Från dagens diskussion. Tryckfrihetsjuryn. I ett föredrag inför publicistklubben den 28 jan. 1947 lämnade GHT:s chefredaktör dr Knut Petersson, som är en av 1944 års tryckfrihetssakkunniga, några glimtar från den pågående utredningen. (Publicistklubbens årsbok 1947 s. 62.)
    Enligt de sakkunnigas förslag till nya rättegångsregler i tryckfrihetsprocessen skall tryckfrihetsmål anhängiggöras vid rådhusrätterna i residensstäderna. Så framt ej parterna förklarar sig vilja hänskjuta målet till rättens avgörande skall en jury med nio medlemmar tillsättas föratt pröva om den åtalade skriften är brottslig. Frikännande dom skall meddelas såvida icke minst sex av medlemmarna är ense om att skriften skall anses brottslig. Jurymännen skall utses genom val för tre kalenderår. Antalet är fastställt till 24 för varje rådhusrätt som är behörig att döma i tryckfrihetsmål. De fördelas på två grupper med sexton jurymän i ena och åtta i den andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skall vara eller hava varit nämndemän. Valrätten tillkommer landstingen samt stadsfullmäktige i de städer som inte deltar i landsting. I de fall att jurymännen skall väljas av mer än en valmyndighet fördelas antalet inom vardera gruppen med ledning av folkmängden. Vid valet bör tillses att skilda samhällsgrupper blir företrädda. Juryn bildas på det sättet att vardera parten från jurylistan utesluter tre jurymän ur första och en ur andra gruppen, varefter rätten genom lottning uttar så många till suppleanter, att sex kvarstår i första och tre i andra gruppen. Juryn överlägger under en av den själv utsedd ordförande. Vid överläggningen skall, om det påkallas av någon bland jurymännen, rättens ordförande komma tillstädes för att meddela upplysningar om vad lag stadgar. Han skall dock avträda sedan upplysningarna meddelats och i varje fall innan brottslighetsfrågan upptages till omröstning. Uppkommer under juryns överläggning fråga, varöver någon av jurymännen finner parterna böra höras, skall juryn hos rätten påkalla huvudförhandlingens återupptagande. Dr Petersson fortsatte:

 

    I jämförelse med nuvarande ordning har detta system en mera demokratisk prägel. Rättens inflytande på juryns sammansättning är eliminerat. Tanken att låta en av rätten utsedd person fungera som juryns ordförande i syfte att därmed säkerställa att den tillföres rättslig erfarenhet och insikt har icke varit främmande för de sakkunniga. Den fick ju också ett slags rekommendation i departementschefens direktiv. Att en sådan bestämmelse icke kommit med i förslaget har sin förklaring i att man velat ge juryn en fullt självständig ställning. Det har befarats, att en av rätten utsedd ordförande i denna sin egenskap skulle taga ledningen vid överläggningen och i många fall genom sitt ställningstagande diktera juryns utslag.

    En annan fråga, som ingående dryftats, är den huruvida juryn borde ges tillfälle att medverka även vid straffmätningen. En sådan anordning har mött starka sympatier och erbjuder otvivelaktigt vissa fördelar, sade talaren.

 

    Det är en gammal erfarenhet, att juryn ofta friar av den anledningen att ett fällande utslag till äventyrs kan leda till högre straff än jurymedlemmarna anse skäligt. Gåves den inflytande även på straffmätningen, skulle dylika hämningar bortfalla. Mot denna fördel av ett friare ställningstagande i själva skuldfrågan har man att ställa den icke oväsentliga olägenheten som ligger däri, att man får en lekmannarepresentation, vilken på ett stadium av rättegången framträder som jury, på ett annat stadium som nämnd. Jurymedlemmarna förvandlas till meddomare. Man frågar sig om en sådan ordning i längden kan bli bestående. Finns det icke anledning befara, att inflytandet från den allmänna rättsskipningens sedvänjor kommer att ge sig så starkt tillkänna, att juryn genom ett slags tillbakabildning förlorar sin identitet och förvandlas till en nämnd, vars medlemmar framträda såsom bisittare i domstolen och utöva sina befogenheter under omedelbar ledning av den rättsbildade domaren? I så fall skulle man på en omväg ha kommit fram till jurysystemets avskaffande.

