Protokollföringen enligt nya RB. Enligt nya RB 6: 6 skall utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, protokollföras i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet. För att bedöma i vilken omfattning protokollering sålunda skall ske är det, såsom framhållits i JOËL LAURINS uppsats om protokollföringen enligt nya RB (SvJT 1945 s. 753 ff) nödvändigt att fasthålla vid protokollets ändamål. Härvid synes böra skiljas mellan protokollets betydelse för förfarandet i första instans och för fullföljdsförfarandet. För förfarandet i första instans har protokollet enligt uttalande av processlagberedningen icke till syfte att utgöra grundval för rättens avgörande utan att utgöra kontroll för domstolen och parterna att de uppgifter, som utsagan innehåller, icke komma att förbigås vid prövningen. Såsom skäl för protokollering av utsaga har vidare anförts dels att en uppteckning, som sker omedelbart och uppläses för den hörde, innebär en ur rättssäkerhetens synpunkt ej oviktig garanti att utsagan uppfattats rätt och dels att det, då utsagan avges under straffansvar, är av betydelse för eventuell ansvarstalan att uppteckning sker. Med hänsyn till den begränsade uppgift protokollet sålunda har torde, om man tar hänsyn enbart till underrättsförfarandet, protokolleringen i allmänhet kunna begränsas till en kort sammanfattning av utsagan.
I själva verket kommer protokollering av utsagor, såsom processlagberedningen framhållit (SOU 1943:44 s. 45), att ha sin väsentliga betydelse vid fullföljd till högre rätt. I vilken omfattning protokollering bör ske synes därför vara väsentligen beroende av hur fullföljdsförfarandet är anordnat och särskilt i vad mån underrättens protokoll är avsett att ligga till grund för avgörandet i högre rätt. Härvid är till en början att märka att enligt nya RB mål i viss utsträckning kunna avgöras av hovrätten utan huvudförhandling. Civilmål kan således (50:21) av hovrättens företas till avgörande utan huvudförhandling, om tvisteföremålets värde icke uppgår till femhundra kronor och huvudförhandling ej begärts av båda parterna. Brottmål kunna (51:21) av hovrätten avgöras utan huvudförhandling, bl. a. om den tilltalade frikänts eller ådömts allenast böter och anledning icke förekommer att döma honom till svårare straff. Föres i brottmål även skadeståndstalan fordras därjämte att talan enligt 50: 21 må prövas utan huvudförhandling. I vilken utsträckning mål sålunda komma att avgöras av hovrätt utan huvudförhandling är givetvis vanskligt att bedöma. Med hänsyn bland annat till de dryga kostnader, som huvudförhandling i hovrätten medför, förefaller det sannolikt att ett relativt stort antal smärre civilmål och ett ganska betydande antal brottmål, bland annat trafikmål, kom-
ma att avgöras av hovrätten utan huvudförhandling. Då målet av överrätten avgöres utan huvudförhandling, måste domen grunda sig på protokollet. Det är därför av vikt att protokolleringen av bevisningen blir sådan att protokollet är ägnat att ligga till grund för avgörandet. Ej heller då mål avgöres i hovrätt efter huvudförhandling, är det alltid nödvändigt att bevisningen upprepas. Förutsättning för att förnyad bevisupptagning skall äga rum är antingen (35: 13) att hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller att part yrkar det och upptagandet icke finnes sakna betydelse. Med denna bestämmelse bör jämföras stadgandena i 50:23 och 51:23 att om avgörandet i hovrätten beror på tilltron till den förebragta bevisningen ändring i regel icke kan göras i underrättens dom utan ny bevisupptagning. I processlagberedningens motiv (s. 386) anföres såsom skäl för förnyad bevisupptagning att part anser att protokollet icke riktigt eller fullständigt återger avgivna utsagor eller att bevisningens värde icke kan bedömas enbart med ledning av protokollet. En upprepning av bevisningen i högre rätt är i regel förenad med avsevärda kostnader. I allmänhet torde också, såsom processlagberedningen anfört, en upprepad bevisning vara sämre än den ursprungligen förebragta bevisningen. Det måste därför vara ett önskemål att protokolleringen — i den mån hinder icke möter av andra skäl — sker på sådant sätt att upprepning av bevisningen ej behöver ske på den grund att protokollet icke riktigt eller ofullständigt återger avgivna utsagor. I mål om grova brott, där den tilltalade nekar, eller mål, där utgången i stor utsträckning beror av bevisningen, kommer såsom framhållits i motiven bevisningen att behöva upprepas oftare än eljest. Även då upprepning av bevisningen i följd härav kommer att äga rum, är det av värde att bevisningen vid underrätten blivit tämligen utförligt protokollerad. Bedömningen av bevisningen underlättas härigenom i hög grad. I grova brottmål, där den tilltalade nekar, är det avvikt att även den tilltalades uppgifter vid underrätten bliva protokollerade. Särskilt blir detta av betydelse, om den tilltalade i hovrätten ändrar sina uppgifter eller vid underrätten lämnat motstridiga uppgifter i saken liksom även om flera tilltalade lämnat olika uppgifter om sakförhållandet. För bevisprövningen i överrätten torde det i dylika fall mången gång vara oundgängligt att det kan fastställas vad den eller de tilltalade sagt vid underrätten, vilket torde vara mycket svårt om utsagorna ej protokollerats. Beträffande förfarandet i HD må här endast anmärkas att förnyad bevisupptagning därstädes i allmänhet icke är avsedd att äga rum.
