OBESTÄMD DOM OCH OBESTÄMD BEHANDLING.

 

AV

 

PROFESSOR THORSTEN SELLIN.

 

Tre organ samarbeta i den offentliga kampen mot brottsligheten: lagstiftaren, som definierar brottet och dess påföljder och ger form och regler för rättsskipningen och straffverkställigheten; domaren, som bestämmer påföljdens art och tidslängd i det enskilda fallet; samt verkställaren, som fullbordar påföljden med ledning av de principer och regler som fastställts av lagstiftaren. Under den historiska utvecklingen av detta samarbete ha de olika deltagarnas roller undergått stora förändringar. I allmänhet har lagstiftaren i allt större utsträckning delegerat straffets individualisering åt domaren och verkställighetsorganen.
    Om vi gå tillbaka till sjuttonhundratalet då egalitetsfilosofien gjorde sitt genombrott finna vi en av denna filosofi beroende syn på lagen. Den sammanfattades av VOLTAIRE i en skrift om »republikanska idéer» som utgavs år 1762. Han ansåg att en domstol borde ha tillgång till bestämt formulerade lagar, som dittills saknats med det resultat att straffmätningen blivit helt godtycklig. En sådan strafflag vore lika nödvändig för medborgaren som för domaren, ty då kunde den förre ej klaga på arbiträra domstolsbeslut och den senare ej frukta folkets hat, emedan lagens och ej domarens personliga vilja låge bakom domen.
    Två år senare utgav CESARE BECCARIA sin epokbildande avhandling, Dei delitti e delle pene (Om brott och straff). Författaren krävde stiftandet av en ny strafflag grundad på egalitetsprincipen. Denna lag borde fastställa bestämda straff och borde stiftas av representanter för ett på det sociala kontraktet (ROUS SEAU) vilande samhälle. Domarens uppgift vore att fastställa giltigheten av en anklagelse för brott. Han borde aldrig tillåtas tolka lagen, ty intet är farligare än att döma i enlighet med »lagens

 

Föredrag i Kriminalistföreningen i Finland den 29 maj 1947.

31—477004. Svensk Juristtidning 1947.

anda». »I så fall bleve 'lagens anda' beroende av domarens goda eller dåliga logik; den kunde bero på hans goda eller dåliga matsmältning, styrkan av hans känslor, den åklagades fäblesser, o. s. v.» Samme domare kunde till och med vid olika tillfällen ådöma olika straff för samma brott! Den bokstavliga tillämpningen av lagen kunde ibland ha vissa olägenheter, men lagstiftaren finge väl då göra de påkallade ändringarna. Annars bleve medborgaren domarens slav. Beccaria ansåg exakta straff ha stort avskräckningsvärde. Därför måste lagen vara både klar och precis. En brottsskala och en straffskala borde sättas upp sida vid sida. Storleken av den skada som vållades samhället av brottet borde avgöra straffets stränghet. En dylik dubbelskala vore den bästa vägvisaren för lagstiftningen.
    De principer som Beccaria försvarade utvecklades i mera detaljerad form av andra rättslärde och i synnerhet av FLLANGIERLi dennes stora verk La scienza del la legislazione (Lagstiftningsvetenskapen) och de inflöto i många länders strafflagar. Från den politiska filosofiens synpunkt utgjorde detta en seger för demokratiens krav på alla medborgares likställighet inför lagen. Det var också ett uttryck för den allmänna misstro som folk tidigare fattat för domstolarna i länder som regerats av allsvåldiga härskare och en aristokrati hos vilken feodaltidens inställning mot de arbetande klasserna fortlevat. Trots att man borde ha väntat sig en demokratisering av domstolarna efter enväldets fall, förblev denna misstro och satte sin stämpel på lagen. Lagstiftaren måste anförtros uppgiften att sätta bestämda straff för de olika brotten. Domaren skulle endast besluta om den åklagades ansvar och därefter bläddra i lagen till dess han hittade den paragraf i vilken lagstiftaren bestämt det straff som brottet ifråga förtjänade. Sedan tog straffverkställigheten vid och endast suveränens ingripande genom nåd kunde ändra straffets förlopp.
    För förverkligandet av ett sådant system, som här skisserats i breda drag, blev frihetsstraffet välkommet. Dess popularitet vilade till en del på den absoluta nödvändigheten att finna ett surrogat för de brutala och skymfande kropps- och dödsstraff som den nya politiska åskådningen reagerade emot. Frihetsdyrkarna torde också ha ansett frihetsberövande åtgärder som särskilt lämpliga straff. Slutligen erbjöd frihetsstraffet oanade möjligheter för en uppdelning i straffsatser, varierande från en endadag till livstiden.