 

    I den efterföljande diskussionen interpellerades justitierådet Gärde varför den svenska nämnden duger i de svåraste brottmål men inte i tryckfrihetsmål.

 

    Enligt referatet i årsboken svarade herr Gärde att det vid processreformen gällde att i rådhusrätterna få in ett lekmannaelement, likt det som finns i häradsrätterna. Juryn kom på modet efter franska revolutionen och infördes i tryckfrihetsmålen som en prövosten. Det visade sig sedan att man inte ville ha den på andra områden. Men i tryckfrihetsmålen har man vant sig vid den som ett gott lekmannaorgan med folklig förankring. Jag hyser stor respekt för traditioner som anses ha stort värde i de kretsar för vilka lagen är avsedd. Hade nu jurytraditionen inte funnits, skulle jag ha förordat nämnden. Men jag tror att målet kan nås om man behåller juryn och ändrar den något. Jag har varit ganska böjd att låta juryn delta i straffmätningen. Om domaren nu får ge juryn upplysningar, kan syftet emellertid ändå vinnas.

 

    Man kan förstå pressmännens obenägenhet att släppa juryn för nämnden. Dessa båda rättsskipningsorgan har under juryns snart 150-åriga tillvaro icke haft alldeles samma uppgift. Juryn är ett uttryck för våra grundlagsstiftares misstro till sin egen förmåga att skriva sådana lagar att tryckfriheten behörigen skyddades, om de domstolar som hade att döma om missbruk av det fria ordet tillämpade dem efter orden. Domstolen är enligt fast tradition bunden av gällande lag. En från domstolen fristående jury anses däremot oförhindrad att på mera lekmannamässiga och mänskliga resonemang fria från ansvar för en tidningsartikel som efter lagens bokstav är brottslig. Att häri kan ligga ett värdefullt skydd för den offentliga kritikrätten skall icke bestridas. Tryckfrihetslagen är på denna punkt 150 år före strafflagen, som väl försiktigt börjat tillåta en åklagare att efterge åtal men ännu icke tilllåter en domstol att efterge straff när den finner sådant oskäligt. Strafflagstiftaren tilltror sig alltjämt att i lagparagrafer binda all livets mångfald.

    Om tryckfrihetsjuryn sålunda fortfarande har en uppgift att fylla, när det gäller att avgöra om en åtalad tryckt skrift är brottslig eller icke, tycker man att detta icke skulle behöva hindra, att sedan juryn fyllt denna sin mission man begagnade sig av lekmännen i juryn för att, när en artikel förklarats brottslig, förstärka domstolen vid bestämmandet av straffet. Det strider mot den utveckling som ägt rum genom nya RB i fråga om nämnd i brottmål i städerna att straffen i de viktiga tryckfrihetsmålen skall bestämmas av ämbetsdomarna utan medverkan av lekmän. Därigenom att juryn finge deltaga i det slutliga domfällandet skulle man också undgå frikännanden i strid mot lag i sådana fall, då juryns friande grundats på en farhåga att rätten sedan skulle ådöma för strängt straff. Om de sakkunniga bundit sig för att avvisa tanken på juryns medverkan i det slutliga domfällandet, vågar man uttrycka förhoppningen att den därmed icke skall vara avförd från diskussionen.

 

