SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

FÖRSÄKRINGSRÄTT 1942—1946¹.

 

AV

 

PROFESSOR PHILLIPS HULT.

 

    Frågor av allmän innebörd. Om man skulle fråga, huruvida enligt nutida svensk rätt den som köper en sak kan därigenom ådraga sig förpliktelser, som hava sin grund i ett avtal, vilket säljaren, eller kanske någon annan, träffat med tredje man, så skulle säkert de flesta, såväl jurister som lekmän, förklara, att något sådant icke vore möjligt. Icke desto mindre har HD fastslagit, att det är möjligt. Det skedde första gången i rättsfallet NJA 1892 s. 542 och senast i rättsfallet NJA 1942 s. 411. I detta senare fall hade en person genom köpekontrakt 27/9 1937 och köpebrev 1/10 samma år förvärvat en fastighet, som var brandförsäkrad på obestämd tid i Städernas allmänna brandstodsbolag. Samma dag han fick köpebrevet tog han brandförsäkring å fastigheten i Brand- och livförsäkringsaktiebolaget Skåne. Under 1938 blev köparen krävd på den premie för försäkringen i brandstodsbolaget, vilken förfallit till betalning i april samma år. Denna premie, som icke guldits av fastighetens förre ägare, hade i enlighet med bestämmelse i bolagets reglemente uppförts å restlängd, varefter denna lämnats till utmätningsman för exekution. Sedan utmätning ägt rum överklagades denna av fastighetsägaren; men förgäves: såväl magistrat som hovrätt förklarade sig ej finna skäl till ändring, och ansökan om prejudikat- och intresse dispens avslogs. Detta hindrade emellertid icke, att fastighetsägaren därefter stämde brandstodsbolaget med yrkande att återfå den premie, som enligt hans förmenande utan laglig rätt tagits i mät hos honom. Bolaget bestred bifall till hans talan och åberopade sitt, av K. M:t fastställda reglemente, i vilket är stadgat bl. a., att om försäkrad fast egendom i laga ordning övergår till annan ägare, åtnjuter denne delägarrätt i bolaget, d. v. s. är automatiskt försäkrad i detta, att avtal om försäkring på obestämd tid fortgår intill utgången av det år, under vilket delägaren uppsagt försäkringen, att uppsägning skall ske minst 6 månader före försäkringsårets utgång samt att vid uppsägning det åligger delägaren att styrka, att den försäkrade egendomen icke är belastad med fordringsinteckningar till högre belopp än den försäkringssumma, som efter utträdet möjligen kan i egendomen kvarstå, eller att samtliga berörda inteckningshavare lämnat sitt sam-

 

¹ Tidigare hava publicerats en 10-årsöversikt (SvJT 1939 s. 232) och en 5-årsöversikt (SvJT 1943 s. 15).

