ANDRA NORDISKA KRIMINALISTMÖTET.

 

    På inbjudan av Svenska kriminalistföreningen samlades den 15 maj 1947 i Stockholm representanter för de fyra nordiska kriminalistföreningarna (79 danskar, 43 finnar, 39 norrmän, 163 svenskar) och tre isländska jurister (s:a 327 deltagare jämte ett antal medföljande familjemedlemmar) till ett nordiskt kriminalistmöte, det andra i ordningen. I programmet ingick dels förhandlingar i Handelshögskolans aula fredagen den 16 och lördagen den 17 maj, dels studiebesök å olika anstalter den 15, 18 och 19 maj.
Torsdagen den 15 maj kl. 11 f.m. sammanträdde i Riksdagshuset styrelserna för de nordiska kriminalistföreningarna för överläggning i vissa ordningsfrågor. För att vinna mesta möjliga tid för diskussion vid mötet hade tryckta referat i förhandlingsämnena, samlade i ett häfte på 120 sidor, tillställts anmälda deltagare. Häftets innehåll förutsattes vid mötets början vara känt, varför den muntliga förhandlingen omedelbart kunde anknyta till den skriftliga förberedelsen. Styrelsen beslöt föreslå mötet att uttala önskvärdheten av en tidsbegränsning av diskussionsinläggen till 10 minuter. En förberedande överläggning hölls om plats och tid för ett tredje nordiskt kriminalistmöte. (Det första hölls i Helsingfors 1937.)
    T.f. professorn Veli Verkko, Helsingfors, erinrade om den år 1941 avdelegerade för de nordiska kriminalistföreningarna publicerade utredningen med »Förslag beträffande åtgärder för åvägabringande av större enhetlighet

i de nordiska ländernas kriminal- och fångvårdsstatistik», och föreslog i en avlämnad promemoria frågans återupptagande till fortsatt behandling. Frågan överlämnades till övervägande inom de olika lokalstyrelserna.
    Efter styrelsemötet intogs gemensam lunch i riksdagens restaurant, vari 37 personer deltog.
    Kl. 13.45 skedde samling vid riksdagshuset för avresa med bussar kl. 14 för studiebesök vid fångvårdsanstalten å Hall. I studiebesöket deltog 67 danskar, 41 finnar, 36 norrmän och 96 svenskar, s:a 240 personer. Anstalten förevisades av direktör G. Rudstedt. Kaffe serverades. Gästernas tack framfördes av Prof. Johs. Andenæs, Norge.
    Kl. 20. Supé på Piperska Muren. Värdskapet utövades av Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund. Samtliga danska, finska, isländska och norska deltagare i mötet med familjemedlemmar var samfundets gäster. I supén deltog även ett stort antal advokater och svenska mötesdeltagare med damer. De närvarande hälsades av Stockholmsavdelningens ordförande, advokaten Hugo Lindberg, som yttrade:

 

    »En våg av kriminalitet, väldigare än någonsin tidigare i historien, har sköljt över världen. En pest har gått fram. Ausschwitz, Belsen och Buchenwald i nuet har nästan gjort våra samhällens ordinära kriminalitet till en liten fråga. Att likväl de nordiska ländernas kriminalister kunnat samlas till gemensamma rådslag kring den så oerhört betydelsefulla frågan om bekämpandet av asocialiteten, och räddningen av den enskilde individen, som råkat i konflikt med lagen, det är ett hälsotecken.
    Oss svenskar har förunnats att under ofärdsåren få bygga vidare på den humanitetens och rättens väg, som är kungsväg hos oss. Vår nya straffverkställighetslag, som vi är stolta över, har helt brutit med den gamla skolan. Vi har övergivit hämnden och vedergällningen som reaktioner mot den som brutit mot samhällets lagar och inriktat huvudintresset på stöd och hjälp åt den enskilde individen, för vars olycka vi alla är ansvariga.
    Stockholmsadvokaterna känner sig hedrade över att ha fått stå som värdar vid mottagningen av deltagarna i detta första nordiska kriminalistmöte efter kriget. Det är naturligt, att vi är med. Advokaten — jag tänker i detta sammanhang närmast på försvarsadvokaten — har plikt, en helig plikt, att oberoende av brottets art och brottslingens person lämna hjälp och biträde åt den som råkat i konflikt med landets lagar. Ingen försvarsadvokat, som tar sitt yrke på allvar, undgår att i arbetet få sin intressekrets vidgad att omfatta de stora sociala komplexen, inte stanna vid det enskilda fallet utan söka grunden och orsakerna till brotten och vägarna och medlen att återinpassa i samhället den, som vidriga omständigheter ställt utanför.
    Våra kolleger i grannländerna i söder och väster har efter befrielsen från de nazistiska bödlarna ställts på svåra prov, när det gällt att i rättegång biträda dessa, som gjort sig skyldiga till det svåraste av alla brott, förräderiet. Jag har haft tillfälle att i Norge och Danmark följa flera sådana rättegångar och jag har med glädje kunnat konstatera, att våra kolleger där med heder skilt sig från denna delikata uppgift. Och försvaret har icke varit några skenfäktningar, utan verkligt effektivt försvar, naturligtvis inte av brotten men av brottslingarna, såsom det är försvarsadvokatens uppgift. Att varje för brott häktad är av staten garanterad rättshjälp är ett tecken på hög rättskultur.
    Det är en naturlig sak, att advokaternas intressen är identiska med kriminalisternas.
    Med dessa ord ber jag få hälsa våra ärade gäster från de nordiska länderna välkomna.»

    Norska kriminalistföreningens ordförande, lagmann H. Hjelm-Hansen höll detta tal.

