BETYDELSEN AV HÖGSTA DOMSTOLENS PLENIAVGÖRANDEN.
AV
JUSTITIERÅDET EINAR STENBECK.
I diskussionen om domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat i denna tidskrift h. 4 betonar professor OLIVECRONA vikten av enhetlighet i rättskipningen (s. 289). Erinringar mot bristande enhetlighet i HD:s rättskipning föranledde tillkomsten av k. stadgan d. 21 april 1876 ang. måls handläggning i vissa fall av K M:ts högsta domstols avdelningar samfällt och den samtidigt vidtagna ändringen i § 22 regeringsformen. En kortfattad redogörelse för vad som därvid förekom torde icke vara utan intresse.
Då förslaget till sådan stadga framlades i statsrådet d. 13 nov. 1874 för infordrande av högsta domstolens utlåtande, yttrade justitiestatsministern CARLESON:
»I lagskipningen har länge visat sig en brist på enhet, som redan för tjugufem år tillbaka gjordes av rikets ständers ombudsman till föremål för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde ett bittert klander mot högsta domstolen och några fruktlösa försök att genom lagförklaringar förekomma vissa uppgivna skiljaktigheter vid lagens tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt högsta domstolens ledamöter till antalet förökats och därjämte fördelats på två avdelningar, varigenom möjligheten av stridiga beslut från högsta instansen naturligtvis blivit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hava ändock varit tillräckligt talrika att betaga högsta domstolens lagtolkning det inflytande på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den, och därigenom har hänt att en stadgad jurisprudens i viktiga delar av rättsområdet numera saknas, vilket oundvikligen medfört en störande inverkan på allmänna rättstillståndet. Skulden härtill tillskrives gemenligen högsta domstolen; men ehuru det
är onekligt, att enhet i högsta instansens lagskipning utgör ett lika nödvändigt villkor som verksamt medel för ernående av enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills felet legat huvudsakligast hos lagstiftningen, som, jämte det den både direkt och indirekt frånkänt domstolsprejudikat all rättsverkan, förbjudit mer än hälften av högsta domstolens sexton ledamöter att på en gång deltaga i prövningen av något mål. Då högsta domstolens ledamöter således betagits rättigheten att gemensamt pröva och avgöra sådana mål, vilkas utgång är av olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck av den i högsta instansen rådande rättsuppfattningen, utan måste i varje särskilt fall bestämmas av de för tillfället i avgörandet deltagande ledamöternas mening, synes mig nämligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojämnhet i lag tillämpningen man i vissa frågor hos högsta domstolen anmärkt.»
Huvudbestämmelsen i stadgeförslaget mom. 1 lydde:
»Finnes, vid omröstning till dom å någondera av högsta domstolens avdelningar, den mening, 0111 vilken alla sig förena eller som för de flestes hållas bör, avvika från förut av högsta domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning av lag eller författning; då skall målet avdömas av högsta domstolens båda avdelningar samfällt; och böra, där laga hinder icke möter, samtlige justitieråden i målets prövning deltaga.
De sju ledamöter som deltogo i granskningen av förslaget (Just.R:n Quensel, Södergren, Cramér, Naumann, Huss, Lindhagen och Svedelius) avgåvo yttranden, som utvisade betydande meningsskiljaktigheter.
Av flera justitieråd vitsordades fördelen av att bestämmelser om handläggning i plenum infördes. Saknaden av tillfälle för HD att i plenum behandla och avgöra frågor framhölls såsom en för domstolen menlig brist som borde avhjälpas. Men anmärkningar framställdes mot de bestämmelser som föreslagits. Av vissa ledamöter erinrades, att det icke vore lämpligt att förutsätta omröstning till dom å avdelning, innan överlämnande till plenum finge ske, med den utsikt att två mot varandra stridande omröstningsresultat inom HD komme att föreligga. Det borde, med hänsyn till bl. a. faran för att en avdelning kunde förbise att tidigare avgörande i frågan förelåge, ej åläggas men väl anförtros åt avdelningarna att, om de funne det med hänsyn till lagskipningsenhetens befrämjande erforderligt, besluta att påkalla plenibehandling. Sådan borde kunna påkallas endast om den mening, som visade sig vara å avdelningen förhärskande, avveke från den senast meddelade domen.
Flera justitieråd framhöllo, att den huvudsakliga grunden till den anmärkta bristen på enhet i lagskipningen låge i den allmänna lagstiftningens brister, då en oklar och bristfällig lagstiftning förde med sig en vacklande lagskipning.
