LAGSTIFTNINGEN OM DEN TYSKA EGENDOMEN OCH DESS TILLÄMPNING.
AV
LAGBYRÅCHEFEN KURT HOLMGREN.
Genom riksdagens godkännande av Washingtonöverenskommelsen om de tyska tillgångarna i Sverige har en viktig ny fas inletts i den serie av åtgärder, som statsmakterna efter Tysklands sammanbrott — både lagstiftningsvägen och rent praktiskt — måst vidtaga rörande dessa betydande egendomskomplex. Med hänsyn till det intresse, som saken äger såväl för en stor del av landets advokater som för åtskilliga myndigheter, har det ansetts lämpligt att här lämna en kort redogörelse för den omfattande lagstiftningen på området ävensom för dess tillämpning.
Önskemål om ingripande mot fiendeegendom i neutrala länder framfördes redan i en svenska regeringen delgiven resolution, som antogs vid de allierade nationernas konferens för penning- och finansfrågor i Bretton Woods i U. S. A. år 1944. I resolutionen krävdes att svenska regeringen skulle vidtaga omedelbara åtgärder i syfte att förebygga undangömmande med svikliga medel eller annorledes av egendom i Sverige, som tillhörde eller kunde förmodas tillhöra antingen regering, enskilda eller institutioner inom fiendeländer eller fiendens ledare och dessas medhjälpare. Det förutsattes vidare, att Sverige skulle vidtaga mått och steg för att underlätta egendomens slutliga överlämnande till de myndigheter i fiendeländerna som komme att upprättas efter vapenstilleståndet.
Åtgärder för att vinna överblick över egendomen i fråga förekommo redan före det tyska sammanbrottet — genom vissa av valutakontoret infordrade deklarationer — och fullföljdes därefter genom ett deklarationsförfarande som påbjöds sommaren 1945 (SFS nr 559). Under de ovissa och säregna förhållanden, som efter krigstillståndets upphörande kommo att föreligga beträffande den tyska egendomen i Sverige, ansågs det emellertid nödvändigt att kunna vidtaga också skingringshindrande och beslagsliknande åtgärder, och för detta ändamål antogs i juni 1945 en vidlyftig lagstiftning vilken väsentligt utbyggdes vid riksdagens höstsession samma år. De viktigaste lagarna äro lagen d. 29 juni 1945 (nr 522 se även nr 887) om kontroll å viss
utländsk egendom m. m. — kontrollagen — samt lagen d. 14 dec. samma år (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. — administrationslagen. Genom lagen d. 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom gåvos vidare bestämmelser om viss numera svensk egendom, nämligen sådan som ursprungligen funnits i ockuperat land men till följd av övergrepp från ockupationsmakt e. d. kommit att frånhändas rätte ägaren och sedan förts till Sverige. För att omhänderhava de kontroll- och förvaltningsuppgifter, som den nya lagstiftningen ger anledning till, inrättades en särskild statsmyndighet, flyktkapitalbyrån. Prövningen av en del juridiska tillämpningsfrågor i samband med lagstiftningen anförtroddes en nämnd av judiciell karaktär, restitutionsnämnden, vilken som ordförande erhöll en ledamot av högsta domstolen.