Av det anförda torde framgå att det med hänsyn till fullföljdsförfarandet är önskvärt att i mål, som kunna antagas bliva fullföljda i högre rätt, bevisningen och i vissa fall även parternas uppgifter bliva riktigt och tämligen utförligt protokollerade. Den i Danmark praktiserade, av Laurin förordade metoden med korta sammanfattningar synes hava haft till resultat att i till Højesteret fullföljda mål ny bevisupptagning icke sällan måste äga rum vid underrätten. Detta måste uppenbarligen anses som en avsevärd olägenhet.
Sammanfattas vad sålunda anförts torde man komma till följande resultat: 1) Finns icke anledning antaga att målet kommer att fullföljas i högre instans, kan protokolleringen i allmänhet göras mycket kortfattad. 2) Har man anledning tro att målet kommer att överklagas, ären mera fullständig protokollering ofta påkallad.
Innan jag ingår på de olika protokollföringsmetoderna, bör understrykas dels att protokollföringen måste anordnas så att den i så ringa grad som möjligt stör den muntliga förhandlingen och dels att ordföranden bör i möjligaste mån befrias från omtanken om protokollet.
Efter dessa anmärkningar skall jag något granska de olika metoderna för protokollering av utsagor. Jag kommer härvid att i huvudsak följa uppställningen i Laurins förut omnämnda uppsats.
A. Utsagan antecknas sammanfattningsvis. 1) Det närmast till hands liggande protokollföringssättet är, som Laurin anför, att protokollföraren under förhörets gång själv antecknar huvudpunkterna direkt i protokollet och att uppteckningen sedan läses upp, varefter protokollet i denna del är färdigställt. Uppteckningen kan ske antingen med bläck eller skrivmaskin. Metoden förutsätter att protokollföraren är mycket skicklig och snabb. Även om en sådan protokollförare står till buds, kan metoden knappast användas annat än då det gäller mycket enkla och korta utsagor. I regel torde uppteckning enligt denna metod icke kunna ske utan att ordföranden emellanåt avbryter eller stoppar upp förhöret för att protokollföraren skall hinna med. I praktiken torde metoden sällan kunna komma till användning.
2) Som andra alternativ anför Laurin att protokollföraren under förhörets gång självständigt för ett memorial, som senare renskrives och utgör eller ingår i protokollet. Memorialet kan skrivas antingen med vanlig skrift eller med stenografi. Stenografin användes i detta fall såsom Laurin påpekat endast som hjälpmedel. Även denna metod förutsätter att man har en snabb och skicklig protokollförare, som på egen hand kan bedöma vad som bör antecknas eller icke. Helst bör protokollföraren vara stenograf. Är så fallet, behöver ordföranden icke hava mycket bekymmer om protokollet. Är protokollföraren icke stenograf, kan — åtminstone när det gäller vidlyftigare utsagor — avbrott och konstpauser svårligen undvikas, om protokollföraren skall hinna med. Att särskilja uppgifter, som lämnas spontant och på särskilda frågor, är i regel icke möjligt. Då det är fråga om oklara eller ostadiga utsagor eller uppgifter av teknisk art, ställer metoden särskilt stora krav på protokollföraren. Svårigheten för protokollföraren torde vara större, då förhöret ledes av advokater, än om det sker under ledning av ordföranden.
