som f. d. fångvårdsinspektören ARNE MANNOLA, Finland, författat i det första överläggningsämnet, »Friare behandlingsformer för lagöverträdare». Till Mannolas referat, som behandlar frågan om öppen anstaltsvård inom straffverkställigheten, ansluta sig korreferat av fængselsdirektør H. Tetens, Danmark, ekspedisjonssjef K. Gløersen, Norge, och direktör G. Tliurén, Sverige, vart och ett främst uppmärksammande förhållandena i sin författares hemland.
I ett annat referat, som hänför sig till samma överläggningsämne, behandlar överdirektör H. GÖRANSSON, Sverige, under rubriken »Kriminalvård i frihet» instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning. Från referatet, som innehåller många intressanta upplysningar om tilllämpningen av de nya lagarna angående dessa institut, må antecknas, att antalet villkorliga domar år 1945 beräknas ha uppgått till omkring 4,800, varav 3,271 med övervakning. Av de till villkorlig dom med övervakning dömda erhöllo 2,642 anstånd med straffets verkställande, endast 629 anstånd med straffets ådömande. Föreskrifter meddelades beträffande 931 villkorligt dömda. Den ojämförligt vanligaste föreskriften var rusdrycksförbud, men även föreskrift angående arbetsanställning förekom i icke ringa utsträckning. Antalet villkorliga frigivningar var s. å. 1,234, därav 1,057 obligatoriska och 177 fakultativa. Endast i 15 fall förekom under året återintagning efter beslut av fångvårdsstyrelsen; i vilken omfattning domstol, med anledning av brott, förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad är icke känt. För korreferat, som redogöra för villkorlig dom och villkorlig frigivning i våra grannländer, svara fængselsinspektør CAI JENSEN, Danmark, fattigvårdsöverinspektör P. MUSTALA, Finland, och statsrådet AASLAUG AASLAND, Norge.
Det andra överläggningsämnet vid mötet är »Kriminologisk forskning och utbildning». I detta ämne har prof. S. HURWITZ, Danmark, författat ett referat, i vilket han starkt framhåller kriminologins växande betydelse. Han upplyser, att man vid Köpenhamns universitet numera för juridisk ämbetsexamen fordrar att den studerande genomgått en kurs i grunddragen av kriminologin, men hävdar, alt det vore önskvärt att undervisningen ytterligare utbyggdes, varvid han framför tanken att man borde göra ett försök att ge den kriminologiska undervisningen en klinisk prägel genom att inför studenterna demonstrera härför lämpade fångar. Demonstrationerna skulle försiggå i form av samtal, under vilka fången skulle få tillfälle att yttra sig angående de omständigheter som lett till brottet, om rättegången och dess förspel, om förhållandena i fängelset m. m. Hurwitz uttalar sig också för åtgärder för specialutbildning efter universitetsstudierna av jurister och andra, som i sin verksamhet ha att taga befattning med frågor rörande kriminaliteten. Sådan utbildning bör enligt hans mening givas i anslutning till en effektivt organiserad praktikanttjänstgöring. Vad den kriminologiska forskningen beträffar framhåller Hurwitz, att denna till sin natur är sådan att den kräver samverkan mellan specialister på olika områden. Det skulle enligt honom vara av värde, om det vid universiteten inrättades institutioner från vilka sådant samarbete kunde inspireras och stödjas.