Om anteckning i protokoll av utsaga enligt nya RB. Svea hovrätt har i sitt d. 24 febr. 1947 dagtecknade yttrande — undertecknat av presidenten LINDHAGEN — över justitiedepartementets processreformbyrås promemoria med utkast till kungörelse om protokoll i mål vid allmän domstol (se SvJT 1947 s. 130 f.) ingått på frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 6 kap. 8 § andra stycket och 9 § nya RB rörande sättet för anteckning eller upptagning av utsaga och granskningen därav från den hördes sida. Hovrätten har härom anfört:
»Enligt hovrättens mening är detta problem av den allra största praktiska vikt. Det föreligger nämligen en påtaglig fara, att det nya rättegångsförfarandet kan snedvridas genom en alltför formell tillämpning av de ifrågavarande bestämmelserna. Faran ligger däri, att antecknandet eller upptagningen av utsagan jämte åtföljande uppläsning och justering tager sådan omsorg och tid i anspråk, att hela friskheten i
förfarandet förflyktigas. Ju större fullständighet som eftersträvas, desto mera ökas faran. Enligt hovrättens mening böra alla möjligheter utnyttjas, som utan våld på lagens innehåll och mening kunna motväga tidsförlust, långrandighet och tråkighet i samband med uppteckning eller upptagning av utsaga.
Beträffande sättet för utsagas antecknande eller upptagande är följande att märka. Från en synpunkt har man att skilja mellan utsagans antecknande med vanlig skrift, antecknande med stenografi och upptagande på fonetisk väg. Från en annan synpunkt måste man skilja mellan det fall, då ett koncentrerat återgivande av utsagan eftersträvas, och det fall, då man söker vinna en fullständig uppteckning av vad som sagts. Härtill kommer en tredje synpunkt, därvid man dock måste hålla isär å ena sidan utsagas upptecknande genom vanlig skrift eller stenografi och å andra sidan upptagning på fonetisk väg. I det förra hänseendet har man att skilja mellan olika fall av samverkan mellan rättens ordförande och upptecknaren (protokollföraren eller stenografen), varvid man har att särskilt beakta dels fall, då upptecknaren har att handla helt självständigt, dels fall då han handlar efter vissa anvisningar eller antydningar av ordföranden men inom denna ram följer sina egna intentioner och dels fall då han är helt osjälvständig i det att ordföranden dikterar vad som skall upptagas. I det senare hänseendet, d. v. s. vid fonetisk upptagning, kan man skilja mellan fall, då apparaten arbetar utan annat ingripande från ordföranden än som är nödvändigt för utmärkande av vem som talar, fall då ordföranden sätter apparaten i gång endast när han anser det lämpligt samt fall då ordföranden dikterar till apparaten.
Det måste anses vara rätt oklart, vilka av de många möjliga kombinationerna, som åsyftas å ena sidan i 8 § andra stycket och å andra sidan i 9 §. Hovrätten håller för sin del före, att såvitt angår stenografisk upptagning endast sådana fall avses i 9 §, där en hög grad av fullständighet eftersträvas och det överlämnas åt stenografen att handla helt självständigt. Beträffande fonetisk upptagning torde under 9 § komma alla former därav utom de, där ordföranden dikterar vad apparaten skall upptaga. Vad som icke faller under 9 § måste falla under 8 § andra stycket. Det synes antagligt, att man vid avfattningen av sistnämnda stadgande närmast tänkt på en mera eller mindre koncentrerad uppteckning, men i övrigt torde de olika kombinationerna icke ha blivit närmare övervägda, även om sannolikheten talar för att man föreställt sig, att protokollföraren (stenografen) skulle komma att fungera relativt självständigt. De rena diktamensfallen lärer man knappast ha särskilt beaktat.
Enligt hovrättens mening kommer med tämligen stor säkerhet utvecklingen att gå i riktning mot koncentrerade uppteckningar. Med kännedom om de svårigheter, som vid svenska domstolar äro förenade med att söka få en hörd person att förstå, på vilka punkter han skall yttra sig, vore det meningslöst att annat än i undantagsfall sträva efter att få med allt det, som rättens ordförande, parterna och den hörde
själv sagt, innan man lyckats komma fram till kärnpunkten. Men om en koncentrerad uppteckning tillämpas så kan man vara ganska säker på att diktamensformen i stor utsträckning kommer att väljas.
Frågan är då, huru diktamensformen skall behandlas ur granskningssynpunkt. Enligt lagrummen skola uppteckningar med vanlig skrift eller med stenografi uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet. Med granskning på annat sätt än genom uppläsning åsyftas i första hand, att den hörde får tillfälle att genomläsa en före förhandlingens avslutande verkställd utskrift av uppteckningen. Vad angår fonetisk upptagning förutsätter lagtexten, att någon granskning över huvud icke behöver förekomma.
Om nu diktamensformen användes, skulle man väl i och för sig kunna i lagtexten inlägga, att uppläsning eller genomläsning av utskrift fordras vid uppteckning med vanlig skrift eller stenografi. En sådan tillämpning förefaller dock i och för sig vara meningslös, då tillfälle till granskning gives redan genom åhörandet av diktamen, varesig denna sker etappvis allt efter som utsagan avgives eller i en följd, sedan den hörde yttrat sig till slut. Men vidare märkes, att lagrummen icke kunna uppfattas på annat sätt än att vid fonetisk upptagning efter diktamen någon annan granskning icke fordras än den som kanske genom åhörandet av diktamen (jfr processnämndens meddelanden nr 1 s. 6). Och då kan man fråga, varför icke granskning kan ske på samma sätt, när diktamen sker till en protokollförare (eller stenograf). Invändningen skulle väl vara, att man på detta sätt icke skulle vinna någon kontroll över att upptecknaren riktigt uppfattat det dikterade. Men risken för dylika misstag torde icke vara mindre, när utskrift sker av fonetisk upptagning; tydligen kunna vid sådan utskrift misstag göras på grund av både apparatfel och hörfel. Möjligheten att utan uppläsning eller genomläsning av utskrift utöva kontroll över att en diktamen rätt uppfattas är förhållandevis större, när samverkan sker mellan två människor, av vilka under alla omständigheter den ena nämligen rättens ordförande har särskilda kvalifikationer för dylik kontroll.
Man synes sålunda på goda grunder kunna utgå från att lagrummen medgiva den tolkningen, att annan granskning än genom åhörandet icke är erforderlig vid diktamen, även om den sker till protokollförare (eller stenograf), varvid hovrätten dock vill understryka, att fråga skall vara om verklig diktamen och icke om allmänna antydningar angående avfattningen.
Domstolarna lära alltså vara oförhindrade att underlåta granskning medelst uppläsning eller genomläsning av utskrift även vid användandet av diktamen till upptecknare. Huruvida detta påpekande bör föranleda någon ändring i kungörelseutkastet anser hovrätten kunna vara en öppen fråga; för egen del finner hovrätten dylik åtgärd icke vara erforderlig.»