SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB.

 

AV

 

PROFESSOR PER OLOF EKELÖF.

 

Få juridiska uppsatser torde vara så allmänt kända som WILHELM SJÖGRENS »Om domskäl i tvistemål».1 Det är nu snart 30 år sedan den skrevs, men trots detta har den på det hela taget bevarat sitt aktualitetsvärde. Genom processreformen kommer det av Sjögren behandlade problemet emellertid i ett annat läge, vilket motiverar att detsamma åter tas upp till debatt. Jag kommer härvid liksom Sjögren att beröra icke blott domsmotiveringen i egentlig mening utan också sakframställningen. Och även därutinnan kommer hans uppsats att vara min förebild, att jag väsentligen skall begränsa framställningen till tvistemålen. Det är ju dessa som vålla de största svårigheterna i praktiken. Slutligen kommer jag att begränsa mig även såtillvida, att förhållandena i enkla mål helt lämnas åsido.
    Som bekant är det meningen att efter processreformens genomförande alla domar och sålunda även underrätternas skola skrivas med sakframställning (rubrik, recit). Angående denna stadgas i nya RB 17: 7 st. 1 p. 3 att densamma skall innehålla uppgift på »parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats». Vid studium av detta stadgande fäster man sig först vid att invändningen framställes såsom något med yrkandet jämställt. Med invändning kan sålunda icke menas åberopande av vad man kunde kalla ett motfaktum såsom t. ex. svek eller betalning. Ett åberopande grundar sig visserligen på visst sakförhållande, men ej i samma mening som detta är fallet med ett yrkande. Såsom lagen är skriven, måste med invändning för-

 

Framställningen motsvarar i huvudsak ett föredrag vid Sveriges domarförbunds årsmöte d. 12 okt. 1946.

1 TfR 1918 s. 28 ff.

 

16—477004. Svensk Juristtidning 1947.

 

242 PER OLOF EKELÖF.stås ett bestridande av käromålet, vilket grundar sig på ett motfaktum. Bestridandet kan ju karakteriseras som ett yrkande om att käromålet måtte ogillas.1
    Om svaranden förnekar grunden för käromålet och med åberopande härav bestrider kärandens yrkande, skulle det sålunda icke vara nödvändigt att omnämna detta i sakframställningen. Ej heller skulle denna behöva innehålla uppgift på sådana dispositiva processhandlingar som eftergivande, medgivande samt erkännande av omedelbart relevanta omständigheter. Och än mindre finns det något skäl att anta det vara nödvändigt att i sakframställningen redogöra för bevisningen och argumentationen i målet.
    Å andra sidan finns det ingenting som tyder på att det skulle vara förbjudet att skriva utförligare sakframställningar än som förutsätts i lagen. Tvärtom måste det berörda stadgandet anses uppställa endast ett minimikrav på innehållet i sakframställningen. Under sådana omständigheter måste man emellertid fråga sig om denna icke stundom borde skrivas utförligare och när detta i så fall är förhållandet.
    För att kunna bedöma detta spörsmål måste vi göra klart för oss vad sakframställningen tjänar för syftemål. Lagrådet säger i sitt yttrande över nya RB 17:7 härom att man skall kunna utläsa av domen vad som genom densamma blivit »prövat och avgjort». Detta är ju av betydelse för bedömande av domens rättskraft. Antag att käromålet ogillas. För att kunna avgöra vilka rättsföljder som äro anknutna till denna dom, måste man veta varom käranden fört talan i målet. Och då domen expedieras helt fristående från protokollet, kan det icke vara lämpligt att man måste gå till detta för att få uppgift på innebörden av kärandens talan. Därför bör sakframställningen ge upplysning härom.
    Av det ovannämnda syftemålet med sakframställlningen drog lagrådet den slutsatsen att det är tillräckligt att sakframställningen ger upplysning om »parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa». I ett kravmål skulle sålunda

 

1 Såvitt jag har kunnat finna begagnas i modernt juridiskt språkbruk termen bestridande allmänt i denna betydelse. Bestridande innebär sålunda motsatsen till medgivande och man talar om att gäldenären till stöd för sitt bestridande åberopar att han betalt skulden. Det torde också vara lämpligt att även med avseende på svaromålet ha olika beteckningar för parts åberopande (invändning och förnekande) samt yrkande (bestridande). Såväl WREDE (II s. 33) som KALLENBERG (II s. 373) mena emellertid med bestridande detsamma som förnekande av den av käranden åberopade grunden.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 243grunden för kärandens yrkande anges, medan det i en tvist om bättre rätt till en fastighet skulle vara tillräckligt att ange fastigheten samt att käranden gjorde gällande äganderätt till densamma.1
    Denna sin uppfattning utvecklade lagrådet i polemik mot processlagberedningens förslag, enligt vilket sakframställningen skulle innehålla uppgift på »parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte motpartens yttrande däröver». Av motiven framgår att med sistnämnda tillägg avsågs sådana processhandlingar som bestridanden och medgivanden, förnekanden, invändningar och erkännanden av omedelbart relevanta fakta. Angående syftemålet med en dylik sakframställning uttalar sig icke processlagberedningen, men detsamma måste väl vara att genom att avgränsa området för parternas bevisning och argumentation ge upplysning om den ram inom vilken processen rört sig. Sakframställlningen tjänar då som en orienterande inledning till motiveringen, vilken underlättar dennas begripande.
    Lagtexten framstår som en kompromiss mellan processlagberedningens förslag och lagrådets kritik därav. Det är emellertid svårt att finna något rationellt skäl för att kompromissen gjorts just på detta sätt. »Med hänsyn till domens betydelse för parterna och då domen för dessa i stor utsträckning torde komma att ersätta det nuvarande protokollet» menade departementschefen sig icke kunna tillstyrka lagrådets ståndpunkt. Såvitt jag kan förstå passar detta vaga uttalande lika väl — eller lika illa — som motivering för att medgivanden och förnekanden skola tas med i sakframställningen som att så bör vara fallet med invändningar. För min del tror jag det är tillrådligt att i mera komplicerade mål skriva sakframställlningen så utförligt som processlagberedningen tänkt sig. Antag att säljaren stämt köparen på betalning för en del olika varor. I huvudsak medger den senare kravet men med

 

1 Denna uppfattning förutsätter att domen vinner rättskraft även med avseende på sådana grunder för kärandens äganderätt, som denne ej åberopat i målet. Så är också förhållandet enligt ordalydelsen av 17: 11 st. 1, såvida härmed »saken» menas detsamma som i 13: 3 st. 3. Inom doktrinen hävdas emellertid numera allmänt — och enligt min mening på mycket goda grunder — motsatt uppfattning angående rättskraftens omfång eller dess objektiva gränser, som man också säger.