tycke till uppsägningen. Varken den förutvarande eller den nuvarande ägaren hade verkställt uppsägning i tid. Den nuvarande fastighetsägaren vore därför, framhöll bolaget, delägare i detta och som sådan förpliktad att erlägga förfallen premie. Häremot gjorde käranden i processen gällande bl. a., att han aldrig ingått något avtal med bolaget om delägarskap i detta. De av bolaget åberopade bestämmelserna i dess reglemente kunde icke innebära, att förvärvare av försäkrad fastighetvore skyldig att ingå i bolaget utan allenast att han hade rätt därtill, och reglerna om uppsägning av försäkring avsåge därför allenast den, som redan vore delägare. Bolagets tolkning av reglementet stode även, framhöll käranden till sist, i strid med FAL, enligt vilken förutsättes, att en försäkring upphörde vid det försäkrade objektets övergång till ny ägare.
    Trots dessa och andra invändningar blev emellertid kärandens talan enhälligt ogillad i alla instanser. Och det med rätta! Visserligen är det väl otvivelaktigt, att sådana bestämmelser, som bolagets reglemente i förut nämnda delar innehåller, enligt vilka en fastighetsförvärvare genom sitt förvärv tvångsanslutes åtminstone för viss tid till ett försäkringsbolag och sålunda får förpliktelser, som han icke frivilligt påtagit sig, utgöra ett anmärkningsvärt undantag från allmänna civilrättsliga grundsatser. Det är vidare också alldeles tydligt, att en sådan regel icke skulle kunna tillkomma nu för tiden, åtminstone icke utan att ges i den form RF § 87 föreskriver, d. v. s. av konung och riksdag gemensamt. Men annorlunda var uppfattningen under den tid, då bolagets reglemente tillkom och stadfästes av K. M:t, och för övrigt ännu då de här ifrågavarande bestämmelserna efter ändring av reglementet fingo delvis ny utformning år 1886. På den tiden ansågs det ännu, såsom särskilt HERLITZ i sin bok Om lagstiftning uppvisat, naturligt, att Konungen vid utfärdandet av föreskrifter med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 RF, exempelvis en stadga för en allmännyttig inrättning, gav eller stadfäste bestämmelser, som berörde också civilrättsliga regler, i den mån dessa bestämmelser naturligt och nödvändigt betingades av inrättningens ändamål och funktion. Detta måste bliva avgörande, ty det innebär, att bestämmelserna en gång giltigen tillkommit, och de böra då fortfara att gälla, även sedan uppfattningen angående gränserna mellan § 87 och § 89 RF ändrats; jfr Stockholms stads brandförsäkringskontors förmånsrätt för s. k. premielån jämte tre års ränta, vilken förmånsrätt grundar sig på denna försäkringsinrättnings bolagsordning.
    I det nu refererade målet fastslogs mot en persons önskan, att han åtnjöt delägarrätt och var försäkrad i ett försäkringsbolag samt därmed skyldig att betala premie. Vanligare är ju att i tvister rörande existensen av en försäkring intressesituationen är den rakt motsatta — en person påstår, att han slutit avtal om försäkring, men avtalets tillkomst bestrides av försäkringsgivaren. I rättsfallet NJA 1945 s. 595 har i en tvist, som rörde tillkomsten av livförsäkringsavtal, situationen varit ännu en annan. Det gällde två försäkringar, avseende genast

