HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET ERIK SÖDERLUND.

 

Vid underrätterna har man velat förbereda övergången till den nya rättegångsordningen genom att i förväg tillämpa vissa av de nya grundsatserna.1 Tydligen kunde även för hovrätterna och parterna i hovrätt vara värdefullt att på motsvarande sätt få successivt inrätta sig efter de nya reglerna. Frågan härom var redan 1944 föremål för överläggning vid årsmöte med föreningen Sveriges hovrättsdomare (se SvJT 1944 s. 452 ff.). Strävandena i denna rikting ha hittills yttrat sig främst i en ökning av antalet muntliga förhör. Endast i enstaka fall torde ha försökts att direkt anpassa förfarandet efter den nya rättegångsordningen. Omläggningen av underrättsförfarandet har väckt frågan, om en dylik anpassning nu bör mera allmänt genomföras. På initiativ av presidenten Ekeberg upptogos hithörande spörsmål till diskussion vid en sammankomst i Svea hovrätt d. 16 nov. 1946. I diskussionen, som fördes i närvaro av justitieministern samt JK, JO och MO, deltogo jämte hovrättens ledamöter representanter för processnämnden samt åklagare och advokater. I ett inledningsanförande behandlades de tekniska förutsättningarna för den ifrågasatta reformen. Då intresset för särskilda åtgärder under övergångstiden visade sig vara stort, har ansetts önskvärt, att här på grundval av inledningsanförandet och den följande diskussionen framläggas några synpunkter i ämnet.
    Enligt den för underrätterna anvisade övergångsordningen — vanligen kallad cirkulärprocessen — bör vid allmän underrätt det processuella förfarandet redan nu såvitt möjligt anpassas efter de principer på vilka nya RB bygger. Möjligheterna att inom ramen för gällande lagstiftning åstadkomma ökad muntlighet, omedelbarhet och koncentration i rättegången böra sålunda beaktas. I allmänhet skola målen avgöras efter en koncentrerad, muntlig förhandling. Detta kräver förberedelse av något slag. Muntlig förberedelse kan i tvistemål anordnas vid första rättegångstillfället. I brottmål får, liksom enligt nya RB, i regel anses tillräckligt med den förberedelse, som åstadkommes under åklagarens un-

 

1 Se K. M:ts cirkulär d. 13 okt. 1944 (SFS nr 712). Ett betydelsefullt steg mot den nya rättegångsordningen har även för högsta domstolen tagits genom 1945 års ändringar i 30 kap. RB. Dessa ändringar ha emellertid tillkommit av andra skäl och ligga på ett annat plan än de åtgärder, varom här är fråga.

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 27dersökning. För att i tvistemål den muntliga förberedelsen skall kunna slutföras vid första rättegångstillfället, är nödvändigt att stämningsansökningen har sådant innehåll, att svaranden genast kan avge fullständigt svaromål. Och då brottmål vanligen upptagas utan att förberedelse vid rätten ägt rum, måste naturligen även i dessa mål ställas stora krav på stämningens innehåll. Enligt de anvisningar, som meddelats, skall därför eftersträvas, att stämningarna redan nu få den fullständighet som föreskrivits i nya RB.
    Ett försök att i motsvarande utsträckning övergå till det nya förfarandet även i andra instans borde leda till att fullföljda mål, såväl tvistemål som brottmål, i viss omfattning avgjordes efter en koncentrerad, muntlig hovrättsförhandling, vid vilken parterna eller deras ombud i princip hade att själva utföra sin talan och framlägga bevisningen.
    En sådan anordning skulle ingalunda sakna motstycke i den tidigare hovrättsprocessen.1 Förfarandet i hovrätt har hitintills visserligen alltid varit såtillvida skriftligt, att processmaterialet skall vara avfattat i skrift och i sådan form utgöra underlag för avgörandet. Men i övrigt har muntligheten under olika skeden intagit en mer eller mindre framträdande plats. I äldre tider — också efter införandet av 1734 års lag— stod det parter i vademål fritt att efter den ordinarie skriftväxlingen vidare utföra sin talan. Detta kunde ske även muntligen, och förfarandet kunde taga formen av en förhandling mellan parterna eller deras ombud, varvid saken i dess helhet framlades inför hovrätten. Att utvecklingen sedermera tog den riktningen, att muntliga förhör närmast kommo att anlitas som en utväg att inlämna ytterligare skrifter, berodde ej på ändrad lagstiftning; det lär få tillskrivas andra faktorer, såsom inflytande från utländsk rätt, parternas benägenhet att inställa sig genom otillräckligt kvalificerade ombud och, icke minst, en inneboendetendens hos ett förfarande, där skriftlighet i förut angiven mening är vedertagen, att undantränga muntligheten, såvitt ej genom lagstiftning eller andra omständigheter detta förebygges. Redan 1901 års lagstiftning om förhör till vinnande av upplysning åsyftade ett mera effektivt tillvaratagande av de muntliga förhören. Långt större möjligheter i detta hänseende erbjuder emellertid den lagstiftning, som genomfördes 1936. Hovrätterna ha därigenom fått befogenhet att anordna förhör, ej blott för vinnande av upplysning rörande viss omständighet eller för upptagande av muntlig bevisning, utan även då det överhuvud för utredning i målet finnes nödigt, att förhör hålles med parterna. I brottmål är i vissa fall förhör obligatoriskt.
    I ett inledningsanförande vid de förut omnämnda överläggningarna 1944 framfördes den åsikten, att för utsättande av förhör ej borde fordras tydligt påvisbara luckor i materialet. Det vore nog med en allmän uppfattning om att saken vore tillräckligt diskutabel eller betydelsefull för att motivera en muntlig förhandling med de fördelar denna erbjöde i form av en fylligare, mera övertygande och mera personlig utredning.