Vid granskning av uppteckningen kan man, såsom Laurin anfört, förfara på olika sätt.
a) Sedan utsagan, i den mån så erfordras, putsats vid domarbordet omedelbart efter förhöret, läses uppteckningen upp. Genom att granskningen sker inför domstolen och i parternas närvaro erhålles en betryggande kontroll att utsagan uppfattats rätt. Uppläsningen och even-
tuellt nödvändiga uppehåll för genomgång av anteckningarna före uppläsningen utgöra ett tyngande moment i förhandlingen.
b) Har man tillgång till flera protokollförare kan, efter det utsagan nedtecknats, protokollföraren avlösas och i lugn och ro gå igenom memorialet. Uppläsningen sker i så fall senare under förhandlingen. Förutsättningen för att denna metod skall kunna med fördel användas är att man har tillgång till minst två goda protokollförare, som icke äro ledamöter av rätten. Är protokollföraren, såsom vid rådhusrätterna ofta är fallet, ledamot av rätten, kan han icke avlägsna sig från domarebordet. Genomgången av memorialet måste därför, om någon tidsvinst skall uppstå, ske vid domarebordet under det förhandlingen fortsättes. Härigenom hindras protokollföraren att ägna erforderlig uppmärksamhet åt den fortsatta huvudförhandlingen. Metoden är därför i dylika fall icke möjlig att använda. Metoden har vidare den nackdelen att uppläsningen icke kommer att försiggå i omedelbar anslutning till förhöret utan måste inpassas i något annat skede av förhandlingarna, vilket kan komma att verka förryckande på förhandlingens naturliga och logiska förlopp.
c) En annan variant av metoden med dubbla memorialförare har anvisats av lagrådet. I detta fall dikterar protokollföraren efter det han avlösts av en annan protokollförare omedelbart ned ett slutligt protokoll, som före förhandlingens slut överlämnas till rättens ordförande. Lagrådet anför härom:
»I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kontrollera huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla om han har något att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid sparas om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes.»1
Metoden förutsätter som förut nämnts att man har till sitt förfogande två kompetenta protokollförare, som icke äro ledamöter av rätten. Fördelen med metoden är att den medför avsevärd tidsbesparing. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida den kontroll av anteckningens riktighet, som sker genom att den hörde själv granskar utskriften, är tillräcklig. Är den hörde intellektuellt välkvalificerad, torde detta vara fallet. Är så icke förhållandet, synes metoden knappast innebära betryggande säkerhet. Rätten och parterna undandras med denna metod möjlighet att kontrollera protokollet. Vid genomläsningen kan den hörde lätt förbise förefintliga luckor. Även felaktigheter och missförstånd kunna undgå uppmärksamhet, särskilt om den hörde är trött av lång väntan och den psykiska påfrestning ett förhör medför. Möjlighet finns även att den hörde av blyghet
eller oförstånd icke kommer sig för att framställa anmärkning mot en avfattning, som han finner missvisande eller otillfredsställande. Praktiska försök, som gjorts med denna metod, hava visat att dessa farhågor icke äro ogrundade. Den kontroll som erhålles på detta sätt torde därför i allmänhet bliva sämre än den som erhålles genom protokollets uppläsning.
3) Uppteckning efter diktamen av ordföranden. Enligt denna metod dikterar ordföranden med stöd av korta minnesanteckningar efter förhörets slut ned en sammanfattning, som av protokollföraren eller ett skrivbiträde antecknas direkt i protokollet eller i en kladd. Anteckningen kan ske för hand med vanlig skrift eller med skrivmaskin. Sker anteckningen först i en kladd, kan även stenografi användas. Såsom förut framhållits torde i mål, som man kan räkna med icke bliva överklagade, en dylik kortfattad sammanfattning av utsagan i allmänhet vara tillräcklig. I mål, som kunna beräknas bliva fullföljda, är däremot en dylik sammanfattning icke sällan otillräcklig. Gäller det vidlyftigare utsagor torde det vara mycket svårt att vid en sammanfattande diktamen korrekt återgiva de skiftande valörerna i en utsaga. En utsaga, som på detta sätt dikterats ned, kommer ofta att på läsaren göra ett annat intryck än på åhöraren. Metodens nackdelar framträda särskilt då det gäller virriga och svävande utsagor. I dylikt fall kan en sammanfattning lätt giva en helt och hållet oriktig uppfattning om utsagans bevisvärde. Genom att nedteckningen sker efter diktamen av ordföranden får anteckningen en sådan prägel av auktoritet att det för den hörde och parterna kan te sig svårt att framställa invändningar mot avfattningen. En viktig invändning mot metoden är vidare att ordföranden i allt för hög grad blir upptagen av utsagans sammanfattning och utformning. De uppgifter, som i den muntliga processen åligger rättens ordförande, äro så skiftande och betydelsefulla att det torde vara svårt att fullgöra dessa, om ordföranden samtidigt skall tänka på avfattningen av protokollet. Är protokollföraren orutinerad och saknas tekniska hjälpmedel, kan metoden emellertid trots sina nackdelar bliva nödvändig att använda.