Pressen och brottmålen. Man torde erinra sig en livlig pressdiskussion förra våren angående pressens frivilliga medverkan i rättsskipningen i fråga om mål om rattfylleri genom publicering av namnen på alla åtalade eller dömda rattfyllerister. Från olika håll reagerades starkt mot införandet av detta nya skamstraff, vilket låg på ett helt annat plan än pressens normala nyhetsmaterial. (Jfr SvJT 1946 s. 205 och 368.)
    Det är med stor tillfredsställelse som man tar del av slutresultatet av den ansvarskännande pressens övervägande av problemet, sådant det föreligger i »Publicistklubbens publiceringsregler», återgivna i klubbens årsbok 1947 och så lydande:
    »Meddela aldrig med namn och helst icke alls brottmål, där villkorlig dom kan ifrågakomma, undantagandes smuggelmål och grövre trafikförseelser. Ej heller beslut om villkorlig frigivning eller framställningar om nåd eller beslut därom annat än i politiska mål, om ej besluten eller framställningarna står i omedelbart samband med domen. Antyd icke på något sätt de namn, som utelämnas. Ätergiv icke ostyrkta påståenden om personer, som nämnts i samband med brott eller eljes förklenligt. Åberopa icke gamla ovidkommande eller betydelselösa förseelser som diskvalifikationsgrund. Stämpla icke alla feldeklaranter som falskdeklaranter. Giv plats åt sakliga genmälen, helst lika med den, som beretts de påståenden de gäller.
    Omnämn icke självmord eller självmordsförsök, som ej begåtts i samband med brott eller under särskilt uppseendeväckande omständigheter, och sedlighetsförbrytelser blott när de föranlett häktning eller innebär fara för omgivningen, samt alltid kort och helst inte alls, när de varit av tydligt patologisk natur eller förbrytarna unga. Meddela endast summariskt, när det alls påkallas, sinnessjukläkares utlåtanden om häktade. Undvik detaljerade brottsbeskrivningar.
    Offentliggör icke enskildas anmälningar till Medicinalstyrelsen, JO, JK, MO eller polisen, förrän den anmälde om möjligt fått tillfälle att förklara sig. Ej heller myndigheternas expeditioner om tjänstemäns eller enskildas förseelser, som icke är av graverande natur. Meddela icke stämningar, som uttagits i uppenbart skandaliserings- eller utpressningssyfte. Framhäv icke i rubriker eller annorledes åtalade personers yrkesbeteckningar, politiska eller religiösa ståndpunkter, då de ej står i direkt samband med brottet. Icke heller nation eller ras.

    Avtala i tvistiga fall med övriga tidningar på orten om lika förfarande och hemställ till tidningens medarbetare att iakttaga samma grunder vid meddelanden till tidningar på andra orter i Sverige eller utlandet.»

 

    Det undantag från förbudet mot publicering av vissa brottmål med utsättande av namn som i dessa väl utformade publiceringsregler gjorts för grövre trafikförseelser är tydligen något helt annat än den publicering av namnen i alla rattfyllerimål som förra året påyrkades. Kommunikationsministerns igångsatta utredning om skärpta åtgärder mot rattfylleriet hade väl också sin andel i att även sådana tidningar som ivrigast påyrkat namnpubliceringen snart nog retirerade. Emellertid har propositionstiden i riksdagen gått till ända utan att man fått se resultatet av statsrådets initiativ.

 

    Hovrättsprocessens anpassning till nya R B. Utvecklingen av de muntliga förhören i hovrätterna efter nya RB:s antagande framgår av efterföljande tabell.

 

1942 1943 1944 Svea Göta Skåne Ö. No. Svea Göta Skåne Ö. No. Svea Göta Skåne Ö. No. Vademål 28 1 — 8 20 2 4 10 22 2 4 13 Krim. besv 84 28 7 13 105 34 5 21 120 29 26 22 Övriga 7 — 3 6 12 — —4 20 7 2 8 S:a 119 29 10 27 137 36 9 35 162 38 32 43 185 217 275

 

1945 1946 S:a Svea Göta Skåne Ö. No. Svea Göta Skåne Ö. No. Svea Göta Skåne Ö. No. S:a Vademål 27 7 10 10 23 2 5 9 120 14 23 50 207 Krim. besv 115 42 19 44 119 57 16 47 543 190 73 147 953 Övriga 21 14 4 9 25 14 9 14 85 35 18 41 179S:a 163 163 33 63 167 73 30 70 748 239 114 238 1 339 322 340 1 339

 