 

1 Här må hänvisas till KALLENBERG, Rättsmedlen (1922) s. 205 ff., 332 ff., K. prop. nr 80/1931 s. 10 ff. samt Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II s. 1141 ff.

28 ERIK SÖDERLUND.Det torde vara svårt att jäva detta uttalande. En muntlig förhandling måste många gånger vara i och för sig ägnad att ge en bättre utredning än enbart handlingarna. Ej minst gäller detta för de mål, där man har intresse av att höra parterna personligen. Gällande lag synes alltså lämna ganska stora möjligheter att anordna muntliga förhandlingar, och en utgångspunkt för den ifrågasatta reformen är därmed given.
    Under nuvarande rättegångsordning torde dock — som även framhölls i nyssnämnda inledningsanförande — vara befogat att fästa särskilt avseende vid parternas åsikt om behovet av muntlig förhandling. Inställelse och bevisupptagning vid förhandling i hovrätt kunna medföra sådana merkostnader för parterna, att det är skäligt att i viss utsträckning följa deras önskemål. Olägenheter av detta slag bli framdeles mindre kännbara, då nya hovrätter tillkomma och möjlighet ges att på vissa håll anordna hovrättsting. Med denna inskränkning — som självfallet ej innebär att hovrätten skulle kunna utsätta muntlig förhandling endast med parternas samtycke — borde vara möjligt att i allt större utsträckning övergå till muntliga förhandlingar.
    Hur långt man härvid skall gå får närmare övervägas. Det är till enbörjan tydligt, att förhandling som här avses ej bör utsättas i fall, då enligt nya RB målet bort avgöras utan huvudförhandling. Åtskilliga mindre mål komma därmed ur räkningen, likaså mål angående klagan över processuella beslut samt vissa mål av speciell natur, exempelvis jorddelningsmål och flertalet konkursmål. Den begränsade tillgången på arbetskraft kan göra det nödvändigt att även eljest i stor utsträckning avstå från muntlig förhandling. Måhända skall anses lämpligt att förbehålla förhandling särskilt för mål, där det finnes önskvärt att höraparterna personligen. Från denna synpunkt skulle företräde lämnas vissa brottmål och mål av familjerättslig natur. Under diskussionen i Svea hovrätt framställdes frågan, om förhandling borde vara utesluten i mål, som anginge endast rättstillämpningen. Hos NEHRMAN finner man visserligen uttalat, att »i anseende till jus» har det muntliga förhöret ej »någon besynnerlig nytta». Detta motiveras med att »domaren bör hava sig det förut bekant, så att han ej behöver lära det av parterna, som sällan äro trogna lärare härutinnan». Om än det sagda kan vara nog så riktigt, måste å andra sidan många gånger anses värdefullt, att invecklade rättsfrågor belysas även genom muntliga partsanföranden. Enligt nya RB (50: 21) kan i tvistemål, där fråga är allenast om rättstillämpningen, avgörande träffas utan huvudförhandling, om båda parterna så önska och hovrätten finner uppenbart att förhandling ej erfordras.
    Under den nya rättegångsordningen måste hovrätten ibland hålla huvudförhandling, om den anser underrättens bevisvärdering oriktig. Beror avgörandet i någon del på tilltron till muntlig bevisning, som upptagits vid huvudförhandling i underrätten, får sålunda hovrätten i allmänhet ej göra ändring i den delen utan att beviset upptagits på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. Ett praktiskt viktigt undantag är, att i brottmål ändring kan ske till den tilltalades förmån — man kan