Behovet av kontroll över den tyska egendomen i Sverige tillgodosågs i första hand genom att K. M:t i kontrollagen erhöll befogenhet att under vissa förutsättningar förordna om skingringsförbud å här befintlig egendom som tillhör viss främmande stat, juridisk person eller medborgare i samma stat eller annan som är bosatt i den staten. Skingringsförbud rörande tysk egendom utfärdades redan genom kungörelse d. 29 juni 1945 (nr 526).1 Från skingringsförbudet undantogs egendom av beskaffenhet att ej kunna tagas i mät för gäld.2 Då skingringsförbudet ju äger avseende på tysk egendom i allmänhet och icke är förenat med något omhändertagande eller individuellt utmärkande av tillgångarna (jfr 1 § tillämpningskungörelsen till lagen: Egendom — — — under skingringsförbud skall förbliva under innehavarens vård), måste det givetvis i åtskilliga fall bliva erforderligt med ett mera långtgående ingripande. Härtill har i så måtto möjlighet öppnats som flyktkapitalbyrån hos restitutionsnämnden kan utverka kvarstad å egendom som befinner sig under skingringsförbud. Med tanke på de tyska dotterbolagen i Sverige och deras egendom, vilken ju rent juridiskt är svensk, har flyktkapitalbyrån erhållit befogenhet att påkalla kvarstad också beträffande egendom, som tillhör svenska juridiska personer, över vilka ett bestämmande inflytande utövas från det ifrågavarande främmande landet, i praktiken Tyskland. Genom proposition till årets riksdag (nr 30) föreslås denna befogenhet på det sätt utvidgad att kvarstad skall kunna läggas även på egendom, tillhörig i annat land registrerade juridiska personer under bestämmande inflytande av angiven art, t. ex. ett tyskt dotterbolag i Schweiz.3
Enligt kontrollagens ursprungliga lydelse kunde kvarstad medgivas blott vid risk för undanstickande eller förstöring. I samband med administrationslagens antagande tillkom emellertid som alternativ förutsättning att ett omhändertagande befinnes erforderligt för att
egendomen skall komma till ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning. Denna utvidgning avsåg — utom att till kontroll lagens område överföra en del fall av mer eller mindre herrelösa tyska varupartier o. d. för vilkas vård man till en början sörjt genom gode män för bortovarande enligt förmynderskapslagen 11:4 — att möjliggöra omhändertagande av sådan tysk egendom, främst aktier i svenska bolag, som på grund av sin betydelse icke ansågs böra under det långa ovisshetstillståndet i Tyskland lämnas i händerna på tillfälliga svenska vårdare eller ombud. Samtidigt infördes, bl. a. för att bereda förutsättningar för en avveckling av de tyska intressena inom det svenska näringslivet, bestämmelser om rätt för flyktkapitalbyrån och K. M:t att medgiva försäljning av kvarstadsbelagd egendom också i andra fall än vid risk för förstörelse, hastigt fallande i värde o. d.
Helt naturligt kräver tillämpningen av en lagstiftning som den nu behandlade att noggrann tillsyn kan utövas över att egendom icke undandrages de av statsmakterna beslutade åtgärderna. Bl. a. med hänsyn härtill har flyktkapitalbyrån helt allmänt erhållit befogenhet att föreskriva den uppgiftsskyldighet som erfordras för tillämpningen av lagen. Det ligger i sakens natur att uppgiftsskyldighet med stöd av lagen kan åläggas ej blott ägare eller hans ombud utan även personer som i mera utomstående ställning haft att göra med egendomen, t. ex. banker, advokater och andra företag eller yrkesutövare med en förvaltande eller förmedlande funktion inom affärslivet.
Rörande såväl skingringsförbud som kvarstad enligt kontrollagen må framhållas att, ehuruväl vad som gäller rörande utsökningslagens motsvarande institut delvis får giltighet även här, skiljaktigheterna dock äro så betydande att man bör anse åtgärderna som säkerhetsåtgärder av egen typ. Vad beträffar skingringsförbudet är flyktkapitalbyrån befogad att medgiva — även generella — undantag. En på grund av denna befogenhet utfärdad kungörelse (SFS 1945 nr 527) ger en viss praktisk belysning av institutets innebörd. I kungörelsen har byrån undantagit dels viss egendom av mera personlig natur, dels, i fråga om annan egendom, givit allmän dispens för förfoganden i olika fall där förfogandena med hänsyn till art eller syfte kunna anses normala eller klart legitima. Uttag från bankräkning utgör icke i och för sig något åsidosättande av skingringsförbudet liksom ej heller indrivning av fordran.1 Rörande kontrollagens kvarstad må påpekas att åtgärden, som till skillnad från utsökningslagens kvarstad kan avse även fast egendom, ger möjlighet till mera långtgående och s. a. s. definitiva förfoganden än kvarstad enligt UL. Med stöd av den rätt att meddela närmare föreskrifter rörande skingringsförbud och kvarstad enligt kontrollagen, som dennas sista paragraf innefattar, har K. M:t bl. a. stadgat, att syssloman för kvar-
stadsbelagd egendom skall äga utöva de befogenheter beträffande egendomen vilka eljest tillkomma ägaren eller annan rättsinnehavare varom fråga är. Syssloman utövar så t. ex. rösträtt å bolagsstämma för kvarstadsbelagda aktier. Försäljningsfrågor skola dock regelmässigt underställas flyktkapitalbyråns avgörande. Det ligger i sakens natur att skingringsförbud och kvarstad enligt kontrollagen ej äro så utpräglat kortfristiga som utsökningslagens motsvarande institut (jfr 188 § utsökningslagen — åtgärden återgår om ej lagsökning eller stämning kommit till stånd inom 30 dagar). Ställande av pant eller borgen föranleder icke, såsom enligt utsökningslagen (189 §), att skingringsförbud eller kvarstad upphör. Att egendom jämlikt kontrollagen ställts under skingringsförbud eller kvarstad utgör, lika litet som enligt utsökningslagen, hinder för dess utmätande eller avträdande till konkurs. En svensk borgenärs rättsläge i förhållande till sin tyska affärsförbindelse har följaktligen ej i princip försämrats genom skingringsförbud eller kvarstad.