Den som med den största skärpan vände sig mot förslaget var JustR SÖDERGREN. Han utvecklade sin uppfattning om det svenska lagverkets tillstånd och angav detta såsom huvudorsaken till lagskipningens haltande gång. Sedan förslag till en ny allmänlag utarbetats, hade lagstiftningen dock fortgått så att spridda rättsbud framdragits till förändring, varigenom den nödvändiga omsorgen för tillvägabringande av ett ordnat och redigt rättssystem alltmer undanskjutits. Lagstiftaren måste med uppmärksamhet följa lagskipningens gång för att, där meningsskiljaktighet synnerligen inom högsta instans röjt lagarnas bristfällighet, skyndsamt göra dem fullständiga och tydliga. 1 detta sammanhang fällde Södergren det av t. f. universitetskanslern ENGSTRÖMER i sitt diskussionsinlägg (s. 288) citerade uttalandet angående prejudikat. Södergren betonade vikten av måtta i antalet av dömande ledamöter. Varje särskild person hade starkare känsla av uppfordran lill omtanke för gott utförande av sitt värv, då detta vore anförtrott honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom lika förbundna personer, än då en större mängd personer gemensamt hade detta värv. Södergren ansåge sig böra tro, att stadgandena i §§ 20 och 22 regeringsformen hade denna grund. Södergren yttrade vidare:
»Jag erkänner att hänskjutande till hogsta domstolens bägge avdelningars samfällda prövning i sådana fall, som de i den föreslagna stadgan avsedda, skulle, därest icke i avseende på ledamotspersonalens antal betänklighet mot rubbning av regeln i § 22 regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara en i sin grund giltig och i sin beräkneliga verkan nyttig utväg lill förekommande av den ojämnhet i högsta domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundsats eller lagtydning komme att vika för därifrån skiljaktig mening i annan händelse, än att denna senare vore av verkliga flertalet bland högsta domstolens ledamöter antagen och därigenom gåve anledning till förväntan, att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipningen, så länge nämligen den verkligen bibehölle betydenheten att vara uttryck av flertalels övertygelse. En varaktighet utöver denna gräns bör icke — kan icke — fordras, därest icke, såsom redan är antytt, lagstiftandemakten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis och tidlals komma att övergå till domaremakten.
Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna författningarnas stora och viktiga ändamål, befrämjandet av den för allmänna rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka att ordna denna angelägenhet, stora svårigheter alltid måste möta, så att icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i någon mån giva rum för kritikens tvivlande inkast, nödgas jag dock förklara, att, om än all tvekan lämnas å sido i fråga om rubbning av grundsatsen i § 22 regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de nu framlagda förslagen.»1
JustR LINDHAGEN förklarade sig hysa den övertygelsen, att saknaden av tillfälle för HD att i plenum behandla och avgöra frågor vore en för HD:s verksamhet menlig brist. Han yttrade härvid:
»Visserligen kan här icke ens uppstå fråga om att, genom inskränkning av domarens rätt och plikt att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda högsta domstolen med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen bindande; men högsta domstolen kan och bör genom övertygelsens och förtroendets makt utöva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipningen både på sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande kan dock icke av ett lösbrutet fåtal av högsta domstolens ledamöter utövas så som genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behovet för högsta domstolen av rättighet att sammanträda och besluta i plenum. — — —
Jag är vidare av den mening att endast bedömandet av rättsgrundsatsen eller lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutandet till plenum, skall dit överlämnas. Ändamålet med avgörandet genom plenum är ju att få ett prejudikat, som sedermera kunde varda av högsta domstolens ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat finnes icke till så länge ännu minsta grand av målets detaljer vidlåder rättsfrågan utöver dem, som äro nödvändiga för att klart och bestämt framställa henne. — -— -—- Det bör icke heller lämnas utan uppmärksamhet, att plenum, till följd av det stora antaletledamöter, skulle bliva särdeles olämpligt att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i avseende å andra domstolar. Däremot vore plenum alls icke för mångtaligt, då det gällde allenast att bedöma en rättsgrundsats eller en ren lagtolkningsfråga.»
JustR QUENSEL framhöll även att den ifrågasatta plenibehandlingen borde omfatta endast den fråga, där kollision befarades.
Om någon skulle ägna yttrandena inom HD över stadgeförsla-
get — av vilka flera äro ganska vidlyftiga — ett närmare studium, torde han instämma i vad JustR Quensel slutligen uttalade, nämligen ett beklagande av att justitierådens yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som avlämnades såsom svar å remissen, väl visade sju justitieråds individuella åsikter men icke utgjorde frukt av HD:s kollektiva verksamhet eller ett sådant HD :s utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet som grundlagen syntes hava åsyftat.