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 29m. a. o. frikänna honom etc. — utan att bevisningen upptagits på nytt i hovrätten. Motsvarande regler finnas ej nu, och hovrätten torde alltså vara oförhindrad att ändra enbart på handlingarna. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej den tanke som ligger bakom nya RB:s regel har ett sådant berättigande, att man kan ha att taga viss hänsyn därtill vid avgörandet, om förhandling skall hållas (jfr prop. nr 80/1931s. 22).
    En viktig fråga är, om en förhandling i nya RB:s anda skall behöva föregås av föredragning i hittills vedertagen ordning. Anses detta erforderligt, skulle förhandlingen innebära en extra arbetsbelastning, och hovrätterna kunde föranledas att avstå från förhandling även när sådan varit önskvärd.
    Enligt nya RB har man att tänka sig, att referenten eller, i tveksamma fall, hovrätten efter anmälan av referenten har att avgöra, om förhandling skall hållas eller ej. För detta ändamål skulle alltså i allmänhet ej behövas någon föredragning. Önskvärt vore att för övergångstiden erhålla en liknande ordning. Den frågan uppkommer nu, om gällande rättegångssätt kan anses lägga hinder i vägen härför.
    Tydligt är, att beslut om muntligt förhör formellt måste fattas av hovrätten. Detta borde emellertid ej hindra, att frågan faktiskt får avgöras av någon av ledamöterna och att beslutet tillkommer på hans anmälan. Oavsett detta har man på vissa håll velat antaga, att för närvarande en föredragning ändå alltid skulle vara nödvändig före förhandlingen; då underrättsprotokollen och hovrättsakten utgöra processmaterial, som hovrätten har att beakta, borde en föredragning därav vara obligatorisk.
    Förut har framhållits, att enligt gällande rättegångsordning det i skrift avfattade processmaterialet skall utgöra grundval för hovrättens dom. Så länge förhandlingsordningen är övervägande skriftlig, måste därför handlingarna föredragas eller läsas. Läget synes bli ett annat, om man nu via de muntliga förhören vill införa en muntlig förhandlingsform i hovrätterna. Om parterna vid den muntliga förhandlingen ange sina ståndpunkter och utveckla sin talan samt ur protokollen framlägga underrättsbevisningen, borde icke vara erforderligt att i dessa delar kräva jämväl enskild föredragning. Visserligen kan tänkas, att parterna försumma att till behandling upptaga allt som borde framkomma. Men om det gäller material av betydelse, bör i så fall referenten eller ordföranden kunna ingripa, så att även detta material blir behandlat. Det borde alltså vara möjligt att anpassa det nuvarande arbetssättet efter det ändrade läge, som inträder i och med att parterna äga framlägga processmaterialet inför hovrätten. Huvudsaken är att ledamöterna få höra vad som erfordras. Kan detta åstadkommas vid förhandlingen, bör i princip vara möjligt att i motsvarande mån avstå från enskild föredragning. Tänkbart är däremot, att efter avslutad förhandling kan finnas anledning att dryfta uppkomna frågor och genomse handlingarna i erforderliga delar.
    I vad mån en föredragning kan vara påkallad för att informera leda

30 ERIK SÖDERLUND.möterna om vad som skall förekomma vid förhandlingen skall senare undersökas.
    Under diskussionen i förevarande del framkastades, att gällande arbetsordningar syntes utgå från att enskild föredragning alltid erfordrades. Hur därmed är skall icke här upptagas till granskning. Då föredragning hittills varit den gängse formen för sakens framläggande. är naturligt om detta kommit att prägla arbetsordningarnas föreskrifter. I detta sammanhang kan emellertid nämnas, att även den nya lagstiftningen rör sig med begreppet referent, ehuru ingalunda alltid avsetts, att föredragning skall ingå i hans åligganden. Skulle arbetsordningarna i detta eller andra avseenden vara oförenliga med vad eljest anses lämpligt, bör det lätt kunna avhjälpas.
    Enligt vad från några håll betonades skulle för den ifrågasatta reformen vara av stor betydelse, att part som vunne först i hovrätten kunde tillerkännas ersättning för kostnader i anledning av förhandling därstädes. Det upplystes, att en tillämpning i denna riktning redan förekommit. Att en sådan tillämpning är sakligt tillfredsställande står utom tvivel (jfr nya RB 18:1 och 15). Den har formellt försvarats med en hänvisning till det undantag, som gällande lag medger från huvudregeln om kostnadernas kvittning.
    Vid diskussionen berördes även de olägenheter, som kunde möta genom att parterna redan i samband med skriftväxlingen hade att inge protokoll till hovrätten och sålunda kunde komma att sakna material för att förbereda sin insats vid förhandlingen. Liknande svårigheter förekomma emellertid redan nu, och man torde få söka komma till rätta därmed på sätt som hittills varit vanligt.