244 PER OLOF EKELÖF.avseende på viss vara förnekas att avtalet omfattat densamma och angående en annan göres gällande att ett fel föreligger, vilket motiverar avdrag på köpeskillingen. Av detta svaromål behöver enligt lagtexten endast den sistnämnda processhandlingen, som ju har karaktären av en invändning, angivas i isakframställningen. Härigenom får emellertid läsaren icke någon upplysning om vad bevisning och argumentation rört sig om i processen. Detta blir däremot fallet om även medgivandet och förnekandet omnämnes i sakframställningen.1
    Emellertid skall gärna medges att det ej är någon större skada skedd, om sakframställningens innehåll begränsas i överensstämmelse med lagens stadgande. De processhandlingar som vi berört i det föregående äro ju alla strängt taget även domskäl. Domaren får ju ej tillerkänna part mer än han yrkat eller grunda domen på annat sakförhållande än part åberopat o. s. v. Vad som ej tas med i sakframställningen, böra sålunda omnämnas i motiveringen. Skulle däremot t. ex. ett erkännande anges i sakframställningen, kan man i motiveringen åtnöja sig med att i all korthet åberopa detsamma samt angående dess närmare innebörd hänvisa till det föregående. Detta är nog under alla förhållanden lämpligast, såvida erkännandet avser ett rättsfaktum med dominerande betydelse i målet t. ex. då skadegöraren erkänner sin skuld till olyckshändelsen eller köparen att han ingått det av säljaren påstådda avtalet. Skulle svaranden däremot erkänna endast ett moment i rättsfaktum, föreligger betydligt mindre skäl att belasta sakframställningen därmed. Som exempel kan nämnas att i ett bilmål svaranden erkänner att han kört på käranden eller att denne fick sina kläder nedsmutsade vid olyckshändelsen.
    Ur praktisk synpunkt är emellertid frågan om vad som icke bör tas med i sakframställlningen av större intresse än de spörsmål som behandlats i det föregående. Först och främst gäller detta den i målet införda bevisningen. Denna finns angiven i protokollet över huvudförhandlingen. Och vad angår utsagor av t. ex. vittnen och sakkunniga skola ju även innehållet i dessa protokolleras. Någon anledning att därjämte beröra bevisningen i sakframställningen finnes under sådana omständigheter icke. I

 

1 Enligt den norska Tvistemaalsloven § 144 p. 3 skall sakframställningen innehålla »en kort fremstilling av sakens gjenstand med parternes paastande». SKEIE (Den norske civilprosess, band 1, 2 uppl. s. 521) anser detta innebära krav på att svarandens »inndrommelser, benektelser och positive anførsler» skall medtagas.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 245den mån densamma har betydelse som domskäl kan ju i motiveringen hänvisas till protokollet. Och man kan ge ett begrepp omv ad processen rört sig om utan att ange vilken bevisning som åvägabragts i densamma.
    Ej heller torde lagstiftaren ha tänkt sig att sakframställningen skall innehålla någon redogörelse för tvistens uppkomst och parternas argumentation. Skälet härför kan emellertid icke vara detsamma som med avseende på bevisningen, ty argumentationen skall ju icke protokolleras. Anledningen härtill är i stället att protokollering inverkar störande på den muntliga handläggningen. Under sådana omständigheter skulle det stridamot lagens syftemål att i sakframställningen kräva en utförlig redogörelse för argumentationen. Vad som tynger förhandlingen är ju förandet av fullständiga memorialanteckningar samt kontrollen av dessas riktighet.
    Å andra sidan måste man även i muntlig process föra vissa memorialanteckningar över argumentationen, enär denna åtminstone i större mål är så omfattande att domaren behöver stöd för sitt minne. I Norge och Danmark brukar denne själv föra de anteckningar, som han anser sig vara i behov av. Enligt min mening bör domaren dock begränsa sig till att anteckna en och annan mening, som syns honom särskilt värd att lägga på minnet, såvida han ej besitter en alldeles ovanlig förmåga att tillgodogöra sig muntlig framställning samtidigt som han nedtecknar densamma. I muntlig process är det nämligen av utomordentlig betydelse, att domaren under pläderingen kan tränga in i parternas tankegångar.
    Man kan emellertid även låta en notarie föra memorialanteckningar över argumentationen. Han får försöka skilja mellan viktigt och oviktigt så gott han kan och i övrigt nedteckna så mycket han hinner. För att underlätta hans arbete går det dock icke för sig att lägga några band på parternas sätt att framföra sin argumentation eller att kontrollera anteckningarnas riktighet genom föredragning av desamma. Även under sådana omständigheter kan emellertid en förstklassig sekreterare med god juridisk skolning åstadkomma en nedteckning av argumentationen, som kan läggas till grund för dess intagande i sakframställningen. Som exempel kan nämnas arbetsdomstolens domar, vilka som bekant utförligt redogöra för parternas argumentation. Jag har emellertid svårt att tänka mig att i allmänhet våra tingsnotarier skulle vara i stånd

246 PER OLOF EKELÖF.till att föra sådana memorial, att de allmänna domstolarnas domar kunde skrivas på motsvarande sätt. Under alla omständigheter skulle detta ta domstolstjänstemännens tid och krafter i anspråk på ett sätt, som man säkert ej räknat med under förarbetena på processreformen. Man må i detta sammanhang dessutom uppmärksamma att medan förberedelsen vid arbetsdomstolen är skriftlig, den enligt nya RB åtminstone i regel skall bli muntlig. Detta ställer givetvis än större krav på memorialanteckningarnas fullständighet och riktighet.
    Man kan dessutom fråga sig om det är mödan lönt att i sakframställningen ge en sammanfattning av argumentationen. Naturligtvis underlättar det ett begripande av domsmotiveringen. Men parterna eller åtminstone deras rättegångsombud äro ju icke okunniga om vilken argumentation, som förts i processen. Åtminstone då denna föregåtts av förhandlingar mellan parterna, torde dessa i själva verket vara ganska inne i varandras tankegångar. Annorlunda förhåller det sig däremot med den som ej deltagit i rättegången. Kännedom om argumentationen måste åtminstone i hög grad underlätta för denne att begripa domskälen, något som förtjänar att uppmärksammas, om domen skall användas som prejudikat. Så är ju fallet med Arbetsdomstolens domar, liksom med HD:s och i viss utsträckning även med hovrätternas. Med hänsyn härtill skulle jag vilja ifrågasätta om ej rättsfallsreferaten i NJA och SvJT borde utrustas med mer utförliga sakframställningar än som ingå i de domar som återges på detta sätt. I utlandet bruka rättsfallsreferaten i allmänhet innehålla rätt utförliga redogörelser för tvistens uppkomst och parternas argumentation, ehuru DALLOZ' och SIREYS bekanta franska rättsfallssamlingar utgöra undantag härifrån. Enligt min erfarenhet försvårar detta i hög grad dessas användning som källor för fransk rättspraxis.
    Av det föregående framgår att jag på det hela taget ställer mig avvisande till tanken på att i sakframställningen inta en redogörelse för argumentationen. Anledningen härtill är emellertid väsentligen endast att det då blir så tidskrävande att författa sakframställningen. Mot att vissa avsnitt av argumentationen medtas, har jag sålunda ingenting att invända. Särskilt gäller detta vad parterna samstämmigt anfört angående tvistens uppkomst. Ofta ställer det sig naturligt att inleda sakframställningen med en mera fyllig redogörelse härför. Särskilt är detta förhållandet, då det här

