Goda domare — goda löner. De senaste årtiondena ha för den statliga domarpersonalen medfört stora förändringar. Det börjar nu bli möjligt att överblicka resultatet av dessa förändringar och att passa in dem i deras sammanhang med samhällsutvecklingen i övrigt. En av de allmänna tendenserna i tiden har varit att arbetsintensiteten undan för undan ökats. Så ha fallet varit även i fråga om domstolsarbetet. Icke minst de högre domarna ha haft stark känning av kraven på ökad insats av arbetstid. Numera har man kommit därhän att domarpersonalen i allmänhet blivit bunden vid sitt arbetsbord praktiskt taget hela arbetsdagen. Därutöver måste de ofta sätta till både söndagar och annan tid som egentligen skulle vara fritid. Denna ökning av arbetstiden har varit desto mera kännbar som den sammanfallit med skärpningen av arbetsintensiteten. Det är påfallande att på denna punkt utvecklingen för domarpersonalens del varit rakt motsatt mot den allmänna tendensen att en ökad arbetsintensitet motväges av en förkortning av arbetstiden. Även om denna speciella utveckling har sin förklaring, är det på tiden att det konstateras var den måste avbrytas. Det finns mycket som tyder på att domarpersonalens arbetsbörda nu är åtskilligt för tung. Närmare undersökningar rörande arbetstiden för denna personal saknas i stort sett. En av Sveriges juristförbund (SYJF) verkställd undersökning beträffande hovrättsfiskalernas arbetsbörda visade påtagliga missförhållanden.1 De som lämnat fiskalsstadiet och fortsatt vidare på domarbanan ha nog i allmänhet en känsla av att arbetsbördan i fortsättningen inte lättar utan snarare ökar.
Ur arbetsgivarens synpunkt kan det möjligen förefalla som om den framdrivna ökningen av arbetsbördan skulle innebära en ren fördel; för samma lön erhålles en växande arbetsprestation. Det är emellertid kortsynt att se saken på det sättet. Domarpersonalens insats i samhället kan inte mätas enbart i arbetstimmar. I synnerhet gäller detta om domarna på slutposterna. Att binda dem vid det dagliga rutinarbetet under åtta timmar om dagen och mera leder lätt till att samhället berövar sig självt möjligheterna att taga dem i anspråk för kvalificerade uppgifter utanför det egentliga domstolsarbetet. Det alltför pressande dagliga arbetet medför för domaren själv en isolering som ur alla synpunkter är olämplig, inte minst för den dömande verksamheten. I denna del har utvecklingens resultat blivit fastslaget i lönereglementena på ett sätt som inte bör godtagas.2 Här gäller den gamla regeln att lagom är bäst. En
domare bör inte i förvärvssyfte samla på sig en massa extrauppdrag, men han bör i den omfattning som är förenlig med samhällets intressen hålla kontakt med andra samhällsfunktioner.
Den ökade arbetsintensiteten medför, redan vid oförändrad arbetstid, en ökning av arbetsresultatet. I fråga om direkt värdeskapande arbete kan denna förbättring av resultatet avläsas i produktionsvolymen. För domstolarnas del framträder förhållandet inte lika klart, men det är dock otvivelaktigt att samma regler gälla. Bland arbetarna är det en självklar sak att en förbättring av driftsresultatet inom en bransch inte skall helt stanna hos arbetsgivaren utan delvis komma arbetarna till godo. Denna deras uppfattning har samhället i stort sett accepterat såsom riktig. Mot ökad arbetsintensitet och förbättrat driftsresultat svarar regelmässigt en ökning av den reella timlönen. Dessa grundsatser ha inte blivit tillämpade på domarpersonalen. Där har utvecklingen istället gått den motsatta vägen. Samtidigt med att arbetsbördan väsentligt ökats har en våldsam lönenedpressning genomförts. Den som önskar siffermässiga belägg för sänkningen av statstjänstemännens levnadsstandard hänvisas till den utredning som publicerats i tidskriften Statstjänstemannen.1 I första hand fäster man sig givetvis vid sänkningen av den reella årsinkomsten. Om man tar hänsyn till att arbetstiden samtidigt utsträckts, inser man lätt att löneminskningen, uttryckt i sänkning av de reella timförtjänsterna, för domarpersonalens del blir ännu större. En ytterligare försämring av genomsnittslönerna ha statsmakterna åstadkommit på den vägen, att proportionen mellan lägre och högre tjänster förskjutits till nackdel för de senare och därmed för domarkåren i dess helhet.
Beträffande många högre domartjänster var nog utgångsläget sådant att man inte kunde motsätta sig den utjämning mellan högre och lägre inkomstlägen som ur samhällets synpunkt var önskvärd. Detta utjämningskrav får dock icke fattas så som om idealtillståndet skulle vara uppnått först då alla löner blivit lika låga. Kvalificerade arbetsuppgifter och grundlig yrkesutbildning måste alltid kompenseras genom högre arbetslöner. Så småningom torde statsmakterna ställas inför nödvändigheten att för sig klargöra, hur den kvalificerade arbetskraften bäst skall tillgodogöras i samhället och vilka löner som krävas för att denna del av arbetskraften skall bli effektivt insatt. Utvecklingen har redan nu gått längre än vad som är förenligt med sunda avlöningsprinciper, möjligen beroende på bristande motstånd från den berörda personalens egen sida. Det är egentligen blott i bottnen som arbetskraften i någon mån kunnat hävda sina intressen. Sålunda har utnyttjandet av oavlönat eller illa avlönat elevarbete, vilket inte brukar tolereras på andra håll, bragts att upphöra inom domstolarna.