 

    Hur förfarandet närmare bör anordnas skall nu i korthet behandlas.
    Enligt nya RB skall vadeprocessen — vilken som bekant kommer att omfatta både tvistemål och brottmål — i regel ej kräva muntlig förberedelse. Man har räknat med att parternas inlagor i allmänhet kunna lämna tillräcklig ledning för en huvudförhandling. Att stor vikt måste fästas vid inlagornas innehåll är då kanske ännu mera påtagligt än när det gäller stämningsansökan vid underrätt. Inlagorna i vademål böra i stort sett innehålla allt som behövs för att huvudförhandlingen skall kunna anordnas och genomföras på lämpligt sätt.
    Vad först angår fullföljdsinlagorna får beaktas, att anledningen till överklagande vanligen är, att parten har en annan mening än underrätten i fråga om processmaterialets uppskattning eller rättstillämpningen. Anledningen kan också vara, att processmaterialet vid underrätten varit ofullständigt och att parten vill avhjälpa denna brist. Vidare kan ha förekommit fel vid handläggningen, som inverkat på utgången. I fullföljdsinlagan bör lämnas klart besked i dessa hänseenden. Det är nödvändigt både för att bedöma, om huvudförhandling erfordras, och för att på lämpligt sätt kunna genomföra en huvudförhandling. Då denna skall inriktas på vad som är stridigt i hovrätten, bör naturligen också framgå, om fullföljden avser det hela eller endast en del.

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 31Särskilda uppgifter erfordras dessutom för den bevisupptagning som kan ifrågakomma i hovrätten.
    I nya RB stadgas i enlighet härmed (50:4, 51:4), att i vadeinlaga skola uppges grunderna för den fullföljda talan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl förmenas vara oriktiga. Vidare skall anges i vilken del underrättens dom överklagas och den ändring som yrkas. Om parten vill åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill parten eljest, att muntlig bevisning skall upptagas i hovrätten, skall också det anges jämte skälen därför. Slutligen skall parten uppge, om han vill, att motparten skall infinna sig personligen i hovrätten.
    Vadeinlagan delges motparten, som har att avge genmäle. Genmälet skall enligt nya RB (50: 9, 51: 9) innehålla yttrande om de i vadeinlagan anförda grunderna för den fullföljda talan. Vidare skola anges de omständigheter svaranden för egen del vill anföra. Även genmälet skall lämna upplysning om sådant, som erfordras för eventuell bevisupptagning i hovrätten, och i vad mån personlig inställelse anses erforderlig vid huvudförhandling.
    Är fullföljdsinlagan ofullständig, kan föreläggande meddelas om komplettering, vid påföljd att talan eljest kan avvisas. Ett så effektivt medel står ej till förfogande, om det gäller att införskaffa ett fullständigt genmäle, men genom muntligt förhör föreligger ytterst en möjlighet att få upplysningar.
    För att en muntlig förhandlingsordning i hovrätterna redan nu med framgång skall kunna tillämpas torde vara erforderligt att sörja för, att parternas inlagor erhålla en motsvarande fullständighet som den i nya RB avsedda. Detta iakttages väl mången gång självmant, men ofta lämna inlagorna otillräcklig upplysning.
    Att åstadkomma ett önskat resultat på denna punkt kan vara svårare än då det för underrätterna gäller att verka för fullständiga stämningsansökningar. Hovrätterna ha svårare att träda i kontakt med parterna. För tvistemålen föreligga även komplikationer med hänsyn till gällande regler om skriftväxling. I dessa mål avges vanligen två skrifter från vardera sidan. Den första innehåller i allmänhet ej mycket av värde,och det lär vara vanligt att svaranden skriver sin exception utan att ens ha sett kärandens libell.
    En framkomlig väg synes vara, att i en kort promemoria anges vad man önskar att parternas skrifter skola innehålla. Denna promemoria kunde i lämplig utsträckning distribueras, t. ex. till advokater och åklagare, kanske också på annat sätt. I Norge förekommer att i samband med doms meddelande utlämnas en särskild blankett, däri anges vad som är att iakttaga för fullföljd av talan. Den här ifrågasatta promemorian kunde måhända utdelas på liknande sätt. Då den borde ansluta sig till nya RB:s regler, kan aldrig skada, att den vinner största möjliga spridning. Processnämnden kan tänkas vilja medverka för att på lämpligt sätt lösa denna fråga.

