Dommen i Nürnberg. Forord af STEPHAN HURWITZ. København 1947. Gjellerups Forlag. 133 s.
Föreliggande arbete är den hittills enda utgåva av domen i Niirnberg som kommit red. tillhanda. Översättningen har skett från den officiella stenografiska uppteckningen av domen vid dennas avkunnande, kollationerad mot en version som återgivits i »Times», vilken i viss del synes ha varit fullständigare än nyssnämnda stenogram. Prof. HURWITZ har försett editionen med ett förord, däri han kort redogör för domens innebörd och summerar de vinster den internationella rättsordningen enligt hans mening inhöstat genom avgörandet. Själva domen upptar inte mindre än 125 stora dubbelspaltade oktavsidor.
Det kan synas förmätet att i anslutning till ett notifierande av boken komma med några randanmärkningar till domen. Bör en läsare i ett neutralt land göra annat än noggrant studera aktstycket, tacka och ta emot?
Niirnbergdomstolen (den har egentligen sitt säte i Berlin) grundar
som bekant sin kompetens på en överenskommelse i augusti 1945 mellan U.S.A., Frankrike, Ryssland och Storbritannien, vilken resulterade i en »charter» för en internationell militärdomstol för »major war criminals». Härom må vidare hänvisas till STKAHLS redogörelse SvJT 1945 s. 813 ff. Anklagelsepunkterna voro 4, nämligen för 1) sammansvärjning mot freden, 2) börjande av anfallskrig (dessa två punkter ha ej klart särhållits och sammanfattas under beteckningen förbrytelser mot freden), 3) krigsförbrytelser och 4) förbrytelser mot mänskligheten.
Av de 22 tilltalade som återstodo sedan Ley begått självmord i sin cell och Krupp von Boblen und Ilalbach måst lämnas utanför på grund av sjukdom förklarades 6 skyldiga enligt alla anklagelsepunkterna (av dessa 6 fingo en, nämligen von Neurath, 15 års fängelse och de övriga dödsstraff). Åklagarna vunno bifall betr. punkt 1) i 8 fall, betr. punkt 2) i 12, betr. punkt 3) i 16 och betr. punkt 4) i 16 fall, därvid emellertid är att märka att ansvarsyrkande ej framställts mot samtliga tilltalade enligt alla 4 punkterna. Som bekant frikändes 3, Schaclit, von Papen och Fritsche; 12 dömdes till döden, 3 till livstids fängelse och 4 till tidsbestämt fängelsestraff (två 20 år, en 15 år och en 10 år).
Den nämnda chartern var också till dels den strafflag efter vilken domstolen hade att döma. I fråga om anklagelsepunkterna 3) och 4) var det måhända ej erforderligt med en dylik extraordinär strafflagstiftning, eftersom de gärningar det där var fråga om väl genomgående voro straffbelagda i segrarmakternas interna lagstiftning, vilken kanske skulle ha kunnat tillämpas av denna internationella domstol. Beträffande punkterna 1) och 2) var det i viss mån annorlunda, eftersom inga andra tillämpliga straffbestämmelser funnos. Chartern innehöll emellertid dessutom delaktighetsbestämmelser av mycket stor räckvidd och vidare ett stadgande att tilltalads ställning — som statsöverhuvud eller tjänsteman i regeringsdepartement —- inte skulle skydda honom från straff, lika litet som att han handlat på order av överordnad.
Det är närmast såvitt rör anklagelsepunkterna 1) och 2) som domen kan kritiseras. Om man ej hade mer än chartern som grund för domen, har man då tillämpat en strafflag med tillbakaverkande kraft? I domen genomgås de konventioner och traktater mot vilka Tyskland främst brutit genom sina angreppshandlingar (och förberedelserna därtill), nämligen Haagkonventionen 1899, Versaillestraktaten, Locarnotraktaten 1925, Kellogg-Briand-pakten 1928 samt speciella konventioner mellan Tyskland å ena samt Nederländerna, Danmark, Luxemburg och Ryssland å andra sidan. Men domstolen har förklarat det ej nödvändigt att i detalj undersöka i vad omfattning Tyskland kränkt dessa traktater och konventioner: tillräcklig rättsgrund för domfällande funnes i chartern, enligt vilken det vore ett brott att planlägga eller föra krig, när detta vore ett angreppskrig eller kränkte internationella överenskommelser. Och domstolen hade funnit vissa av de tilltalade skyldiga till att ha planlagt och fört anfallskrig mot tolv nationer, varigenom straffbarheten vore klarlagd.