börjande livränta för försäkringstagarens hustru resp. dotter, båda med engångspremie av 40,000 resp. 20,000 kr., och livräntebrev hade utfärdats av försäkringsbolaget; frågan huruvida giltigt avtal kommit till stånd uppstod här på det sätt, att sedan den i försäkringsbreven angivne försäkringstagaren avlidit utan att han dessförinnan hunnit erlägga engångspremierna, tvist uppkom huruvida arvingarna voro berättigade att upptaga de oguldna premierna såsom skuld i bouppteckningen efter den avlidne. Försäkringarna hade tillkommit på det sätt, att den avlidne kort före sin död hade träffat överenskommelse om dem med en representant för försäkringsbolaget, en livförsäkringsinspektör, som på den förres begäran infunnit sig hos honom på hans sjukrum. Därvid hade tillgått så, att inspektören, efter att ha hört försäkringssökandens önskemål beträffande försäkringarna och inhämtat uppgiftom livräntetagarnas ålder, lämnade försäkringssökanden uppgift på de försäkringsbelopp, som skulle komma att utgå, om som premier erlades nyssnämnda belopp. Två olika alternativ förelades försäkringssökanden. Sedan denne bestämt sig för det ena, lämnade inspektören honom och efterhörde hos bolaget, att de upplysningar han lämnat vore riktiga, vilket bekräftades av bolaget. Följande dag ingåvos till bolaget ansökningar om försäkring, undertecknade av försäkringssökandens hustru och dotter, men icke av honom själv. Dagen därpå dog försäkringssökanden. Livräntebrev utfärdades först inemot tre månader därefter. I dessa angavs den avlidne mannen som försäkringstagare och delägare i bolaget.
    Gent emot dödsbodelägarna gjordes i målet av advokatfiskalsämbetet gällande, att något avtal icke kommit till stånd. Något bindande anbud hade icke förelegat genom att de förut nämnda, av hustrun och dottern undertecknade ansökningarna ingivits till bolaget, och följaktligen hade icke heller något för mannen bindande avtal kunnat komma tillstånd före hans död.
    Härtill genmälde dödsbodelägarna, att enligt allmänna regler ett preliminärt avtal kommit till stånd, då genom ansökans underskrivande försäkringssökanden accepterat försäkringsbolagets anbud, i detta fall förmedlat av dess agent. Detta avtal bleve definitivt genom att bolaget godkände detsamma och vore därmed att anse som slutet i och med det preliminära avtalets tillkomst. Dödsbodelägarna åberopade även FAL 118 §, enligt vilken försäkringsgivares ansvarighet inträder, då antagande svar å ena partens anbud avsänts. Tillämpat på förevarande fall borde detta stadgande tolkas så, framhöllo de, att avtalet kom till stånd i och med att försäkringsinspektören — på order av försäkringssökanden och medan han ännu levde — till bolaget översände försäkringsansökningarna.
    Denna uppfattning om innebörden av vad som förekommit vid avtalets tillkomst avvisades av samtliga instanser. Domstolarna utgingo härvid tydligen från att inspektören icke hade fullmakt att sluta för försäkringsbolaget bindande avtal eller att avgiva för bolaget bindande anbud. Hade han kunnat avgiva sådant anbud, skulle uppenbarligen

avtal hava kommit till stånd i och med att försäkringssökanden muntligt accepterat anbudet, och det skulle då ej spelat någon roll, att han icke undertecknat de sedermera ingivna ansökningarna om försäkring. Om man nu, såsom väl måste anses riktigt, accepterar denna uppfattning, kan man emellertid ändå fråga, huruvida icke avtalet likväl kommit till stånd med försäkringssökanden såsom försäkringstagare i och med att bolaget accepterat de ingivna ansökningarna. Dessa voro visserligen undertecknade endast av hustrun och dottern, men dessa borde väl under föreliggande förhållanden kunnat anses såsom försäkringssökandens fullmäktige, och avtalet borde då hava kommit till stånd i och med bolagets accept. Utgår man härifrån, erfordras emellertid tydligen bevisning om att accept förelåg, innan försäkringssökanden avled. Någon sådan bevisning kunde emellertid helt säkert icke åstadkommas; försäkringssökanden dog ju dagen efter försäkringsansökningarnas dagtecknande, och han avled för övrigt, enligt vad i referatet särskilt påpekats, på morgonen denna dag. Även om man uppfattar saken på det sätt här antytts, måste därför säkert domstolens avgörande anses välgrundat.
    Att en försäkringstagare iakttager sådana bestämmelser i ett försäkringsavtal, som avse att säkra försäkringsgivarens rätt till avtalad premie, är naturligen av särskild vikt, då premien icke betalas i förskott, utan en viss premiekredit är försäkringstagaren beviljad. Icke alla bolag, vilka bevilja dylik premiekredit, äro emellertid i tillfälle att åberopa en sådan effektiv bestämmelse, som den nyss omtalade i reglementet för Städernas allmänna brandstodsbolag. De söka då andra garantier, och den naturligaste är givetvis, att de i avtalsvillkoren föreskriva, att försäkringstagaren går sin rätt till försäkringsersättning förlustig, därest han, då försäkringsfall inträffar, befinner sig i dröjsmål med premien. Om en dylik bestämmelses tillämpning var det fråga i NJA 1944 s. 536. Det gällde en hagelskadeförsäkring. I avtalet var föreskrivet, att där premien för försäkringen uppdebiterades och upptoges å försäkringstagarens kronodebetsedel, premien skulle erläggas under den tid, som i debetsedeln funnes föreskriven för debetsedelbeloppets gäldande. Dessutom fanns en sådan bestämmelse, som nyssnämndes, enligt vilken ersättning för inträffad skada ej utginge, om försäkringstagaren vid tiden för skadans inträffande häftade i skuld till försäkringsgivaren för premie, som förfallit till betalning. Sommaren 1941 blev grödan å den försäkrade egendomen skadad av hagel. Försäkringsgivaren vägrade att utbetala någon ersättning och åberopade nyssnämnda bestämmelse. Vid tillfället häftade försäkringstagaren för ett avsevärt i restlängd uppfört belopp. I början av året hade restlängdsbeloppet uppgått till omkr. 5,000 kr. och avsett ett 50-tal poster, påförda försäkringstagaren, hans makes dödsbo och hans barn. I restlängden hade även uppförts premien för försäkringsperioden 1/4 1940— 31/3 1941, vilken skulle erlagts under uppbördsterminen i november 1940. På uppdrag av försäkringstagaren gjorde emellertid dennes son i februari och maj 1941 betydande avbetalningar på restlängdsbeloppet,