32 ERIK SÖDERLUND.    I promemorian synes närmast böra lämnas anvisning om innehållet i vade- och besvärsinlagor, liksom beträffande genmäle i vademål. Förklaring i besvärsmål behövde man knappast befatta sig med, eftersom hovrätten har möjlighet att ge direktiv i samband med kommunikationsresolutionen. Då med hänsyn till gällande skriftväxlingsförfarande i vademål kan vara hårt att kräva, att redan vadeinlaga och genmäle skola innehålla allt vad man vill veta, torde, om svårighet härför möter, få anses tillfyllest, att uppgifterna inkomma under skriftväxlingens gång, alltså för kärandens del senast i dupliken och från svarandens sida i repliken. Detta borde anmärkas i promemorian. För besvärsmål kunde man däremot i princip hålla på, att i besvärsinlagan skola lämnas fullständiga uppgifter. I enlighet med vad förut anförts om lämpligheten att beakta parternas åsikt om behovet av muntlig förhandling bör i promemorian utmärkas, att inlagorna skola innehålla bestämt besked i detta hänseende. Om inlagorna avfattas på sätt här antytts, kommer detta tydligen att vara till gagn även vid handläggningen av mål, som skola avgöras enbart på handlingarna.
    Enligt nya RB är icke avsett, att vadeinlaga skall innehålla mer än som fordras för vadetalans anhängiggörande och huvudförhandlingens förberedande. Den närmare argumenteringen bör sparas till huvudförhandlingen. Med hänsyn härtill har — för det fall att hovrätten beslutat att huvudförhandling ej skall hållas — föreskrivits, att parterna må kunna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan (50:22, 51:22). Någon sådan föreskrift finnes ej nu att tillgå. Under diskussionen i Svea hovrätt framhölls emellertid, att det kunde vara möjligt att under hand ordna denna angelägenhet. Om parterna i vademål underrättades angående beslut att förhandling ej skulle hållas, förelåge sålunda tillfälle att innan målets avgörande inkomma med ytterligare skrifter.1
    Att i en fullföljdsinlaga ange i vilket avseende underrättens domskäl anses oriktiga kan vara svårt, om domen är ofullständigt motiverad. Nya RB:s krav i denna del bygger på att domarna äro utförligare än hittills. Bl. a. skall uppges vad i målet är bevisat. Enligt anvisningar för cirkulärprocessen skola emellertid underrätterna redan nu söka ge sina domar en motsvarande fullständighet. Där denna anvisning ej följes, lär parten få andraga vad som finnes påkallat i anledning av den bristfälliga motiveringen.
    Enligt nya RB böra fullföljdsinlagor omedelbart granskas — bl. a. för att vid behov kunna kompletteras, innan handlingarna delges motparten. Då hovrätten samtidigt med fullföljdsinlagan får underrättsakten i målet, behöver ej vara svårt att avgöra, om ytterligare uppgifter krävas. Denna ordning förutsätter, att inkomna mål genast fördelas mellan ledamöter eller andra föredragande.
    Även om det kunde vara tilltalande, att handläggningen sålunda redan från början står under sakkunnig ledning, nödgas man nog under övergångstiden hålla sig till den nuvarande ordningen för målens fördel-

 