    En viktig faktor, inverkande på antalet muntliga förhandlingar i hovrätt, är advokaternas inställning. Man kan, såsom hovrättsrådet SÖDERLUND (SvJT 1947 s. 28) framhåller, vid beslut om muntligt förhör icke bortse från parternas åsikt om behovet härav med hänsyn till den merkostnad det muntliga förhöret ådrager dem. Huruvida det är denna merkostnad eller en rädsla hos advokaterna för det okända eller en obenägenhet för besväret, som gjort att de faktiskt visat så ringa intresse för muntlighet i hovrätt, skall här lämnas osagt. För ledande krafter

inom advokatsamfundet synes det emellertid vara en uppgift att verka ör att advokaterna redan under anpassningstiden kunde vinna någon övning i muntlig hovrättsprocess. Mera oberoende av parternas önskemål är hovrätterna beträffande brottmålen, där dels behovet av muntlig handläggning är mera påtagligt än i många civilmål, dels staten, såsom skäligt är, väsentligen får bära kostnaden för den ökade muntligheten. Under den korta anpassningstid som återstår kan det därför vara skäl att hovrätterna framför allt inriktar sig på brottmålen. Beträffande dessa kan muntligheten även direkt främjas genom vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar, varpå Söderlund anför exempel.
    Den största svårigheten för en anpassning i fråga om själva det muntliga förfarandets anordning ligger däri att hovrätterna svårligen kan avstå från att kontrollera även det skriftliga materialet innan dom i ett muntligen handlagt mål meddelas. I varje fall gäller detta brottmålen. Nödvändigheten att även beakta det skriftliga materialet leder till att under den gamla lagens giltighetstid en fullständig föredragning av målet endast i sällsynta undantagsfall kan undvaras. Skånska hovrättens erfarenhet torde gå i den riktning att denna föredragning bör äga rum någon av de närmaste dagarna före den muntliga förhandlingen »som ett slags generalrepetition», såsom Söderlund kallar det s. 34. Att en dylik generalrepetition vore helt förkastlig under den nya rättegångsordningen har lagbyråchefen HEDFELDT övertygande utvecklat (SvJT 1944 s. 454). Söderlund menar emellertid att det skulle ligga någon överdrift i Hedfeldts uttalande, att det skulle vara en tröstlös uppgift för parterna att framlägga en sak som redan föredragits för ledamöterna. Då förarbetena till processreformen något svävar på målet i denna fråga liksom nu Söderlund, vore det önskvärt att den i instruktionsväg bleve klarlagd innan någon dålig praxis insmyger sig i någon hovrätt.
    En praktisk och tidsbesparande anordning vid genomförandet av muntlig handläggning av brottmål är den i Skånska hovrätten ofta tilllämpade »muntliga kommunikationen». Söderlund förordar s. 33 att i vissa fall avgörandet om muntlig förhandling träffas i samband med beslut om kommunikation, men riktar anmärkning mot att förklaranden först vid förhöret skulle erhålla del av besvären. Något skäl att ordna saken på detta opraktiska sätt synes icke heller föreligga. Tydligen bör besvären städse i vanlig ordning delgivas motparten, men denne kan i kommunikationsresolutionen åläggas att avge sin förklaring muntligen vid förhöret. Särskilt lämplig är denna anordning i det vanliga fallet att fråga är om villkorlig dom. Här är det vanligen lämpligast att åklagaren såsom förklarande väntar med att taga ställning till ett yrkande om villkorlig dom från klagandens sida, tills han hört vad som muntligen förekommit i hovrätten. En annan anpassningsåtgärd, vilken icke kan varmt nog förordas, är att hovrätten i mål om villkorlig dom begagnar sig av skyddskonsulentens personliga och muntliga medverkan i hovrätten. Den tid denne funktionär förlorar på en inställelse kan i många fall — när han är bosatt i hovrättsstaden — uppvägas därigenom att han slipper att i en utförlig skrift avfatta en av honom gjord förunder-