 

32—477004. Svensk Juristtidning 1947.

sammanlagt något mer än 2,000 kr., varefter uppbördsmannen utfärdade indrivningskvitton å utskylderna i den ordning dessa förfallit till betalning. Omedelbart efter försäkringsfallets inträffande gjordes en ny avbetalning på 100 kr., som likvid för bl. a. ifrågavarande premie. Premien för den löpande försäkringsperioden erlades i rätt tid i november 1941. Till stöd för sitt krav åberopade försäkringstagaren, att avbetalningen å restlängdsbeloppet i början av 1941 måste anses gälla som betalning av premien för perioden 1940/41. Detta påstående stödde försäkringstagaren bl. a. genom att hänvisa till stadgandet i HB 9: 5, enligt vilket den, som erhållit flera försträckningar, äger att avräkna gjord avbetalning å vilken av dem han vill. Dessutom gjorde försäkringstagaren gällande, att försäkringsgivaren genom att mottaga premien för den löpande perioden utan erinran måste anses hava erkänt sin ersättningsplikt beträffande skador, som inträffat under denna period; till stöd för detta påstående åberopades rättsfallet NJA 1938 s.123.
    Försäkringstagarens talan blev av HD ogillad. Detta avgörande synes väl motiverat. Att HD:s dom i nyssnämnda rättsfall (1938 s. 123) icke kunde åberopas i detta fall synes självklart. Försäkringstagaren i det fallet fick visserligen sin talan bifallen, trots att han betalat en otillräcklig premie, men detta berodde på att domstolen ansåg bolagets representant, som mottagit den otillräckliga premien, hava bort reklamera, i det han borde insett, att försäkringstagaren utgick från en felaktig uppfattning. Någon motsvarighet härtill föreligger icke i det här diskuterade fallet. Icke heller kunde försäkringstagaren med fog åberopa regeln i HB 9: 5. Visserligen skulle uppbördsmannen, om försäkringstagaren framställt yrkande därom, varit skyldig att låta honom i första hand få avräkna, vad han erlade, å ifrågavarande försäkringspremie. Men nu hade något dylikt yrkande ostridigt icke gjorts, och följaktligen kunde någon hänsyn icke tagas till försäkringstagarens önskan i detta avseende. Att han icke kunde få utöva sin ifrågavarande valrätt först efter det försäkringsfallet inträffat är uppenbart, och någon grund för att presumera, att avbetalningen i första hand skulle avse premien, fanns icke heller.
    En intressant fråga om en försäkringstagares rätt till utfallande försäkringsbelopp har kommit till bedömande i fallet NJA 1942 s. 621. Vid utarrenderandet av ett ecklesiastikt boställe hade överenskommits, att arrendatorn skulle svara för nybyggnad, och samtidigt hade nybyggnadskostnaden vid syn fastställts till i runt tal 42,000 kr. För denna kostnads täckande skulle arrendatorn under arrendetiden erhålla dels viss arrendeavkortning, dels vissa årliga belopp. Sammanlagt uppbar han i enlighet härmed under arrendetiden omkr. 36,000 kr. Vid nybyggnadskostnadens fastställande utgick man från att arrendatorn skulle ha rätt att för de nya byggnaderna i viss utsträckning använda material från de redan befintliga byggnaderna. I avtalet föreskrevs, att arrendatorn skulle hålla byggnaderna brandförsäkrade. Innan någon nybyggnad hunnit påbörjas, nedbrunno de gamla byggnaderna, och