    Detta system lade egentligen hela bördan av straffmätningen på den lagstiftande församlingen och det visade sig snart omöjligt att vidmakthålla det. Människor må vara likställda inför lagen, men det sunda förnuftet, fostrat av vetenskapen, visste att där slutade likheten. Man måste taga mer än brottet i beaktande. Motivens mångfald, förmildrande och försvårande omständigheter, brottslingens personlighet och andra dylika faktorer spelade också en roll. Det blev nödvändigt att anpassa lagen till nya åsikter om brottets orsaker och brottslingens psykologi.
    Det skulle föra alltför långt att här försöka ge en historik av dessa åsikters uppkomst. Problemet bottnar i artonhundratalets hela kulturutveckling. I en sådan analys måste man utan tvivel taga hänsyn till utvecklingen av den kliniska psykiatrien och psykologien, som snart efter det nämnda seklets ingång börjat sysselsätta forskaren, revolutionsandan, den spirande arbetarrörelsen, positivismen, socialvårdsidén, och ekonomiska krafter i allmänhet, för att ej nämna den något senare tillkommande kriminalantropologien och den positivistiska rättsskolan. En av biprodukterna av den andliga utveckling som stimulerades eller präglades av dessa samhällskrafter var tanken att för att nå det samhällsskydd, som Beccaria ansåg som straffets uppgift och som i alla tider torde ha varit straffets främsta ändamål, måste brottslingens personlighet träda i förgrunden och straffet anpassas ej blott — för en del radikaler, ej alls — till brottets svårhetsgrad, d. v. s. dess relativa samhällsfarlighet, utan till brottslingens egenart, d. v. s. hans relativa samhällsfarlighet.
    En sådan uppgift kunde ingen lagstiftande församling helt åtaga sig, ty för lagstiftaren som arbetade under inflytande av den politiska egalitetsprincipen kunde brottslingen aldrig bliva annat än ett abstrakt begrepp, en person som försvann i den objektiva handlingens kategorier. Lagstiftaren tvingades av problemets natur att avhända sig en del av sina rättigheter och överlåta åt andra organ att utöva en viss diskretion i valet av påföljd och i bestämmandet av sådan påföljds tidslängd när det handlade om tidsberövande åtgärder. Då uppkom latitudsystemet. Domstolen tilläts nu att inom minimi- och maximigränser, ofta ganska vittspända, bestämma frihetsförlustens längd. När den villkorliga domen sedermera infördes vidgades domstolens diskretionära makt. Slutligen skapade lagstiftaren olika arter av an-