 

    »På Den Norske Kriminalistforenings vegne får jeg lov å takke for innbydelsen til denne strålende fest, en lovende innledning til de sammenkomster som i så stor målestokk er forbundet med disse dages møter og forhandlinger. Vel er møteforhandlingene formålet for vor reise til Sverige denne gang, og vi venter oss meget derav — så ypperlig som møtene er forberedt av den vitale og inspirerende representant for svensk akademisk form og stil og saklighet, president Schlyter.
    Men ikke mindre taknemlig er vi for å få anledning til å komme sammen til privat tvangsfritt samvær og selskapelig hygge. For dette takker vi i aften Sveriges advokatsamfunds Stockholmsavdeling.
    Lange tunge krigsår har hindret samkvemmet mellom Nordens folk og vi føler glede ved atter å kunne gjeste vore naboland. Vi føler oss hjemme her i denne vakre stad, likesom vi føler oss hjemme når vi gjester vor sydlige frende. Vi nordmenn har under historiens mangeslungne gang hatt den skjebne å være forenet med begge vore naboland, vi har jo vært forenet alle tre også — ja på sett og vis har vi vært forenet alle fem. De skyer som i forgangne tider kan ha skjult venskap og samhørighet er forlengst været bort. De skimtes nu som overflateærusninger på et rolig hav hvor vi ferdes i trygghet og tillid. Nu står vi alle jevnbyrdige side ved side til vern om folkenes frihet og selvstendighet i Norden. Vi har fellesskap i natur, i sprog og kultur og vi har store felles oppgaver, ikke minst på åndslivets felter, et samarbeide som nu har eksistert gjennom en lang årrekke og gitt rikt utbytte i det felles nordiske lovgivningsarbeide og i reformbestrebelser på kriminalistforeningenes spesielle felt. Og her er det vitenskapsmenn, dommere, leger, fengels- og påtalemyndighetsmenn og ikke minst advokatstanden kan møtes til samarbeid. Og i kriminalistforeningene ser vi med særlig glede at advokatstanden slutter seg til oss som medlemmer og tar del i vort arbeide.

    Personlig har jeg hatt den ære tidligere å være Sveriges advokatsamfunds gjest, således under det nordiske juristmøte i 1919, altså for snart 30 år siden, etter den første verdenskrig. Det var en uforglemmelig og en veldig fest i Grand Royal. En del av de som her er tilstede vil nok mindes den fest. Det er med vemod vi tenker på de mange som vi da knyttet venskapsbånd med og som nu er borte. I forgrunnen for de nordiske juristmøter dengang sto bl. a. Marks von Würtemberg, Westring, Liebe, Stang-Lund og Fredrik Stang.
    Vi fremmede bekjenner at vi holder av Sverige. Ikke bare den materielle styrke men ikke mindre den åndelige kultur i dette folk, dets tradisjon, stil og skjønnhetssans er det vi fremmede beundrer. Sverige er også sangens og romantikkens land. Bellman, Gunnar Wennerberg elskes og synges av alle nordens folk. Det betagende Värmlands dype skoger og blå sjøer, Selma Lagerlöfs land, Gösta Berlings og Kavaljerernas land — romantikk og tradisjon med rot i en stormaktstid. Alt dette er det vi mindes om når vi ferdes her i Sverige. Denne hyldest til svensk land og folk har jeg gjerne villet fremføre her på denne første festaften, og så vil jeg på ny takke advokatsamfundet for at det ville berede oss den glede å samle oss her til fest. Vertskapets skål.»

 

    Danmarks justitieminister statsrådet Elmquist tackade för maten.

 

    Fredagen den 16 maj. Kl. 11 f.m. öppnades mötet, i närvaro av H. K. H. Kronprinsen, av svenska kriminalistföreningens ordförande, f. d. presidenten K. Schlyter. Tal. erinrade om att för något över 100 år sedan dåvarande kronprins Oscar genom sitt av levande intresse och djupt allvar präglade arbete »Om straff och straffanstalter» kom att utöva ett avgörande inflytande på den följande tidens fångvårdspolitik. Särskilda väl-