Enligt nya RB 6: 8 skall utsagan efter det den antecknats läsas upp eller tillfälle på annat sätt lämnas den hörde att granska uppteckningen. Laurin har gjort gällande att då utsagan av ordföranden dikterats till protokollet särskild uppläsning icke är erforderlig. Denna åsikt synes knappast överensstämma med lagrummets ordalydelse eller grund. Någon garanti erhålles på detta sätt icke att utsagan vid nedteckningen blir rätt återgiven, då vid anteckningen hörfel och missuppfattningar kunna förekomma. Laurins mening synes icke delas av processnämnden (Meddelanden nr 1 s. 6 och 7). Även en utsaga, som på detta sätt dikterats till protokollet, synes således böra kontrolleras antingen genom uppläsning eller genom utskrift, som tillhandahålles den hörde för granskning.
Sker protokollföringen på det sätt att en sammanfattning dikteras till protokollet, synes ur såväl snabbhets- som säkerhetssynpunkt den
lämpligaste utvägen vara att vid neddikteringen använda en ljudupptagningsapparat, för vilket ändamål en vanlig diktafon är tillräcklig. Då fel eller misstag vid upptagningen härvid icke kunna förekomma torde, såsom processnämnden i förenämnda meddelande framhållit, i detta fall någon särskild uppläsning icke behöva ske.
B. Utsagan upptecknas fullständigt. 4) En fullständig uppteckning av utsagor på stenografisk väg torde, då domstolarna i gemen icke äro och icke utan avsevärda kostnader kunna utrustas med tillräckligt skickliga stenografer, i allmänhet icke kunna komma i fråga. Härtill kommer att kontrollen genom uppläsning av stenogrammet kommer att bliva i hög grad tidsödande och betungande. Skall stenogrammet utskrivas, måste då flera utsagor skola upptagas i samma mål flera stenografer i allmänhet anlitas för att uppteckningen skall föreligga färdig vid förhandlingens slut. Härvid måste tagas i betraktande att utskriften av ett stenogram torde taga ungefär dubbelt så lång tid som själva uppteckningen. Därest efter vidlyftiga parts- eller vittnesförhör endast kort plädering förekommer, torde, även om flera stenografer användas, utskrift av stenogrammen icke alltid kunna medhinnas före förhandlingens slut. Härtill komma de olägenheter, som enligt vad tidigare anförts äro förenade med en kontroll av nedteckningens riktighet utan medverkan av domstol och parter.
5) Fonografisk upptagning. En säker och tidsbesparande metod för uppteckning av utsagor erbjuder den fonografiska upptagningen. Redogörelser för de praktiska erfarenheterna av denna metod hava tidigare lämnats i SvJT.1 De invändningar som framställts mot denna metod2 torde väsentligen grunda sig på tekniska ofullkomligheter, som kunna förväntas bliva avhjälpta, då fullt moderna apparater användas. Med denna metod undvikes den tidsödande och tröttsamma upprepningen. Förhandlingen kan flyta lugnt och ostört utan hänsyn till protokollet. Uppteckningen kommer visserligen mången gång att bliva onödigt vidlyftig. Detta torde dock, om man bortser från utskriften, icke medföra annan nackdel än att föredragningen i överrätten av utsagan försvåras. I den mån utsagan icke lämpar sig för ordagrann uppteckning, exempelvis då förhör sker med ledning av skisser eller dylikt, eller ordagrann uppteckning av annan anledning icke anses böra ske, kan apparaten, såsom tidigare i diskussionen framhållits, lämpligen utnyttjas för neddiktering av sammanfattning av utsagan. En dylik sammanfattning kan understundom vara lämplig såsom komplement till den ordagranna uppteckningen, särskilt då det gäller oklara och ostadiga utsagor. Nackdelarna med den fonografiska metoden synes framförallt vara att utskriften blir tidsödande och krävande. Det synes med hänsyn härtill böra övervägas, huruvida icke sådan ändring borde vidtagas i nya RB att utskrift av upptagningen behövde göras endast i sådana fall då utskrift erfordras. I många fall synes vara tillräckligt
att den rulle eller det band, varå uppteckningen skett, arkiveras och bevaras under erforderlig tid.1
Sammanfattas vad sålunda anförts kommer jag till följande resultat: 1) I de fall, då fullständig upptagning av utsaga skall ske, är upptagning på fonetisk väg av praktiska skäl att föredraga. 2) Då utsaga antecknas sammanfattningsvis är, om tillräckligt erfaren protokollförare står till buds, uppteckning direkt av protokollföraren lämpligare än uppteckning efter diktamen av ordföranden. 3) Dikteras utsagan av ordföranden till protokollet bör härför användas ljudupptagningsapparat.
Folke Höijer.