål. Alldeles särskilt gällde detta de s. k. livländska4 målen, d. v. s. de till hovrätten fullföljda målen från Sveriges besittningar i Estland och Livland, främst från Reval och Riga, vilka städers stora handel gav upphov till många komplicerade rättstvister. Tillräcklig kunskap och erfarenhet för bedömandet av dessa livländska mål saknades till en början i hov-

 

1 Svea hovrätts liber causarum nr 84.

2 Motsvarande iakttagelse kan göras beträffande en rad andra högsta domstolar i äldre tid, t. ex. den dansk-norska Højesteret under enväldet. Se S. VEDEL, Den Dansk-Norske Høiesterets Historie under Enevælden fra 1661 indtil 1790 (Köpenhamn 1888), s. 93.

3 Jfr C. G. BERGMAN, Testamentet i 1600-talets rättsbildning (1918), s. 5 o. 7.

4 Livland brukades i tidens svenska kanslispråk allmänt som sammanfattande benämning för Estland och Livland. Se härom exempelvis R. LILJEDAHL, Svensk förvaltning i Livland 1617—1634 (1933), s. VI. Överraskande är det sålunda, när J. E. ALMQUIST i uppsatsen Kungl. Maj:t som revisionsrätt 16141632. En orientering med särskild hänsyn till källmaterialet (SvJT 1941 s. 58) skriver: »Målet hade tidigare avdömts av lantrådet i Estland (ej Livland, som det gång på gång påstås i protokollet) — — — Den sentida snubba, som här bestås riksrådets protokollsskrivare, är opåkallad.

22 STURE PETRÉN.rätten. Man kan därför någon gång i dessa mål iakttaga, hur hovrätten bakom en mask av upphöjd insiktsfullhet försökte att genom försiktiga frågor utröna vad de lagkloke i Reval eller Riga hade för uppfattning om den ena eller andra rättsfrågan.
    I allmänhet måste likväl advokaterna undvika att göra intryck av att undervisa domstolarna om rättens innehåll. Desto mera voro de hänvisade till att i sin argumentering försöka påvisa logiska blottor i motpartens yrkanden och framställningar av saksammanhanget. Ofta rörde sig advokaterna härvid med ett bildspråk av stor uttrycksfullhet, men deras skrifter utmärkas ej sällan också av imponerande kraft och klarhet. Det vid domstolarna talade och skrivna ordet har likväl i Sverige aldrig haft samma betydelse för utvecklingen av det litterära språket som exempelvis i Frankrike, där det om advokaternas inverkan på språket sammanfattande kunnat sägas: Enfin et surtout, logiciens, raisonneurs, prompts à la discussion et à l'explication, ils ont beaucoup contribué à fixer la langue dans ce halo de clarté dont elle demeure entourée.1
    Alldeles utan betydelse för det svenska språkets växt kunna emellertid våra första advokater icke antagas ha varit. I en tid, då svenskan först började höja sig till att bliva ett i egentlig mening litterärt språk, synes nämligen utformningen av detta åtminstone i någon mån böra ha påverkats av att många av landets rörligaste huvuden övade sin stilkonst på att författa rättegångsinlagor. Härtill kom, att dessa senare vid domstolarna upplästes offentligt, varvid åhörarhoparna nogsamt visste att uppskatta särskilt slående vändningar och lägga dem på minnet. Detta framgår bl. a. av åtskilliga injuriemål, i vilka det klagades över att innehållet i processinlagor till följd av dessas uppläsande inför rätta kommit att spridas vitt omkring i landet. De svenska advokaternas största litterära namn är i allt fall ännu så länge Wivallius, ehuru denne är ryktbarare som poet än som prosatör.
    Utmärkande för rättegångsinlagorna var vidare, att de utom saklig argumentation i stor utsträckning även innehöllo personliga angrepp på motparten eller dennes ombud, syftande till att nedsätta dessa i domstolens och rättegångspublikens ögon. Detta sammanhängde med att den personliga äran vid den tid, det här gäller, hade en mycket påtagligare innebörd än i våra dagar. An-

 

1 F. PAYEN, Le Barreau et la langue francaise (Paris 1939), s. 298.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 23tingen hade man ära eller också var man vad som brukade kallas en oärlig man. Den sociala prövostenen på huruvida någon hade sin ära i behåll eller icke, var huruvida andra ville sitta och dricka tillsammans med honom. Ofta påträffar man sålunda uttalanden, sådana som att nu hade den och den fått en sådan dom av rätten att ingen längre ville dricka en kanna öl med honom. Den som stämplats som oärlig hade vidare icke några möjligheter att göra sig gällande i en rättegång. Hans ord tillerkändes ingen betydelse, han var icke vittnesgill, fick icke gå ed som part och kunde knappast ens framställa något yrkande. I varje sådant sammanhang riskerade han att kärvt påminnas om sin ställning i ordalag exempelvis som: »Äst du icke ärelös och tjuv? Haver icke rätten gjort dig ärelös och du måtte gå baklänges ut igenom dörren och slå dig själv på munnen?»1 Mot denna bakgrund är det tydligt att det i många rättegångar kunde framstå såsom önskvärt att påvisa, att motparten genom någon vanhederlig handling gjort sig till en oärlig man; därigenom hade man ju processuellt oskadliggjort honom. Även om icke detta var möjligt, kunde man i allt fall försöka att kasta ett tvivelaktigt sken över honom eller över hans släkt eller hemby i allmänhet. Äran och framför allt oäran smittade nämligen av sig på ens släktingar och ibland också på grannarna.
    Ett belysande exempel på det sista är, att när en känd bondeplågare i Dalarna, Peter von Benningen, en gång tvingat en bonde i Skedevi socken att kyssa en hund baktill, så blevo alla andra invånare i socknen omöjliga i alla sällskapliga sammanhang. Deras kyrkoherde klagade sålunda:

 

    Evarest någon av mine åhörare kommer, antingen till Säter, Kopparberget eller annorstädes, bliva de kallade hundekyssare. När de sätta sig, så rymma de andra därifrån. Ej ett2 vilja dricka med dem tillhopa utan bedja dem först tvätta sig om munnen.3

 

    Det var därför icke ovanligt, att man vilka slags rättegångsmål som helst anställde ingående betraktelser även över motpartens släktförhållanden och ur dem framdrog vad som kunde verka förringande på hans trovärdighet. Som exempel härå må

 

1 Jfr Svea hovrätts liber causarum nr 20, målet ang. Lasse Mattsson. Se ang. domen att slå sig själv på munnen H. MUNKTELL, Om s. k. speglande straff, SvJT 1941 s. 260.

2 Den neutrala formen användes här såsom ofta i äldre tid för att angiva, att både män och kvinnor avses. Jfr isländskan.

3 Svea hovrätts libser supplicationum 1628 fol. 41.

24 STURE PETRÉN.anföras en inlaga mot Erik Jöransson Tegel, Jöran Perssonsson, i ett mål, vari Tegel först gått till angrepp mot motparten på denna linje. Svaret löd:

 

    — — — och vore det allra bäst man de döde läte bliva med ro uti deres vilekamrar, men Erik förorsakar med allehanda osannfärdige tillmätelser, dem han som en orättrådig man min hustrus fader pådikter, vilken var en ärlig man och haver tjänt sin överhet troligen och rättrådligen, haver bekommit en kristelig ändelykt och är uti Store kyrken begraven, men tvärt emot vad Erik är eller hans fader är begraven, och vad kyrkegård han fick, i like måtto ock hans fadermoder,1 är allom nogsamt kunnigt, bär ock aldrig något ont träd goda frukt— — —2

 

    För att till sist kasta en blick också på advokaternas ekonomiska villkor, måste konstateras att dessa i allmänhet voro torftiga. Arvodena inflöto endast oregelbundet, och parternas betalningsvilja stimulerades icke av domstolarnas redan vid denna tid grundlagda vana att kraftigt avpruta de belopp, som begärdes i ersättning för rättegångskostnader. Rika parter undandrogo sig gärna i det längsta varje betalning, medan advokaten av den fattige kunde betinga sig förskott exempelvis i form av en riksdaler och en ost. Någon egen lokal, där han kunde mottaga sina klienter, hade advokaten sällan. Betecknande för förhållandena i denna del är ett brev från 1643, vari en till hovrätten instämd officer vänder sig till en borgare i Stockholm med begäran att denne skall skaffa en prokurator som kan svara i målet. Helst borde uppdraget lämnas åt en sådan vid namn Johan Girs, säger brevskrivaren och upplyser vidare, att Girs på morgonen varje rådstugudag brukade låta sig finna på Stortorget.3 Liksom på en sydländsk piazza ha sålunda 1600-talets svenska advokater hållit utomhusmottagningar på Stockholms stortorg. Konsultationerna voro emellertid också ofta förlagda till krogar eller badstugor; även de sistnämnda hade ännu vid denna tid kvar sin karaktär av sällskapliga samlingsplatser. Sin bostad hade advokaten i regel hos någon borgare, som hyrde ut rum åt resande och andra. Ignatius Meurer med sin boktryckerirörelse i bakgrunden var i detta som i andra avseenden ett undantagsfall. Nå-

 

1 Enligt en uppgift skall Erik Jöranssons farmor, Jöran Perssons moder, ha blivit dränkt i ett kärr som trollpacka. Se S. LJUNG, Erik Jöransson Tegel. En biografisk-historiografisk studie (1939), s. 3.

2 Svea hovrätts liber causarum nr 7.

3 Brev 3/7 1643 från majoren Bengt Gråå till Matts Mickelsson på Södermalm, intaget i Svea hovrätts liber causarum nr 93: I.

VÅRA FÖRSTA ADVOKATER. 25gon större inbördes sammanhållning synes heller icke ha bestått mellan advokatyrkets utövare. Sålunda finner man endast sällan, att en advokat, som drabbats av sjukdom eller annat förfall, företräddes av någon yrkeskollega. Om en advokat icke infann sig i rätten på utsatt tid, kunde det i stället hända att hans uppdragsgivare beredde sig tillträde till hans torftiga kammare och bröt upp hans kistor för att leta efter handlingarna i målet. Mot mitten av 1600-talet, över vilken tid framställningen i denna uppsats icke kan föras, torde de egentliga advokaternas ekonomiska ställning ha ytterligare försämrats till följd av tilltagande konkurrens från ämbetsmännens sida.
    Även under svåra yttre förhållanden ha emellertid de första advokaterna tjänat som vägröjare för nya tankar i vårt rättsliv. I juridiskt avseende var det tidiga 1600-talets Sverige i stort sett obearbetad mark, och det var ofta advokaterna som under utvecklandet av talan i mål med nya frågeställningar försökte här inplantera utifrån hämtade begrepp och konstruktioner. Många sådana sticklingar förkvävdes snabbt i den främmande jordmånen, men andra slogo rot och blevo till stora träd, av vilka åtskilliga ännu överskugga vår juridiska föreställningsvärld. I vårt rättslivs hävder kan därför prokuratorernas trådslitna flock göra anspråk på en icke alltför undanskymd plats.