Den planerade omorganisationen av hovrätternas verksamhet i Finland. Förordningen angående hovrätternas i Finland sammansättning är given d. 19 dec. 1921. Arbetsordningen för hovrätterna åter har fastställts av Högsta domstolen genom beslut av d. 7 mars 1922. Enligt lag ankommer det nämligen på Högsta domstolen att fastställa hovrätternas arbetsordning. I nämnda förordning ha senare företagits endast några få obetydliga ändringar medan åter arbetsordningen oändrad varit i kraft sedan den fastställdes.
Den tidigare förordningen angående hovrätternas sammansättning och verksamhet är från år 1909. Den huvudsakligaste skillnaden mellan ikraftvarande förordning och förordningen av år 1909 är den, att hovrätterna före år 1922 arbetade på divisioner med fem ledamöter och så att fem ledamöter även deltogo i ärendenas handläggning samt att presidenten fungerade som ordförande i första divisionen. Då antalet mål i slutet av 1910-talet och början av 1920-talet ökades, blev det nödvändigt att få till stånd större smidighet i hovrätternas verksamhet. Förden skull minskades i 1921 års förordning domföra antalet ledamöter till tre. Varje division består numera av fyra ledamöter, ordföranden inberäknad. Av dessa deltaga tre i sänder i sammanträdena. Presidenten kan dock förordna flere ledamöter till division, då till behandling föreligger mål, vari hovrätten dömer i sista instans eller då sådant eljest prövas nödigt. I sådant fall bör de närvarande ledamöternas antal utgöra minst fem. I plenum är presidenten ordförande, men han är befriad från deltagande i divisions sammanträden. Om han så önskar, kan han likväl även taga säte som ordförande i division. Det inträffar emellertid mycket sällan, att presidenten deltager i divisions sammanträden.
Ordinarie ledamöter i hovrätt äro hovrättsråden och assessorerna och icke såsom i de svenska hovrätterna endast hovrättsråden. I Åbo och Östra Finlands hovrätter finnes dessutom en vicepresident, som är ordförande i första divisionen men befriad från föredragningsskyldighet. Övriga ordinarie tjänstemän i hovrätten äro sekreteraren, advokatfiskalen, fiskalerna, notarierna, aktuarien, registratorn och kanslisterna. Dessutom finnas vid hovrätterna extraordinarie tjänstemän. Ledamöterna, alltså hovrättsråden och assessorerna, föredraga vädjade mål, vilka fördelas mellan dem genom lottning. Hemställda mål samt civila och kriminella besvärsmål och -ärenden ävensom fiskaliska aktioner fördelas på divisionerna, och de föredragas av fiskalerna, notarierna och kanslisterna. Till adjungerad ledamot kan hovrätten antaga sekreteraren eller någon av fiskalerna eller notarierna för en tid av högst tre månader genom att göra anmälan därom till Högsta domstolen. Erfordras adjungerad ledamot för längre tid än tre månader eller önskar hovrätten adjun
gera annan person än någon av de nämnda tjänstemännen, skall hemställan därom göras hos Högsta domstolen.
Såväl efter vinterkriget som efter senaste krig nödgades hovrätterna, vilkas yngre ledamöter och tjänstemän blivit inkallade i militärtjänst, arbeta med reducerad arbetskraft och under svåra förhållanden. Det fanns tider, då en division kunde vara helt utan tjänstemän. Ledamöterna nödgades då föredraga också tjänstemännens mål och ärenden och även eljest utföra deras åligganden. Flere hovrättsledamöter blevo även förordnade till auditörer vid truppavdelningar och skyddskårsdistrikt eller till adjungerade ledamöter vid överkrigsdomstolen. Antalet oavgjorda mål kom emellertid icke att stiga i alltför hög grad beroende på att underrätterna under tiden för krigstillståndet hade jämförelsevis få civila mål att handlägga. »Inter arma silent leges.» Av brottmålen åter utgjordes största delen av reglementeringsmål, vilka skulle handläggas och avgöras i brådskande ordning.