sökning för villkorlig dom och i stället får framlägga hela resultatet av sin undersökning muntligen. Härigenom kommer bäst en överläggning mellan hovrätten och honom till stånd om den lämpligaste behandlingen av den tilltalade.
    En för muntligheten intresserad divisionsordförande skulle kunna göra mycket för dennas främjande genom att ålägga fiskalerna å sin division att beträffande varje besvärsmål överväga huruvida muntligt förhör bör äga rum samt för ordföranden anmäla resultatet härav i samband med frågan om eventuell kommunicering. Finner ordföranden kommunicering påkallad och anser han muntligt förhör böra hållas, underställer han divisionen denna fråga, därvid icke mera föredrages av målet än som är oundgängligen nödvändigt för att divisionen skall kunna taga ställning till ordförandens önskan om muntligt förhör. Naturligtvis kan vid bifall härtill även vanlig skriftlig förklaring äga rum, om det anses önskvärt att få in denna på förhand för den muntliga förhandlingens förberedande. Det ständiga cruxet i fråga om muntligheten i hovrätten — ödslandet med arbetstiden — kan endast uppvägas genom att erforderliga arbetskrafter tillhandahålles hovrätten. Avgörande för anpassningssträvandenas framgång under det sista halvåret före nya RB:s ikraftträdande blir därför den när detta skrives ännu ej avgivna propositionen om personalbeståndet i hovrätterna från 1 juli 1947.
    I fråga om en bagatell är jag inte ense med Söderlund. Skånska hovrätten har inte ansett cirkuläret den 19 augusti 1761 utgöra något hinder för hovrätten att, när den varit i stånd att meddela utslag samma dag som den muntliga förhandlingen ägt rum, göra detta muntligen och offentligen. De skäl Söderlund själv s. 36 citerar för cirkulärets föreskrift saknar också varje betydelse för de fall i vilka ett muntligt avkunnande av utslag nu kan ifrågakomma.
    Erfordras fortsättning å annan dag av en muntlig förhandling bör, säger Söderlund, oavsett uppskovets längd den nya förhandlingen alltjämt betraktas som en fortsatt förhandling i nya RB:s mening. Här är plats för ett önskemål. Uppskovet bör icke bli en dag längre än som krävs med hänsyn till målets egen beskaffenhet. Hinner behandlingen icke avslutas under en rättegångsdag, bör även i hovrätt under anpassningstiden målet om möjligt uppskjutas allenast till nästa dag, och icket. ex. på tre veckor »därför att hovrätten även har annat att göra» —såsom ett dylikt uppskov vid något tillfälle lär ha motiverats.

 

Presidentbefattningarna i rikets hovrätter. I en redogörelse för den planerade omorganisationen av hovrätternas verksamhet i Finland i förra häftet av SvJT s. 213 omtalar hovrättsrådet i Östra Finlands hovrätt J. E. KALHA att före 1922 presidenten fungerade som ordförande å första divisionen i varje hovrätt. I samband med att domföra antalet ledamöter i hovrätt i en förordning 1921 minskades till tre, nedsattes antalet ledamöter å varje division till fyra, och presidenten befriades från deltagande i divisions sammanträden. Han äger taga säte som ordförande å division men gör det mycket sällan. Nu har

emellertid en kommitté för revision av de finska hovrätternas arbetsordning uttalat önskvärdheten av att presidenten i mån av möjlighet bör deltaga i divisionernas sammanträden och att i vissa mål avgörandena städse skall underställas honom för granskning. Han föreslås i stället skola befrias från sin nuvarande skyldighet att underteckna hovrättensexpeditioner, en skyldighet som ansetts ha till uppgift att sätta presidenten i tillfälle att övervaka enhetligheten i lagskipningen vid hovrätterna.
    I en svensk hovrätt intar presidenten och yngste adjunkten samma självständiga ställning som domare, och det är för oss därför en främmande tanke att avgörandena i vissa mål skulle underställas presidenten för granskning. Att presidentens granskning av hovrättens domar och utslag i samband med underskriften här i landet skulle hava någon reell betydelse är också en utopi, även om det i något fall skulle ha inträffat att presidentens granskning föranlett ett måls återupptagande och en annan utgång. Det har nog i de svenska hovrätternas historia förekommit att expeditionerna efter förebild från allra högsta ort skolat framläggas för presidenten vikta på sådant sätt, att han omedelbart kunnat verkställa underskriften utan att öppna expeditionen.
    När för några år sedan i en av hovrätterna föreslogs att skyldigheten att underteckna hovrättens expeditioner skulle överflyttas å divisionsordförande under vars ordförandeskap målet avgjorts, invände en minoritet häremot, att det bäst överensstämde med presidentens allmänna ställning såsom hovrättens representant utåt, att den honom åvilande skyldigheten att underteckna hovrättens expeditioner bibehölles. »Någon skyldighet att utöva närmare kontroll över expeditionernas riktighet, varför expeditionshavanden ansvarar, torde icke åligga presidenten och icke heller vara erforderlig.»
    Hovrättens majoritet hade till motivering av sitt förslag (Sk.hovr. yttrande 30 sept. 1943 ang. ny arbetsordning) anfört:

 

    »Genom en dylik decentralisering av utfärdade domars och utslagsundertecknande uppnås fördelen av en mera effektiv kontroll över expeditionernas riktighet än presidenten kan utöva. Och för den rättssökande allmänheten är det naturligare att under hovrättsutslagen finna namnet på den främste i avgörandet deltagande än en underskrift som ej har annat värde än en namnstämpel. Presidenten erhåller genom de nuvarande underskrifterna ett falskt sken av större andel i hovrättsarbetet än han i verkligheten äger. Med den chefsställning man vill tillerkänna divisionsordförandena synes det också stå i god överensstämmelse att deras namn regelmässigt återfinnas under de domar och utslag som beslutats av deras divisioner. En intresserad president har större möjlighet att verkställa en granskning av utslagen genom att regelbundet låta konceptutslagen företes för sig, därvid han även kan taga del av skiljaktiga meningar, än genom tvånget att skriva under papper i vilka han icke har någon del.»

 

    Nya RB aktualiserar frågan om presidentens ställning. Först och främst torde presidentens arbetskraft böra fullt tillgodogöras på det sätt att han blir ordförande å en av hovrättens divisioner. I den mån det lyckas att — trots att presidentens löneställning i allmänhet blir sämre

än häradshövdingarnas i de största domsagorna och justitierådens¹ — till denna befattning förvärva dugliga domare, vore det ett slöseri med kvalificerad arbetskraft att icke utnyttja presidenten i domarverksamhet i den förnämliga ställningen såsom fast divisionsordförande. Detta gäller även den största hovrätten. Presidentens viktiga åliggande att framför alla andra ansvara för hovrättens rekrytering bör föranleda till att i Svea hovrätt den nuvarande prövningsdivisionens uppgifter förläggas till presidentens division. Naturligtvis måste — i alla hovrättermen i Svea hovrätt naturligtvis i större omfattning än i de övriga
    — presidenten åtnjuta viss befrielse från ordförandegöromål i jämförelse med övriga ordförande, lagmännen, men detta kan hjälpas med att en vice lagman placeras på hans division. Till sin hjälp i administrativa ärenden får han ha en tillräckligt högt kvalificerad — och avlönad — sekreterare, så att en verklig avlastning av administrativa göromål kan åstadkommas. Föredragningen av kungl. remisser torde böra fördelas mellan sekreteraren och ledamöterna å presidentens division samt extra föredragande. Genom en effektiv cirkulation mellan ledamöterna å de olika divisionerna bör presidenten successivt få tillfälle att samarbeta med alla hovrättens ledamöter i skilda repriser. Med den ställning av chefsdomare som avses för lagmännen synes det oförenligt, att domar meddelade under deras ordförandeskap framdeles skulle undertecknas av presidenten, vare sig han har egen division eller icke. För parterna skulle det också te sig svårförståeligt, om en av lagman A muntligen meddelad dom skulle tillhandahållas dem i en expedition undertecknad president B. Det nuvarande systemet med domars och utslags undertecknande av presidenten synes därför under alla förhållanden dömt att avskaffas vid nya RB:s ikraftträdande.

 

Domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat. Det i förra häftet av SvJT s. 231 f. referade uttalandet av riksdagens första lagutskott i denna fråga föranledde landshövdingen THORWALD BERGQUIST till ett inlägg i första kammaren vid dess behandling av utskottsutlåtandet den 12 februari 1947. Herr Bergquist — som fann det vara en värdefull praxis som utskottet här slagit in på, att vid sin granskning av JO:s ämbetsförvaltning till riksdagens kännedom bringa några frågor av speciell natur som kunde anses ha mera allmänt intresse
    — menade att utskottet ersatt tjänstförrättande JO:s även enligt hans mening kanske väl kategoriska uttalande med ett annat uttalande, som man också måste beteckna såsom kanske väl kategoriskt och som inte riktigt täckte den praxis som väl kännetecknade rättsskipningen i vårt land. Tal. trodde att sanningen kanske låge ungefär mitt emellan de båda uttalandena. Efter en erinran om att domstolen vid sina avgöranden har att följa dels skriven lag och dels stadgad rättspraxis, yttrade herr Bergquist:

 

¹ Se Statsverkspropositionen 1947, För flera huvudtitlar gemensamma frågor s. 73, där det föreslås att presidenten i Svea hovrätt i lönehänseende likställes med justitieråd samt att övriga presidenter i likhet med generaldirektörerna placeras i lönegrad D 12. Förslaget har av riksdagen bifallits.