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 247vid är fråga om ett ostridigt rättsfaktum av dominerande betydelse i målet såsom t. ex. en skadegörelse eller ett avtal. Har man emellertid ont om tid bör man komma ihåg att det under alla omständigheter är viktigare att domskälen bli utförligt redovisade än att domen är utrustad med en omfattande sakframställning. Och att i större utsträckning från motiveringen hänvisa till sakframställningen är ej att rekommendera, enär vissa domskäl på detta sätt ryckas ut ur sitt sammanhang. Särskilt skulle jag vilja varna för att skriva sakframställningen som ett spörsmålsschema, varav det framgår till vilka mera invecklade bevis- och rättsfrågor domstolen haft att ta ställning i målet. En dylik sakframställning utgör visserligen den bästa tänkbara inledning till själva motiveringen, men det måste också vara mycket besvärligt och tidsödande att skriva densamma.
    Vad angår formen för sakframställningen kunna yrkanden, grunder och dispositiva processhandlingar lämpligen ordnas schematiskt under standardrubriker så som OLIVECRONA föreslagit, såvida densamma ej innehåller ytterligare uppgifter.1 I annat fall ligger det närmast till hands att skriva en sammanhängande framställning. För överskådlighetens skull böra emellertid alternativa och kumulativa yrkanden och grunder alltid numreras. Självfallet bör man skriva korta meningar samt begagna ett ordinärt skriftspråk.

 

    Sedan vi i det föregående uppehållit oss vid sakframställningen, skola vi nu övergå till domsmotiveringen. Det är ett gammalt klagomål att densamma i regel skrivs alltför kortfattad och det har varit vanligt att man härvidlag gjort för det svenska domstolsväsendet mindre smickrande jämförelser med förhållandena utomlands. Som exempel kan anföras att Sjögren i sin tidigare berörda uppsats gör gällande att »den svenska domsmotiveringen är mindre tillfredsställande därutinnan, att domskälen äro angivna i sådan knapphet, att man ofta måste fråga sig, varpå de i undersatserna nedlagda omdömena i sin ordning bero», liksom han framhåller att »de av svenska domstolarna angivna domskälen äro i stort sett mera knapphändiga än annorstädes brukas.»2 Såvitt

 

1 Se SvJT 1945 s. 716.

2 a. a. s. 75 och 31.

248 PER OLOF EKELÖF.jag kunnat finna äro dessa påståenden icke mindre riktiga i dag än för trettio år sedan. I motiven till nya RB framhålles också att» såsom processkommissionen framhållit kan för närvarande ofta icke utan fog anmärkas, att domstolarnas motivering för sina domar är alltför knapphändig och ej sällan otydlig».
    I lagtextens ordalydelse har denna uppfattning emellertid icke kommit till uttryck. Det heter endast att i domen skall anges» domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat». Med domskäl menas visserligen icke enbart de omedelbart relevanta fakta, varå domslutet grundar sig, utan premisserna för detta överhuvudtaget.1 Men det enda domskäl som närmare anges är »vad i målet är bevisat» d. v. s. själva domsgrunden. I vad mån tillämpliga lagrum, rättsliga överväganden samt de bevis, varpå domaren grundar sin uppfattning om domsgrundens existens, böra redovisas i domen, är sålunda frågor som överlämnas åt domstolens fria skön. Tydligen har man velat genom en kortfattad formel reglera domsmotiveringens innehåll såväl med avseende på enkla som komplicerade mål. Då lagstiftaren emellertid i mål av det senare slaget velat frammana utförligare motiveringar än dem som skrivs för närvarande, kunde man med skäl ha väntat sig att stadgandet härom ej utformats fullt så lakoniskt som skett. Som förhållandena nu gestalta sig ha vi ingen annan råd än att med utgångspunkt enbart från domsmotiveringens ändamål försöka bedöma hur utförlig densamma bör göras.
    Det har sagts att domskälen skrivas i första hand för domaren själv. Genom att utföra sin tankegång i skrift, kan denne bäst kontrollera dess riktighet. Det är nog riktigt. Men behovet av att just på detta sätt kontrollera sitt tänkande är nog ganska olika hos olika människor. Och under alla omständigheter borde det väl vara tillräckligt om domaren med några blyertsanteckningar skisserade sin tankegång. Vid diskussion av hithörande problem får man aldrig glömma att det är både tidskrävande och mödosamt att så utföra domskälen att dessa kunna redovisas i domen.
    Det finns emellertid tvenne andra motiv för utförliga domskäl, vilka ofta bruka anföras och som enligt min mening båda äro tungt vägande. Utförliga domskäl underlätta dels domens överklagande samt överprövningen i högre

 

1 Domskäl och domsmotivering äro sålunda synonyma uttryck. För de omedelbart relevanta fakta, varpå domslutet grundar sig, kommer jag i det följande att använda beteckningen domsgrund.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 249instans dels ock densammas begagnande i framtiden som prejudikat. I det senare fallet gäller detta emellertid endast rättsfrågan, medan i det förra även bevisfrågan är av betydelse. Vidare må erinras därom att samtidigt som HD:s domar ej kunna överklagas, det främst äro dessa som ha betydelse som prejudikat. Med hänsyn härtill kommer jag till en början att behandla frågan om hur fullständigt bevisfrågan bör redovisas bland domskälen för att sedan övergå till rättsfrågan. Först skulle jag emellertid vilja understryka att det följande har avseende endast på komplicerade frågor. Intet av de ovan berörda syftemålen motivera, att domaren ingående uppehåller sig med avseende på en bevisprövnings- eller lagtolkningsfråga, om vars rätta lösning det icke kan råda något tvivel. Domaren bör alltså fatta sig kort ej blott i enkla mål utan även i enkla frågor i mål, vilka i övrigt äro komplicerade. Jag skulle tro att det framför allt är detta som avses då det i motiven påpekas att »hur utförlig motiveringen bör göras är beroende av omständigheterna».
    Med avseende på domarens redovisning för sin ståndpunkt i bevisfrågan, kan det ej förnekas att lagens knapphändighet lätt kan föranleda missförstånd. Att domen skall innehålla »uppgift på vad som är i målet bevisat» är allt som sägs om domskälens utförlighet. Den tanken ligger då nära till hands att det enbart är detta som avses i motiven, då det heter att »det är av stor betydelse att bevisfrågorna komma till klart uttryck i domen», samt att det sålunda skulle vara obehövligt att denna ger besked om varför sakförhållandet ifråga anses vara bevisat. Så har det berörda lagstadgandet också redan blivit tolkat. OLIVECRONA anknyter nämligen till detsamma följande reflexioner: »Stadgandet kräver icke att domstolen utvecklar varför den håller ett visst faktum för styrkt. I allmänhet torde det vara onödigt att gå in på några resonemang och förklaringar därom. Det räcker vanligen med ett uttalande som ger vid handen, att faktum ifråga anses styrkt. I särskilda fall kan det dock vara lämpligt att närmare förklara anledningen till domstolens uppfattning i sakfrågan.»1
    Det vore enligt min uppfattning beklagligt om stadgandet skulle komma att tillämpas i denna anda. Man får ju av det citerade uttalandet det intrycket att de bevisfakta, varpå domaren grundar