arrendatorn fick uppbära hela brandskadeersättningen, omkr. 18,000kr. Utan att efter branden någon ny syn anställdes, påbörjade och uppförde arrendatorn sedermera de nya byggnaderna i enlighet med föreskrifterna i tillträdessynen. Sedan arrendatorn frånträtt arrendet efter arrendetidens utgång, uppstod tvist mellan honom och vederbörande pastorat angående rätten till den ifrågavarande brandskadeersättningen. Pastoratet gjorde gällande, att arrendatorn icke borde fått av denna ersättning uppbära större belopp, än att summan av detta och vad arrendatorn i övrigt uppburit uppginge till den fastställda nybyggnadskostnaden, 42,000 kr. Då han emellertid uppburit omkr. 54,000, krävde pastoratet, att han skulle återbetala 12,000 kr. Arrendatorn åter gjorde gällande, att någon hänsyn till försäkringsersättningen icke borde tagas vid avräkningen mellan honom och pastoratet. Den enda som hade intresse av byggnaderna, vilka ju skulle rivas för att ersättas med nya, vore arrendatorn, som ur dem skulle hämta en del material och som dessutom behövde utnyttja dem till dess nya byggnader uppförts. I själva verket, menade arrendatorn, återstode av den ersättning, som tillförsäkrats honom för uppförande av nya byggnader, att betala ett belopp av omkr. 6,000 kr., eftersom han för detta ändamål, när man, som riktigt vore, bortsåg från brandskadeersättningen, icke fått uppbära mer än sammanlagt 36,000 kr. i stället för 42,000.
    Vad som i detta mål förelåg till bedömande var tydligen, om man bortser från vissa argument å ömse sidor, som togo sikte på en tolkning av vissa bestämmelser i parternas avtal, frågan vem intresset i de gamla byggnaderna under angivna förhållanden tillkom. Var det arrendatorn, eller var det pastoratet, eller hade parterna konkurrerande intressen? Denna fråga besvarade HD, salomoniskt nog, i enlighet med det sist nämnda alternativet. Man utgick tydligen från att arrendatorn, som vid fullgörandet av sin fastslagna byggnadsskyldighet ägde rätt att tillgodogöra sig användbart material från de gamla byggnaderna, haft ett intresse i dessa, motsvarande värdet av det användbara materialet, vilket av domstolen på grundvalen av de priser, som vid nybyggnadernas uppförande voro gällande i orten, beräknades till skillnaden mellan de faktiska byggnadskostnaderna, omkr. 50,000 kr., och den fastställda nybyggnadskostnaden, 42,000 kr., d. v. s. till 8,000 kr. Det överskjutande beloppet, 10,000 kr., tillerkändes pastoratet.
    Att detta avgörande i sin förra del är riktigt kan — i varje fall om man bortser från sättet att bestämma det användbara materialets värde — icke betvivlas. Arrendatorns intresse i byggnaderna uppgick otvivelaktigt minst till värdet av de brukbara material, som kunde hämtas från dessa. Mera tvekande kan man ställa sig till frågan, om det var riktigt att tillerkänna pastoratet den överskjutande delen av ersättningen. HD har väl då så skett utgått från att pastoratet hade ägarintresset i byggnaderna och på den grund borde tilläggas, vad som icke med rätta tillkom någon annan intressent. Att märka är emellertid, att byggnaderna ur pastoratets synpunkt voro värdelösa, eftersom de skulle rivas. Att svårigheter i bedömandet uppstå beror därför tyd-