I en annan del av domen synes domstolen emellertid ha sökt att få en grund »bakom» chartern för sitt avgörande på denna punkt:
»Krig är i och för sig något ont och förkastligt. Dess följder drabba ej blott de krigförande utan hela världen. Att börja ett anfallskrig är därför ej endast en internationell förbrytelse. Det är den största existerande internationella förbrytelsen och den skiljer sig bara från andra krigsförbrytelser däri att den i sig rymmer allt ont som de övriga tillsammans innehålla.»
Att »förbrytelser mot freden» straffbelagts först genom chartern får väl anses obestridligt. Har det då ej varit fråga om strafflagstiftning ex post facto? De anglosaxiska makterna synas ha sökt slippa att svara ja på den frågan. Man har haft en känsla av att chartern på den punkten ej stode riktigt väl samman med hävdvunna västerländska rättsprinciper. Som SCHLYTER erinrat (SvJT 1946 s. 697) yttrade den engelske överåklagaren inför domstolen att lagstiftning med tillbakaverlcande kraft vore en av de mest avskyvärda principerna i nationalsocialistisk rättskipning. I den Times-kommentar som Stralil refererar (SvJT 1945 s. 815 f) säges däremot att charterns stadgande om straff för bl. a. brott mot internationell rätt, som hittills ej stått under straffsanktion, onekligen innefattar retroaktiv strafflagstiftning. I sitt förord till föreliggande edition av domen synes Hurwitz ej hysa någon tvekan om att det är fråga om lagstiftning ex post facto: » — — — Resultatet har maattet købes paa Bekostning af et andet dyrebart Retsprincip, Grundsætningen om ikke at give Straffebestemmelser tilbagevirkende Kraft.»
Charterns föreskrift om att ingen skulle undslippa straff därför att han handlat på order hade givetvis sin största betydelse för militärernas vidkommande. Domstolen har kommenterat föreskriften sålunda: »Det har aldrig betraktats som giltig ursäkt för brutalitet att en soldat var beordrad att döda eller plåga i strid mot internationell lag.» Det tordeman utan vidare kunna skriva under. Men militärerna Keitel, Jodl och Ræder dömdes också enligt anklagelsepunkterna 1) och 2) — förbrytelser mot freden — och Dönitz enligt punkt 2). Där ligger saken annorlunda till. På de punkterna har man säkerligen ingen annan rättsgrund för fällande dom än charterns bestämmelser.
Dessa brister skulle måhända kunna accepteras om domen kunde bli en utgångspunkt för en verklig nyordning inom den internationella straffrätten. Men det måste man tyvärr på goda grunder betvivla att den blir eller kan bli. Åtminstone gäller det i fråga om de av chartern och domen inaugurerade nyheterna. För att nu taga principen om militärernas ansvar, lär man väl våga fastslå att ingen statsledning, vare sig inom det allierade lägret eller bland de neutrala, vill i praktiken för egen del acceptera denna princip. Man inser nämligen dess konsekvenser. Man vill ingalunda gå med på att militären skall verkställa en överprövning av lagligheten — folkrättsligt och straffrättsligt sett— av de politiska överinstansernas beslut om krig och fred eller ens rörande sättet för krigföringen; det skulle kunna ge en allvarlig knäck
åt den militära effektiviteten. De som inta denna ståndpunkt mena visserligen samtidigt att spörsmålet inte är aktuellt för deras vidkommande, eftersom de aldrig skulle komma att ge order om något som skulle innebära en förbrytelse mot freden eller en krigsförbrytelse.
Samma är faktiskt förhållandet beträffande själva kriminaliseringen av anfallskriget. Envar stat anser sig fortfarande, liksom förut »berättigad» att, i händelse den skulle finna att dess intressen krävde det (och utsikter till framgång föreligga), gripa till vapen i form av anfallskrig, ehuru man säkerligen komme att söka undvika denna benämning.
Ville man vara formell, kunde man måhända finna ett stöd för en sådan ståndpunkt. Charterns kriminalisering riktar sig ej som en strafflag i allmänhet mot en obestämd krets av personer, mot alla som överträda dess bud, utan endast mot dem som handlade i axelmakternas intresse; och den har ej avseende jämväl å framtiden utan endast å gärningar förövade under och före det andra världskriget.
