HJALMAR KARLGREN. Kortfattad lärobok i internationell privaträtt. Lund 1945. Gleerup. 145 s. Kr. 7.50.

 

    Då för några år sedan den enskilda undervisningen inom en av våra juridiska fakulteter gjordes till föremål för offentlig debatt i en daglig tidning, uttalade tidningens redaktion sin särskilda förvåning över att den professor, som företrädde internationell privaträtt, tagit sig för att anordna en undervisningskurs i detta ämne. Detta professorns tilltag ansågs särskilt egendomligt och förkastligt, enär enligt redaktionens mening den internationella privaträtten utgjorde en juridisk disciplin utan minsta betydelse i nutiden och närmast på väg att alldeles försvinna.
    För den som äger minsta inblick i de faktiska förhållandena måste en sådan uppfattning te sig minst sagt egendomlig. I själva verket förhåller det sig ju så, att åtskilliga av de allra största och betydelsefullaste processer, som Högsta domstolen under de senast förflutna tio åren haft att behandla, rört tvister, för vilkas bedömande det varit nödvändigt att taga ståndpunkt till olika internationellt privaträttsliga spörsmål. Här skall endast erinras om det s. k. guldklausulmålet (NJA 1937 s. 1), målet om de norska »kvarstadsbåtarna» (NJA 1942 s. 65), målet angående det av den ryska Azow-Don banken i Sverige deponerade guldet (NJA 1945 s. 488), målen angående de tyska s. k. kommissariska för-

valtarnas anspråk på här i landet befintlig egendom (NJA 1941 s. 427 m. fl.) och likartade mål angående anspråk av rysk representant för nationaliserat estniskt företag (NJA 1942 s. 264) och av representant för ett enligt engelsk lagstiftning tvångsförvaltat engelskt bolag med huvudsakligen tyska delägare (NJA 1944 s. 483). Denna uppräkning av betydelsefulla mål rörande internationellt privaträttsliga frågor skulle kunna kompletteras med en förteckning på åtskilliga andra, i vilka visserligen tvisteföremålets värde och tvistens faktiska betydelse i övrigt varit mindre än i nyss nämnda mål men vilka likväl varit ur juridisk synpunkt av stor betydelse, enär omstridda spörsmål inom den internationella privaträtten i dem kommit till avgörande. Som exempel på dylika mål må endast nämnas NJA 1939 s. 96, i vilket fall HD in pleno i en arvstvist förkastade den tidigare adopterade återförvisningsläran.
    Redan denna flyktiga blick på svensk rättspraxis torde visa, att den internationella privaträtten är ett ämne, som särskilt i nutiden har stor praktisk betydelse. Vid sådant förhållande är det givetvis också förtjänt av att bliva föremål för icke blott vetenskaplig forskning utan även akademisk undervisning.
    Både som forskningsobjekt och som föremål för undervisning är ämnet för övrigt särkilt lockande. Icke minst är så fallet enär vid dess behandling den juridiska vetenskapens metodfrågor framträda med särskild skärpa. Detta sammanhänger åter dels med att det är fråga om ett rättsområde, som hittills endast i ganska ringa omfattning uppmärksammats av lagstiftningen, dels ock med den ställning den internationella privaträtten intager emellan å ena sidan den av gammalt fast utbildade interna positiva rätten och å andra sidan den alltjämt tämligen diffusa, mer eller mindre naturrättsligt färgade folkrätten.
    I svensk doktrin har den internationella privaträtten under en äldre tid icke varit föremål för större intresse. Under senare år ha emellertid icke så få arbeten rörande denna rättsdisciplin tillkommit. Av dessa må här nämnas MALMSTRÖMS intressanta kritiska undersökning av det s. k. kvalifikationsproblemet samt NIALS utmärkta bok Internationell förmögenhetsrätt. Dessa arbeten jämte UNDÉNS välkända, redan 1922 utgivna bok internationell äktenskapsrätt ha utgjort den litteratur, vartill studenterna kunnat hänvisas vid den internationella privaträttens studium. Någon lämplig översiktlig framställning av ämnets mera principiella delar har icke stått till buds, sedan EKSTRÖMS arbete Sju internationellt privaträttsliga uppsatser slutsålts i bokhandeln och för övrigt till icke ringa delar blivit föråldrat. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att justitierådet KARLGREN av trycket utgivit det ovannämnda arbetet. Till grund för detta ligga föreläsningar, som förf. såsom professor år 1935 höll vid Lunds universitet. Dessa, vilka förut endast varit tillgängliga i kompendieform, ha nu av förf. förts up to date och i viss mån kompletterats.
    Förf., som endast behandlar den internationella privaträtten i inskränkt mening med bortseende således från bland annat den internationella processrätten, ägnar huvuddelen av sin bok åt ämnen tillhö-