Då vapenstilleståndsavtalet ingicks d. 19 sept. 1944 och de inkallade männen efter hand hemförlovades, återvände även hovrätternas ledamöter och tjänstemän småningom till sina tidigare tjänster, om de icke hade skördats av kriget. Genom vapenstilleståndsavtalet hade emellertid Viborgs hovrätt förlorat 11 domsagor och 3 städer, bland dem staden Viborg med närmare 100,000 invånare. Över 450,000 invånare hade bortflyttat från det förlorade Karelen till det övriga Finland, huvudsakligen till orter inom Åbo och Vasa hovrätters domkretsar. Viborgs hovrätt fick sitt namn ändrat till Östra Finlands hovrätt och den förlades till staden Kuopio i det inre av landet. Den hade tidigare arbetat på fem divisioner, men efter kriget trädde först tre divisioner och sedan ytterligare en division i funktion, så att den numera omfattar fyra divisioner. Det är skäl att även i detta sammanhang med tacksamhet nämna, att Östra Finlands hovrätt, som genom kriget förlorade bl. a. sitt bibliotek, av Sveriges jurister som gåva fick mottaga en värdefull boksamling, bestående huvudsakligen av svensk juridisk litteratur.
Redan under fredsåren kunde man märka, att unga begåvade jurister icke gärna trädde i rättsväsendets tjänst genom att taga anställning vid hovrätterna såsom extraordinarie tjänstemän. Orsaken härtill var den dåliga avlöningen och de långsamma avancemangen. Efter vapenstilleståndet blev förhållandet ännu sämre. Då en hovrättskanslist, den lägsta ordinarie tjänstemannen vid hovrätten, i grundlön uppbär endast 46,800 mk om året och därtill ett dyrtidstillägg, som för närvarande utgör49,800 mk, alltså sammanlagt 96,600 mark om året, vilket enligt gällande kurs motsvarar omkring 2,500 svenska kronor, är lönen just icke ägnad att locka en ung jurist in på hovrättsbanan, i synnerhet som en kanslisttjänst förutsätter flere års tjänstgöring som extra ordinarie tjänsteman, då lönen är ännu lägre. De många administrativa ämbetsverk, som inrättats under krigstiden, advokatyrket och affärslivet drogo till sig de unga juristerna på grund av de bättre löneförmåner de erbjödo. I konkurrensen låg rättsväsendet ohjälpligen under, och följden var att hovrätterna kommo att lida en skriande brist på unga jurister.
Även regeringen uppmärksamgjordes på nämnda missförhållande, och den ställde sig förstående till saken. D. 9 aug. 1945 tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att utarbeta förslag till revision av hovrätternas arbetsordning med beaktande av att tjänstemännens arbete borde förenklas och hovrättstjänstemännens tjänsteställning och avlöning omregleras. Till ordf. för kommittén kallades numera avlidne justitierådet Onni Petäys, samt till ledamöter undertecknad från Östra Finlands hovrätt, riksdagsmannen hovrättsassessorn Yrjö Suontausta från Åbo hovrätt och hovrättsfiskalen Ista Paavo Alkio från Vasa hovrätt. Kommitténs betänkande förelåg färdigt i februari 1946. Det innehöll förslag till ny förordning angående hovrätternas sammansättning och verksamhet samt till arbetsordning för hovrätterna jämte motivering. Av hovrätterna inbegärdes utlåtande angående kommitténs förslag, och dessa utlåtanden ha numera inkommit, varjämte förslaget behandlats vid ett möte, som hovrättspresidenterna avhöllo i juni 1946. Betänkandet är för närvarande under behandling i justitieministeriet.
Av kommittén framförda ändringsförslag gällde huvudsakligen den inre verksamheten och arbetet vid hovrätterna, som enligt kommitténs förslag skulle bli betydligt enklare. Även i fråga om tjänsterna vid hovrätten föreslog kommittén vissa ändringar.
I Finland undertecknas hovrättens expeditioner av presidenten och i hovrätt, där vicepresident finnes, jämväl av denne, och kontrasigneras i vädjade mål av sekreteraren och i övriga mål och ärenden av vederbörande föredragande. Kommittén föreslog, att presidenterna skulle befrias från denna skyldighet. Domar och utslag skulle undertecknas av den hovrättsledamot eller -tjänsteman, som föredragit målet. I praktiken innebure detta, att ledamöterna komme att underteckna domar och utslag i de vädjade mål de föredragit och tjänstemannaföredragandena utslagen i besvärsmål och -ärenden. Brev skulle på hovrättens vägnar undertecknas av presidenten i mål, i vilkas handläggning han deltagit, av ledamot i de mål han föredragit och av divisionsordföranden i de mål, som föredragits av en tjänstemannaföredragande.