De skavanker som sålunda kunna konstateras hos Nurnbergdomen ha, som framgår av det sagda, sin grund i chartern och inte i själva processen. Denna förefaller, alt döma av samstämmiga uttalanden från kompetenta åhörare, ha förts på ett mönstergillt sätt. Referat i svenska tidningar kunde möjligen ge anledning till misstankar om att det i vissa detaljer, inte oväsentliga, var si och så under förundersökningen. Man har emellertid anledning antaga att referenten missförstått en del. Och vad huvudförhandlingen angår ha säkerligen offentligheten och de tilltalades utrustande med vederbörligt försvar utgjort en tillräckligt god garanti för juste behandling.
Jag har begränsat kritiken till anklagelsepunkterna 1) och 2). Det är banalt — men kanske därför inte onödigt framhålla att vad jag sagt inte rör frågan om gärningarna äro »straffvärda». Ur den synpunkten ha de ju varit för mänskligheten mycket ödesdigrare än de brott som utgöra föremål för domstolarnas »ordinarie» straffrättskipning.
Det kan inte heller vara tal om att rikta några erinringar mot utgången ur vedergällningssynpunkt. De som hängdes i Nurnberg hade låtit hänga eller eljest avliva så många människor att deras eget liv var en mycket ringa likvid; några ädlare personligheter förlorade världen med all sannolikhet inte i de avrättade.
Det är alltså inte detta det gäller. Det är överhuvud inte fråga om några hänsyn till de dömda eller till dem de representerade. Det är fråga om själva rättsordningen. Man må kalla de anförda synpunkterna obehörigt formella. Men vill man vårda den späda planta som bär rättsordningens vackra namn bör man akta den mycket väl. Den växer och utvecklas bäst om man noga följer de föreskrifter för dess skötsel som en lång och dyrköpt erfarenhet funnit vara den rätta. Vården är närmast anförtrodd åt juristerna. Men också många utanför deras krets inse de faror som hota den.1
Man må innerligen hoppas att de dystra farhågorna att Nurnbergdomen inte utgör den fasta grundstenen till den nya internationella rättsordningen komma på skam. De flesta anse väl att vinsten ligger i att man genomfört räfsten med de dömda som ett verkligt rättsligt förfarande. Men det finns skäl att undra om inte just häri i stället ligger den verkliga faran.
Att man lagt upp det hela som en rättsfråga har naturligtvis många orsaker. En är utan tvekan följande resonemang: Om vi visa upp för världen att motparten varit brottslig, följer ju därav att vi varit »berättigade» att handla så som vi gjort, ja måhända rentav att vi varit gentemot »rättsordningen» »förpliktade» att gripa till vapen; hela vår krigföring har varit en »bestraffningsåtgärd» mot förbrytare. En sådan synpunkt har givetvis en ofantligt stor psykologisk betydelse. Men en annan av orsakerna har säkerligen varit den omedvetna men oerhört intensiva allmänna driften att anlägga rättsliga synpunkter på allt handlande.
Jag har tidigare haft anledning och tillfälle att i dessa spalter något beröra denna benägenhet att anlägga rättsliga aspekter (1944 s. 449 ff och 1945 s. 802 f). Nå, skulle det inte vara en god sak? Måhända i ett rättssamhälle. Ett sådant får anses förutsätta en organiserad samhällsmakt som kan tygla de rättsliga lidelserna. Men staterna emellan kan denna »rättsliga färgläggning» förvisso leda till katastrofer.
»Säkert är, att hade icke den rältsåskådning varit gällande att ett folk,s om känner behovet av att vidga och öka sin makt, att komma med i solen, också har rätt därtill, må det ske på bekostnad av andra folks välstånd eller icke; hade icke omvänt den rättsåskådning varit gällande, att den anfallne har rätt att obevekligt gå emot den anfallande ända tills denne ligger förblödd och slagen till marken, alldeles utan hänsyn till om därvid alla samlade kulturvärden, hela människosläktets kulturvinster skulle gå förlorade; säkert är att, hade icke sådana rättsföreställningar varit gällande, så hade detta krig varit omöjligt»,
uttalade LUNDSTEDT redan 1921 med hänsyftning på första världskriget.
»Det är detta till rättsföreställning ombildade 'vae victis' som håller uppe och eggar hämndens och hatets livsandar—. Folkorganisationerna äro numera för väldiga, för att sådana hetsande krafter skola kunna driva ett spel utan att leda till allmänt fördärv. Det är med våra rättsidéer som med elden. Såvitt vi förstå att sköta den, länder den oss till det största gagn. Men handskas vi oförståndigt med den och låter den vara vår herre och icke vår tjänare, så bringar den oss fördärv.»