staltsvård och gav domstolen ytterligare möjligheter att mer eller mindre fritt välja den behandling eller det straff den ansåg påkallat samt bestämma den exakta tid detta straff borde vara. Sålunda återerövrade domstolen något av den arbiträra makt den berövats genom upplysningstidevarvets politik.
    Lagstiftaren har ej anförtrott enbart åt domstolen uppgiften att genom en individualisering av brottets påföljder förverkliga samhällsskyddet. Till en del har han förlitat sig på verkställighetsorganen. Domstolen må döma till frihetsförlust på en bestämd tid, men det kan hända att långt innan denna tid gått till ända fången har lämnat anstalten antingen genom villkorlig frigivning, eller också genom den i många amerikanska stater och även här och där i andra länder gängse kommuteringsmetoden, varigenom den skötsamma eller arbetssamma fången kan erhålla en enligt viss taxa reglerad förkortning av anstaltsvistelsen. Under det förstnämnda systemet kan han förverka sin återvunna frihet så länge den av domstolen bestämda strafftiden ej utgått, men under det senare har straffet självt förkortats i verkställigheten och han lämnar anstalten i förtid utan att något ytterligare straffhot vilar på honom. I båda fallen har domstolens bestämda straff ändrats eller minskats av verkställighetsorganen. Det bestämda straffet har således på sätt och vis blivit en fiktion. Den bestämda domen till frihetsförlust har i praktiken, med stöd av lagstiftningen, förvandlats till ett relativt obestämt straff.
    Den tendens som just beskrivits har i en del länder gått ännu längre och lagstiftaren har gett verkställighetsorganen ännu större handlingsfrihet i anpassandet av behandlingen till brottslingens egenart. Det har skett på mer än ett sätt. Ett av dessa är att låta domstolen döma till intagning å viss anstalt, men tillåta fångvården att mer eller mindre obehindrat flytta fången till annan anstalt som är bättre ägnad att ge honom den vård, utbildning eller bevakning han behöver. Ett från vissa synpunkter mera radikalt sätt är att beröva domstolen makten att helt bestämma anstaltstidens längd — en makt som vi sett har blivit i viss mån illusorisk — genom införandet av den så kallade obestämda domen, som förflyttar en del av domstolens hävdvunna uppgifter till verkställighetsstadiet.
    Man kan tryggt påstå att begreppet om den obestämda domen ej är vidare klart och att benämningen ej är särskilt lyckad. Teoretiskt sett borde väl den obestämda domen betyda att den dom-

stol som säkerförklarat en för brott åtalad person ej alls bestämmer något straff utan helt enkelt överlämnar honom åt en annan myndighet som i enlighet med vissa regler beslutar om påföljden. Något sådant system existerar inte någonstans, fastän en tillstymmelse därtill finns skisserad i det Amerikanska Laginstitutets (The American Law Institute) förslag till lag om ungdomliga förbrytare.
    I verkligheten har den obestämda domen kommit att innefatta endast frihetsberövande åtgärder, men även här har benämningen många olägenheter. När ZEBULON REED BROCKWAY år 1869 först lyckades övertala Michigans legislatur att införa detta institut var han chef för korrektionsanstalten i Detroit. Denna anstalt tog emot alkoholister, lösdrivare och prostituerade. Brockway ansåg det fruktlöst att inbura dessa människor på några dagar eller veckor och sedan släppa lös dem och låta dem prompt återfalla i sina gamla vanor. Han tyckte att de i stället borde sändas dit på en maximitid av tre år och friges så snart de kurerats eller vant sig vid regelbundet arbete. Förslaget blev lag. Han blev senare upphovsmannen till Amerikas första ungdomsfängelse eller reformatorium i Elmira i staten New York (1876). I förslaget till den lag som skapade denna anstalt och i vars beredning han tog del, föreslogs det att de som dömdes till reformatoriet skulle dömas till en helt och hållet obestämd tid. Utskrivning på prov borde ske när helst anstaltsnämnden ansåg att fången — i detta fall ungdomliga förstagångsbrottslingar — vore i stånd att leva ett laglydigt liv. Förslaget var för radikalt att vinna gehör, men legislaturen antog det med den ändring att ingen fånge kunde kvarhållas längre än den i lagen stadgade maximitiden för hans brott.
    Här observera vi en ytterst intressant form av den så kallade obestämda domen. Formellt utsätter domstolen inte något annat straff än intagning på viss anstalt, men om den finge döma till viss tid kunde den endast döma till den i lagen stadgade maximitiden för brottet, d. v. s. utmäta ett helt och hållet bestämt straff, fastän ett sådant med en kanske ganska hög straffsats. Obestämdheten förflyttas till verkställigheten, d. v. s. lagstiftaren ger verkställighetsorganet full kontroll över den villkorliga frigivningen, som kan ske när som helst enligt administrativa regler. Den så kallade »obestämda domen» är i denna form en högst bestämd sådan, men anstaltstiden är högst obestämd. I stället för den i