 

1 KARL OLIVECRONA, Domen i tvistemål s. 128.

250 PER OLOF EKELÖF.sin ståndpunkt i bevisfrågan, endast i undantagsfall behöva redovisas i domen. Enligt min åsikt bör detta tvärtom vara regel, då det ej är uppenbart, att den ena partens uppgifter äro oriktiga. Det är ju vanligt förekommande att flera bevis för och mot ett rättsfaktums existens ingå i processmaterialet. Om domstolen i ett sådant fall endast fastslår vad som blivit bevisat utan att redovisa sin uppfattning om de olika bevisens bevisvärde, så får man ju ingen upplysning om hur domstolen resonerat i bevisfrågan utan endast om den slutsats vartill resonemanget lett.
    Någon kanske vill invända att det är en illusion att tro att antalet överklaganden skulle minskas, om motiveringen gjordes utförlig med avseende på bevisfrågan. Det är ju möjligt; jag kan åtminstone ej bevisa motsatsen. Men vad jag vill göra gällande är att en utförlig redovisning för hur domaren bedömt bevisfrågan bidrar till att det blir i komplicerade mål och ej i enkla sådana, som den tappande överklagar. Denne får ju därigenom större möjlighet att bedöma chansen för ändring. Detta är enligt min mening en stor fördel. Rättsmedelsinstansen är till för att tryggarättssäkerheten genom att frågor, om vars rätta lösning det med skäl kan råda delade meningar, kunna göras till föremål för upprepad bedömning.
    För att domen skall fylla detta syftemål måste domstolen redovisa de bevisfakta, varpå han bygger sin uppfattning i bevisfrågan. Härigenom underlättas emellertid även målets bedömande i rättsmedelsinstansen. Den överklagande parten har en i detalj redovisad ståndpunkt som han kan polemisera mot. Sker detta, torde den högre rätten i regel kunna begränsa sig till en överprövning av målet i egentlig mening d. v. s. till en granskning av huruvida underrättens eller den klagandes åsikt har mest skäl för sig. Visserligen får domstolen aldrig lämna den möjligheten helt åsido att en tredje uppfattning kan vara den riktiga. Men rättsmedelsinstansen kan väl fylla sin uppgift utan att denna eventualitet ägnas någon större uppmärksamhet.
    I detta sammanhang förtjäna även nya RB 50: 23 och 55:14 att uppmärksammas. Anser hovrätten att underrätten överskattat ett vittnes tillförlitlighet får den i regel ej göra ändring på denna grund i underrättens dom utan att vittnet hörts ånyo. OLIVECRONA menar att detta endast motiverar att »underrätternas domskäl tydligt

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 251ange vad som blivit bevisat».1 I motiven framhålles däremot att det för tillämpningen av de ifrågavarande stadgandena »är av vikt att i domen klarlägges, på vilka grunder rätten stöder sin övertygelse om vad i målet är bevisat». Enligt min åsikt har sistnämnda uppfattning mest fog för sig. I ett mera omfattande bevismaterial kan det vara svårt för hovrätten att bedöma vilka bevis, som ha betydelse för viss bevisfråga. Och att låta underrätten in casu avgöra om så är förhållandet kan ej vara lämpligt. Den som deltagit i underrättens handläggning underskattar lätt svårigheten för hovrätten att med ledning enbart av redogörelsen för bevisningen i protokollet samt slutresultatet av underrättens bevisprövning avgöra hur domstolen resonerat i bevisfrågan.
    Hur utförligt bör då domstolen redovisa den bevisning, varpå den bygger sin uppfattning? Att ge en sammanfattning av innehållet i vittnesberättelserna eller av det som domstolen iakttagit vid syn på stället bör enligt min mening ej komma ifråga. Skälet här för är detsamma som tidigare anförts med avseende på frågan om bevismaterialet skall redovisas i sakframställningen. Att det på sina håll utomlands förhåller sig annorlunda, beror sannolikt på att bevismaterialet protokolleras antingen ej alls eller ock i mindre utsträckning än man här har tänkt sig.
    Däremot bör det av motiveringen framgå vilka momenter i bevismaterialet som av domaren sammanställts och som tillsammans ansetts utgöra tillräckligt bevis för visst relevant sakförhållande. Domaren skall m. a. o. redovisa sin bearbetning av bevismaterialet. I allmänhet torde det härvid räcka med att domaren hänvisar till vissa bevisfakta, som framgå av protokollet. Antag att käranden i ett mål angående ersättning för skada vållad genom biltrafik påstått att svaranden körde på högra sidan av vägen, vilket svaranden förnekat. Det kan då vara tillräckligt att som grund för domstolens uppfattning åberopa »A:s vittnesmål jämte bilens läge efter kollisionen». Stundom är det emellertid nödvändigt att domstolen anger vilket uttalande i ett vittnesmål, som den stöder sig på, eller att domstolen framhåller skälen för att ett bevis har just det bevisvärde som domstolen antagit. Antag att A åberopades av käranden samt att svaranden menat vittnesmålet sakna bevisvärde, enär A stod allt för långt bort från kollisionsplatsen samt hade sin uppmärksamhet riktad åt annat

 

1 a. a. s. 128.

