Öppen fångvård i Finland.¹ Genom lagen angående ändring av förordningen omverkställighet av straff av den 26 april 1946, som trädde i kraft den 1 juli samma år, har man i Finland infört en speciell öppen anstaltsvård, nämligen verkställighet av kortvariga straff i någon statens arbetskoloni i stället för i ett fängelse. Enligt nämnda lag kan fångvårdsverket förordna att fängelsestraff, vilket såsom direkt

 

¹ Ur f. d. fångvårdsinspektören vicehäradshövding Arne Mannolas inledningsreferat till det nordiska kriminalistmötets förhandlingar d. 16 maj 1947 över ämnet: »Friare behandlingsformer för lagöverträdare. 1. Öppen anstaltsvård inom straffverkställigheten» (se nedan s. 384) återgives här med förf:s medgivande dels redogörelsen för 1946 års lagändringar rörande öppen anstaltsvård dels förf:s avslutande synpunkter på frågan om de öppna anstalterna. De 1946 legaliserade arbetskolonierna utgör blott en ringa del av Finlands öppna fångvårdsanstalter. Förf. upplyser att nästan hälften av hela antalet fångar i Finland, som f. n. är c:a 9,000 (mot Sveriges c:a 2,000, förvaras på öppna anstalter. Red.

straff eller förvandlingsstraff skall undergås i högst ett år, kan verkställas med förbigående av fängelsevistelse i statens arbetskoloni, såframt den dömde icke under fem år, som närmast föregått den senaste domen, undergått frihetsstraff. Samma dag utfärdades en lag angående upphävande av lagen av den 28 november 1930 om skärpning av frihetsstraff, som trädde i kraft den 1 september 1946. Efter att den sistnämnda lagen blivit upphävd, avtjäna de till högst sex månaders fängelsestraff eller böter dömda sitt straff som vanligt fängelsestraff och kunna således även de bliva förordnade till statens arbetskolonier.
    De personer, som förordnats till arbetskoloni, behandlas icke såsom straffångar och deras frihet är icke underkastad andra begränsningar än dem, som krävas för upprätthållande av disciplin och arbetstakt. De böra ha egen beklädnad och avlönas enligt gällande lönenivå med avdrag av en fjärdedel, som går till staten. Person som insatts på arbetskoloni, bekostar själv sin förplägnad. Justitieministeriet kan förordna att en del av hans avlöning utbetalas till hans maka, barn eller annan person, som står under hans vård. Om en till arbetskoloni förordnad person icke på bestämd tid anländer till kolonin eller om han underlåter att iakttaga den ordning som där är påbjuden eller avlägsnar sig därifrån, skall han insättas i fängelse för att avtjäna hela sitt straff. Visar han oförmåga till därstädes förekommande arbeten eller motvilja mot dem, kan han även då sändas att avtjäna sitt straff i något fängelse, men skall i detta fall den tid han vistats i arbetskoloni tillgodoräknas honom såsom strafftid. Då förordnandet av en person till arbetskoloni sker utan personundersökning, kommer det icke att ställa sig lätt att i varje fall avgöra, huruvida personen ifråga är lämplig till en dylik koloni, vilket avgörande förblir mer eller mindre summariskt, då förordnandet i de flesta fall sker på grund av den anmälan, som gjorts av vederbörande verkställande myndighet angående personer som icke förvaras i fängelse. Man hoppas i varje fall, att dessa arbetskolonier skola vara fångvården till stort gagn och att genom dessas inrättande den rådande stora platsbristen i länsfängelserna skall kunna avhjälpas, då i sistnämnda fängelser härefter kommer att förvaras huvudsakligen sådana fängelsefångar, som på grund av sin ålder och sitt hälsotillstånd eller av annan orsak icke kunna anses lämpa sig för vistelse på arbetskoloni eller överhuvudtaget öppen anstalt. Man hoppas också, att härefter de olika gruppernas av fängelsefångar isolering från varandra kan verkställas effektivare än förut.
    Inrättandet av arbetskolonier är tillsvidare i begynnelsestadiet. Mellan fångvårdsverket och lantbruksstyrelsen har ingåtts en överenskommelse, enligt vilken lantbruksstyrelsen åtagit sig att i olika delar av landet tillsvidare anlägga arbetskolonier för väg-, diknings- m. fl. arbeten, där arbetsstyrkan per koloni utgör 50—100 man. Enligt det reglemente, som utfärdats för arbetskolonierna, är de intagnas rätt till korrespondens obegränsad, likaså rättigheten att anskaffa litteratur, att prenumerera på tidningar och tidskrifter och att taga emot och köpa matvaror och andra personliga förnödenheter. För de till arbets