Justitiestatsministern Carleson redogjorde i statsrådet d. 19 febr. 1875 för de inom HD uttalade meningarna och betonade den stora meningsskiljaktigheten bland ledamöterna. Han påpekade bl. a. att flertalet av HD:s ledamöter syntes antaga, att lagskipningens överklagade brist på stadga och enhet borde i främsta rummet, om icke uteslutande, tillskrivas den positiva rättens brist på överensstämmelse, sammanhang och klarhet och skulle genom själva lagstiftningens förbättrande naturligast avhjälpas. Han framhöll, att ett sådant antagande förutsatte ett jurisprudensens beroende av lagstiftningen, som vore alldeles oförenligt med nyare rättsförfattningar t. ex. våra grannländer Norges och Danmarks, i vilka en fast och högt utbildad jurisprudens stödde och sammanhölle en positiv rätt av ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Han hänvisade vidare till Preussen, där — trots den positiva rättens systematiska uppställning — föreskrift för rikets högsta domstol givits att in pleno avgöra inom densamma stridiga rättsfrågor. Han frånkände ej lagstiftningen all skuld till lagskipningens vacklande och jurisprudensens låga ståndpunkt i Sverige men hade sökt ådagalägga, att grundlagens förbud för flera än åtta av HD:s ledamöter att på en gång deltaga i prövningen av något mål motarbetade lagskipningens naturliga strävan till enhet, vilken betingades av enhet i högsta instansen.
Han hemställde emellertid allenast, att förslag skulle föreläggas riksdagen om ändrad lydelse av § 22 regeringsformen. Förslaget innebar, att till andra punkten: »Ej må flera än åtta ledamöter på en gång i prövningen av något mål deltaga» fogades satsen, »där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning § 87 mom. 1 stadgar».
Riksdagen antog den föreslagna grundlagsändringen att vila till nästa riksmöte.
Justitiestatsministern DE GEER vidtog med anledning av de inom
HD framställda anmärkningarna vissa jämkningar i det av hans företrädare framlagda förslaget till stadga. Det jämkade förslaget föredrogs i statsrådet d. 14 jan. 1876 av justitiestatsministern, som hemställde att förslaget skulle föreläggas riksdagen till antagande under förutsättning att det vilande förslaget om tillägg till § 22 regeringsformen slutligen antogs.
Av de två i statsrådet närvarande justitieråden tillstyrkte JustR HERNMARCK bifall till denna hemställan, varemot JustR Huss fann sig förhindrad tillstyrka att förslaget förelades riksdagen.
Justitiestatsministerns hemställan bifölls. Sedan den föreslagna ändringen av § 22 regeringsformen och förslaget till stadga antagits av riksdagen, utfärdades d. 21 april 1876 den första kungl. stadgan ang. måls handläggning i vissa fall av K M:ts högsta domstols avdelningar samfällt.
Denna stadga hade följande lydelse:
»Mom. 1.
Finner någon av högsta domstolens avdelningar, vid överläggning till dom, den å avdelningen rådande mening avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit av högsta domstolen antagen; då må avdelningen förordna, att målet skall av högsta domstolens båda avdelningar samfällt avdömas; och böra, där laga hinder icke möter, alla justitieråden i målets prövning deltaga.
Hava i särskilda, för avdelningen kända, domar mot varandra stridande åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge vad ovan föreskrivet är tillämpning endast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika från den senast meddelade domen.
Mom. 2.
Vad i föregående moment stadgat är avser ej mål, som från krigsdomstol drages under konungens prövning; ej heller mål, som angår häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, där sådant mål förekommer å tid, då blott en avdelning av högsta domstolen tjänstgör och mer än två veckor återstår, innan båda avdelningarna kunna sammanträda.»
I samband med inrättandet 1909 av regeringsrätten och lagrådet utfärdades d. 26 maj 1909 en ny stadga ang. måls handläggning i vissa fall av K M:ts högsta domstols avdelningar samfällt. Enligt denna stadga skulle de justitieråd, som tjänstgjorde i lagrådet, icke deltaga i pleniavgörandena. Stadgan skilde sig i övrigt från 1876 års stadga däri, att om någon av HD:s avdelningar vid överläggning till dom funne å avdelningen rådande mening av-
vika ifrån rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit av antagen, avdelningen ägde förordna att målet i hela dess vidd eller, där sådant prövades kunna ske, allenast viss i målet uppkommen fråga skulle av högsta domstolens avdelningar samfällt avgöras.