252 PER OLOF EKELÖF.håll. Anser domstolen att sistnämnda uppgift är oriktig samt att avståndet till kollisionsplatsen — som understigit 100 meter — ej utgjorde något hinder för en person med A:s synförmåga att iakttaga bilarnas läge i kollisionsögonblicket, så bör detta framhållas i motiveringen. Ja, det kan rent av ifrågakomma att domstolen anför skälet för sin uppfattning att A hade sin uppmärksamhet riktad mot kollisionsplatsen.
    I svensk praxis ha domstolarna mera sällan redovisat sin ståndpunkt i bevisfrågan på detta sätt. Vanligen ha de åtnöjt sig med att konstatera, vilka rättsfakta som blivit bevisade och i övrigt åtnöjt sig med att hänvisa till »utredningen i målet» eller till »vad i målet förekommit». Emellertid torde det icke vara möjligt att helt bannlysa dylika uttryck ur domsmotiveringarna. Vid fri bevisprövning måste det kunna inträffa att domstolen finner tillräckligt bevis föreligga på grund av s. a. s. själva »atmosfären» i målet utan att det är möjligt att hänvisa till några särskilda omständigheter. Det kan härvid vara fråga om olika detaljer i parternas uppträdande inför rätta. Vidare ligger det kanske till på det sättet att bevismaterialet enligt ett flertal allmänna erfarenhetssatser tala för ena partens påstående. Att visst rättsfaktum föreligger i de övervägande antal fall då visst bevisfaktum föreligger kan vara ett förhållande med mycket ringa bevisvärde, medan ett flertal dylika sammanstötande omständigheter måhända förtjäna beaktande, då de alla kunna åberopas som stöd för existensen av ett och samma sakförhållande. Är bevisningen av denna art, har man ingen annan möjlighet än att hänvisa till »omständigheterna i målet». Stundom kan man emellertid i ett sådant bevismaterial särskilja något bevisfaktum av större betydelse än de övriga. Då kan det vara lämpligt att hänvisa till »A:s vittnesmål och övriga omständigheter i målet». Tillägget visar att även andra bevisfakta än vittnesmålet ha avsevärd betydelse som stöd för domstolens uppfattning. Endast därför att domstolen utöver vittnesutsagan beaktat även »atmosfären» i målet behöver man däremot icke göra något sådant tillägg. Detta är nämligen alltid fallet vid fri bevisprövning. Under alla omständigheter bör det emellertid av motiveringen framgå vad som är ostridigt och vad som är bevisat. Särskilt för domstolen i rättsmedelsinstansen är det av stort värde att man på grundval enbart av domen kan fastställa vad som är tvistigt i sakfrågan.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 253    Emellertid är det icke alltid tillräckligt att domstolen anger de bevis, varpå den grundar sin uppfattning. Stundom kan det vara lämpligt att domstolen även anger skälen för att den underkänt den tappandes bevisning. Antag att käranden i ett skadeståndsmål genom vittnesutsagor och sakkunnigutlåtande sökt visa att svaranden vållat olyckshändelsen genom vårdslöst handhavande av en explosionsmotor. Finner domstolen denna bevisning otillräcklig, bör den såvitt möjligt ange skälen härför. Det underlättar såväl den tappandes bedömande av chansen att få ändring i högre instans som den högre domstolens överprövning av målet.
    Skall man då även ange skälen för att man ansett ett vittnesmål otillförlitligt? Ja, om grunden härför är t. ex. vittnets nedsatta syn eller hans bristande sakkunskap, så föreligger väl intet hinder att i motiveringen åberopa dessa omständigheter. Mera tveksamt är det däremot om skälet utgör vittnets bristande trovärdighet. Antag att domaren är övertygad om att vittnet ljuger, ehuru tillräckligt bevis för mened icke föreligger. Det kan väl under sådana omständigheter icke ifrågakomma att i motiveringen ange skälet för att domstolen ej tillerkänner vittnesmålet något bevisvärde.

 

    Sedan vi i det föregående sysselsatt oss med bevisfrågan skola vi nu övergå till rättsfrågan. Härvid kommer jag emellertid av utrymmesskäl på det hela taget endast att beröra domskälens betydelse för domens utnyttjande som prejudikat. Även vid överklagande är det visserligen av vikt att domstolens uppfattning i en tvistig rättsfråga kommit till uttryck i domen. Men de synpunkter som härvid göra sig gällande finnas på det hela taget redovisade endera i den föregående framställningen av bevisfrågan eller ock i den följande behandlingen av prejudikaten. I förbigående skulle jag emellertid vilja påpeka lämpligheten av att domstolen i motiveringen hänvisar till lagmotiv, prejudikat, kommentarer och systematiska arbeten, såvida där förekommande tankegångar överensstämma med domstolens egna. Det är mycket sällsynt att en svensk domstol förfar på detta sätt, vilket däremot är vanligt förekommande utomlands.1 Metoden har den fördelen att motiveringen kan göras mera kortfattad samtidigt som domstolens tankegång redovisas på bästa tänkbara sätt. Skulle det emellertid av de uttalanden, vartill hänvisning sker, icke klart framgå, varför den

 

1 Se dock det i NJA 1942 s. 65 refererade rättsfallet.

254 PER OLOF EKELÖF.tappandes argumentation i rättsfrågan är oriktig, kan det vara skäl att påpeka anledningen härtill.
    Vad därefter prejudikaten angår, måste man som ett minimikrav på ett sådant uppställa att domstolen redovisar de omedelbart relevanta fakta, varpå den såsom domslut angivna rättsföljden grundas. Detta är väl numera regel i svensk rätt. Man må emellertid lägga märke till att domsgrunden bör anges så utförligt, att det framgår vilka däri ingående omständigheter, som varit bestämmande för domstolens uppfattning. Det i NJA 1942 s. 17 refererade rättsfallet erbjuder härpå ett belysande exempel. Frågan var i vad mån bilansvarighetslagen ägde tillämpning med avseende på trafik med en traktor. Hovrätten ansåg detta vara fallet, medan underrätten var av motsatt uppfattning. HD förklarade att den ifrågavarande lagen »icke äger avseende å skada genom användning av sådant arbetsredskap som svarandens ifrågavarande traktor». Vid användning av denna dom som prejudikat svävar man ju i ovisshet om vilka egenskaper hos traktor, som ansetts medföra att dess ägare ej stode ansvar för skadan.
    Även den mest ingående redovisning för de omedelbart relevanta omständigheter, varpå domslutet grundar sig, är emellertid icke tillräcklig. Man måste även få reda på varför dessa omständigheter ha de i domslutet angivna rättsföljderna. I äldre RB 24: 3 heter det härvidlag att domen skall innehålla uppgift på »den lag, därpå slutet grundas». Ej heller detta är emellertid tillräckligt i mål, där rättsfrågan är komplicerad. Att så är förhållandet innebär ju att det åtminstone kan ifrågasättas om domslutet blir riktigt, såvida fallet subsumeras under lagtextens ordalydelse. Domaren måste under sådana omständigheter i detalj redovisa hur han resonerat i rättsfrågan. SJÖGREN framhåller härom: »Extensiv och restriktiv lagtolkning böra särskilt motiveras. Än mera gäller- detta om analogi och slutledning e contrario».1 Är man ense om den teleologiska metodens överlägsenhet framför varje annat tillvägagångssätt vid rättstillämpningen, är det sålunda en ändamålsavvägning som domstolen bör redovisa. Och härvid föreligger ingen principiell skillnad mellan att »tolka» ett lagstadgande, att »utfylla» ett avtal och att lösa en rättsfråga enbart med utgångspunkt från de allmänna värderingar, vilka kommit till uttryck i lagstiftning och praxis.