äldre lagar fastställda minimitiden för villkorlig frigivning slopas denna tid helt enkelt.
    Varför har då denna i verkligheten mycket bestämda dom blivit ansedd som en prototyp för den obestämda domen? Därför att latitudsystemet försvunnit vad domaren beträffar. Domaren har återigen berövats sin återvunna makt att välja mellan olika strafftider. Begränsningen av hans valfrihet i detta sammanhang har lett till benämningen obestämd dom.
    Elmiratypen av obestämd verkställighetstid antogs av de amerikanska stater som kopierade reformatoriet. Det dröjde åtskilliga år innan det ansågs lämpligt att använda principen även på brottslingar som ådömts straffarbete, men slutligen började den ena staten efter den andra inom unionen att antaga sådana lagar. I allmänhet föreskrevo dessa lagar att domstolen skulle inom lagens latituder för de enskilda brotten fastställa a) både ett minimum- och ett maximumstraff i domen eller b) blott ett maximum — i vilket fall verkställighetsorganet bands av minimitiden i lagen då villkorlig frigivning kom i fråga — som måste sättas högt nog inom latituderna så att prövotiden kunde bliva tillräckligt lång, eller ock c) blott strafflagens maximum, i vilket fall kanske särskilda regler för verkställighetstidens längd infogades i lagen. En d) fjärde variant uppkom i samband med skapandet av psykopatanstalter i New York, Massachusetts och nyligen i Pennsylvania, där domstolen dömer till anstalten helt enkelt utan att bestämma någon tid alls. Av dessa fyra varianter borde endast den första och den sista egentligen kallas obestämda domar, ty endast i dessa två utsätter domstolen ingen bestämd tid för anstaltsvistelsens längd. Den sista varianten är ett exempel på en absolut obestämd dom till frihetsförlust, den första på en relativt obestämd dom. I andra och tredje varianterna utmäter domstolen i verkligheten ett bestämt straff, men tvingas av lagstiftaren att sätta detta straff högre än minimistraffet eller vid maximistraffet i lagen. Obestämdheten har då förlagts till verkställigheten som regleras av föreskrifter som direkt utformats av lagstiftaren och som ej ha med domstolen att göra.
    Obestämdhetsprincipen i dom eller verkställighetstid har i större eller mindre utsträckning adopterats av de flesta av Nord Amerikas stater för vissa klasser av brottslingar. Endast sällan kan en obestämd dom användas i samband med brott med mindre än ett års maximistraff. Om vi bortse från läns- och kom-