1 Jfr i detta hänseende KALLENBERG a. a. s. 220 och 227.

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 33ning. Man har knappast möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa för att eventuellt få en inlaga kompletterad. Reglerna för skriftväxling i vademål kunna lägga hinder i vägen. Ej heller är säkert, att tillräckligt material för en granskning föreligger; protokoll inkomma kanske först senare. Överhuvud lär man i regel få nöja sig med vad som kan åstadkommas genom den förut berörda promemorian. Åtgärder för att införskaffa ytterligare upplysningar torde böra ifrågakomma endast då det är nödvändigt för att förbereda en muntlig förhandling eller för att avgöra, om förhandling skall hållas eller ej.
    Sedan ett mål tilldelats vederbörande, skulle alltså nästa steg vara att med ledning av inlagor och andra handlingar avgöra, om muntlig förhandling skall hållas i hovrätten. Härom kan i huvudsak hänvisas till det förut anförda. Vad angår besvärsmål torde stundom avgörandet i denna del preliminärt kunna träffas av ordföranden eller vice ordföranden i samband med beslut om kommunikation. I andra fall kan vara nödvändigt att avvakta förklaring; avgörandet om förhandling torde då närmast få ankomma på den ledamot som har att svara för målets kontrolläsning.
    Under diskussionen i Svea hovrätt framkom, att för närvarande i vissa fall — företrädesvis i mål om häktade — förklaring i besvärsmål inhämtats på det sätt, att parterna omedelbart kallats till förhör, varefter klagandens vederpart vid förhöret erhållit del av besvären och muntligen kunnat avge förklaring. Syftet därmed skulle vara att undgå onödig tidsutdräkt. Även om detta skäl är beaktansvärt, föreligger dock fara för att parten går miste om det rådrum för förklarings avgivande, som gällande lag torde förutsätta (jfr 27: 10 RB). I alla händelser måste, från de synpunkter varom här är fråga, ett dylikt tillvägagångssätt anses otjänligt, då man därmed avhänder sig möjligheten att sörja för nöjaktig förberedelse av förhandlingen.
    I samband med beslut om förhandling erfordras särskilda åtgärder. Det kan vara nödvändigt att komplettera förberedelsen; för detta får man finna någon lämplig form. I övrigt erfordras kallelser å parter och vittnen m. m. Därvid kan ofta ett visst samråd med parterna eller deras ombud böra äga rum. Sålunda måste tillses, att förhandling ej utsättes till en dag, då åklagare eller advokater äro hindrade att inställa sig. Ett meddelande kan vara nödvändigt, om särskilda upplysningar önskas vid förhandlingen eller denna skall genomföras i viss bestämd ordning, efter vilken parterna i förväg böra inrätta sig. För parterna bör alltid göras klart i vad mån muntlig bevisupptagning skall få förekomma. Parternas önskemål därom böra ha framförts redan i inlagorna, och hovrätten bör före förhandlingen ha tagit ståndpunkt till frågan. Att parterna vid förhandlingen medföra vittnen eller sakkunniga utöver vad hovrätten beslutat kan äventyra förhandlingen och torde alltså i regel vara olämpligt.
    I fråga om påföljder för parterna äro gällande bestämmelser att tilllämpa (RB 26:15, 27:19). Det får ej råda tvekan om att part vid vite kan åläggas personlig inställelse (KALLENBERG a. a. s. 223). Oavsett om

 

3—477004. Svensk Juristtidning 1947.

34 ERIK SÖDERLUND.personlig inställelse erfordras eller ej, synes i fråga om fullföljande part vitesföreläggande i allmänhet vara att föredraga framför påföljd att målet ändå avgöres; då förhandling erfordras, kan begäras, att åtminstone den fullföljande parten är tillstädes. Beträffande motparten torde oftare kunna tänkas, att påföljd av sistnämnda slag är tillräcklig (jfr nya RB 50:14, 51:14). Att svarandens underlåtenhet att inställa sig under skriftväxling i vademål ej hindrar hans inkallande till förhandling i målet, framgår av 26: 15 RB.
    I det föregående har angivits, att föredragning av målet ej kan anses behövlig enbart för beslut om förhandling. Ej heller borde för sakens avgörande föredragning erfordras, om målet i fullföljda delar fullständigt upptages vid muntlig förhandling. En föredragning kan däremot vara tänkbar som ett slags generalrepetition för förhandlingen. I processlagberedningens motiv till nya RB har (se NJA II 1943 s. 640) uttalats, att i mera invecklade mål stundom kan vara nödvändigt, att målet eller vissa delar därav föredragas före förhandlingen, detta för att ledamöterna bättre skola följa och tillgodogöra sig förhandlingen. Då denna fråga diskuterades vid 1944 års hovrättsdomarmöte, framhölls mot en sådan föredragning, att ledamöternas intresse för förhandlingen därmed skulle förtagas. Det skulle också vara en tröstlös uppgift för parterna att framlägga en sak, som redan föredragits för ledamöterna.
    Detta torde innebära en viss överdrift. Parterna kunna icke förutsättas äga kännedom om en föregående föredragning och behöva alltså icke känna sig hämmade. Att det är parterna eller deras ombud som framlägga materialet bör vara tillräckligt för att ge förhandlingen en ny prägel. Intresset för deras framställningar blir kanske blott större, om ledamöterna i förväg orienterats i saken. På vissa håll torde ock ha räknats med och ansetts önskvärt, att något slags preparation kommer till stånd. Personligen har jag dock den uppfattningen, att en förberedande föredragning endast undantagsvis bör förekomma. Det är väl för övrigt vad närmast kan utläsas av processlagberedningens uttalande. Tiden torde knappast medge, att målen i större utsträckning föredragas före förhandlingen, och strävanden i sådan riktning borde därför motverkas. Sannolikt torde även snart befinnas, att de muntliga förhandlingarna förmå att ge en så klar uppfattning om målen, att särskild föredragning redan därför i regel skall anses överflödig. Någon gång har framkommit, att man trott sig vara skyldig att alltid döma omedelbart efter förhandlingen, och detta skulle vara en anledning att i förväg sätta sig in i målet. Något sådant är icke avsett. En överläggning bör visserligen följa i anslutning till förhandlingen, men denna behöver ej resultera i något beslut. Det skall vara en diskussion, medan allt är aktuellt. Kan den leda till ett beslut, är detta så mycket bättre, men eljest får den tjäna som underlag för arbetet på domens avfattande.
    För att återgå till frågan om en förberedande orientering, lär man få skilja mellan olika fall. I ett mål med teknisk utredning eller vidlyftiga sakkunnigutlåtanden kan vara nödvändigt både med föredragning och läsning före en eventuell förhandling. Förhandlingen kanske i så-