 

1 a. a. s. 38.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 255    För domens begagnande som prejudikat har det stor betydelse att de ändamålssynpunkter som varit bestämmande vid rättstilllämpningen, kommit till klart uttryck i domen. Det är rent av ännu viktigare än att domaren vid tillämpning av ett lagstadgande har tillgång till dennas förarbeten. Tvenne situationer äro ju aldrig identiskt lika och därför måste man först fastställa om prejudikatet och det föreliggande fallet äro analoga eller icke. Detta sker enklast genom undersökning av huruvida samma ändamålssynpunkter göra sig gällande i de båda fallen.
    Var och en är väl på det klara med att ett förverkligande av detta önskemål förutsätter en radikal omläggning av den hittintills begagnade tekniken att skriva utslag. Det är väl också på denna punkt som de största svårigheterna komma att möta. För några år sedan hade jag tillfälle att delta i en diskussion, varvid denna fråga kom på tal. Icke utan en viss självironi yttrade härvid en domare »vi skriva mycket då vi äro säkra på vår sak, annars skriva vi så litet som möjligt». Härtill skulle jag vilja replikera att precis motsatsen är det förnuftiga.
    Man kan fråga sig varpå denna motvilja mot att fästa sina tankar på papperet kan bero. För de lägre domstolarna kan det väl spela en viss roll att man vill undvika att vid överklagandemotiveringen ändras av den högre instansen. Ju mindre man skriver, ju flera tankegångar täcka de begagnade uttryckssätten och ju större är då chansen, att den högre instansen anser sig kunna godta den lägres motivering. Enligt min mening är det emellertiden naturlig konsekvens av den tillämpade lagtolkningstekniken, att det i komplicerade fall ofta kommer att råda delade meningar om hur lagen bör tillämpas. Ja, jag skulle vilja göra gällande att det vore något fel i systemet, om härvid de olika instanserna i regel stannade för samma uppfattning.
    Vad därefter angår de högre domstolarna, kan rädslan »att skriva fast sig» spela en viss roll. Tankegången torde härvid vara följande. Skall det vara fråga om en rättstillämpning i egentlig mening, måste densamma äga tillämpning även i andra analoga fall. Och ju fullständigare domstolen redogör för sin tankegång, ju mer måste han komma in på rättsliga spörsmål av allmän räckvidd. Men processmaterialet är i allmänhet så begränsat, att det ej ger stoff för bedömandet av dylika frågor, vartill kommer att den tid domaren har till sitt förfogande är knappt tillmätt, något som för övrigt i än högre grad blir fallet efter processreformen. Ut-

256 PER OLOF EKELÖF.förliga domskäl medför under sådana omständigheter risk för att domstolen i ett kommande mål av likartad beskaffenhet finner att den förhastat sig i det föregående målet och nu måste inta en ståndpunkt som åtminstone delvis strider mot vad tidigare gjorts gällande. Det här förordade systemet skulle alltså resultera i vacklande praxis med därav följande vådor för tryggheten i samhället.
    Enligt min mening är själva slutsatsen i detta resonemang oriktig. Att HD ändrar sin praxis medför i regel ingen som helst ökning i den otrygghet som överhuvudtaget vållas av svårigheten att tolka lag och prejudikat. Inom vissa rättsområden måste domstolarna visserligen ta särskilda hänsyn i detta hänseende. Ändrad praxis med avseende på ett fastighetsrättsligt spörsmål kan sålunda väcka speciella betänkligheter, enär det praktiska rättslivet anpassat sig efter tidigare praxis och en ändring av denna måhända skulle medföra återgång av ett stort antal fastighetsöverlåtelser.1 Men till sådana förhållanden kan HD tvingas ta hänsyn, även om det överhuvudtaget ej finns några tidigare prejudikat ifrågan. Och i allmänhet torde ändrad praxis ej alls utlösa några motsvarande olägenheter. Under alla omständigheter ge prejudikaten bäst vägledning då de äro utförligt motiverade, även om man härvid måste räkna med risken att praxis kan komma att ändras. I själva verket förhåller det sig så att storleken av denna risk är oberoende av domskälens utförlighet. Skillnaden är väl endast den att så som domsluten motiveras för närvarande det ofta är mycket svårt att fastställa om en ändring skett eller icke. Åtminstone vore det högst uppseendeväckande om de fåtaliga plenimålen utgjorde samtliga de fall, i vilka HD ändrat praxis.
    Man skulle emellertid kunna invända att även om det vore önskvärt att domstolarna utförligt redovisade sin ståndpunkt i rättsfrågan, något sådant dock skulle innebära en alltför stor arbetsbelastning särskilt av den högsta instansen. Vad angår HD:s domar får man emellertid uppmärksamma att domskälens utförlighet nästan uteslutande motiveras av domens betydelse som prejudikat. Skulle domstolen skriva särskilt omfattande motiveringar i de fall, då man kan anta att domen har stor prejudikatvärde, kan den inspara den härför behövliga tiden genom att ägna domskälen i andra mål mindre omsorg. Och skulle det föreligga ett tidigare

 