rande den internationella privaträttens allmänna del. Efter ett inledande kap. om den internationella privaträttens begrepp behandlar han i bokens längsta kap. (22 s.) grunddragen av den internationella privaträttens historia och i samband därmed även några av rättsdisciplinens allmänna huvudproblem, såsom förhållandet mellan internationell privaträtt och folkrätt, »likhetsgrundsatsen», begreppet »droit aquis» m. m. Till detta kap. ansluter det närmast följande, vari förf. redogör för rättskällor och litteratur. Härefter redogör förf. i särskilda kap. för begreppet »ordre public», kvalifikationsläran, läran om återförvisning (renvoi), regeln »locus regit actum», huvudreglerna angående domstols tillämpning av utländsk rätt samt personalstatutet. Slutligen avhandlas kollisionsnormerna för de olika huvudområdena: sakrätt, obligationsrätt, äktenskaps ingående och upplösning, äktenskapsrättsverkningar, föräldrarätt och förmynderskapsrätt m. m. samt successionsrätt.
    Det har lyckats förf. att begränsa framställningen av hela det komplicerade ämnet till 145 s. och den framträder därför, som förf. på titelbladet markerat, såsom en »kortfattad lärobok». Förf. framhåller ytterligare själv i förordet att han — vida mer än i juridiska läroböcker är vanligt — ålagt sig återhållsamhet beträffande detaljer. Till motivering härför säger han: »Skall icke den juridiska undervisningen bli tråkig och tröttande, liksom genom bristande överskådlighet ineffektiv, är det enligt min mening nödvändigt att — även med risk för att framställningen understundom icke blir alldeles rättvisande — så mycket som möjligt begränsa sig till det principiellt intressanta med utskiljande aven del undantag och reservationer av olika slag». Förf. ifrågasätter till och med om man icke borde gå längre i den riktningen än han här vågat sig på.
    Detta är säkert ett i det hela taget bra program för en läroboksförfattare. Genom att följa det har förf. också lyckats åstadkomma en liten lättläst och trevlig lärobok, som med all säkerhet kommer att uppskattas av studenterna och som nog kommer att behålla deras sympatier, till dess till äventyrs en ännu mera kortfattad lärobok i ämnet utkommer. Helt reservationslöst kan man kanske dock icke giva förf:s programförklaring sin anslutning. Även om det är viktigt, att en lärobok framhäver det som är av principiellt intresse och utelämnar åtskilliga detaljer, så är det dock lika viktigt, att framställningen fyller stränga krav på exakthet. Där en förf. anser det lämpligt att endast återgiva huvudregler, måste man därför kräva, att han klart anger, att den återgivna regeln måste vidkännas vissa, låt vara icke närmare angivna undantag.
    Trots sin ovan återgivna reservation har förf. givetvis även i detta avseende strävat att göra sin framställning klar och exakt och även lyckats utmärkt därmed. Men ändå kan det icke hjälpas, att man här och där måste konstatera, att den av förf. själv antydda risken med framställningens förenklande gör sig märkbar. Sålunda skulle man exempelvis vid redogörelsen för 1912 års lag angående vissa internatio-

nella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar gärna velat ha ett påpekande av att lagen endast gäller beträffande medborgare i de få länder, som tillträtt 1905 års Haagkonvention och att sålunda tillämpningen av dess regler i andra fall utgör en öppen fråga. Med förf:s underlåtenhet att anmärka denna begränsning av 1912 års lags räckvidd torde direkt sammanhänga, att han i redogörelsen för de regler, som enligt KF 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skola tillämpas beträffande medborgare i de nordiska länderna uttalar, att i fråga om äldre äktenskap, vilka enligt 6 § äro undantagna från bestämmelserna i nämnda förordning, i stället 1912 års lag gäller. Även på andra punkter har förf. enligt min mening beskurit sin framställning väl starkt. Emellertid finns det icke anledning att dröja ytterligare härvid, eftersom det i stort sett dock endast är fråga om en omdömessak. Att jag alls vidrört den beror på, att studenterna ha en naturlig benägenhet att betrakta en tryckt lärobok som normerande för vad som kan krävas av dem och därför gärna inläsa precis vad som står i läroboken och ingenting annat.
    Viktigare än att studenterna i ett eller annat avseende måhända få veta för litet är emellertid att de i de stora huvudfrågorna fått en instruktiv och pålitlig handledning, i vilken icke blott redovisas för svensk lag och rättspraxis utan även på ett intresseväckande sätt redogöres för modern doktrin och — icke minst viktigt — ställes frågor och diskuteras principer. För detta ha de all anledning att vara förf. tacksamma.

Ph. Hult.