komsthälsningar riktades till utrikesminister Undén, riksmarskalk Ekeberg, de nordiska ländernas ministrar i Stockholm, norska statsrådet Aaslaug Aasland (en av mötets referenter), danske justitieministern Elmquist, justitieminister Zetterberg och övriga närvarande ledamöter av regeringen, socialministerns maka, fru Else Kleen, outtröttlig propagandist för djupgående fångvårdsreformer, universitetskansler Engströmer, representanter för Stockholms stadsfullmäktige m. fl.
    Till mötets ordförande valdes president Schlyter och till vice ordförande danska, finska och norska kriminalistföreningarnas ordförande, prof. S.Hurwitz, universitetskansler Antti Tulenheimo och lagmann H. Hjelm-Hansen samt från Island hæstaréttardomari Arne Tryggvason.
    Till mötets sekreterare utsågs revisionssekreteraren Ivar Strahl, Sverige, huvudsekreterare, højesteretssagfører J. Hartvig-Jacobsen, Danmark, t. f. prof. Veli Verkko, Finland, advokaten Geir Stefansson, Island, och prof. Johs. Andenæs, Norge.
    Mötet godkände styrelsens förslag om tidsbegränsning för talarna.
    Sedan ordförandeplatsen intagits av universitetskanslern Tulenheimo, övergick mötet till behandling av första förhandlingsämnet »Friare behandlingsformer för lagöverträdare. I. Öppen anstaltsvård inom straffverkställigheten». Tryckt referat hade författats av f. d. fångvårdsinspektören A. Mannola, Finland, och korreferat av ekspedisjonssjef K. Gløersen, Norge, fængselsdirektør H. Tetens, Danmark, och direktören å Skenäs G. Thurén, Sverige. I diskussionen deltog överdirektör V. Soine, Finland, fængselsinspektør Cai Jensen, Danmark, direktør dr med. 0. Ødegaard, Norge, överläkaren M. Kaila, Finland, direktör G. Rudstedt, Sverige, prof. B. Salmiala, Finland, afdelingsinspektør H. Worsaae Petersen, Danmark, politimester E. Håvie, Norge, fængselsinspektør A. Hertel, Danmark, overlæge G. Stürup, Danmark, prof. Hurwitz, direktör Thurén och fængselsdirektør Tetens.
    Nästa överläggningsämne, »II. Kriminalvård i frihet», behandlades under ordförandeskap av lagmann Hjelm-Hansen. Tryckt referat förelåg av överdirektör H. Göransson, Sverige, och korreferat av statsrådet Aaslaug Aasland, Norge, fængselsinspektør Cai Jensen, Danmark, och fatttigvårdsinspektör P. Mustala, Finland. Diskussionen inleddes med en översikt av ämnet av statsrådet Aasland. I övrigt deltog på fredagen: prof. B. Honkasalo, Finland, byråsekreteraren T. Lindberg, Sverige, riksadvokat Andr. Aulie, Norge, och vid förhandlingarnas fortsättande på lördagen: överläkaren M. Kaila,Finland, kontorchef K. Leudesdorff, Danmark, och överdirektör Göransson.
    Kl. 13 gav Stockholms stad lunch i stadshuset för samtliga mötesdeltagare. För färden mellan Handelshögskolan och Stadshuset ställde staden bussar till deltagarnas förfogande. Stockholms stadsfullmäktiges förste vice ordförande professor Åke Hassler presiderade vid lunchen. I sitt hälsningstal yttrade han:
    »Å Stockholms stads vägnar har jag den äran att hälsa deltagarna i det Nordiska Kriminalistmötet samt stadens övriga gäster välkomna till stadshuset.
    Stadens myndigheter äro väl medvetna om den stora betydelse det äger för de sinsemellan närbesläktade nordiska ländernas samhällsliv, att det direkta tankeutbytet och den personliga kontakten genom kongresser av detta slag

återupptages efter den isolering, som har framtvungits genom krigsårens för våra broderfolk så pressande förhållanden.
    Ett löftesrikt samarbete på kriminalistikens fält inleddes under 1930-talet mellan jurister, fångvårdsmän och andra grupper av socialt intresserade och verksamma personer. Detta samarbete, som har tagit sig uttryck i bland annat utgivandet av de nordiska kriminalistföreningarnas årsböcker och i 1937 års nordiska kriminalistmöte i Helsingfors, är onekligen av största vikt för samhället av idag. Brottsligheten och andra former av asocialt beteende kunna inte rationellt bekämpas utan att vetenskapen och den praktiska erfarenheten samverka till ett klarläggande — så långt det är möjligt — av brottets orsaker och ett utexperimenterande av de mest effektiva metoderna för asociala personers återförande till ett normalt levnadssätt. I vår tid äro riskerna större än tidigare för att människorna och särskilt de unga människorna gripas av den känsla av rotlöshet, som disponerar för ett avvikande från vanliga sociala levnadsregler. Denna tendens skärpes av krigets efterverkningar och de samhälleliga strukturförändringarna, som tyvärr medföra rubbningar i hävdvunna livsvärderingar. Det gäller då för samhället att vara på sin vakt mot de ökade risker för social missanpassning hos mera labila individer, som tidsförhållandena framkalla. Både statens och storstadens styrande och socialt verksamma män och kvinnor ha i sitt arbete stort behov av de rön och synpunkter, som kriminalistikens målsmän kunna framlägga som frukter av sin forskning och erfarenhet. Det ligger i öppen dag, att dessa frukter bli rikare och kvalitativt mera värdefulla när de åstadkommas i samarbete mellan experterna i hela den nordiska kulturkretsen.
    Ännu en gång ber jag deltagarna i kriminalistmötet vara välkomna till Stockholms stadshus. Jag vill uttala stadens glädje över att denna kongress har kunnat komma till stånd och tillönskar deltagarna ett rikt utbyte av mötets förhandlingar och studiebesök. Och jag hoppas att staden själv skall ha något att bjuda besökarna från andra orter när den nu står smyckad i sin fagraste vårdräkt.
    Ett hjärtligt välkommen till alla och envar!»

 

    Statsrådet Aaslaug Aasland framförde gästernas tack.
    Till Kungl. Operans föreställning av »Glada änkan» på fredagskvällen hade operaledningen inbjudit samtliga deltagare från grannländerna med familjemedlemmar jämte ett antal svenskar, s:a 200 personer.
    Lördagen den 17 maj. Under ordförandeskap av prof. Hurwitz upptog mötet förhandlingsämnet »Kriminologisk forskning och utbildning». Referatet var författat av prof. Hurwitz och korreferaten av prof. B. Honkasalo, Finland, prof. G. Langfeldt, Norge, och prof. O. Kinberg, Sverige. Förste talare var prof. Thorsten Sellin, Philadelphia. I övrigt deltog i diskussionen: överläkare Torsten Sondén, Sverige, prof. Andenæs, t. f. prof. Verkko, prof. O. A. Borum, Danmark, statsadvokaten Reidar Aasgaard, jur. dr Strahl, prof. E. Ehrnrooth, Finland, prof. R. Bergendal, Sverige, prof. Kinberg, justitierådman B. C. Carlson, Finland, overlæge Johs. Nørvig, Danmark, president Schlyter, prof. Langfeldt, prof. Honkasalo och prof. Hurwitz.
    Efter förhandlingarnas avslutande framförde Dansk Krinimalistforenings ordförande prof. Hurwitz en inbjudan till de nordiska kriminalistföreningarna att om fem år avhålla ett tredje nordiskt kriminalistmöte i Danmark. Prof. Hurwitz framförde även i varma ordalag de nordiska gästernas tack till den svenska kriminalistföreningen, med adress till mötets ordförande, för det nu pågående mötet.
    Ordföranden, president Schlyter, tackade för inbjudningen till nästa nordiska kriminalistmöte, vars allvar underströks genom närvaron av Danmarks