1 Se t. ex. HD:s motivering i NJA 1938 s. 6 samt RODHE, Fastighetsbildningens. 224; a. m. HOLMBÄCK i SvJT 1939 s. 66 f.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 257prejudikat i frågan, kan man som Arbetsdomstolen brukar göra, helt enkelt hänvisa till detta.1
    Vidare förtjänar det i detta sammanhang understrykas att en domstol aldrig är skyldig att uttala sig om mera än som är erforderligt som motivering av domslutet. Detta innebär icke blott att domstolen kan underlåta att uttala sig t. ex. om huruvida den av käranden yrkade rättsföljden är anknuten till den av honom åberopade grunden, då käromålet under alla omständigheter måste ogillas, enär någon ogiltighetsgrund föreligger. Domstolen kan även åtnöja sig med att redovisade ändamålsskäl som motivera att fall av ifrågavarande slag hänföras under en allmän princip utan att ta ställning till området för dennas tillämpning överhuvudtaget. Antag att det är tvivelaktigt i vilken utsträckning strikt ansvar enligt gällande rätt föreligger vid s. k. farlig verksamhet. Om domstolen är på det klara med att en verksamhet av sådant slag som den förevarande under alla omständigheter bör föranleda strikt ansvar, är det tillräckligt att skälen härför anges i domen. Sedan får det bli doktrinens sak att försöka med utgångspunkt från praxis fastställa området för den strikta ansvarigheten överhuvudtaget.
    Förfar man på detta sätt kan det emellertid ibland vara lämpligt att domstolen även uttalar sig om vad som icke kommit under bedömande i målet. Härigenom erhålles nämligen garanti för att man ej vid domens utnyttjande som prejudikat läser ut mera av dess motivering än domstolen faktiskt har tänkt. Inom doktrinen har man ej alltid uppmärksammat faran härav. Omett knapphändigt domskäl kan tolkas på flera olika sätt och ett innebär att domstolen uttalat sig även om ett generellt rättsproblem, är det frestande för rättsvetenskapsmannen att anse just denna tolkning vara den rätta, såvida han därigenom kan finna stöd i praxis för riktigheten av sin egen uppfattning. För undvikande av missförstånd vill jag emellertid framhålla att jag ej menar det vara otillåtet att på rättsfallsmaterialet tillämpa en metod motsvarande den objektiva lagtolkningen. Men om domstolen haft att bedöma viss rättsföljd av t. ex. ett kontrakt, enligt vilket rätt till bostad utgör vederlaget för vissa arbetsprestationer, och begränsat sin undersökning just till denna fråga, är det oriktigt att anföra enbart den i detta mål avkunnade domen som

 

1 Se t. ex. AD 1939 s. 422 och 1944 s. 44.

17—477004. Svensk Juristtidning 1947.

258 PER OLOF EKELÖF.stöd för att kontrakt av ifrågavarande slag i praxis bedömas som arbetsavtal och icke som hyresavtal, även om det skulle förhålla sig så att domslutet stode i överensstämmelse med förstnämnda uppfattning. Vilka rättsföljder avtalet i övrigt har, är en fråga som kan besvaras endast efter en mera djupgående undersökning, även om en omständighet av betydelse härvid är det ovannämnda prejudikatet.
    Emellertid skall det icke förnekas att utförliga domskäl medför flera svårlösta problem, vartill svensk rätt hitintills ej behövt ta ställning. Av utrymmesskäl skall jag emellertid här behandla endast en sådan fråga, vilken sammanhänger med domstolarnas kollegiala organisation. Ju utförligare motivering man skriver, ju svårare måste det bli att åvägabringa enighet om någon sådan bland de domare som ha samma mening ifråga om slutet. En ledamot är ense med de övriga om vad som blivit bevisat, men han anser kanske i olikhet med dem att visst bevis härvidlag saknar varje bevisvärde. Eller enighet råder i rättsfrågan, men en ledamot menar att man borde undvika göra så generella uttalanden om gällande rätts beskaffenhet. En lösning av detta problem är att varje ledamot, som hyser avvikande mening i ett eller annat sådant avseende, anmäler denna sin åsikt till protokollet. Gällande omröstningsregler gör det ju alltid möjligt att bedöma vilken uppfattning som bör tillerkännas karaktär av domskäl. Denna metod har åtskilliga fördelar men den har dock det emot sig att det blir en massa tidsödande skriverier. Allmänheten och parterna kunna dessutom bli förbryllade av den djungel av olika meningar som protokollet kan komma att uppvisa.
    Det nu behandlade problemet har naturligtvis aktualitet även för närvarande, ehuru detsamma i rådande praxis endast hänför sig till svårigheten att vinna enighet om hur domsgrunden bör formuleras. En utväg som därvid begagnas är att skriva en s. k. »hatt». Domgrunden formuleras så vagt att den täcker allas mening. Något liknande kunde man tänka sig även vid tillämpning av det här förordade systemet. Vid oenighet i bevisfrågan skulle man åtnöja sig med att hänvisa till »omständigheterna i målet» och kunde man ej enas i rättsfrågan finge det räcka med att domsgrunden angavs i domen. För att domen trots denna knapphändighet skulle kunna utnyttjas som prejudikat, kunde

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 259man dessutom i sistnämnda fall låta en ledamot närmare utveckla sin tankegång i protokollet. Någon gång förekommer det ju även för närvarande att ett justitieråd gör ett sådant »tillägg till närmare utveckling av sin uppfattning».
    Emot denna lösning talar emellertid besväret att formulera »hatten» i de fall då oenigheten även hänför sig till frågan om hur domsgrunden skall formuleras. Och det är ganska meningslöst att nedlägga möda härpå, ty var och en som vill sätta sig in i hur domstolen tänkt, studerar naturligtvis det särskilda yttrandet i stället för att analysera ordalydelsen i den såsom domskäl upptagna »hatten».
    Denna olägenhet kan endast elimineras genom att det votum, vilket enligt den ovan berörda metoden upptas som ett särskilt yttrande i protokollet, istället intas i domen såsom domskäl. Ett sådant tillvägagångssätt förutsätter, att man gjort avkall på kravet att samtliga de domare, vilka kommit i majoritet, äro eniga om domsmotiveringen i alla dess detaljer. Så är emellertid förhållandet t. ex. i den norska Høiesterett, där det är vanligt förekommande att en eller flera ledamöter låta anteckna till protokollet att de äro »enige med førstvoterende i det vesentlige och i resultatet». Jag skulle vilja ifrågasätta om ej en sådan lösning vore den lämpligaste. I denna tidskrift har emellertid under rubriken »Från dagens diskussion» invänts mot detta system att med detsamma »domstolarna icke tvingas på samma sätt som hos oss att i korthet framhålla de för domslutet avgörande omständigheterna» samt att »någon press ej utövas på ledamöterna att ena sig om någon gemensam motivering».1 Innebär ej detta en överdriven uppskattning av att domslutet utrustats med en »hatt»? Det viktiga är dessutom att motiveringen innehåller något mer än själva domsgrunden. Denna bör självfallet alltid finnas angiven i domen liksom motiveringen även enligt det här förordade tillvägagångssättet bör innehålla en samlad redogörelse för domskälen överhuvudtaget, så som den ledamot ser dem, vilken författat densamma. Att domsgrunden i norska prejudikat måhända ej alltid är fixerad med tillbörlig skärpa kan såvitt jag begriper ej bero på möjligheten att instämma i det väsentliga och slutet. Måhända är förklaringen härtill bestämmelsen i tvistemaalsloven § 149 st. 2 att »i muntlige høiesterettssaker stemmegivningen trer isteden for domsgrunner».