koloni intagnas fritid anordnas på kolonins försorg intellektuella sysselsättningar och förströelser, såsom tillfälle till studier, idrott m. m. Härintills ha dylika kolonier, som underlyda närmaste läns- eller annat fängelse, anlagts till ett antal av 8 st. och utgör arbetsstyrkan i dessa intill nu blott c:a 150 man. — — —

 

    Beträffande frågan om, vilka fångar som borde placeras vid de öppna anstalterna, torde man icke kunna uppställa några allmängiltiga normer. Ändamåls enligast vore det helt visst, att frågan prövades in casu för varje fånge med beaktande av hans ålder, hälsotillstånd, sinnesart, karaktärsegenskaper, tidigare levnad, arbetsförmåga m. m. I praktiken kan en sådan prövning dock icke företagas effektivt med mindre den föregås av en tidigare verkställd personundersökning, vilket åter ställer sig omöjligt visavi fångar som dömts till kortvariga straff. Under dessa omständigheter måste frågan med hänsyn till nämnda fångar avgöras utan föregående undersökning men med beaktande av såväl generalpreventiva som individualpreventiva synpunkter. För egen del anser jag, att straffverkställigheten med avseende å fångar, som dömts till kortvariga frihetsstraff, mera motsvarar sitt ändamål om dessa —med undantag av personer som dömts till helt korta frihetsstraff —placeras direkt i de öppna anstalterna, förutsatt att de av hälsoskäl o. d. kunna anses lämpade för vistelse i sådan inrättning. I fråga om den friare formen av öppna anstalter hos oss eller arbetskolonisystemet, enligt vilket fånge som förordnats till dylik anstalt nästan kommer att arbeta lielt på förtroende (bl. a. utan bevakning), så vore väl här om någonsin den noggrannaste personundersökning på sin plats, men någon exaktare utredning än den som verkställande myndigheten kan ge i sitt utlåtande, står icke tillbuds. Vi lia i anseende till den nu rådande stora brottsligheten i vårt land varit tvungna att vid verkställigheten av straff åtminstone i någon mån följa strängare metoder än i månget annat land, och till följd härav kan det icke anses ändamålsenligt att, beträffande fångar som dömts till längre straff, ställa systemet med öppna anstalter i förgrunden. De sociala förhållandena och det allmänna välståndet stå hos oss i detta nu icke på så hög nivå somt. ex. i Sverige, varför man redan på denna grund hos oss måste göra straffet kännbarare än i sistnämnda land, där enbart frihetens förlust i många fall torde kunna anses utgöra ett tillräckligt straff för fången och där överflyttningen till öppna anstalter av personer, som dömts till längre straff, således kan anses vara berättigad redan i början av deras strafftid. Med avseende på unga fångar eller sådana som ännu ej fyllt 21 år, anser jag att deras placering på öppna anstalter kan företagas så snart undersökningen i fråga om dem slutförts.
    Med hänsyn till den personliga behandlingen av fångarna skulle små anstalter vara att föredraga framför stora, men man bör också härvidlag fästa avseende vid praktiska synpunkter. Ett land med relativt låg fångsiffra har större möjlighet än vi att anlägga små öppna anstalter. Dessutom kräva hos oss de s. k. kärrfängelserna (de tidigare