justitieminister, statsrådet Elmquist. Ett tack riktades även till referenter, korreferenter och alla deltagare i förhandlingarna, men icke minst till de uppmärksamma lyssnarna, som visat sitt intresse för förhandlingarna genom sin mangranna närvaro under båda mötesdagarna.
    Efter sammanträdets slut gav justitieministern statsrådet Zetterberg lunch på Rosenbad för 32 gäster.
    På aftonen var samtliga deltagare i mötet från grannländerna jämte familjemedlemmar och ett antal svenska gäster av Svenska kriminalistföreningen inbjudna till middag å Stockholms högskolas kårhus. I middagen deltog 305 personer.
    Mötets ordförande, presidenten Schlyter, anförde i sitt hälsningstal (med någon förkortning):

 

    »När en skrivfröken i fångvårdsstyrelsen för någon tid sedan skulle skriva ut ett av gårdagens förhandlingsämnen, kriminalvård i frihet, befanns hon till överdirektör Göranssons förtjusning i stället ha skrivit: kriminalistvård i frihet.
    Såsom överskrift på hela detta möte är denna beteckning kanske inte så oäven. Vi har hållit mötesdeltagarna intagna på handelshögskolan, men de har också i frihet fått eller kommer att få ta del av de studieobjekt vi kan uppvisa inom nära räckhåll för mötesplatsen.
    Vi har inte fört mötesdeltagarna till vår närmast liggande fångvårdsanstalt därute på Långholmen. Den hör till det gamla som skall rivas.
    Hall hör inte till det allra nyaste. Det byggdes för verkställighet av 1937 års förvarings- och interneringslag och motsvarar dess intentioner.
    Skenäs är också ett sant uttryck för andan inom nutida svensk verkställighet av ådömd frihetsförlust.
    Det är sant att Skenäs är en ungdomsanstalt. Såsom jag ofta påpekat har kriminalisterna lärt sig att från behandlingen av ungdom sluta till hur man bör behandla de äldre. Reformerna har alltid lättast att vinna gehör i fråga om åtgärder till förmån för ungdom. Snart nog märker man att även äldre lagöverträdare i många stycken är som barn, i varje fall att den behandling som passat för barn och ungdom också bäst lämpar sig för dem.
    Tidigast reformerades skyddshemsverksamheten. Man har nu kommit bort ifrån t. o. m. namnet skyddshem. I morgon är mötesdeltagarna inbjudna att bese Stockholms stads för visso ingalunda hypermoderna yrkesskola för gossar å Skrubba. Denna står även öppen för kriminell ungdom, ett utomordentligt framsteg från den tid då t. o. m. barn sattes i fängelse. Man har anledning hoppas att det inte skall dröja många dagar förrän dessa ungdomsvårdsskolor skall helt träda i stället även för tvångsuppfostringsinstitutet, som nu tjänat ut.
    Barnavården har smittat av sig på ungdomsvården. Skenäs, som våra mötesdeltagare får se på måndag, rymmer ett klientel som bara för tio år sedan undantagslöst inlåstes i våra cellfängelser. Man har nu svårt att tro att man upplevat ett sådant oförnuft och barbari. Och dock svor de välmenande lagstiftarna sig redan på den tiden fria från alla vedergällningssyften med straffet. Det var gubevars allmänpreventionen som fick utgöra försvaret för den groteska behandlingen, liksom den en mansålder tidigare fick rättfärdiga att man satte barn i fängelse. På den tiden fanns det för övrigt gott om mohikaner på vedergällningsskansen,¹ som bara behövde åberopa folketsrättsmedvetande för att kunna försvara både prygel och andra ohyggligheter.
    Skenäs är en kopia av Søbysøgaard. Vi lånade t. o. m. namnet ungdomsfängelse från Danmark, fastän vi inte var riktigt glada för det. Skyddsutbildning hade kanske varit ett bättre namn såsom en påbyggnad på skyddsuppfostran.

 

¹ Syftar på ett på mötet framfört försvar för vedergällningstanken i straffrätten.