Vid föredragning av förslaget till stadga yttrade chefen för justitiedepartementet statsrådet ALBERT PETERSSON om nämnda ändring, att av denna, såvitt han kunde finna, ej vore att befara någon menlig verkan. Tvärtom hade man att räkna ej blott med den tidsvinst, som säkerligen i de flesta fall skulle uppstå, utan även därmed, att föreskriften om måls hänskjutande till plenum måhända bleve, till nytta för rättskipningens enhet, oftare tilllämpad än under nuvarande förhållanden, då i tveksamt fall nödvändigheten av ett vidlyftigt måls förnyade föredragning i hela dess vidd kunde tänkas inverka på avgörandet av frågan, om plenibehandling skulle äga rum eller ej. Att den avdelning, som beslutat plenum angående viss fråga, skulle vid domens meddelande vara skyldig iakttaga vad om denna fråga blivit i plenum bestämt, torde ej vara nödigt att uttryckligen föreskriva.1
Den nu gällande stadgan om måls handläggning i vissa fall av K M:ts högsta domstol i dess helhet d. 11 juni 1920 innefattade den ändringen i tidigare bestämmelser att även de i lagrådet tjänstgörande justitieråden skulle deltaga i avgörandet av de s. k. plenimålen.
Antalet plenimål var — enligt en av mig hastigt gjord och därför måhända ej fullt exakt beräkning — under åren 1876—1890 56, under åren 1891—1903 37, under åren 1904—1913 29. under åren 1914—1923 18, under åren 1924—1933 14, under åren 1934—1943 10 samt 1944 0, 1945 1 och 1946 0. För tiden från och med 1910 ha 7 plenimål avsett vissa till avgörande i plenum hänskjutna i mål uppkomna frågor. I övriga fall ha målen avdömts i plenum. Beträffande uppgivna antalet plenimål torde böra anmärkas, att i några fall såsom i plenimål redovisats mål, med vilket voro förbundna flera identiska avgöranden, se t. ex. NJA 1934 s. 559.
Årtionde efter årtionde har således antalet plenimål minskats. Denna minskning torde sammanhänga med den omfattande lag-
stiftning, som från slutet av förra århundradet oavbrutet ägt rum på viktiga rättsområden, samt med den vetenskapliga behandling, som ägnats betydelsefulla spörsmål inom rättsområden vilka ännu ej blivit föremål för ny lagstiftning. Sådana hårda omdömen, som vid tillkomsten av 1876 års stadga fälldes om den svenska lagstiftningens efterblivenhet och jurisprudensens låga ståndpunkt i vårt land i förhållande till våra grannländers, tror jag skulle förvåna dem från dessa länder, som under senare årtionden deltagit i nordiskt samarbete på lagstiftningens område och fått närmare kännedom om svenskt rättsväsen, även om fortfarande vi svenska jurister med tacksamhet hämta lärdomar av lagstiftningen och den vetenskapliga diskussionen i våra grannländer.
Innan jag övergår till framläggande av min uppfattning av betydelsen av HD:s pleniavgöranden, vill jag framhålla, att den omständigheten, att HD vid ett sådant avgörande tillämpar en annan rättsgrundsats än den som kommit till uttryck vid ett tidigare avgörande på en av HD:s avdelningar, icke får antagas betyda, att vid plenibehandlingen det tidigare avgörandet ansetts ha vid tiden för dess meddelande ej varit välgrundat. Det i den förda diskussionen påpekade pleniavgörandet, varigenom en på grund av sinnessjukdom straffriförklarad person tilläts överklaga underrätts dom, däri han förklarats straffri (NJA 1938 s. 7), innebar visserligen, att HD i plenum frånträdde den uppfattning, som kommit till uttryck i en å en HD:s avdelning d. 11 febr. 1927 (NJA 1927 s. 3) meddelad dom och därefter länt till efterföljd. Den mening, som 1927 omfattades av HD:s majoritet å denna avdelning och som sammanhängde med den skarpa gräns vilken då drogs mellan sinnes sjukvård och straffrättsliga påföljder, torde vid nämnda tidpunkt ha stått i överensstämmelse med den rådande processrättsliga uppfattningen i andra länder, bland dem våra grannländer. Den torde även ha omfattats vid den då föreliggande utredningen om ny lagstiftning på processrättens område.1 Under tiden 1927 till 1938 kom frågan i ändrad belysning genom den fortskridande diskussionen om den straffrättsliga behandlingen av psykiskt abnorma samt genom ny lagstiftning om särskilda straffrättsliga reaktioner mot sådana abnorma.