nämnda reservfängelserna) enbart på grund av arbetenas omfång och räntabilitet större anläggningar (för 300—400 fångar), fastän de väl kunna vara uppdelade på olika kolonier på något avstånd från varandra. Den olägenhet, som vidlåder de permanenta öppna eller halvöppna anstalterna på grund av deras storlek, torde i någon mån mildras genom det faktum, att de omfatta olika avdelningar som äro belägna på någon, t. o. m. några, kilometers avstånd från varandra. I de interimistiska öppna anstalterna, i vilka man hos oss nästan uteslutande har gemensamma rum för 10—12 fångar, har det icke legat inom möjligheternas gräns att inrätta ensamceller annat än för isoleringsändamål och för dem, som undergå disciplinstraff. Det har icke heller varit möjligt att inom dessa anstalter i nämnvärd mån uppföra gemensamma arbetsrum, vilket dessutom icke ansetts nödigt på grund av arbetets beskaffenhet. Däremot bör det anses vara i överensstämmelse med sakens natur, att de permanenta öppna och halvöppna anstalterna ha ett tillräckligt antal arbetsrum, liksom även ensamceller och små gemensamma rum (för 4—6 fångar). Vid de interimistiska öppna anstalterna ges det naturligtvis ytterst små möjligheter alt ordna gymnastiksalar och andra rum för förströelser, men behovet av sådana rum är icke heller så stort i dessa anstalter, där fångarna nästan uteslutande äro i tungt utearbete, som i de slutna och permanent öppna och halvöppna anstalterna.
    Då man numera i vårt grannland Sverige givit den öppna anstaltsvården en dominerande plats inom straffverkställigheten, har man i intimt sammanhang till detta ställt frågan om fångarnas differentiering, d. v. s. de olika fånggruppernas placering på egna relativt små öppna anstalter om c:a 20—100 personer, då däremot de tidigare reformerna i fångvården avsågo en koncentration av de intagna till ett fåtal stora anstalter. Genom att, enligt den i den svenska fångvården numera godtagna principen, placera fångarna på små öppna anstalter, har man trott sig i stort sett kunna förhindra faran av det skadliga inflytande, som är för handen, där flera fångar äro tillsammans. Denna fara är större hos oss, där en stor del av fångarna i de öppna anstalterna äro tvungna att bo och vistas i gemensamma rum. Differentieringen av fångarna blir med nödvändighet mer eller mindre summarisk hos oss, alldenstund man ännu icke med undantag för dem, som äro under 21 år, fått till stånd en personundersökning, innan de placeras på de öppna anstalterna. Den kommitté, som tillsatts för att reformera vårt fängelseväsen, har i sitt nyligen till justitieministeriet avgivnabetänkande påpekat vikten av en psykiatrisk undersökning av fångarna såsom en förutsättning för deras ändamålsenliga placering, speciellt med hänsyn till friare fångvårdsformer. Kommittén har för sin del ansett, att man också under nuvarande förhållanden skulle kunna få till stånd en personundersökning av samtliga förstagångsförbrytare som dömts till tukthusstraff. Undersökningarna skulle koncentreras till centralfängelset i Helsingfors och borde för detta ändamål avlönas åtminstone två i psykiatri förfarna läkare. Trots allt har man hos oss

redan nu gjort så många positiva erfarenheter av systemet med öppna anstalter — om man bortser från den av de nuvarande undantagsförhållandena skapade oron i våra fängelser och således också i de öppna anstalterna — att man måste kunna anse systemet nödvändigt och av stor nytta för straffverkställigheten, även om en placering på öppen anstalt för mången fånges vidkommande icke kan komma i fråga på ett så tidigt stadium som i Sverige, så mycket mindre som vi i detta nu sakna möjlighet att inrätta så många små öppna anstalter, som skulle vara av behovet påkallade, om placerandet av fångar på öppna anstalter skulle anses som' det främsta målet vid straffverkställigheten. I detta hänseende har man dock hos oss gjort ett märkligt försök genom att anordna de tidigare nämnda små arbetskolonierna, där fria vårdformer tagits i bruk i större skala än i månget annat land.

    Ehuru jag i mitt referat framställt flera synpunkter som tala för den öppna anstaltsvården inom straffverkställigheten, vill jag till slut som ett sammandrag konstatera följande fakta. Den öppna anstaltsvården bör, om den blivit förverkligad på ett riktigt sätt, anses stå i överensstämmelse med de bärande principerna i den moderna kriminalpolitiken och fångvården redan av det skäl, att arbete i det fria befordrar fångens såväl fysiska som psykiska hälsotillstånd, att det höjer hans självaktning och utgör ett mellanstadium mellan livet i en anstalt och livet i det fria, varjämte man icke heller bör, ur ekonomisksynpunkt sett, undervärdera det arbete, som fångarna i de öppna anstalterna utföra. Jag slutar mitt andragande med att säga, att då på Konnunsuofängelsets stora vidder fången, som kör slåttermaskinen, förnöjsamt uppstämmer sin nationalsång, utgör detta en talande bild av den sinnesförändring, som arbetet i Guds fria natur kan åstadkomma hos en fånge.

Arne Mannola.