 

1 SvJT 1946 s. 367.

260 PER OLOF EKELÖF.    Med avseende på den senast berörda metoden må emellertid uppmärksammas att densamma ej stämmer med svensk rättstradition och därför knappast kan praktiseras utan stöd i lag.1 Att densamma skulle strida mot »domarens individuella ansvar för sitt votum» har jag däremot svårt att förstå. Anses det ur denna synpunkt acceptabelt att motivera domen med en »hatt», så borde väl detsamma med desto större skäl gälla vid instämmande i det väsentliga av en utförlig motivering.
    I det föreliggande ha ej dissenser ifråga om motiveringen blivit berörda. I praxis skilja sig dessa formellt från de tidigare berörda »tilläggen» genom att den särskilda ledamoten sägs »yttra» eller »anföra» sin avvikande mening, varvid hans namn ej finns upptaget bland deras, vilkas uppfattning blivit bestämmande för den i domen intagna motiveringen. Dissens begagnas då den ifrågavarande ledamotens uppfattning avviker i högre grad från majoritetens och som kunskapskälla för vad denna menat är dissensen utan större värde. Den särskilda ledamoten brukar nämligen ej redovisa skälen för att han ej delar majoritetens uppfattning. Och ibland ligger det dessutom till så, att han saknar anledning att överhuvudtaget ta ställning härtill.
    Den principiella skillnaden mellan dissens och »tillägg» är således klar, ehuru det för närvarande ej är så viktigt att densamma upprätthålls i praktiken.2 Detta blir däremot fallet om man tillämpar det ovan berörda systemet. Emellertid kunna mellan fall förekomma, i vilka det är tveksamt om ett votum bör skrivas som dissens eller »tillägg». Ett sådant votum behandlas lämpligast som dissens. Skall man ur prejudikatsynpunkt kunna utnyttja det i protokollet upptagna särskilda yttrandet, måste man nämligen kunna lita på att alla ledamöter instämt i de ur rättstillämpningssynpunkt väsentliga delarna av detsamma. Och motsvarande gäller självfallet om den ifrågavarande motiveringen i överensstämmelse med det här förordade systemet upptagits såsom domskäl i domen.
    Under alla omständigheter torde emellertid utförliga domskäl överhuvudtaget förutsätta att de olika ledamöterna äro benägna att bortse från skiljaktigheter dem emellan med avseende på den

 

1 Jfr nya RB 16: 1 st. 4.

2 Röstsammanräkningen sker ju enligt gällande rätt ej efter likhet med avseende på grunden utan efter likhet med avseende på slutet.

SAKFRAMSTÄLLNING OCH DOMSKÄL ENLIGT NYA RB. 261systematiska uppställningen av de olika skälen samt dessas närmare utformning och språkliga formulering. Ty annars kommer reformen att skapa alltför mycket besvär och tidsspillan. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka, att knapphändigt utformade domskäl icke genom tankens stringens och formens klarhet bli likvärdiga med mer utförliga sådana. Svenska prejudikat fylla otvivelaktigt i nämnda hänseenden högt ställda anspråk, men enligt min erfarenhet äro de trots detta i regel svårare att begripa än sina utländska motsvarigheter. Detta sammanhänger naturligtvis med att ofta vitt skilda skäl kunna tänkas som premisser för en och samma slutsats.
    Som en avslutning skulle jag vilja säga några ord om anledningen till att de svenska — liksom förövrigt även de finska — domsmotiveringarna äro mer knapphändiga än som åtminstone numera är vanligt utomlands. Utan att närmare undersökt frågan vågar jag göra det antagandet att vi i Sverige i viss utsträckning vidmakthållit ett äldre system, som i andra kulturländer befunnits olämpligt och därför övergivits. På 1600- och 1700-talen synas domskälen allmänt ha varit kortfattade, i den mån sådana överhuvudtaget förekommo. Nakna domslut eller ytterligt kortfattade motiveringar voro särskilt vanliga i högsta instans. Tydligen sökte man på detta sätt freda domen mot en kritik som kunde skada dess auktoritet. Och i överensstämmelse med tidens autoritära syn på förhållandet mellan överhet och undersåtar menade man bästa garantien härför vara att domen var ett dekret som ej inbjöd till någon diskussion. Det är också typiskt att det under den stora revolutionen i Frankrike lagstadgades om att ofullständigt motiverade domar voro ogiltiga. De franska parlamenten hade avkunnat nakna eller med knapphändiga motiveringar försedda domslut och detta motsvarade ej den syn på statsmaktens förhållande till medborgarna, som vuxit fram under upplysningstiden.
    Utomlands förekommer det att domen innehåller polemik mot ena partens argumentation, mot tidigare dom i lägre instans, ja rentav mot prejudikat i likartade mål. Det händer också att domaren diskuterar olika tänkbara lösningar samt framhåller det tvivelaktiga i den ståndpunkt som han själv stannat för. Jag tror dylika diskuterande motiveringar äro att föredra framför sådana mer dekreterande som vi äro vana vid i Sverige. OLIVE-

262 PER OLOF EKELÖF.CRONA framhåller att »motiveringen skall tjäna till att ge lagskipningen en fast förankring i folkets medvetande».1 I ett demokratiskt samhälle tror jag detta bäst sker genom att domen övertygar genom sitt innehåll. Och även om man ej alltid lyckas härutinnan, inger det större förtroende för rättsskipningen att domstolen klargör hur den har tänkt än att domen ges formen av ett dekret även om detta är klätt i den mest utsökta språkliga dräkt. Måhända skall man så småningom genom ett sådant tillvägagångssätt också kunna vinna större förståelse bland allmänheten för rättstillämpningen som juridisk teknik. Även högtbildade lekmän bruka anse densamma bestå endera i bokstavstolkning eller billighetsprövning. Tertium non datur.
    Till slut skulle jag vilja bekänna att det varit först efter en längre tids tvekan som jag gripit till pennan i denna fråga, där det erforderliga materialet kan vinnas endast genom praktisk erfarenhet. Vad som kommit mig alt övervinna min tveksamhet är emellertid frågans utomordentliga vikt samt önskvärdheten att en ändring inträder samtidigt med processreformen, då man skall bryta så många andra traditioner med århundradens hävd inom vårt rättegångsväsen. Jag vill också erinra därom att enligt den PM, som ligger till grund för 1944 års cirkulär, nya RB 17: 7 redan för närvarande borde vinna tillämpning med undantag för att underrätternas domar fortfarande skola skrivas utan rubrik. I den mån våra domares strängt upptagna tid det tillåter, vore det önskvärt att denna uppmaning kunde vinna efterföljd ju förr dess hellre. Och allra bäst vore om den intresserade sedan ville redovisa sina erfarenheter härav i SvJT. Vid all nyskapelse har den allmänna debatten en viktig uppgift att fylla.

 

1 a. a. s. 127