munalfängelser där korttidsfångar vanligtvis återfinnas, finner man att något över hälften av de fångar som skickas till staternas straffanstalter ha dömts i enlighet med någon av de fyra varianterna som ovan nämnts. De flesta falla under den första varianten, d. v. s. de anlända till fängelset med minimi- och maximitider utsatta i domen.
    Låt oss se närmare på de olika domstyperna i Förenta Staterna för att få en idé om huru obestämdhetsprincipen förverkligats. Vi skola begränsa oss till de svårare brotten som begåtts av psykiskt normala vuxna personer. Först taga vi lagar som låtit domstolen, med eller utan valfrihet, fastställa en bestämd strafftid.
    1. Med valfrihet inom latitudsystemet.
    a) I Kentucky kan villkorlig frigivning äga rum sedan halva strafftiden avtjänats, om straffet var kortare än 10 år; efter 6 år om straffet låg mellan 10 och 21 år; efter 8 år om det var längre än 21 år. I Missouri kunna straffarbetsfångar få villkorlig frigivning sedan en femtedel av strafftiden förflutit; i North Carolina efter en fjärdedel; i Arkansas, Mississippi, Texas, och i Unionens strafflag efter en tredjedel; i Illinois och West Virginia då minimistraffet för brottet, som stadgats i lagen, avtjänats.
    b) I Minnesota utsätter domstolen ett bestämt straff. Statens parollnämnd bestämmer när villkorlig frigivning får äga rum och har fastställt en viss skala med 10 månader som den lägsta perioden. Denna stat har alltid ansetts ha obestämda domar, men detta beror på en förväxling av begreppen.
    2. Utan valfrihet.
    a) I Washington, California och Arizona måste domstolen utmäta strafflagens maximum. I Washington utmäter statens doms och utskrivningsnämnd, efter sex månader och helt oberoende av strafflagens latitudsystem, en bestämd strafftid, som genom fångens goda uppförande, o. s. v. kan förkortas enligt en viss taxa.
    Villkorlig frigivning kan ske då därigenom strafftiden minskas med högst en tredjedel. I California finns ett liknande system, men nämnden får ej utskriva någon på prov förrän det i lagen stadgade minimistraffet för brottet avtjänats. Denna regel behöver däremot ej observeras i Arizona.
    b) En kommitté av Unionens domare föreslog för några år sedan att en så kallad »obestämd dom» borde ersätta den bestämda domen i unionslagen. Domstolen borde endast döma till

maximistraffet i lagen. Efter fyra månader skulle utskrivningsnämnden utmäta en bestämd strafftid. Denna plan har på senare år undergått vissa förändringar. Nu förordas det att domstolen, i fråga om brott belagda med mer än ett års fängelse, borde preliminärt döma enbart till anstaltsvård. Efter sex månader, under vilken period fången skulle undersökas och prövas av fångvården, måste utskrivningsnämnden föreslå den bestämda strafftid som borde utmätas, varefter domstolen skulle antingen genom beslut fastställa denna tid eller en annan bestämd tid. Detta förslag har ej ännu blivit lag men det torde knappast väcka någon opposition. Fastän det kallas en obestämd dom av sina förfäktare är det ju tydligt att vi ha med en bestämd dom att göra, fastän domstolen ej dömer förrän efter sex månader.
    I andra stater — ett trettiottal — finnas egentliga obestämda domar, ibland alternativt med bestämda sådana, ibland exklusivt, ofta begränsade så till vida att de ej få användas för vissa brott eller brottslingar.
    1. Med valfrihet inom latitudsystemet. I de flesta av dessa stater måste domstolen bestämma både en minimi- och en maximitid för frihetsstraffet. I 19 stater kan villkorlig frigivning ske då minimistraffet avtjänats. I andra stater kan den beviljas tidigare— i Massachusetts och New Hampshire, t. ex. då två tredjedelar av minimitiden utgått; i North Carolina efter en fjärdedel; i Nevada efter ett år, oberoende av domens minimitid.
    2. Utan valfrihet. I Iowa dömer domstolen endast till statens straffängelse eller reformatorium, d. v. s. valfriheten är begränsad till ett val mellan anstaltstyper. En statlig nämnd undersöker automatiskt varje fall efter sex månader för att bestämma om villkorlig frigivning bör förekomma. Sådan frigivning kan ske efter ett minimum av 10 månader. Ingen fånge får kvarhållas i anstalten längre än lagens maximitid för brottet. Sedan år 1938 gäller ungefär samma lag för Georgia.
    I Illinois måste domstolen döma till en »allmänt obestämd dom», d. v. s. till straffskalan, men skall i domen rekommendera ett minimum och ett maximum inom skalan. Lagen är ej tilllämplig på brottslingar övertygade om landsförräderi, mord, våldtäkt eller kidnapping. För dessa fastställas bestämda straff av brottmålsjuryn. De av domstolen rekommenderade minimi och maximitiderna kunna ändras, inom straffskalan, av fyra ledamöter av fångvårdsstyrelsen inom säkerhetsdepartementet, om