ligen på att i själva verket en högre ersättning utgick, än vad som var motiverat med hänsyn till den föreliggande intressesituationen. Försäkringsbolaget har utbetalat en ersättning, som delvis icke motsvarades av något verkligt intresse i byggnaderna, om icke möjligen till viss del av arrendatorns nyttjanderättsintresse. Tvisten gällde därför i verkligheten, vad man kan betrakta som en fullkomligt oberäknad avkastning av byggnaderna. Att denna »vinst» av domstolen tillades den, som representerade ägarintresset, var väl under dessa förhållanden trots allt en i det hela ganska rimlig lösning. En viss del av vad som tilldömdes pastoratet borde väl dock måhända på grund av arrendatorns nyttjanderättsintresse hava tillagts honom.
    Ett flertal rättsfall under perioden röra regressfrågor. Särskilt ett par av dem äro av stort intresse.
    Enligt 25 § FAL har försäkringsgivare, som utbetalat ersättning på grund av en skadeförsäkring, i vissa fall regressrätt gent emot en för skadan ansvarig tredje man. Sådan rätt har försäkringsgivaren, om tredje man »uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke». Gent emot en skadevållande, som icke kan tillvitas mer än ringa culpa, har försäkringsgivaren sålunda ingen regressrätt.
    Vid tillämpningen av detta stadgande ha uppstått vissa tveksamma frågor. Klart är till en början, att det ofta i det särskilda fallet skall te sig svårt att avgöra, om skadevållande tredje mans culpa är grov eller icke. Vid avgörandet av sådana frågor ha domstolarna ofta visat benägenhet att döma milt. Ett exempel härpå finns i NJA 1942 s. 11. I detta fall hade inspektoren på en lantgård, vilken var son till gårdens ägare, försökt att med blåslampa upptina ett fruset vattenledningsrör i ett kylrum, som var inrett i en ladugårdsbyggnad. Det bar sig icke bättre, än att därvid elden kom lös i den ovanför kylrummet liggande höskullen, dit röret ledde, med påföljd att hela ladugården brann ned. Under uppvärmningen av röret, som till större delen löpte parallellt med taket på ett avstånd av c:a 50 cm från detta hade vid ett tillfälle blåslampan blossat till och en eldstråle skjutit ut från lampan. En försäkringsgivare, som på grund av brandförsäkringsavtal utbetalat brandstöd till gårdens ägare, anställde regresstalan mot inspektorn. Domstolarna ogillade denna talan. Användandet av blåslampa under förhandenvarande omständigheter innebar visserligen ett vårdslöst handhavande av eld, men någon grov vårdslöshet ansågs icke föreligga.
    Även i flera andra fall kan man finna exempel på ett mer eller mindre påfallande milt bedömande av vårdslösa handlingar, som orsakat skada. Sålunda har i mål angående försäkringsgivares regresstalan fastslagits, att allenast ringa culpa legat den skadevållande till last, då eldsvåda orsakats genom att vid en militärövning i s. k. projektilröjning, vilken övning avsett bl. a. oskadliggörande av brandhandgranater, glöd från en antänd handgranat kastats upp på det halmtäckta taket till

