Interneringsnämndens vetorätt avskaffas. I anledning av en av hr Hedlund i Östersund inom andra kammaren väckt motion har riksdagen för sin del antagit av första lagutskottet framlagt förslag till lag om vissa ändringar i 6 och 15 §§ lagen d. 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Ändringen i 6 § innebär att domstolarna icke längre skola vara beroende av interneringsnämndens medgivande för att äga döma till förvaring eller internering. Ändringen i 15 § är en konsekvens av ändringen i 6 § och medför att domstolarna, även när det gäller förordnande om återintagning av den som utskrivits på prov, i sitt bedömande bli oberoende av interneringsnämndens ståndpunkt i frågan. I motionen yrkades avskaffande av domstolarnas skyldighet att överhuvud höra interneringsnämnden. I sitt av riksdagen godkända utlåtande förordade emellertid utskottet, att denna skyldighet

skulle bibehållas tills vidare. Domstolarna äro sålunda även i fortsättningen förpliktade att höra interneringsnämnden.
    Ändringarna i interneringslagen föreslås skola träda i kraft d. 1 jan. 1948. Ett av de starkaste skälen till att riksdagen nu tagit initiativ till avskaffande av interneringsnämndens vetorätt är att söka i nya RB:s ikraftträdande. Det har ansetts stämma illa överens med den nya rättegångsordningens principer, främst den om muntlighet i rättegången, att domstolarna i sitt bedömande skola vara bundna av uppfattningen hos en central myndighet, som grundar sitt ställningstagande på rent skriftligt material. Anknytningen till nya RB har vid utformningen av övergångsbestämmelserna till ändringarna tagit sig uttryck däri att äldre lag föreslås skola gälla beträffande före d. 1 jan. 1948 anhängiggjorda mål som avgöras utan huvudförhandling. Eftersom enligt övergångsbestämmelserna till nya RB huvudförhandling i före dess ikraftträdande anhängiggjorda mål kan förekomma endast i överrätt och där endast om underrätten meddelat dom efter d. 1 jan. 1948, komma i dessförinnan anhängiggjorda mål domstolarna i första instans alltjämt att vara bundna av interneringsnämndens vetorätt. Ett speciellt undantag härifrån utgöra dock återförvisade eller av annan sådan anledning efter d. 1 jan. 1948 återupptagna mål. Dessa skola ju behandlas enligt nya RB.
    I utskottsutlåtandet uttalas, att det torde vara förutsatt att interneringsnämndens yttrande om möjligt skall inhämtas redan på förberedelsestadiet. Den mycket försiktiga formulering utskottet här valt är säkerligen väl motiverad. Visserligen torde det stå bäst i överensstämmelse med den nya rättegångsordningens hela struktur att yttrande införskaffas redan under förberedelsen. Emellertid torde detta av skilda anledningar komma att i många fall ställa sig ganska svårt. För beslut under förberedelsen måste sålunda krävas antingen att den misstänkte erkänt gärningen eller att övertygande bevisning därom förebragts. Man kan härvidlag uppenbarligen ej uppställa lindrigare krav än dem som i fråga om beslut om sinnesundersökning uttryckligen finnas angivna i 41 a § i sinnessjuklagen. Meddelas beslut om interneringsnämndens hörande först vid huvudförhandling kommer ny sådan förhandling att erfordras, eftersom nämnden icke kan hinna avgiva yttrande inom den korta tid som står till förfogande för hållande av fortsatt huvudförhandling. Det kunde på grund härav starkt ifrågasättas huruvida icke en parallellbestämmelse till andra stycket i 41 a § sinnessjuklagen bort upptagas i forvaringslagen. En sådan bestämmelse skulle kunna synas så mycket mer motiverad som det finnes ett speciellt skäl till att låta beslut om interneringsnämndens hörande anstå till huvudförhandling. Vid övervägande av förvaring eller internering är det i regel fråga om så svåra brott, att även i rådhusrätt nämnd skall medverka i domstolen. Det kan nog med fog ifrågasättas, huruvida det icke från nämndens sida kan uppfattas som ett förbigående av densamma om utan dess medverkan beslut fattas om interneringsnämndens hörande. Redan i beslutet härom ligger ett starkt ställningstagande till frågan huruvida de alldeles speciella påföljder, förvaring och internering utgöra, skola tillgripas.

    Även om man, såsom antytts, skulle komma att i flertalet fall, gå inför att meddela beslut om interneringsnämndens hörande först vid huvudförhandling, torde man emellertid med en liberal tolkning av stadgandet i 46 kap. 13 § andra stycket nya RB utan större olägenhet kunna i interneringslagen undvara en parallellbestämmelse till 41 a § andra stycket sinnessjuklagen.
    Avslutningsvis kan förtjäna påpekas, att ändringarna i interneringslagen komma att medföra att interneringsnämnden för framtiden måste utförligare än nu sker motivera sina yttranden. Detta blir nödvändigt för att domstolarna därur skola kunna erhålla avsedd vägledning för sitt bedömande.

Anders Arvidsson.