Genom administration enligt den särskilda lagen härom har man avsett att, i vidsträcktare mån än som är möjligt genom kvarstad å ett tyskdominerat företags egendom, övertaga förvaltningen av de tyska dotterbolagen i Sverige, överlåta deras rörelse på nya händer eller eventuellt föranstalta om likvidation. Förutsättningarna för administration ha bestämts till nära överensstämmelse med vad som enligt kontrollagen gäller för kvarstad å bolagsegendom; det skall alltså föreligga ett bestämmande inflytande över den ifrågavarande juridiska personen från ett land som avses med utfärdat skingringsförbud, i praktiken alltjämt Tyskland, och administrationen skall vara erforderlig för att vinna kontroll över företagets verksamhet eller för att säkerställa en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning av dess egendom.
Förefintligheten av ett bestämmande utländskt inflytande torde i allmänhet icke behöva bli föremål för tvekan. I de tyska dotterbolagen har moderföretaget i allmänhet stått som innehavare av alla aktier utom några få, vilka tilldelats chefstjänstemän eller andra företaget närstående svenska medborgare. Med hänsyn till vissa gränsfall förtjänar det emellertid framhållas att ett bestämmande inflytande kan utövas i annan ordning än genom innehav av aktier. Sålunda kan exempelvis kreditgivning till ett svenskt företag ha skapat grundval för ett bestämmande tyskt inflytande. Det är icke enastående att den tyske intressenten helt avstått från att förvärva aktier i det svenska företaget men i stället skaffat sig ett fast grepp om detta genom krediter till belopp många gånger överstigande aktiekapitalet. Fall kunna även tänkas där tekniskt samarbete med ett tyskt företag bragt en svensk firma i starkt beroende av detta. Flera omständigheter av antydd art kunna givetvis, ehuru var för sig av mindre betydelse, tillsammans skapa ett läge vari de tyska intressenterna kunnat utöva ett bestämmande inflytande. Vad särskilt angår inflytande genom aktieinnehav må framhållas, att omständigheterna kunna vara sådana att
även en minoritetsgrupp främmande aktieägare kan äga det reella avgörandet. Att intressenter i Tyskland ej direkt utan medelst kapitalintressen i ett annat främmande land ha inflytande över ett svenskt företag kan självfallet icke föranleda till att administration ej skulle kunna beslutas. Vid bedömandet av frågan om det främmande inflytandets förefintlighet bör man, såsom departementschefen framhöll i propositionen rörande lagen (1945 nr 373), bortse från att det på grund av de extraordinära förhållandena tills vidare kan vara omöjligt för de främmande intressenterna att praktiskt hävda sitt inflytande. Vad man åsyftar är naturligen det beroende av främmande intressen som normalt förelegat och som i en eller annan form åter kan göra sig gällande.
Administration kan, om det svenska företaget självt samtycker, anordnas även om det utländska inflytandet ej äger sådan styrka att det kan anses som bestämmande (s. k. frivillig administration). Något administrationsbeslut av detta slag har emellertid hittills ej förekommit.