    Det var min oförgätlige vän, dåvarande justitieminister CARL THEODOR ZAHLE, som inbjöd hela det svenska lagutskottet på en tur till Søbysøgaard. Utan det studiebesöket hade regeringspropositionen 1935 icke blivit lag. Under riksadvokat AUG. GOLLS och fængselsinspektør CAI  JENSENS stimulerande ledning fick utskottsledamöterna ta del av hur det danska straffet ungdomsfängelse kunde verkställas utan att några vedergällningssynpunkter tilläts sticka fram huvudet.
    Har det varit lätt att från Skåne sticka över till Danmark och konsultera Goll och andra om straffrättsreformer, så har vägen över Bottniska viken till Finland icke varit lång från Stockholm. Sedan kriminalistföreningen i Finland kommit till stånd, under ledning av den store vännen av nordiskt samarbete justitierådet ALLAN SÄRKILAHTI blev det lättare för svenska kriminalister att komma över till Finland och där taga del av den stora utveckling verkställigheten av frihetsstraff i kolonier och förläggningar där nått. De därifrån hemförda intrycken har haft stor betydelse för motsvarande utveckling inom den svenska fångvården.
    För vad vi hämtat från Norge på kriminalpolitikens område har vi under det sista decenniet i hög grad haft att tacka — utom flera här närvarande kriminalister — den store norske fångvårdsmannen HARTVIG NISSEN. Han delade Golls och Särkilahtis varma intresse för det nordiska samarbetet och var in i det sista starkt aktivt verksam härför. I århundradets början var Norge det ledande landet i Norden på straffrättens område. Den nya norska strafflagen, GETZ och HAGERUP utövade då ett stort inflytande på tänkesättet här i landet.
    Längre fram blev den nya danska strafflagen en rikt givande källa att ösa ur. TORP och THYRÉN hade under dess förberedande stått i ständig kontakt med varandra. Men CARL LINDHAGENS appell om en gemensam nordisk strafflag förklingade ohörd.
    Nordiskt samarbete kan bedrivas genom att i tålmodigt kommittéarbete söka åstadkomma likalydande paragrafer i en gemensam lag. Denna metod kan lämpa sig för vissa områden av privaträtten.
    Men på kriminalpolitikens område tror jag att det är mera givande att samarbeta på det sätt som de nordiska länderna gjort under de sista femton åren genom att ständigt taga impulser från varandra, studera varandras institutioner och ogenerat från varandra tillgripa allt som man finner vara bra.
    Även paragrafgranskningsmetoden kan emellertid lämpa sig i särskilda fall. I samband med det nordiska juristmötet i Oslo 1934 uppstod ett livligt tankeutbyte mellan svenska och norska justitiedepartementen i den på mötet behandlade abortlagstiftningsfrågan under medverkan av bl. a. riksadvokaten HAAKON SUND, som vi har glädjen att se här i dag; och Sverige tog mycket starka intryck av de norska synpunkterna. Kort därefter hade vi att på ett annat ömtåligt lagstiftningsområde hämta lärdomar framför allt från Danmark. Prof. KNUD SANDS banbrytande verksamhet såsom vetenskapsman och såsom chef för retslægeraadet blev av mycket stor betydelse för den svenska lagstiftningen i ämnet. Även Knud Sand har vi glädjen att hälsa såsom vår gäst i afton.
    Sveriges tacksamhet till våra grannländer har jag i kväll förmånen att kunna framföra till deras närvarande representanter i Sverige, ministrarna GRIPENBERG, SVENNINGSEN och FINSEN, som det är oss en stor heder att se vid vårt bord. Vi saknar emellertid både Norges minister, dr BERGERSEN, och statsrådet AASLAUG AASLAND. De högtidlighålla på annan plats Norges grunnlovsdag. För detta Nordiska möte är det en kär plikt att på denna dag bringa Norge vår varma hyllning. (Applåder.) Bland gynnarna av nordiskt samarbete vill jag även hälsa vår gäst i afton, Danmarks justitieminister med det svenska namnet ELMQUIST, under vars auspicier det andra nordiska kriminalistmötet planlades vid ett delegerademöte i Köpenhamn i närvaro jämväl av den norske och den svenske justitieministern.
    Vi hade nu bra gärna velat ge våra grannländer något i utbyte för allt vad vi fått ifrån dem. Om jag tänker efter vilka bland de reformer vi ge-

nomfört, som jag helst skulle vilja rekommendera till efterföljd, så tror jag att jag stannar för två. För tio år sedan avskaffade vi den sista resten av vår gamla »medborgerligt förtroendes förlust», »tap av borgerlige rettigheter» som det heter på nordiska, detta ohyggliga hinder för den straffades återanpassning i samhällslivet. Vi tillönskar våra nordiska grannländer lyckan att kunna frigöra sig från denna kvarleva av det gamla vedergällningsstraffet.
    Efter dagsbotslagen och den nya bötesverkställighetslagen har bötesförvandlingarna sjunkit från omkring 13,000 för femton år sedan till några få hundratal. Vi har alltså i förhållande till toppsiffran lyckats avfolka fängelserna med över 12,000 personer om året. Även för denna reform vill jag gärna fälla ett gott ord hos våra nordiska grannländer.
    Ett förträffligt organ för det nordiska samarbetet på kriminalpolitikens fält har under det sista decenniet de nordiska kriminalistföreningarna visat sig vara. T. o. m. under kriget torde det knappast ha hållits ett möte i någon av kriminalistföreningarna utan att representanter från annat nordiskt land varit tillstädes. På grund av den beklagliga överbelastningen av våra tryckerier har vi tyvärr inte, såsom jag hoppats, till detta möte hunnit få ut den sista dubbelårgången av vår gemensamma årsbok, fastän manuskript avlämnades för ett helt år sedan. Men trycklov är meddelat och boken skall distribueras under de närmaste veckorna.»

 

    Härefter riktade tal. ett varmt tack till de män i spetsen för våra systerföreningar som burit dagens tunga och hetta, var och en i sitt land, vid förberedelserna till mötet: Hurwitz och Jon Palle Buhl, Tulenheimo och Veli Verkko, Hjelm-Hansen och Ryssdal, här hemma Göransson, Marnell och många fler. Därjämte framfördes särskilda välkomsthälsningar, utom till de redan nämnda representanterna från våra grannländer, till excellenserna Undén och Ekeberg, statsråden Zetterberg och Danielson, mötets värd på Piperska muren, ordf. i Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund Hugo Lindberg och vår värd i stadshusets gyllene sal, Stockholms stadsfullmäktiges förste vice ordf. prof. Åke Hassler. Till operachefen André avläts ett tacktelegram för operaföreställningen. Ett leve utbragtes för fortsatt nordiskt samarbete inom kriminalpolitiken.
    Gästernas tack framfördes av universitetskanslern Antti Tulenheimo, som yttrade:

 