departementschefen skriftligen instämmer. Gör han ej detta, står domstolens rekommendation fast och i så fall kan villkorlig frigivning ej beviljas förrän dess minimitid uppnåtts.
    Man kan möjligen lättare förstå dessa lagar om man kommer ihåg att de amerikanska strafflagarna i regel äro ganska stränga jämförda med de europeiska. Minimistraffen i latituderna äro närmare maximistraffen än minimistraffen i Skandinavien. Med detta faktum i minnet blir det lättare att förlika sig med tanken på en villkorlig frigivning efter t. ex. utgången av straffskalans minimum och t. o. m. när blott en del av detta minimum gått till ända. Dessutom användas de obestämda domarna, som sagts, vanligtvis endast för brottslingar som gjort sig skyldiga till något svårare brott.
    En statistisk jämförelse av anstaltstidens längd, som jag annorstädes beskrivit mera i detalj, visar att i fråga om kortare straff kvarhållas fångarna i anstalterna i medeltal något längre då obestämda domar använts än då bestämda sådana brukats, men skillnaden är ej betydlig. Vid de längre straffen tycks förhållandet vara omvänt. Det visar sig emellertid även tydligt att den obestämda domen gör det möjligt att individualisera behandlingen på så sätt att ett större antal fångar hållas i anstalterna förhållandevis långa perioder under obestämda än under bestämda domar, kanske därför att förvaring eller internering äro okända begrepp i Förenta Staterna utom i ett fåtal delstater vid behandlingen av psykopater. De svåra återfallsbrottslingarna dömas antingen till mycket höga straffsatser eller till livstids fängelse och för dessa personer tillätes inte villkorlig frigivning förrän efter långa perioder som variera mellan 7 och 35 år, såvida ej en nedsättning av domen i nådeväg gör en sådan frigivning möjlig tidigare.
    I dag torde man kunna påstå att majoriteten av Amerikas ledande jurister och fångvårdsmän ha antagit obestämdhetsprincipen. Hur har den europeiske lagstiftaren gått till väga för att anpassa lagen till kravet på individualisering och skydd mot återfall? I synnerhet, vilken ställning har han tagit till den så kallade obestämda domen?
    Varken tiden eller mina kunskaper räcka till att utreda dessa frågor på ett uttömmande sätt. Liksom i Förenta Staterna ha ju i de flesta länder mycket unga brottslingar ställts under vård till dess att de nått myndighetsåldern, med möjlighet kan hända att

helt utskrivas innan dess. Här har domstolen från en synpunkt ansetts begagna en obestämd dom, men man kan lika gärna påstå att lagstiftaren helt enkelt tvingat domstolen att utsätta myndighetsåldern som den bestämda tiden för behandlingens längd. En relativ obestämdhet i domen existerar även i ungdomsfängelselagarna i en del länder (England, Danmark, Sverige, t. ex.). I samband med internering eller förvaring av psykopater och återfallsförbrytare har den obestämda domen kommit till full utveckling, men för att kunna bruka den har man ofta nödgats skapa en fiktiv uppdelning av brottspåföljder i straff, å ena sidan, och skyddsåtgärder, å den andra, med bestämda domar för de förra och obestämda för de senare. Denna fiktion har på ett konsekvent sätt fullföljts i en del länder genom att det först utmätes ett straff, som efter avtjänandet följes av någon skyddsåtgärd av obestämd art. I andra länder ha förvaring och internering ådömts i stället för straff. I båda fallen torde fiktionen ha kommit till stånd endast för att tillfyllest kunna tillgodogöra sig principen att längden av brottslingens anstaltsvård ej bör helt fastställas av domstolen på förhand utan avgöras på grund av de erfarenheter och kunskaper som vinnas under den fortlöpande behandlingstiden. Att denna princip brutit igenom i behandlingen av unga brottslingar, psykopater och recidivister beror på att det varit lättast att där bana väg genom strafflagens traditioner.
    Vad andra, d. v. s. normala vuxna och ej vanemässiga, förbrytare beträffar har den europeiske lagstiftaren ej velat beröva domstolen rätt att utsätta en bestämd strafftid, men han har genom den villkorliga frigivningen låtit verkställighetsorganen på ett indirekt sätt ingripa i domstolens förutfattade beslut och förkorta straffet på administrativ väg. På sina håll har man även på andra vägar försökt att åstadkomma en individualisering av behandlingen genom att bereda möjligheter att efter hand låta domstolen ändra på sin ursprungliga straffmätning. Som ett exempel kunde man nämna den mycket intressanta tredje paragrafen i den svenska förvarings- och interneringslagen av år 1937, som lyder:
    Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. [d. v. s. brott på vilket straffarbete kan följa samt sedlighetsbrott som kan straffas med fängelse eller straffarbete] undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet som avviker från det normala, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter fri-

givningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

 

    Denna paragraf har ej hittills kommit till användning men detta förändrar inte principen. Lagstiftaren har här gjort det möjligt för domstolen att under vissa förutsättningar förvandla straff till förvaring, eller rättare sagt ett bestämt straff till ett straff på obestämd tid, kanske åratal efter den ursprungliga domen avkunnades.
    De tendenser som påpekats ha framträtt som en följd av den konflikt som pågår inom straffrättsvetenskapen. En strid står mellan den gamla, under upplysningstidevarvet tillspetsade åsikten, att brottets svårhetsgrad bör bestämma strafftidens längd och den nyare åsikten att brottspåföljden bör anpassas till brottslingens egenart. Den äldre av dessa åskådningar, som även är starkt religiöst färgad, har utan tvivel förlorat mer och mer terräng. Strafflagen i alla länder i dag är en kompromiss mellande två antagonisterna och visar mer och mer tydligt styrkan av de nyare åsikterna. Ju mera dessa slagit igenom desto mera brännande har frågan blivit om vem som borde bestämma brottslingens behandling i syfte att bäst skydda samhället.
    Det mest radikala förslaget är ju att helt och hållet beröva brottsdomstolen rätten att göra annat än fastställa brottslingens ansvar för att därefter överlämna honom åt en annan myndighet som genom sin organisation och kompetens är bättre i stånd att bestämma påföljden. Denna myndighet kunde vara en verkställighetsdomstol. Förslaget har väckts tid efter annan i Förenta Staterna under de sista tjugo åren av framstående jurister och statsmän och adopterades i viss mån av det Amerikanska Laginstitutet i dess lagförslag om ungdomliga förbrytare som tidigare nämnts. En sådan domstol måste ju ha större befogenheter än att enbart, med stöd av sina överlägsna kunskaper och efter ingående förundersökning av brottslingar, ådöma en påföljd. Vore detta dess enda uppgift bleve straffmätningen utan tvivel mera ändamålsenlig, men man måste trots detta göra verkställigheten mer eller mindre obestämd. För att i grunden förverkliga denna idé måste verkställigheten av frihetsberövande åtgärder helt ställas under denna domstols uppsikt, jämte kriminalvården i frihet. Anstaltsvård och övervakning bleve då endast admi-