    »Det kan ofta vara en ganska svår sak även för en driven jurist att ur ett visst uttalande från högsta domstolen dra ut några allmänna slutsatser, som kunna anses vara av allmängiltig natur. I varje rättsfall, som föreligger till bedömande, äro ju i regel omständigheterna avvikande från tidigare rättsfall; någon fullständig analogi kan man i allmänhet inte räkna med. Därför bör man — däri anser jag första lagutskottet ha rätt — iakttaga försiktighet, då det gäller att ur ett avgörande av högsta domstolen dra ut konsekvenser för andra mål. Men man måste samtidigt erkänna, att det finns vissa avgöranden av högsta domstolen, som ha den karaktären, att de speciella omständigheterna i fallet icke ha någon som helst betydelse, och just det fall, som justitieombudsmannen har behandlat här, är av denna natur. Frågan gällde där, vilken betydelse som skulle tillmätas en ändrad lagstiftning i fråga om beräkning av tiden för åtalspreskription. De olika omständigheterna i de fall, som här kunna komma upp, alltså de rent faktiska omständigheterna, kunna inte ha någon som helst avgörande betydelse för ställningstagandet till denna fråga, utan här gäller det att avgöra: antingen skall tiden för åtalspreskripion utsträckas, när en skärpning införes, som här var fallet, eller också skall det inte ske. Högsta domstolen har kommit till den uppfattningen, att tiden för åtalspreskription skall utsträckas.»

 

    Till jämförelse med detta fall upptog tal. det rättsfall som avgjorde att straffriförklarad ägde i högre rätt klaga över straffriförklaring och begära att få ett tidsbestämt straff eller någon annan reaktion för den brottsliga handling han begått.
    »Detta är också ett sådant där avgörande, där de speciella omständigheterna i det särskilda fallet icke ha någon som helst betydelse för avgörandet av rättsfrågan. Antingen anser man att en person, som har blivit straffriförklarad, skall få överklaga detta beslut, eller anser man att han inte skall få göra det. Huruvida de faktiska omständigheterna i det ena fallet äro lika omständigheterna i det andra, betyder inte någonting härvidlag. Det gäller sådana fall, då man alltså kan säga, att de speciella omständigheterna i de särskilda fallen icke ha någon inverkan på bedömandet av själva rättsfrågan, och det är i sådana fall som jag anser, att man måste tillmäta högsta domstolens avgörande en mycket stor betydelse, icke minst ur den synpunkten att det är rätt meningslöst för underinstanserna att gå emot ett sådant prejudikat ifrån högsta domstolen. Om nu en underinstans — hovrätten i detta fall — säger, att den, som är straffriförklarad, icke får klaga över det, går den tilltalade naturligtvis till högsta domstolen och överklagar beslutet, och högsta domstolen vidhåller sin ståndpunkt. Där är det således inte någon mening i att underinstanserna försöka driva en annan uppfattning än vad högsta domstolen har givit uttryck åt. Och likadant är det i det fall, som beröres i justitieombudsmannens berättelse; när nu högsta domstolen har gett denna tolkning av bestämmelserna om åtalspreskription, behövs det bara att åklagaren går vidare med målet upp till högsta domstolen, varvid högsta domstolen ju kommer att träffa ett avgörande i överensstämmelse med vad den tidigare har uttalat.»

 

    Tal. framhöll vidare att när som i detta fall avgörande träffats av HD i plenum, avgörandet får en alldeles särskild tyngd, som de lägre instanserna inte kan underlåta att ta hänsyn till, och bör vägleda praxis på ett starkare sätt än andra. Utskottet hade därför enligt tal:s mening gått för långt, när utskottet sagt att »endast tyngden av de skäl som av HD åberopas till motivering för domsluten bör vara avgörande för HD:s inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna». Mycket starka skäl talade för att underinstanserna i fråga om prejudikat av den natur som nu vore i fråga utan vidare borde följa HD:s avgöranden.