I regel torde ett pleniavgörande inom HD tillkomma på det
sätt att synpunkter, som tala mot en förut av en avdelning intagen ståndpunkt, till en början framföras i skiljaktiga meningar, som väcka diskussion inom HD och understundom även i den juridiska litteraturen. I detta hänseende har det varit av värde, att i vårt land skiljaktiga meningar alltid publicerats. Härigenom kan avgörandet ofta komma att te sig som en följdriktig slutsats av den belysning en tvivelaktig rättsfråga erhållit genom tidigare i praxis framkomna meningar. Och i sådant fall lära väl domstolarna i regel med tillfredsställelse följa pleniavgörandet. Understundom kunna emellertid omständigheterna vara sådana att en dylik successiv belysning av en uppkommen fråga icke kan föregå ett pleniavgörande.1
Bestämmelserna om måls handläggning av HD i dess helhet medföra, att HD icke utan nytt plenum kan avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som kommit till uttryck i ett tidigare pleniavgörande. Även om pleniavgörandena icke äro såsom ny lag för framtiden bindande, utgöra sådana avgöranden — såsom chefen för justitiedepartementet statsrådet ELIEL LÖFGREN framhöll vid framläggande av förslaget till 1920 års stadga — de i särskild grad rättsbildande avgörandena inom HD. Om en avdelning hänskjutit allenast viss i ett mål uppkommen fråga till avgörande i plenum, måste avdelningen vid domens meddelande iakttaga vad om denna fråga blivit bestämt i plenum.2 Och den rättsuppfattning, som vid avdömandet av ett mål i plenum samlat majoritet, torde därefter undantagslöst respekteras av de justitieråd, som tillhörde en minoritet. Stundom förklara sig dessa justitieråd vid sitt första deltagande efter plenimålet i ett liknande mål uttryckligen på grund av pleniavgörandet instämma med övriga justitieråd. Jag har tyvärr ej haft tillfälle att underkasta plenimålen en sådan genomgång, som är erforderlig för att kunna fastslå, i vilken omfattning senare pleniavgörande innefattat ändring i tidigare pleniavgörande. Det kan hava förekommit ett eller annat sådant fall särskilt under de första årtiondena efter tillkomsten av 1876 års stadga.
Avser ett pleniavgörande en lagtolkningsfråga, är läget i allmänhet det, att de justitieråd, som bilda majoritet vid avgörandet,
anse den därvid antagna lagtolkningen vara ej blolt grundad i riktig tolkning av lagstiftningen utan även leda till en med rättvisa och billighet överensstämmande lösning av frågan. Men det kan naturligtvis understundom förekomma alt det resultat, som med en följdriktig lagtolkning befinnes ofrånkomligt, måste anses mindre väl överensstämma med billighetens krav. Då genom ett plenimål fastslås att gällande lag har en sådan innebörd, bör tydligen övervägas att genom lagändring åstadkomma en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning.
Har ett tidigare plenimål avsett avvikelse från rättsgrundsats, som — utan att vara stadgad i lag — förut varit av HD antagen, kan fråga om ändring i den ståndpunkt HD intog i plenimålet uppkomma, ehuru ändringen ej är direkt föranledd av ny lagstiftning i ämnet. Frågan kan hava råkat i nytt läge med hänsyn till ändrade förhållanden. Den ståndpunkt, som intogs i det första plenimålet, kan hava kommit i annan belysning genom vetenskaplig behandling. Vidare kunna med den ståndpunkten sammanhängande rättsfrågor hava på rättsområden, som ej direkt beröras av det första plenimålet, blivit i ny lagstiftning lösta på sådant sätt att det med fog kan spörjas, huruvida icke hänsyn till rättsanalogi bör föranleda ändrad rättstillämpning. Hänsyn till rättsanalogi kan understundom hava betydelse även i avseende å en tidigare lagtolkning på ett annat rättsområde än det som direkt beröres av ny lagstiftning. I dylika fall kan naturligtvis i HD fråga uppkomma om nytt pleniavgörande.
Skulle underrätt eller hovrätt anse, att sådana omständigheter som nyss berörts föreligga och att dessa böra — trots ett tidigare pleniavgörande — kunna föranleda nytt ståndpunktstagande från HD:s sida, finnes anledning för domstolen att överväga, huruvida i dess dom avvikelse från pleniavgörandet bör äga rum. I annat fall synes det angeläget, att domstolen icke utan synnerligen starka, i den juridiska diskussionen ej förut framförda skäl avviker från detta. Eljest måste fullföljd av talan till HD antagas komma att medföra ändring av domen till överensstämmelse med det tidigare pleniavgörandet, och parterna kunna med skäl beklaga sig över att domstolen genom att gå emot detta — vare sig det skett utan tillräckligt beaktande av ovan framhållna synpunkter eller på grund av bristande kännedom om pleniavgörandet — ådrager parterna kostnader och andra olägenheter.