Enär presidenten, som bleve befriad från skyldigheten att underteckna hovrättens expeditioner, icke vore i tillfälle att på samma sätt som hittills övervaka enhetligheten i lagskipningen vid hovrätterna, skulle denna sida av hovrätternas verksamhet ordnas så, att presidenten i mån av möjlighet skulle deltaga i divisionernas sammanträden, dels åter på så sätt, att avgörandena i vissa mål städse borde underställas presidenten för granskning. För den händelse division i sitt avgörande med avseende på rättsfrågan avvikit från tidigare i lagskipningen omfattad eller eljest vedertagen rättsprincip eller lagtolkning, skulle avgörandet alltid underställas presidenten för granskning. Presidenten skulle även äga befogenhet att bestämma, att avgöranden även i andra ärenden böra hänskjutas till honom för granskning.
Kommittén föreslår icke, att presidenten regelbundet borde deltaga i divisionssammanträdena, men uttalar som sin åsikt att detta vore önskligt framför allt därför, att presidenten därigenom bättre än annars
kunde göra sig underkunnig om ledamöternas och tjänstemännens förmåga och verksamhet och genom sin personliga insats påverka lagskipningen i hovrätten och bidraga till dess stabilisering.
Enligt gällande arbetsordning uppsätter föredraganden förslag till liggare och decision. Sedan de ledamöter, som deltagit i avgörandet, granskat detta koncept, renskrives det till en liggare, som undertecknas av ledamöterna och kontrasigneras i vädjade mål av sekreteraren och i övriga mål och ärenden av tjänstemannaföredraganden.
Kommittén föreslog, att konceptet skulle bli liggare i hovrätten och att den renskrivna liggaren sålunda skulle avskaffas. Genom bortlämnande av liggare i nuvarande form, skulle hovrättens expeditioner betydligt påskyndas.
Enligt gällande arbetsordning skall föredraganden uppsätta en promemoria i målet, dock ej i enkla mål. I praktiken har promemoria i allmänhet icke uppsatts och fogats till handlingarna annat än i större mål och ofta icke ens i dem. Kommittén föreslog, att uppsättandet av promemoria skulle göras obligatoriskt i alla mål, och att promemoria alltid jämte tillhörande släkttabeller, ritningar m. m. varaktigt skulle fogas till akten i målet.
I fråga om målens fördelning till föredragning borde man enligt kommitténs förslag övergå till pensumsystemet och sålunda slopa utlottningen av vädjade mål.1 Därigenom skulle en jämnare fördelning av arbetet mellan ledamöterna uppnås. Erfarenheterna av pensumsystemet vid Högsta domstolen i Finland ha i allmänhet varit gynnsamma.
Protokollföringen är vid hovrätterna ordnad så, att varje division uppgör tre s. k. »listor»: sessionsprotokoll, expeditionsförteckning och brevlista. Kommittén föreslog, att denna form av protokollföring skulle avskaffas och nämnda tre listor ersättas med en enda föredragningslista, som skulle uppgöras och undertecknas av vederbörande föredragande.
I tjänstemannakåren föreslog kommittén betydande omställningar. Då presidentens skyldighet att underteckna hovrättens expeditioner bleve avskaffad, skulle vicepresidenttjänsten icke behöva bibehållas, varför kommittén föreslog dess avskaffande. Enär protokollföringen i dess nuvarande form skulle slopas, kunde notarie- och kanslisttjänsterna indragas. Fiskalerna skulle förbli föredragande. Deras antal borde ökas och deras ställning ändras så, att det komme att finnas äldre och yngre fiskaler, hörande till tvenne avlöningsklasser. Aktuarie- och registratorstjänsterna skulle sammanslås och aktuarietjänsten indragas. Kompetensfordringarna för registratorn borde sänkas så, att endast lägre rättsexamen vore erforderlig. Vid varje hovrätt borde inrättas en ny
ordinarie expeditörstjänst, av vars innehavare icke heller skulle fordras domarexamen. Renskrivarnas antal borde ansenligt ökas.