    »Det är för mig en kär plikt att framföra den finska kriminalistföreningens tack till den svenska kriminalistforeningen. Icke allenast för den över allt beröm organiserade och mycket givande kongress, som pågår och den storartade gästvänlighet, som mött oss här — icke minst på denna lysande fest — utan särskilt för det i många år givna bistånd Finlands kriminalistförening fått emottaga av den svenska kriminalistföreningen. Den finska kriminalistföreningen för visserligen icke i hemlandet en tynande tillvaro och intresset för kriminologiska spörsmål är ej heller litet, beroende måhända på, att undervisning i kriminologi givits vid Helsingfors universitet redan sedan början av seklet och att för högre vitsord i straffrätt fordrats insikt i kriminologi. Intresset för dessa frågor har visat sig även genom att vår förening har kunnat föranstalta i skilda städer med dessas materiella understöd s. k. antibrottslighetsdagar, där brottslighetens orsaker i föredrag och diskussioner behandlats. Jag vill särskilt omnämna att vi vid en av dessa dagar ha haft glädjen och äran att ha professor Kinberg som talare. Men trots detta skulle vår förening under de svåra åren ej kunnat ha kontakt med de övriga nordiska kriminalistföreningarna och sålunda gått förlustigen av de viktigaste förutsättningarna för sitt arbete, ifall icke den svenska kriminalistföreningen på ett mycket generöst sätt hjälpt oss både andligt och materiellt. Nästan vid alla våra årsmöten har svenska kriminalistföreningen

 

30—477004. Svensk Juristtidning 1947.

varit företrädd genom framstående representanter, vars inlägg i diskussionen varit ytterst värdefulla. Likaså har vår andel i de nordiska kriminalistföreningarnas årsbok varit möjlig uteslutande genom det bistånd vi härifrån fått. Jag ber att vid detta tillfälle få rikta ett uppriktigt och varmt tack till alla dem, som deltagit i denna hjälp. Och framför allt vill jag härvidlag hylla svenska kriminalistföreningens högt ärade ordförande, president Schlyter, som oförtröttligt med råd och dåd understött oss. Den omsorg han visat vår förening har i ordets sannaste betydelse varit faderlig, som icke skytt några mödor. Mer än kanske någon annan både hemma och ute har han vinnlagt sig om dess väl.
    Danmarks ärade justitieminister har skämtsamt yttrat, att det i Danmark var de, som önskade få Skåne, Halland och Blekinge, men att man i dag kommit till den kompromiss, att Danmark i stället för dessa skulle få presidenten Schlyter. I ett ordspråk från 1700-talet hette det att »Stockholm detär mitt, sa finnen». Detta torde ej mera kunna användas som bytesobjektmot president Schlyter. Men det är icke heller nödvändigt, ty president Schlyter är redan vår. Han är nämligen medlem av den finska kriminalistföreningen, dess första och enda hedersledamot. Och sällan kan väl denna högsta hedersbetygelse, som en förening kan giva, tillkomma någon, som vore mera förtjänt av den än president Schlyter i vår kriminalistförening. Prioritetsrätten till honom tillhör sålunda oemotstridligt oss.
    Jag höjer mitt glas till tack för den svenska kriminalistföreningen och riktar det till president Schlyter.»

 

    Overretssagfører K. Anker-Jensen yttrade:
    »Mine Damer og Herrer! Paa den danske Kriminalistforenings Vegne bringer jeg en Hilsen og Tak til den svenske Kriminalistforening. — Jeg vil tillade mig at motivere denne Henvendelse:
    Mennesket i dets bredeste Almindelighed lever som bekendt ikke af Brød alene. — Og den Specialitet af Mennesket, som hedder en Kriminalist lever saa sandelig ikke alene af Strafferetsvidenskab og Kriminologi; i saa Fald saa det sørgeligt ud, og der blev kun Tale om yderst slette Kriminalister. — Blandt Juristernes store og brogede Skare er Kriminalisterne dem, der mest af alle som en ubetinget Nødvendighed kræver den bredest mulige Basis at staa paa. Jeg vil ikke gaa saa vidt at sige, at for en Kriminalist maa intet menneskeligt være fremmed; et saadant Krav kan intet Menneske opfylde. Men sikkert er det, at jo mere omfattende og indgaaende Kriminalistens Kendskab er til Menneskelivet i dets mangfoldige Faser, til Naturen, til Kunst og Kulturen i alle dens Former, desto bedre er han udrustet til at røgte sin Opgave. Kriminalisten maa i ganske særlig Grad vandre gennem Livet med aabne Øjne, med aabne Øren og først og fremmest med et aabent og modtageligt Sind.
    I den fælles norsk-danske Litteratur er Ludvig Holberg det største Navn. Hos ham støder man flere Steder paa et mærkeligt Dyr, der kaldes en Stokfisk. Intet nulevende Menneske har vistnok Mulighed for at møde dette Dyr i dets oprindelige Skikkelse; men man ved om det, at det var en Torsk og at den var tørret — saa tør, som en Torsk overhovedet kan blive. Men selvom vi ikke nu kan risikere at træffe dette Dyr i dets originale Tilstand, truer en anden Fare: Stokfisken har nemlig den mærkelige Evne, at den kan antage menneskelig Skikkelse; og saa er den et sørgeligt Væsen! Den menneskelige Stokfisk har en meget lille og snæver Basis. Den er snæversindet og mangler ganske Overblik. Den er pedantisk og smaalig og fortaber sig i Formaliteter og den mangler — hvad der ogsaa følger af dens tørre Oprindelse — fuldstændig Humor — og hvad det betyder, har den nyeste Tids Verdenshistorie tilstrækkeligt belært os om! — Ganske særligt slemt er det, hvis Stokfisken antager en Kriminalists Skikkelse, saa bliver den et virkelig farligt Væsen og kan anrette de største Ulykker. Jeg vil ikke paastaa, at jeg kender noget Eksempel paa en saadan kriminalistisk Stokfisk — og hvis jeg gjorde det,

