Svågerlagshindret uppmjukas. Enligt 2 kap. 9 § GB må äktenskap icke ingås mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Någon möjlighet att erhålla dispens från detta äktenskapshinder har hittills icke funnits, men innevarande års riksdag har i anledning av en motion av hr Nerman beslutat att hindret skall vara dispensabelt. Även om en sådan ändring icke torde vara efterlängtad av så särdeles många här i landet, måste det dock sägas vara på tiden att ändringen skedde. Det torde nämligen, såsom första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (nr 29) över motionen, förhålla sig så, att man i vida kretsar av vårt folk saknar kännedom om detta äktenskapshinder, och i varje fall torde den villfarelsen icke vara sällsynt att K. M:t kan meddela dispens beträffande detsamma. Utskottet ansåg dock icke att svågerlagshindret borde utmönstras ur lagstiftningen. Omständigheterna kunde enligt utskottets mening emellertid i undantagsfall vara sådana, att intet samhällsintresse skulle trädas för nära om dispens beviljades, medan däremot förbudets upprätthållande kunde förorsaka dem som drabbades därav avsevärda lidanden. För dessa undantagsfall ansåg utskottet därför att det borde beredas möjlighet till dispens.
    Det är anmärkningsvärt, att svågerlagshindret tidigare gjorts dispensabelt i våra nordiska grannländer och att dispensrätten därvid begränsats till de fall, där den släkting som utgör den förenande länken mellan kontrahenterna avlidit. Motsvarande begränsning har icke upptagits i den av riksdagen antagna lagen och icke heller har såsom i Finland och Norge förekomsten av barn i det tidigare äktenskapet förklarats utgöra hinder för dispens. Sistnämnda omständighet har emellertid ansetts vara av sådan betydelse, att det i lagen stadgats att om det finnes barn i det tidigare äktenskapet, dispens må meddelas allenast om hänsyn till barnet ej talar däremot.
    Det är intressant att se hur snabbt en åsiktsförskjutning har skett på ifrågavarande område. I förarbetena till den mellan de nordiska länderna år 1931 ingångna konventionen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (SOU 1929:12) har behandlats frågan om svensk myndighets skyldighet att viga dem som beträffande ifrågavarande äktenskapshinder erhållit dispens i Danmark (det enda av de nordiska länderna som då hade dispensmöjlighet). Vigsel i dylika fall ansågs emellertid strida mot ordre public i Sverige!
    Införandet av dispensmöjligheten i 2 kap. 9 § GB har föranlett ändringar i vissa andra lagrum i GB och i lagen d. 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och formynderskap. Beträffande ett av dessa lagrum, 10 kap. 1 § GB, har riksdagen dock gått ett steg längre än vad ändringen i 2 kap. 9 § i och för sig krävde, då det bestämts att det där avsedda svågerlaget icke längre skall vara återgångsskäl.
    Det kan vidare nämnas, att samtidigt med ändringen i 2 kap. 9 § GB vidtogs en jämkning av motsvarande bestämmelse i strafflagen. I den gällande lydelsen av 18 kap. 2 § första stycket strafflagen stadgas straff för otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Riksdagen har nu beslutat sådan ändring, att straffbarhet endast skall inträda, när det svågerlagsgrundande äktenskapet består vid tidpunkten för otukten. Icke heller denna ändring är en nödvändig följd av ändringen i 2 kap. 9 § GB, men å andra sidan måste man säga att straffbudets hittillsvarande omfattning stått i så stark strid med den allmänna rättsuppfattningen i landet att en inskränkning av det straffbara området måst verkställas vid första lägliga tillfälle.
    Även ur statsrättslig synpunkt är detta lagstiftningsärende av visst intresse. Lagrådet har nämligen — sedan första lagutskottet hos K. M:t gjort framställning därom — avgivit yttrande över inom utskottet utarbetade lagförslag i ämnet. Det har visserligen någon gång inträffat, att ett riksdagsutskott införskaffat yttrande från »konungens lagråd», men det har då gällt antingen författningsförslag som framlagts i proposition utan sådant utlåtande (bevillningsutskottet 1919 nr 49) eller ock ändring av ett i proposition framlagt lagförslag (första lagutskottet 1945 nr 9). Det torde emellertid knappast tidigare ha förekommit, att lagrådet på detta sätt hörts över ett lagförslag, som i anledning av en motion utarbetats inom ett utskott. För statsrättsteorien synes ett sådant förfarande i varje fall vara okänt. (Jfr HERLITZ, Om lagstiftning s. 355.)
    De av riksdagen beslutade lagändringarna, vilka sedermera godtagits av K. M:t (SFS 1947: 187—489), skola träda i kraft d. 1 juli 1947.

Johan Björling.