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 35dant fall huvudsakligen. går ut på en plädering, där det skriftliga materialet belyses och framhäves. I andra fall kan vara lämpligt, att ledamöterna samtalsvis orienteras om saken eller att sammanställningar och avskrifter av relevant material i förväg utdelas bland ledamöterna. I vad mån dylika utskrifter böra tillhandahållas av parterna eller upprättas inom hovrätten är en fråga, som kan avgöras i samband med utsättandet av den muntliga förhandlingen.
    Själva förhandlingen bör — när den skall avse den fullföljda talan i dess helhet och alltså ej åsyftar blott inhämtande av upplysning i en begränsad del — kunna nära anpassas efter nya RB:s regler om huvudförhandling. Härom hänvisas till 50:15—18 och 51:15—18 med därtill hörande motiv. Som därav framgår blir förfarandet något olika allteftersom fråga är om ansvarstalan eller ej; av en tilltalad kan ej begäras samma medverkan vid utredningen som av parter i tvistemål. Med denna reservation skulle förfarandet i stort sett gestalta sig på följande sätt.
    Först prövas, om hinder för förhandlingen möter (jfr nya RB 43: 2 och 3, 46: 2 och 3). Är så ej fallet, föredrages till en början i erforderliga delar underrättens avgörande. Den fullföljande parten får därefter uppge i vilken del han klagar och vilket yrkande han framställer. Motparten har så att ange sin ståndpunkt. Hålles förhandlingen i svarandens frånvaro, lämnas av referenten eller tjänsteman i hovrätten ur handlingarna uppgifter i denna del. Tvistens föremål har därmed fastslagits. Parterna skola härefter utveckla sin talan. I tvistemål har i allmänhet vadekäranden (klaganden) att börja, i brottmål ankommer det vanligen på åklagaren, som alltså oavsett partsställningen i hovrätten har att utveckla åtalet i den mån det erfordras för prövning av den fullföljda talan. Avvikelser från denna ordning kunna vara påkallade. Om svaranden i underrätt fullföljt målet i hela dess vidd, kan vara lämpligast att motparten — alltså käranden i underrätt — först får redogöra för målet. Samma ordning bör väl i regel tillämpas, då talan fullföljts från båda sidor. Är i brottmål den tilltalade klagande, kan ibland vara bäst, att han får utveckla sin talan först.
    Muntlighetsprincipen kräver, att parterna framlägga sin sak muntligen. Part bör alltså ej i denna del föredraga ur underrättens protokoll. Ej heller skriftliga inlagor böra läsas. När det gäller att höra tilltalad eller målsägande, bör ej uppläsas vad han förut sagt enligt protokoll eller polisrapporter. Endast om parts muntliga anförande strider mot handlingarna eller han går förbi något väsentligt, bör man gå till protokoll eller skrifter. Är svaranden frånvarande, får man för hans räkning också hålla sig till handlingarna.
    Sedan parterna utvecklat sin talan, förebringas bevisningen, underrättsbevisningen vanligen först. I brottmål lär — såsom enligt nya RB— fiskal ha att föredraga underrättsbevisningen, om ej med parternas samtycke hovrätten finner bevisningen böra förebringas av parterna. Underrättsbevisningen bör tydligen framläggas ur protokoll och andra handlingar. Om vittnen skola höras, föreligger enligt nya RB möjlighet