    Man kan instämma i det allra mesta av vad herr Bergquist yttrade i kammaren — även första lagutskottet hade uttalat sig i denna riktning — utan att därför gilla att JO, om en underrättsdomare i något fall avsiktligt åsidosätter ett prejudikat, gör anmärkning häremot. Ingen menar att domarna i de lägre instanserna skulle ha skyldighet att i frågor avgjorda genom prejudikat i HD — allra minst i formaljuridiska frågor avgjorda i plenum — sätta sig ner och granska bärigheten av HD:s motiv. Instinkten att döma så att man inte blir korrigerad i högre instans är tillräckligt stark för att förebygga en dylik »praxis».

 

    Herr Bergquist åberopade ett mycket intressant precedensfall. Det gällde mycket länge under både herr Bergquists och min hovrättstid, att det var fast praxis, att en straffriförklarad icke fick överklaga en underrättsdom, varigenom han förklarats straffri, även om han aldrig så gärna önskade utbyta straffriförklaringen mot ett tidsbestämt frihetsstraff. Så länge detta var en fast praxis skulle det icke vara möjligt för en hovrätt att bryta mot en sådan praxis enligt en teori, som säger att en lägre instans bör utan vidare följa högsta domstolens avgöranden i frågor av så utpräglad ordningsnatur som den, huruvida en straffriförklarad får klaga eller icke. Nu erinrar jag mig icke, huruvida praxis bröts i en hovrätt eller i högsta domstolen, men jag skulle ansett det ha varit i högsta grad förtjänstfullt, om någon domare i en hovrätt — gärna den yngste adjunkten — vågat säga ifrån, att denna högsta domstolens praxis varo riktig och att det riktiga var att den straffriförklarade fick överklaga ett utslag, varigenom han för en obestämd tid överlämnades till sinnessjukvården för en kanske helt obetydlig förseelse.¹

 

    Det fall som föranledde JO:s anmärkning gällde liksom det av herr Bergquist anförda tillämpningen av en klar formell regel. Genom en ny lag hade straffet för ett visst brott höjts på sådant sätt att det begångna brottet fick en längre preskriptionstid än det enligt lag som gällde vid brottets begående skulle hava haft. Medan brottet tidigare preskriberats på fem år, preskriberades det nu först på 10 år. Den nya lagen fick i det föreliggande fallet enligt prejudikatet tillbakaverkande kraft i så måtto att ett brott, som vid lagens ikraftträdande icke var preskriberat, ansågs vid åtal därefter vara preskriberat först när preskriptionstiden enligt nya lagen utgått. Den i plenum fastslagna lagtolkningen kommer för visso och med fog att i fortsättningen följas. Rätta vägen för ändrings vinnande är lagstiftning.² I första kammaren uttalades också det önskemålet, att denne underrättsdomares underlåtenhet att följa prejudikatet i HD måtte leda till att vi så snart som möjligt och helst till nästa riksdag får en lag som ger uttryck åt den mening som omfattades av minoriteten i det fall som var föremål för bedömande (NJA 1941 s. 251; jfr JO:s ämbetsberättelse 1947 s. 113 och AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag, 1944, s. 119—120).

 

¹ Ur en replik till herr Bergquist i kammaren. Praxis bröts — sedan någon hovrätt i strid mot äldre prejudikat redan medgivit straffriförklarad att fullfölj1 atalan — definitivt genom ett plenaravgörande i HD, se NJA 1938 s. 7.

² Det torde för var och en stå klart att första lagutskottets erinran mot att JO anmärkt på en domare som inte följt HD:s plenaravgörande icke innebär skymten av någon invändning mot detta avgörandes riktighet. Även i riksdagen framhölls, att ett JRåd bland majoriteten i HD förklarat att det tolkningsresultat vartill man kommit var mindre tillfredsställande men att avsteg från denna tolkning icke borde göras i lagskipningsväg.

    SvJT har med anledning av första lagutskottets uttalande och dess behandling i riksdagen anordnat en enquête bland Sveriges förutvarande och nuvarande professorer i processrätt i frågan om domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat. Svaren återgives i efterföljande artikel.

K. Schlyter.