vilde jeg vel heller ikke nævne det — men der er hos os alle et Kim eller en Spire til en Stokfisk, en vis Tilbøjelighed til at udvise Snæversind og Smaalighed. Vi maa bede alle gode Magter om at hjælpe os med at dræbe eller dog hemme disse Spirer.
    Og der eksisterer saadanne gode Magter. Vi har i disse Dage mødt nogle af dem i den svenske Kriminalistforenings Modtagelse af Deltagerne i dette Møde. Jeg tænker her ikke paa Foredragene og Diskussionerne i Forbindelse hermed. Uden paa nogen Maade at underkende Værdien af alt det, der er foregaaet i Handelshøjskolens Mødesal, vil jeg hævde, at den Del af Kriminalistmødet, som den svenske Kriminalistforening har tilrettelagt udenfor selve Møderne, er af mindst lige saa stor Betydning for Deltagerne, og har i allerhøjeste Grad været egnet til at styrke os i vor Gerning.
    Hvad har vi ikke oplevet i disse Dage! For det første Stockholm i dens vidunderlige Forsommerpragt! Aldrig har jeg set Stockholm saa skøn som i disse Dage — med de nyudsprungne Birke, med det blaa Vand og den høje blaa Himmel! »Strømmen» og Slottet og Ridderhuset! Mødet med denne friske og dejlige By har frydet os lige ind i Sjælen; det er som om Sindet er blevet renset for Støv; det er den Slags Indtryk, der gør os til sundere og gladere Mennesker — og det gør os dermed ogsaa til bedre Kriminalister!
    Og Modtagelsen paa Stadshuset, i den — som Præsident Schlyter sagde — »underbara gyllene salen». Hvilken Befrielse og Opløftelse ved dette Møde med den store Kunst!
    Men bedre endnu end at opleve en skøn By og et skønt Hus er dog Modet med Mennesker. Hvor har det været en Glæde her at træffe gamle Venner fra de andre nordiske Lande! Naar vi saa et kendt, venligt Ansigt og følte et varmt Haandtryk, var det saa ikke som om der slog Gnister over fra Sind til Sind! — Den danske Justitsminister omtalte for et Par Dage siden ved Superen paa »Piperska Muren» de mærkelige Forbindelser, som de 5 nordiske Lande havde indgaaet i Historiens Løb; mange Kombinationer er forekommet: Norge—Island; Island—Danmark; Norge—Danmark; Norge—Sverige; Sverige—Finland, ja endog en kort Tid Danmark—Norge—Sverige. — Først for ganske nylig er det Slut med disse Kombinationer, og hvert af de 5 Lande har nu Foden under eget Bord. Ingen ønsker dette anderledes. Men det forunderlige er sket, at aldrig har vi staaet hinanden nærmere end nu, efter at vi alle er adskilt. — Der er i Mødet med Deltagerne fra de andre nordiske Nationer noget meget inciterende; der er, trods Slægtskabet, dog noget anderledes at finde hos de andre end hos vore egne Landsmænd, og dette virker i højeste Grad forfriskende og inspirerende. Men Forskellen er dog ikke større end at vi fuldtud føler os som hjemme hos vore egne. Vi føler, at vi kan være os selv, vi behøver ikke at være bange for at folde os ud; hvis vi skulde møde et Smil over en eller anden lille national Ejendommelighed, er det et Smil uden Malice, der ikke gør os det mindste. — Ja, saa godt har vi det indbyrdes, at jeg vil hævde, at hvis den øvrige Verdens Nationer levede paa samme Fod med hinanden som vi 5 Folk paa de nordlige Breddegrader, saa vilde der ikke vœre noget internationalt Problem, der kunde forurolige Verden.
    Naar vi nu rejser hjem, vil Mindet om disse rige og skønne Dage blive tilbage i vore Sind. Vi vil ofte i vor Erindring tage frem Indtrykket af denne herlige By og Indtrykket af Samværet med vore nordiske Venner. Men længst vil Erindringen om en enkelt Mand opfylde os. — Dette er en Tale for den svenske Kriminalistforening og ikke for en enkelt Mand. Men jeg ser ikke, hvorledes det overhovedet er muligt at tale for den svenske Kriminalistforening uden at nævne Navnet Karl Schlyter. I denne Verden, hvor der til Trods for, at Krigen er endt, findes saa megen Ulykke og Sorg, saa stor Utilfredshed, ja endog Had og Hævnfølelse, Uro og Angst, er det godt at vide, at der eksisterer et Menneske som Karl Schlyter. Hans Person, der i saa enestaaende Grad er præget af Liv, af Aand og af Godhed, er os en Borgen for, at der dog stadig ogsaa er lyse Sider af Livet i Behold. Vi takker ham og vi

takker den svenske Kriminalistforening for dens storslaaede Modtagelse af os. — Jeg vil bede Forsamlingen med mig udraabe et trefoldigt Leve for Den svenske Kriminalistforening!»

 

    Prof. Gabriel Langfeldt yttrade:

 