Den nuvarande domarpersonalen kan med skäl göra gällande att dess dagliga arbete i fråga om kvaliteten väl kan jämföras med de äldre generationernas. Trots detta kan man spåra en begynnande tendens att
domarkårens allmänna position i samhället försvagas. Detta står säkerligen i samband med det förut berörda förhållandet att domarna blivit isolerade och förlorat kontakten med viktiga samhälleliga angelägenheter. Det är nog inte en tillfällighet, utan kan förklaras ur den nuberörda synpunkten, att stadsdomarna, som bättre bevarat sitt inflytande på ortens angelägenheter, haft lättare för att hävda sig. Det är emellertid otvivelaktigt att en sjunkande lönenivå måste medverka till att undergräva domarkårens ställning. På lång sikt måste sambandet mellan goda domarlöner och god domarstandard ge sig tillkänna. Som läget nu är kan behovet av goda domare tillgodoses genom ett urval bland dem som börjat på banan. Många av dem som redan kommit in på domarbanan ha först så småningom gjort klart för sig den fortgående försämringen beträffande framtidsutsikterna. Trots de allmänna betänkligheterna mot att på ett relativt sent stadium byta bana, har dock en och annan domare av arbets- och löneförhållandena drivits över till annan verksamhet. Även om det är viktigt för staten att hålla kvar de goda domarkrafterna, är det dock av ännu större vikt att sörja för en god nyrekrytering. Jämväl de högsta domarämbetena skola ju en gång besättas med folk ur de juristårgångar som nu välja bana. Det kan sägas att staten inte bör söka draga till sig just dem som i första hand fästa avseende vid inkomstens storlek. Likaså att en god jurist kan göra full nytta i samhället även utanför den statliga verksamheten. Man kommer dock inte från sambandet mellan kvalifikationer och löneanspråk, och staten skulle ju underkänna sina egna verksamhetsgrenar om den vid konkurrens om arbetskraften frivilligt ställde sig i efterhand. Det kan visserligen inte förnekas att åtskilliga funktioner i samhället äro av större betydelse, i varje fall om man lägger huvudvikten på det ekonomiska, än rättskipningen. För domstolsjuristerna står det dock klart att när det gäller de rent juridiska kvalifikationerna kraven på dem inte få sättas lägre än på någon annan grupp av yrkesjurister. En skälig lönesättning är ofrånkomlig om staten skall kunna behålla och förvärva kvalificerat folk för domstolsarbetet. Det är härvidlag inte fråga om att statsverket skulle bjuda sådana topplöner som enskilda företag i särskilda fall kunna erlägga, utan endast om en lönenivå som inte föranleder goda jurister med intresse för domarbanan att av ekonomiska skäl söka sig till annan verksamhet.
Frågan om domarurvalet kan ses i större sammanhang, nämligen såsom ett avsnitt av problemet om de obemedlades tillgång till högre utbildning samt om rekryteringen av de akademiska yrkena. Domaren bör äga förståelse för de människor som möta honom i hans verksamhet och allmänheten bör kunna förstå de synpunkter och bedömningsnormer som ligga bakom domstolarnas avgöranden. Med hänsyn härtill är det av den största betydelse att domarkåren är rekryterad ur alla samhällslager. Det skulle vara mycket olyckligt om domarkåren kände samhörighet endast med en begränsad grupp av medborgare, eller om allmänheten hade skäl för misstankar att domarna i sin verksamhet
kunde påverkas av ensidiga klassynpunkter. För att möjliggöra att högre tjänster rekryteras även ur de breda folklagren räcker det inte att bereda väg för alla som så önska att skaffa sig högre utbildning. De arbetsuppgifter som denna utbildning tar sikte på måste också avlönas på ett sätt som svarar mot vederbörandes uppoffringar i tid och arbete. Om det är möjligt för en jurist att på andra områden vid unga år komma fram till en inkomst som motsvarar eller överstiger genomsnittslönen på domarbanan, är det helt naturligt att domarbanan inte är konkurrensduglig. Framför allt måste de unga jurister, som komma från fattiga hem, framföra kraven på att arbetet skall fullt ut ersättas; deras ekonomi tillåter dem helt enkelt inte att, med bortseende frånde ekonomiska faktorerna, välja sin levnadsbana fritt efter sina intressen för olika arbetsuppgifter. För statsmakterna kan det inte vara likgiltigt om endast jurister med privat förmögenhet kunna aspirera på vissa domarämbeten. Även om man löser frågan om de akademiska studiernas finansiering, kvarstår alltså kravet på en mot de kvalificerade arbetsuppgifterna svarande lönesättning.
Det kan ligga nära till hands att här göra en liten jämförelse mellan domstolsjurister samt advokater. Utan statsmakternas stöd ha advokaterna följt med i den allmänna utvecklingen. Standarden inom advokatkåren har höjts, kårens allmänna ställning i samhället har väsentligt stärkts och samtidigt ha de ekonomiska betingelserna för advokatyrkets utövande betydligt förbättrats.
Över den ekonomiska basen för domarkårens ställning ha statsmakterna hittills ensamma rått. Numera är det nödvändigt att domarna själva ägna uppmärksamhet åt denna viktiga angelägenhet. Hur man vänder på problemet måste man dock erkänna, att lönen är ett uttryck för vad en arbetare är värd och att man inte kan fordra ett gott arbete utan att betala en god lön.
Carl Svennegård.