JOHS. ANDENÆS. Straffens formål. Tidsskrift for Rettsvitenskap 1946 s. 481—499.

 

    I sin artikel om straffverkställighet och allmänprevention i SvJT 1946 marshäftet berörde prof. PER OLOF EKELÖF (s. 162) även frågan, »huruvida straffets karaktär av rättvis vedergällning av brottet utgör en acceptabel motivering för straffrättskipningens upprätthållande», och yttrade:

 

    »Denna högst primitiva uppfattning av straffets funktion saknar numera helt anhängare inom svensk straffrättsvetenskap, och att fortfara med angrepp på densamma är sålunda att offra skott på döda hökars

 

    Prof. VILHELM LUNDSTEDT återupptog frågan i novemberhäftet och yttrade i replik till Ekelöf bl. a. (s. 645):

 

    »Med svensk straffrättsvetenskap i detta ämne kan icke identifieras de tre nu levande straffrättsprofessorernas inställning, även om nu denna — varom jag icke är övertygad — vore entydig. Vi ha att beakta den rättsbildade uppfattningen i övrigt, bl. a. den som intages av straffrättskipningens representanter. En rundfråga skulle här ingalunda med någon säkerhet resultera i majoritet för skuldlärans övergivande. Min erfarenhet är den motsatta. Vi ha vidare och framför allt att räkna med representanterna för kriminallagstiftningen. Att dessa skulle i allmänhet vara frigjorda från skuldläran är det grundlöst att antaga. Skuldidén är här i skilda kretsar nog så bastant, kanske dock mindre bland vissa rättslärda än bland andra och lekmännen.»

 

    Vi behöver inte gå längre än till vårt grannuniversitet i öster för att finna en straffrättsprofessor som hävdar vedergällningsläran. Enligt de nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1944—1945 yttrade prof. BRUNO SALMIALA vid Kriminalistforeningens i Finland årsmöte d. 30 okt. 1945 vid behandlingen av frågan om fångvårdsreformen (s. 193) bl. a. följande:

 

    »Straffet bör, för att fylla sitt ändamål, enligt mitt förmenande dock stå i överensstämmelse med folkets rättsmedvetande. Det bör m. a. o. tillfredsställa det krav på vedergällning och gottgörelse som det begångna brottet väcker i folkets rättsmedvetande Rättshistorien bevisar, att där strafflagstiftningen och strafflagskipningen 'kommit i skarp motsättning till folkets rättsmedvetande, har det sistnämnda alltid

reagerat. Speciellt ha händelserna i olika länder under den senaste tiden enligt min mening visat, vilken väsentlig del av straffet den på folkets rättsmedvetande grundade vedergällningen och gottgörelsen utgör.»

 

    Prof. Salmialas iakttagelse, att vedergällningsläran stuckit upp huvudet efter de påfrestningar för vilka det mänskliga psyket varit utsatt under kriget, är alldeles riktig. Det är därför enbart glädjande att Norges unge lovande straffrättsprofessor JOHS. ANDENÆS — som under årslång fängelsevistelse efter den tyska ockupationen haft tillfälle genomtänka de mänskliga hämndeinstinkterna — funnit anledning offra skott på den döda hök vedergällningsläran ansetts vara. Såsom ämne för sin tillträdesföreläsning vid Oslo universitet tisdagen den 5 november 1946, återgiven i TfR 1946 s. 481, liar han nämligen valt »Straffens formål». Mot vedergällningsprincipen uppställer han nyttoprincipen. I norsk straffrättsteori har nyttoprincipen gammal tradition. Från ØRSTED över SCHWEIGAARD, GETZ och HAGERUP sträcker sig en obruten linje fram till i dag. I den tyska straffrättsteorin, som eljest haft en så dominerande betydelse för den norska, är bilden en annan. Medan den store kriminalisten ANSELM v. FEUERBACII stod på nyttoteorins ståndpunkt, trängde vedergällningsteorin senare igenom i den s. k. klassiska straffrättsskolan. BINDING ansåg 1878 striden slutförd och seger vunnen, då v. LISZT och hans positiva skola framträdde och kom att dominera straffrättsvetenskapen. I nationalsocialistisk rättsideologi har vedergällningstanken kommit fram på nytt i mera brutal och primitiv form. Statssekreteraren ROLAND FREISLER, en av de ledande männen i arbetet med den nationalsocialistiska tyska straffrättsreformen, framhäver i en programartikel från 1935, hur kravet på sonande av brottet är lika gammalt som det tyska folket självt och att det skall fortsätta att ljuda så länge det finns ett tyskt folk. »Skuld och sonande är för oss nödvändigt sammanknutna, det ena betingar det andra.»
    Det var en lycka för oss, säger Andenæs efter en analys av skälen för och emot de båda lärorna, att Schweigaards realistiska syn »holdt marken lenge nok til at etterfølgerne unngikk innflytelsen fra den tyske klassiske skole og i stedet kom med i den reformbevegelse som v. Liszt og Den internasjonale kriminalistforening stod i spissen for».
    Han fortsätter:

 

    »En kan kanskje synes at det er å slå inn åpne dorer når jeg har oppholdt meg så lenge ved synsmåter som har spilt så lilen rolle i norsk rettsvitenskap. Men enigheten er ikke like stor utenfor fagfolkenes krets som innenfor. I store grupper av folket har gjengjeldelsestanken fremdeles makt øver sinnene. En ser den nå forholdsvis sjelden begrunnet og forsvart. Men at den lever, til dels i sin mest primitive form, kan en stadig konstatere i diskusjonen om aktuelle straff e rettsspørsmål. Den har en begrunnelse som for mange er sterkere enn all logisk argumentasjon, nemlig tilknytningen til den rent driftsmessige hevnimpuls. Den får oket makt i en situasjon som den vi nå har vært oppe i, hvor der i stor målestokk er blitt begått forbrytelser som folket foler som begått overfor seg selv. I en slik situasjon vil affektenes opprør lett lamme evnen til saklig resonnement. Ja, mer enn det:

Allerede forsøket på en lidenskapsløs drøftelse utløser den sterkeste uvilje. I denne situasjon ville vitenskapen svikte sin oppgave om den ikke gjorde sin prinsipielle stilling klar.»

 

    »Ikke gjengjeldelse, men sosialt forsvar (kurs. av rec.) — det er konklusjonen etter vår flukt i metafysikkens sfærer.» Nästa fråga blir: Vilka sidor av straffets praktiska verkningar bör man först och främst ta sikte på? Hur bör systemet utformas för att uppnå största samlade nyttoeffekt? Allmänpreventivt kan straffet verka på tre olika sätt: avskräckande, moralskapande (eller kanske hellre moralstyrkande) och vanebildande. Från en rent individualpreventiv synpunkt blir domarens och fångvårdsmannens uppgift icke väsentligt olik läkarens: det gäller att i varje särskilt fall föreskriva det behandlingssätt som ger störst utsikt till ett lyckligt resultat. Att rent abstrakt fråga vilken som har störst betydelse, allmänpreventionen eller individualpreventionen, har inte mycket mening, anser Andenæs. De två sakerna hänger samman som siamesiska tvillingar, man kan inte ta bort den ena verkan utan den andra. I praxis står man bara inför spörsmålet om deras relativa vikt, när det är tal om att företa ändringar i ett bestående system.

 

    »I de par siste menneskealdrer har det i lovgivningen vært en sterk tendens i retning av å gi adgang til en individualiserende behandling av de straffede, i overensstemmelse med individualprevensjonens krav. Det er ikke grunn til å tro at dette i vesentlig grad har forringet den almenpreventive effekt. I virkeligheten torde forholdet være, at så lenge straffesystemet i store trekk blir stående, er den almenpreventive effekt bare i liten utstrekning avhengig av den nærmere utformning av reglene. At en fullt ut anerkjenner betydningen av almenprevensjonen, hindrer derfor ikke at en i konkrete reformspørsmål legger avgjørende vekt på individualprevens jonen.»

 

    Vad vi behöver är först och främst mera kunskap, säger förf., kunskap om orsakerna till förbrytelserna och kunskap om verkan på förbrytaren och allmänheten av de olika straffen och andra reaktioner från samhällets sida. Man kommer härmed ut över ramen för den egentliga rättsvetenskapen. Den grundläggande insamlingen och bearbetningen av materialet ankommer huvudsakligen på andra vetenskaper —psykologi och psykiatri, sociologi, medicin och ärftlighetsforskning.
    Med denna tribut åt kriminologin avslutar Andenæs sin klara och medryckande framställning av det i alla Nordens länder lika aktuella och brännbara ämnet.

K. Schlyter.