    »Herr president, mine damer og herrer!
    På vegne av de norske gjester retter jeg en varm takk til Svenska kriminalistföreningen for den strålende mottagelse vi alle har nytt godt av under denne kongress. En spesiell takk må det være meg tilatt å rette til president Schlyter fordi han også ved denne anledning lykkønsket oss med vår frihetsdag, den 17. mai.
    Det er så meget som gjør inntrykk på en under en slik kongress. Det er dels rent ytre inntrykk, dels er det den store gjestevennlighet og endelig det utbytte som hver enkelt har av forhandlingene.
    Blant de ytre inntrykk som har gjort det største inntrykk på meg, vil jeg nevne den vakre flaggdekorasjonen som møtte oss da vi trådte inn i Högskolens forsamlingssal. Den harmoniske sammenstilling av alle de 5 nordiske lands flagg som symboliserte en enhet men med bibehold av de enkelte nasjoners individualitet kunne ikke annet enn umiddelbart å stemme vårt sinn til nordisk samarbeid. Sammenstillingen av disse flagg symboliserer jo på den vakreste måte idealet for dette samarbeid som i disse kongressdager er konkretisert gjennom den personlige kontakt som vi alle har hatt med representanter for de forskjellige land. Det er en herlig følelse å vite at dette samarbeid er blitt ytterligere bestyrket etter den krig vi har gjennomgått og det er en styrke å vite at hvordan enn tidene arter seg, så står vi sammen!
    Hva den store gjestevennlighet angår, som vi alle har nytt til overmål i disse dager, så kan den ikke karakteriseres bedre enn professor Hurwitz gjorde det ved å presisere at der måtte kreves 5 års betenkningstid før noen av de andre land kunne påta seg noe liknende!
    Utbyttet av forhandlingene vil enkelte kanskje være skuffet over, særlig fordi ikke så få av talerne måtte brenne inne med det de mest hadde på hjertet. Det viktigste ved en kongress er imidlertid det personlige samvær med kolleger og representanter for andre faggrupper, og dette formål har jeg inntrykk av er blitt meget godt tilgodesett under denne kongress. Når vi om 5 år samles til nye forhandlinger, ville det være heldig om hovedemnet kunne bli det som interesserer oss alle mest: Generalprevensjonen. Det trakk riktig nok allerede under diskusjonen idag opp til uvær da min svenske kollega, overlege Sondén, kom med en meget skarp utfordring til juristene ved å postulere at det ennu ikke i et eneste tilfelle var bevist at straff hadde virket forebyggende. Juristene er foreløpig blitt ham svar skyldig, men for i noen grad å bøte på denne min kollegas utfordring, vil jeg peke på at kongressen i seg selv allerede har bragt et positivt resultat i kriminologisk forskning, forsåvidt som det er bragt på det rene at selv den allerbeste behandling ikke virker forebyggende mot tilbakefall.
    Vi er alle, som resultat av den humane behandling vi har fått under denne kongress blitt uforbederlige tilbakefallsforbrytere, og vi kommer igjen!
    Med disse ord takker jeg på vegne av alle de norske gjester for den strålende mottagelse, og jeg ber alle utenlandske gjester å utbringe ikke 3 ganger, men 3 ganger 3 hurra for Svenska Kriminalistföreningen!»

 

    Minister Finsen uttryckte glädjen över att representanter för Island haft tillfälle att deltaga i detta nordiska möte. De närvarande utbragte ett leve för Island.
    Söndagen den 18 maj. Studiebesök vid yrkesskolan för gossar å Skrubba. I besöket deltogo 38 danskar, 32 finnar, 29 norrmän och 45 svenskar. Råd-

man F. Trotzig lämnade i skolans gymnastiksal en orientering över Stockholms stads anordningar för kriminellt belastad ungdom. Föreståndare G. Freyne demonstrerade skolan med biträde av bl. a. fru Karin Fjällbäck-Holmgren. Kaffe serverades. Deltagarnas tack framfördes av prof. Hurwitz.
    På aftonen var en del av mötesdeltagarna från grannländerna inbjudna i svenska vänners hem.
    Måndagen den 19 maj. Kl. 7.25 avreste 49 danska, 34 finska, 25 norska och 29 svenska mötesdeltagare från Stockholms centralstation för studiebesök vid ungdomsanstalten å Skenäs. Denna förevisades av direktören G. Thurén. Kaffe serverades. Deltagarnas tack framfördes av lagmann Hjelm-Hansen. En del av de danska deltagarna fortsatte efter återkomsten till Norrköping omedelbart med snälltåget till Köpenhamn. För övriga deltagare i studiebesöket gav Norrköpings stad lunch å Grand hotell, där de välkomnades av stadsfullmäktiges ordförande förbundsordförande Gösta Wennström.

 

    Universitetskansler Tulenheimo framförde gästernas varma tack till Norrköpings stad för den älskvärda gästfrihet den visat. Norrköping är känt i detta avseende, yttrade han. Han hade tillsammans med svenska och finska kommunalmän besökt staden för ungefär ett kvarts sekel sedan och hade i livligt minne mottagandet i staden — icke blott dess yttre former, utan förmer den varma manliga vänskap, som mötte besökarna. Värdarna från den tiden hade skattat åt förgängelsen, men denna dag visade, att de som nu voro värdar, följt i fädrens spår.
    Då talet var ett av de sista på kongressen, ville talaren försöka ge en kort syntes av det kongressdeltagarena sett och hört om behandlingen av unga förbrytare vid besöken å Skrubba och i dag å Skenäs. Syntesen utmynnade i tvenne satser. Den ena var, att man velat utbyta den gamla regeln, att ont skall med ont botas, mot en ny: ont skall med gott botas. Den »vedergällning», som fordras av dessa unga för det onda de förorsakat, skall icke bestå i onyttigt lidande, utan i ett hela livet omfattande nyttigt arbete, om än så anspråkslöst, för sitt folk och land. Den andra satsen inledde han med att berätta en liten händelse i Linköpings gamla vackra domkyrka. Då dess pastor, som var varmt fäst vid sin kyrka, förevisade den, sade han bl. a.: »Domkyrkan har blivit så vacker och hållbar därför, att de som byggde den, lade kärlek i murbruket.» Vi ha nu sett, yttrade talaren till slut, hurusom i det murbruk, med vilket man vill bygga framtiden för de på villovägar råkade unga, lägges kärlek. Och likasom Linköpings domkyrka reser sig hållbar mot tiden, stolt och vacker, så skall förvisso den nation, där ont botas med gott och kärlek besjälar arbetet, stolt och lycklig stå genom sekler.

 

    Därjämte talade statsadvokat Trolle, riksadvokat Aulie och överdirektör Göransson. Kontorchef Leudesdorff framförde i uppbrottets ögonblick de nordiska gästernas varma tack till Svenska kriminalistföreningen och kriminalistmötets arrangörer.