36 ERIK SÖDERLUND.att överlämna förhöret åt parterna. Det är särskilt avsett för sådana fall, då advokater uppträda på båda sidorna eller då i brottmål den tilltalade har rättsbildad försvarare. En sådan anordning har redan nu rekommenderats för underrätterna, och detsamma bör gälla för hovrätterna. Vittnesförhör bör även i övrigt kunna ske med iakttagande i tillämpliga delar av nya RB:s regler (jfr särskilt 36: 17). Om ett förut avhört vittne höres på nytt, böra anteckningar från förra förhöret ej uppläsas.
    Efter bevisupptagningen få parterna hålla sina slutanföranden.
    Om målets beskaffenhet föranleder därtill, kan förhandlingen uppdelas, så att vissa frågor behandlas för sig, t. ex. i ett bilmål först skuldfrågan och därefter skadeståndsfrågan.
    Erfordras uppskov, bör — oavsett uppskovets längd — den nya förhandlingen alltid betraktas som en fortsatt förhandling i nya RB:s mening (jfr 43: 13, 46: 13). Förhandlingen i dess helhet behöver alltså ej upprepas. Detta förhållande kan måhända medföra, att hinder för förhandlings påbörjande ej behöver föreligga i samma utsträckning som enligt nya RB.
    Förhandlingen bör, som förut sagts, följas av överläggning, därvid frågorna tagas upp till diskussion och övervägande. Dom får meddelas i samma ordning som hittills. Alltjämt gäller ett gammalt cirkulär avd. 19 aug. 1761, enligt vilket överrätternas domar i fullföljda mål ej böra offentligen avkunnas. Rikets ständer hade funnit, att genom domars offentliga avkunnande »mycken gagnelig tid» förspilldes, ej minst i rikets rådkammare, »där i synnerhet varje stund, som till regeringsärendenas skötande användas kan, är ganska dyrbar».
    När det gäller protokoll över förhandlingen, är man mera bunden än enligt nya RB, som exempelvis tillåter hovrätt att avstå från protokollering av muntlig bevisning. Möjligheter till förenkling finnas emellertid, och dessa böra tillvaratagas. Yrkanden och invändningar samt partsutveckling av talan böra visserligen protokolleras, men, där det kan ske, bör man hänvisa till skrifter och protokoll (så även enligt 14:6 RB). Man kan t. ex. skriva, att käranden vidhåller sitt yrkande enligt vadeinlagan, att han utvecklar sin talan i överensstämmelse med underrättens protokoll, eventuellt med angivna avvikelser o. s. v. Processnämnden har (Meddelanden nr 1 s. 7) för underrätterna framhållit, att i protokollet ej lär behöva upptagas parternas plädering. Tanken torde ha varit, att parts utveckling av talan i rättsligt hänseende och hans synpunkter på bevisningen ej tillhöra processmaterialet i egentlig bemärkelse. Parten ger endast uttryck för hur processmaterialet efter hans åsikt eller önskan bör uppskattas och rättsligt bedömas. Det är alltså ej fråga om införande av något nytt material. Vinner parten ej gehör för sina synpunkter, har han att åter framföra och utveckla dem i högre rätt.
    Även eljest är en förenkling tänkbar. Enligt nya RB skall protokollet erhålla slutlig avfattning före förhandlingens slut. Vare sig protokollet utskrives under förhandlingen eller man för memorialanteckningar,

HOVRÄTTSPROCESSENS ANPASSNING TILL NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN. 37måste alltså innehållet vara definitivt, innan sammanträdet avslutas. Detta torde leda till, att mindre anspråk få ställas på den språkliga avfattningen och att man söker koncentrera anteckningarna. Önskvärt vore, om man redan nu sökte anpassa sig därefter. I många fall kan vara tillräckligt med en sammanfattande diktamen, och vill man underlätta protokollföringen, bör möjlighet finnas att göra en sådan diktamen för en stenograf. Om skyldighet att för kontroll uppläsa anteckning av vittnesutsagor m. m. må hänvisas till nyssnämnda meddelande från processnämnden (s. 6 och 7).
    En tillämpning av de nya principerna bör leda till, att också domen avfattas enligt nya RB:s anvisningar; som redan nämnts ha underrätterna anmodats att förfara på detta sätt. Bland domskälen bör sålunda anges även vad som anses bevisat i målet.

 

    Av det anförda framgår, att vissa svårigheter möta för den tilltänkta reformen, helst som man har att utgå från en lag, som normalt räknar med skriftlig process. Det blir annorlunda enligt nya RB, vars bestämmelser direkt taga sikte på en muntlig förhandlingsform. Svårigheterna förefalla emellertid ej vara så stora, att man enbart med tanke därpå skulle behöva avstå från ett försök att praktiskt göra sig förtrogen med det kommande förfarandet. Rörande de anspråk, som en sådan övergångsordning skulle ställa på hovrätternas arbetskrafter, må här endastframhållas, att om man är restriktiv i fråga om förberedande föredragningar och söker förenkla protokollföringen, en ökning av de muntliga förhandlingarna sannolikt ej behövde medföra en så stor arbetsbelastning, som vid första påseende måhända kunde befaras. Man får härvid även räkna med, att den muntliga förhandlingen underlättar dömandet och ger möjlighet att hastigt reda ut oklara punkter.