Förordnande om administration meddelas av restitutionsnämnden på framställning av flyktkapitalbyrån. Administratorn (eller administratorerna) utses av byrån. Hos administratorn sammanföres, med få inskränkningar, all beslutanderätt — han äger, enligt lagens ordalag, ej mindre att i förhållande till tredje man handla å den juridiska personens vägnar samt inför domstolar och andra myndigheter företräda den juridiska personen än även att utöva de befogenheter som eljest tillkomma bolagsstämma, föreningssammanträde, styrelse, firmatecknare, likvidator eller annat organ för den juridiska personen. Administratorn får emellertid icke utan tillstånd av Konungen eller flyktkapitalbyrån överlåta viss viktigare egendom, företaga vissa åtgärder för avveckling eller upplösning av den juridiska personen m. m. Med avseende å förvaltningen under tid före administrationens början har vidare stadgats att icke administratorn utan de vanliga organen skola utöva beslutanderätten, där icke flyktkapitalbyrån annorlunda bestämmer. Fastställande av balansräkning för tid före administrationen, beviljande av ansvarsfrihet för samma tid m. m. förutsättes sålunda i ett bolag under administration regelmässigt ankomma på bolagsstämma.
Ehuru administration kan anordnas ej blott i fråga om aktiebolag utan även i fråga om ekonomiska föreningar och andra juridiska personer av vad slag det vara må, har institutet av lätt insedda skäl fått sin egentliga betydelse i fråga om aktiebolag. Att administratorn i stort sett avlöser både styrelse, bolagsstämma och andra bolagets organ måste uppenbarligen föranleda vissa jämkningar i den ordning för ett aktiebolags förvaltning och verksamhet i övrigt, som fastställts i aktiebolagslagen. I administrationslagen utsäges att vad i lag eller bolagsordning är föreskrivet om revision regelmässigt ej skall äga tillämpning under administrationstiden. I stället utövar flyktkapitalbyrån tillsyn över administrationen och äger för ändamålet anlita särskilda revisorer. K. M:t har vidare i administrationslagen erhållit be-
fogenhet att, i den mån så påkallas av administrationen, förordna om avvikelse från vad i lag (eller bolagsordning eller stadgar) är föreskrivet med avseende å den juridiska personens organisation och förvaltning. I en tillämpningskungörelse till lagen (SFS 1945 nr 886) ha med stöd av detta stadgande utförliga särbestämmelser givits för den formella sidan av ett aktiebolags verksamhet under administration. Av dessa bestämmelser må särskilt framhållas stadgandet att bolagsstämma i allmänhet icke skall äga rum under administrationstiden. Vissa föreskrifter ha vidare givits för att tillförsäkra mera betydande svenska delägarintressen möjlighet att göra sina önskemål gällande (administratorn skall inhämta deras mening i viktigare frågor; om deras aktieinnehav utgör minst en femtedel av hela aktiekapitalet, bör åtminstone en av de av flyktkapitalbyrån utsedda revisorerna väljas bland personer som kunna anses företräda de icke tyska delägarna).
Det nästan fullständiga undanskjutande av ett bolags vanliga organ, som administration föranleder, innebär tydligen en i och för sig föga tilltalande brytning med aktiebolagslagens vanliga kontroll- och balanssystem. Med hänsyn härtill framfördes i utskottsutlåtandet över propositionen i ämnet (första lagutsk. nr 56/1945) bestämda önskemål att man icke skulle tillgripa administration i fall då intresset av kontroll över och lämplig användning av företagsegendomen kan tillgodoses genom kvarstad å de utländska intressenternas aktier. Om nämligen de tyskägda aktiebreven i tyskdominerade svenska bolagförvaras här i landet och alltså äro åtkomliga för en kvarstad enligt kontrollagen, är det ju möjligt att genom den för kvarstadsfallet utsedde sysslomannen så att säga inifrån övertaga bolagsledningen och utan brytning med aktiebolagslagens ordning sörja för erforderlig kontroll. I de ganska talrika fall då de tyska intressenterna lämnat sina aktieposter i förvar hos svenska banker eller advokater har man i överensstämmelse med utskottets tankegång regelmässigt valt kvarstadsvägen; sysslomannen har sedan genom att själv inträda i styrelsen för bolaget och på annat sätt haft att skapa garantier för att det allmännas synpunkter på förvaltningen blivit vederbörligen tillgodosedda.