Begränsa vi inte de rättsliga aspekterna folken emellan till de områden och gärningar, i fråga om vilka man kan räkna med en allmän anslutning beträffande dessa aspekter, löpa vi faran av att drivas in i ett enda oändligt kretslopp av vedergällnings- och hämndaktioner, måhända vackert tänkta men endast födande hat och nya hämndkänslor. Tills vi få en överstatlig rättsordning med makt bakom orden — då äro staterna icke längre suveräna — må staterna begränsa den rättsliga färgläggningen av sina önskemål och handlingar.
Nå, men skall man inte börja någon gång med tillskapandet av en
mellan- och överstatlig rättsordning? Är det inte lämpligt att ta Nurnbergdomen som prejudikat och betrakta den som tillhörande grunden i den stora byggnaden? Började inte den nationella straffrätten inom alla stater på detta sätt: med reaktioner in casu mot handlingar som ogillades, utan lag?
Parallellen ger sig nog inte utan vidare. När den nationella straffrätten uppbyggdes, skedde det — i den mån inte en organiserad samhällsmakt stödde — med hjälp av de moraliska värderingar som rådde inom samhället eller i vart fall inom de härskande klasserna inom detta och som ansågos ha något sånär allmän giltighet. Det gällde regler som man var någorlunda enig om borde upprätthållas åt alla håll och iakttagas av alla.
Hur är det nu med den mellanstatliga rättsordningens uppbyggande och Niirnbergdomen som ett led i detta? Jag anser mig ha påvisat att de principer som lagts till grund för domen i väsentliga delar ej kunna godkännas av staterna som riktlinjer för deras eget handlande. Det är inga teoretiska spekulationer, eftersom det väl måste erkännas att det inte är något av de brott som varit uppe i Niirnberg för vilket inte företrädare för de makter som voro representerade i domstolen skulle kunna dömas. Och liknande brott förövas ju allt fortfarande.
Företrädarna för den åsikten att domen över de tyska krigsförbrytarna innebär ett lämpligt förfarande böra rimligen kräva att — om förhållandena medge det — också krigsförbrytarna inom segrarmakterna böra lagforas och dömas. Det räcker, som de måste se saken, inte med en hänvisning till att även inom staterna många brott — kanske de flesta — undgå lagföring. Det beror huvudsakligen på att de undgå upptäckt, inte på att de betraktas som icke-brott.
Skulle — det Gud förbjude — segrarmakterna drabba samman och överlevde vi också den katastrofen, måste ju Nurnberg-anhängarna kräva igångsättande av det straffrättsliga förfarandet mot den förlorande partens ledare och alltså inskrida mot dem som nu representerat rättvisan. Då föreligga ju inte de faktiska hinder som man nu kan åberopa som fullgott försvar för inaktivitet. Intar man den av mig som riktig betecknade ståndpunkten slipper man att ställa för sig detta perspektiv. Denna ståndpunkt är alltså inte bara fantasteri.
Det återstår att svara på frågan: vad vill egentligen den negativa kritiken av Niirnberg? Borde de tilltalade ha likviderats utan dom och rannsakan som Mussolini? Eller skulle de släppts lösa? Eller skulle man överlämnat till tyskarna själva att lagfora dem?1 Valet är inte begränsat härtill! Beträffande de tilltalade som gjort sig skyldiga till oomtvistliga krigsförbrytelser i egentlig bemärkelse (s. k. kriminella krigsförbrytelser i motsats till politiska) under sådana förhållanden, att det enligt stadig praxis eller allmänt omfattad åsikt varit möjligt att lagfora dem därför, kunde man ha anordnat ett rättsligt förfarande av den beskaffenhet som nu praktiserats, avslutat med dom. Men man
borde ha begränsat det rättsliga förfarandet härtill. Ville man i övrigt nå klarhet om de viktiga händelseförlopp, till vilka man nu anknutit ansvarsyrkandena, kunde man ha anordnat ett utredningsförfarande, vartill en »förundersökning» och en »huvudförhandling» av den art som kommit till användning i Nurnberg med dess (åtminstone vad angår huvudförhandlingen) offentliga och kontradiktoriska karaktär säkerligen skulle ägnat sig utmärkt. Men domen, varigenom man givit det hela dess rättsliga karaktär, borde man i dessa delar hållit inne med. Utan skydd hade man ändå inte behövt anse sig vara. Det finns öar ensligare än S:t Helena, och förvaringen hade ju inte behövt bli så komfortabel som Napoleons.
Bengt Lassen.