nistrativa branscher under verkställighetsdomstolen. Under dess uppsikt kunde behandlingen anpassas till det ändamål som lagen fastställt och enligt dess regler. Vilka krav som helst kunde nog tillgodoses genom en reglering av verkställigheten men det vore att hoppas att individualiseringsprincipen komme att dominera.
    En dylik apparat kunde knappast tänkas användbar för alla brottslingar. All lagstiftning måste balansera mellan ideal och realitet. För statshushållningen, liksom för hemmets hushållning, är plånboken en prima regulator. Ett snabbt och billigt straffsystem måste ju finnas för bagatellförseelserna. Den hygglige lagbrytaren som har goda sociala instinkter och endast tillfälligtvis kommit i delo med lagen därför att han brutit mot en ordningsföreskrift t. ex., borde kunna göra upp sin räkning med staten omedelbart. Rättegångsdomstolen måste därför anförtros uppgiften att utmäta bötesstraffen.
    Annat är det med den som genom sin föregående vandel eller genom ett brott som måste anses som uttryck för asociala normer visat sig vara i behov av resocialisering. Det är särskilt denne förbrytare, i behov av vård, utbildning eller bevakning, som borde bliva föremål för en till tiden mer eller mindre obestämd behandling. Om tidslängden bör vara helt beroende av vård- eller bevakningsbehovet, vilket skulle betyda att individen i fråga borde sättas i full frihet det ögonblick han är »återställd», eller om andra hänsyn även borde tagas i betraktande, t. ex. det ännu ej helt försvunna kravet på en viss proportion mellan brott och straff, är en fråga av största vikt för bestämmandet av behandlingens avslutningspunkt, men den sammanhänger inte nödvändigtvis med problemet om hur man skall åstadkomma en till tiden på förhand obestämd behandling.
    Den amerikanska lagstiftningen visar tydligt att man kan åvägabringa en sådan behandling utan att skapa en verkställighetsdomstol eller en administrativ myndighet på vilken man överflyttade rättegångsdomstolens makt att på förhand fastställa ett tidsbestämt eller tidsobestämt straff. Många tro ju att domstolen är bättre än någon annan myndighet i stånd att skydda medborgaren mot orättmätiga ingripanden, och vilja inte begränsa domstolens makt. Trots denna inställning har man tvingats att på något sätt tillgodose kravet på individualisering. Vi ha redan diskuterat hur obestämdhetsprincipen influtit i verkställigheten av bestämda domar och hur obestämda domar smugit sig

in genom den bakdörr som vi kalla skyddsåtgärder. Den obestämda domen i samband med ungdomsfängelse, förvaring och internering har ej väckt något större motstånd. Skulle den utsträckas till andra kategorier av brottslingar torde den allmänna opinionen i många länder kanske ställa sig avvisande fastän även detta antagande ej kan riktigt avvägas. Den allmänna opinionen kan emellertid uppfostras. När den obestämda domen infördes i Amerika skapades den av ett folk vars rättsmedvetande var djupt rotat i den anglosachsiska kulturen för vilken detta institut dittills varit främmande. Kravet på rättsskydd för den enskilde är lika väl utvecklat och tillgodosett i Amerika som annorstädes. Den obestämda domen har ej där ansetts som en fara i detta hänseende.
    Brottslingens behandling måste, för att effektivt skydda samhället, försöka att åstadkomma dennes tillrättaförande och, om detta är omöjligt, hans oskadliggörande genom en förlängd anstaltsvård. Det är självklart att man måste taga hänsyn till den enskildes rättigheter som samhällsmedborgare och ej utan ytterst god orsak beröva honom friheten eller förlänga den frihetsförlust som drabbat honom. Samhällets allmänna inställning mot straffrågan kan ej heller lämnas utan hänsyn. Dylika krav måste beaktas i vilket demokratiskt straffsystem som helst, men en verkställighetsmyndighet av den rätta beskaffenheten torde kunna göra detta lika bra som domstolen. Det bliver lagstiftarens uppgift att skapa den sorts verkställighets- eller behandlingsmyndighet, som bättre än rättegångsdomstolen är i stånd att fylla dessa krav. Det viktigaste är att behandlingsmetoderna och behandlingstiden ej få på förhand fastlåsas. Så länge det finns rika möjligheter att förkorta eller förlänga denna tid beroende på de erfarenheter som vunnits under behandlingen är det i botten kanske mindre viktigt om rättegångsdomstolen utmäter ett bestämt eller ett obestämt straff. Att den bestämda domen till maximistraffet eller en obestämd dom med stora tidsmellanrum äro ägnade att göra behandlingen smidigare står utom tvivel. Vore dessa alternativ de enda, vore det förra att föredraga. Om möjligheter dessutom bereddes att under vissa förutsättningar förlänga maximitiden för behandlingen av svåra fall kunde nog alla krav på individualisering och skydd genom anstaltsvård tillgodoses.