Den tyska egendomen i Sverige är som bekant mycket omfattande — dess värde har i samband med Washingtonförhandlingarna sommaren 1946 uppskattats till 378 miljoner kronor. Registreringen av egendomen och omhändertagandet — genom kvarstad eller administration — av viktigare objekt eller egendomskomplex ha därför krävt ett omfattande arbete och en rätt vidlyftig apparat. Intill utgången av 1946 har kvarstad beviljats i 142 fall, varav 31 fall avsågo aktier i svenska bolag, och administration kommit till stånd i 32 fall. Under det första året av lagstiftningens tillvaro — intill hösten 1946 — kunna de vidtagna åtgärderna i det hela anses ha haft konserverande karaktär. Avvecklingen av de tyska tillgångarna påbörjades emellertid redan under denna tid, i första hand genom försäljning av åtskilliga varulager, trävarupartier, maskinaggregat och andra realtillgångar,
som av olika skäl kommit att kvarligga hos tyskarnas leverantörer eller affärsförbindelser här i landet. De likvider, som inflyta vid försäljningar, inbetalas å den svensk-tyska clearingen i enlighet med sedan länge gällande föreskrift (kung. 6 april 1945, SFS nr 114) att alla betalningar till förmån för någon i Tyskland skola verkställas genom dylik inbetalning. I fråga om de tyska dotterbolagen kommo försäljningsåtgärder under denna tid endast i undantagsfall till stånd.
Den överenskommelse rörande de tyska tillgångarna, som i juli 1946 i Washington träffades mellan å ena sidan svenska, å andra sidan nordamerikanska, brittiska och franska representanter, går som bekant ut på bl. a. att det begynta likvidationsförfarandet skall fullföljas och, med vissa begränsningar, utsträckas till att avse tysk egendom i allmänhet. Den genom likvidationen uppkomna behållningen betraktas såsom tysk egendom. Till den del denna egendom i enlighet med redan tidigare gällande clearinglagstiftning anses kunna disponeras för clearing mot svenska fordringar skall så ske.1 I övrigt bör den såsom tysk egendom vara disponibel för det tyska folkhushållets räkning. Då emellertid detta för närvarande — oavsett det statsrättsliga läget — rent faktiskt administreras av allierade myndigheter, böra dessa anses befogade att för inköp för tysk räkning disponera restbeloppet.2 Denna disposition, som skall bli föremål för särskilda uppgörelser, är uttryckligen begränsad till att gälla tyska folkhushållets behov.
En förutsättning för uppgörelsen är, att de tyskar vilkas egendom likviderats skola få ersättning för sin egendomsförlust. De allierade skola svara för utbetalning av denna ersättning. Det har vidare fastslagits, att de allierade regeringarna vid ett kommande fredsslut med Tyskland skola tillse, att de avtalade transaktionerna med avseende på tysk egendom från tysk sida godkännas.
Den allmänna likvidation av de tyska tillgångarna, som enligt Washingtonuppgörelsen skall äga rum, utgör givetvis ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt ett ännu vidlyftigare företag än det förut bedrivna, väsentligen registrerande och konserverande arbetet; rent juridiskt innebär den emellertid intet egentligt nytt i förhållande till vad som redan förutsatts i kontroll- och administrationslagarna. Det omedelbara bestyret med avvecklingen tillkommer beträffande egendom under kvarstad sysslomannen och beträffande de administrerade bolagen administratorn. Till föryttring eller likvidation erfordras emellertid, som förut antytts, i allmänhet tillstånd av flyktkapitalbyrån
eller, där byrån med hänsyn till egendomens värde eller omständigheterna i övrigt finner saken böra underställas regeringens avgörande, av K. M:t.