Enligt kommitténs förslag skulle i varje division finnas två ordinarie fiskaler som föredragande. Som tredje föredragande funnes en extraordinarie tjänsteman, vilken först under viss av presidenten bestämd tid följt med handläggningen i division. Fiskalernas löner skulle höjas så, att äldre fiskalerna komme i avlöningsklassen närmast efter sekreteraren. Då kanslist- och notarietjänsterna bleve indragna, skulle extraordinarie tjänstemännens löner kunna höjas så mycket, att hovrätterna skulle begynna draga till sig unga jurister. Enligt kommitténs beräkningar komme genom en dylik reglering en mindre besparing i löneutgifterna för hovrätterna att uppstå.
I de utlåtanden, som med anledning av kommitténs förslag inbegärts av hovrätterna, vunno de föreslagna reformerna understöd i vissa delar medan de i andra stycken väckte betänkligheter. Åbo och Vasa hovrätter samt en minoritet i Östra Finlands hovrätt understödde förslaget om presidentens befriande från skyldigheten att underteckna expeditioner. Åbo hovrätt föreslog emellertid, att domarna skulle undertecknas av sekreteraren. Vad beträffar införandet av pensumsystemet vid fördelningen av målen, ställde sig hovrätterna i allmänhet avvisande. De anmärkte, att fastställandet av värdetal för målen skulle kunna bereda registratorn, på vilken bestämmandet i första hand skulle ankomma, övermäktiga svårigheter, varförutom det vore svårt att bestämma värdetal för mål, som avgöras av hovrätten i första instans eller i vilka muntligt förhör verkställes i hovrätten. Hovrätterna ansågo det nuvarande systemet med utlottning av de vädjade målen bättre än pensumsystemet.
Övergång till föredragningslista vid protokollföringen vann icke hovrätternas gillande, enär lösa listor kunna förkomma. Däremot ansågode, att protokollföringen kunde förenklas genom att de tre listor, som nu förekomma, sammanslås till en föredragningsbok. Liggarens avskaffande på sätt kommittén föreslagit understöddes av Åbo hovrätt, medan åter Östra Finlands hovrätt önskade bibehålla den nuvarande liggaren. Vasa hovrätt föreslog, att till liggare skulle tagas ett extra exemplar, översta, av utgående expeditioner, vilket sålunda vore ett snyggare och tydligare arkivexemplar än ett t. o. m. väl korrigerat koncept ofta är. Samtliga hovrätter voro av den åsikten, att för varje division borde finnas tre ordinarie fiskaler som föredragande.
I fråga om hovrättens tjänstemän föreslogo hovrätterna, att man beträffande ledamöterna skulle övergå till samma system som i Sverige, så att endast hovrättsråden vore ledamöter. Om en sådan reglering icke företoges, borde antalet hovrättsråd ökas till samma antal som assessorerna. Vid varje division funnes då två hovrättsråd och två assessorer. Sålunda komme även viceordföranden alltid att vara ett hovrättsråd. Hovrätterna understödde förslaget om indragning av kanslist-, notarie- och aktuarietjänster samt om nedsättande av kompetensfordringarna för registratorstjänsten. Skriftlig promemoria borde enligt
hovrätternas mening icke fordras i mindre mål. Mot kommitténs förslag, att kortdiarium skulle införas vid diarieföringen, hade hovrätterna intet att invända.
Samtliga hovrätter underströko för övrigt i sina utlåtanden, att hovrättstjänstemännens och -ledamöternas ekonomiska ställning i anseende till de höga skatterna och levnadskostnaderna var mycket svår, och ansågo, att en betydande höjning av lönerna med det snaraste borde fås till stånd. Hovrätterna fäste uppmärksamhet vid den omständigheten, att tjänstemän ständigt lämna hovrätterna för att övergå till advokatbanan eller till andra bättre avlönade befattningar.
Sedan hovrätterna avgivit utlåtande över kommitténs förslag, kallade justitieministern hovrättspresidenterna till gemensam överläggning med anledning av den planerade reformen. Vid mötet framlades från presidenternas sida ett kompromissförslag till förordning och arbetsordning för hovrätterna.
J. E. Kalha.