Egendom tillhörig tyska medborgare, som äro bosatta i Sverige och som icke skola hemsändas, beröres icke av uppgörelsen. Sådan egendom har emellertid icke därmed förts utom ramen för kontrollagen och skingringsförbudet; för att så skall bliva fallet måste vederbörande hos flyktkapitalbyrån utverka undantag från skingringsförbudet. I övrigt kunna de svenska myndigheterna bevilja undantag från skingringsförbudet och därmed från likvidationen i enlighet med gällande lagstiftning och hittills tillämpad praxis. Denna praxis har utvecklats med ledning av ett allmänt hållet uttalande av vederbörande riksdagsutskott (sammansatta utrikes- och första lagutskottet 1945 utl. nr 1), enligt vilket utskottet fann det böra vara möjligt att i avsevärd utsträckning från skingringsförbudet undantaga sådan främmande egendom som trots ägarens nationalitet kunde sägas i realiteten höra närmare samman med Sverige än med den ifrågavarande främmande staten.
Något generellt undantag från skingringsförbudet har flyktkapitalbyrån — utöver den nämnda, redan vid lagens ikraftträdande utfärdade kungörelsen (SFS nr 527) — icke meddelat vare sig under lagstiftningens första giltighetsår eller senare. Redan tidigt medgavs emellertid i många fall undantag efter ansökningar av tyska medborgare, tillhörande gruppen av till Sverige återkomna kvinnor vilka genom gifte blivit tyska medborgare men här disponera till ursprunget svensk egendom (t. ex. arv från svenska föräldrar eller syskon). Under hösten 1946 har byrån börjat medgiva undantag också i andra fall. Sålunda torde tyskar, som tillåtits att mera varaktigt stanna i Sverige, med vissa begränsningar kunna räkna på att efter ansökan få sin egendom undantagen från skingringsförbudet. Begränsningarna avse bl. a. till Sverige under kriget införd egendom som kan ha karaktär av verkligt flyktkapital. Beträffande tyskar med närmare svensksläktanknytning torde undantag från skingringsförbudet i fortsättningen kunna påräknas även i andra fall än när det gäller ärvd egendom, tillhörig svenskfödda tyskor. Med all reservation för omständigheterna i individuella fall kan man uttrycka principen så, att en tysks svenska härstamning kan föranleda hävande av skingringsförbudet rörande egendom, som på grund av arv, gåva eller testamente eller — i vissa fall — här bedriven förvärvsverksamhet praktiskt ter sig mer svensk än tysk. När skingringsförbudet tillkom, bestämdes detsamma av lämplighetsskäl att omfatta också egendom tillhörig personer av icke-tysk nationalitet, vilka äro bosatta i Tyskland. Efter individuell prövning torde flyktkapitalbyrån numera vara beredd att häva skingringsförbudet för sådana personer. Detsamma gäller i vidsträckt mån men icke oinskränkt egendom, tillhörig tyskar i annat land än Sverige eller Tyskland. Här måste vederbörande med intyg från myndighet i uppehållslandet styrka, att han har uppehållstillstånd och att fråga om repatriering ej är aktuell.
Den tredje av lagarna i det nu behandlade ämneskomplexet, lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, har till syfte att möjliggöra ett snabbt återställande av s. k. rövad egendom (looted property) av varjehanda slag som kan ha blivit hitförd och utprånglad på den svenska marknaden. Lyckligtvis har erfarenheten hittills givit vid handen att egendom av detta slag endast i mycket ringa utsträckning förekommer i vårt land. Lagen i fråga — kallad restitutionslagen — har därför icke erhållit större betydelse; restitutionsbeslut har intill årsskiftet 1946/47 visserligen meddelats i 33 fall men de flesta av fallen avse egendom av mindre värde. Det är vid sådant förhållande, trots att lagen äger åtskilligt rent civilrättsligt intresse, ingen anledning att här närmare ingå på dess bestämmelser.
Alla de tre här behandlade lagarna hava erhållit giltighet endast för ett år i taget och utlöpa med utgången av juni 1947. I proposition till årets riksdag (nr 30) har föreslagits att kontroll- och administrationslagarna, skola förlängas att gälla ytterligare ett år.1