en på allenast 8 m:s avstånd från den antända granaten befintlig stallbyggnad (NJA 1945 s. 322); likaså då brand orsakats genom att en chaufför tömt den till ett gengasaggregat hörande cyklonrenaren i en intill en byggnad stående träbalja med påföljd att glödande kolavfall, som funnits i det uttömda sotet, antänt baljan, varifrån elden spritt sig, först till en del tomma trälådor och därifrån till byggnaden (NJA 1946 s. 185). Mindre påfallande är det kanske, att grov vårdslöshet icke ansetts föreligga, då en betande häst skadats genom att fastna på ett av en vägstyrelse för ett områdes fredande mot kreatur uppsatt taggtrådsstängsel (FjFR 1941 s. 13); då eldsvåda orsakats genom att en person, som skulle göra upp eld under en ångpanna i en fabrik, för att åstadkomma bättre drag öppnat dragluckan under eldstaden och därefter lämnat denna utan tillsyn, med påföljd att sannolikt gnistor från eldstaden kastats ut och antänt spån på golvet varefter elden spritt sig till och skadat fabriksbyggnaden (ib. 1941 s. 238); eller då eld skadavållats genom underlåtenhet att efter brandtillfälle enligt åtagande ordna tillfredsställande bevakning på brandplatsen (ib. 1943 s. 280).
    Av större juridiskt intresse än nu berörda tvister äro de, som rört tolkningen av lagens regressregler. De tvivelsmål, som här uppstått, ha främst gällt innebörden av regeln, att försäkringsgivare har regressrätt i förhållande till den, som enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, evad han är till skadan vållande eller icke. Klart är att enligt denna regel från regressrätten undantagas de fall, då tredje man på grund av avtal är ansvarig för timad skada. Endast sådana fall, då tredje mans skadeståndsskyldighet har sin grund i »lag» gå in under regeln. Men vad menas med uttrycket »enligt lag skyldig att utgiva skadestånd»; och vad ligger i begränsningen »skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke»? Tydligt är att det gäller sådana fall, då någon är skadeståndsskyldig oberoende av eget vållande, men ovisshet råder om huruvida alla dylika fall av s. k. strikt skadeståndsansvar gå in under regeln.
    Till en början kan man fråga, huruvida förstnämnda uttryck betyder, att endast sådana fall av strikt skadeståndsansvar avses, i vilka för sådant ansvar kan åberopas ett uttryckligt lagbud, eller om regeln omfattar också de fall, då en rättsregel om strikt ansvar utbildats utan omedelbart lagstöd. Denna fråga är ju med hänsyn till utvecklingen i rättspraxis av största betydelse, i det domstolarna, visserligen dröjande och med största försiktighet men dock, allteftersom utvecklingen i det praktiska livet fortlöper, i allt flera fall ålägga skadeståndsansvar oberoende av culpa.
    Söker man för denna frågas besvarande ledning i lagens förarbeten, finner man där som exempel på hithörande fall uteslutande sådana anförda, i vilka det strikta skadeståndsansvaret har sin grund i uttryckliga lagstadganden; det hänvisas till järnvägsägares ansvar för skada genom eld, den likartade regeln om skadeståndsansvar för innehavare av elektrisk anläggning, regeln om hundägares skadeståndsskyldighet, stadgandet i SjöL 8 § om redares ansvar för befälhavares eller besättnings

culpa och regeln om bilägares ansvar för skada å egendom, som icke med bilen befordras. Under hänvisning till denna uppräkning av åsyftade fall har man nu stundom gjort gällande, att icke allenast lagens ordalydelse utan även dess förarbeten utvisade, att regressrätt på ifrågavarande grund kunde föreligga allenast när det vore möjligt att åberopa ett uttryckligt lagstadgande.
    En motsatt åsikt har emellertid hävdats av f. d. justitierådet EKLUND, som i 2 uppl. av sin kommentar till FAL uttalat, att regressrätt synes böra förefinnas i alla fall, då någon på grund av uttryckligt lagstadgande eller eljest är lagligen skyldig att oberoende av eget vållande ersätta uppkommen skada. Orden »enligt lag» böra enligt Eklunds uppfattning icke anses uttrycka något annat, än vad som plägar förstås med uttrycket »lagligen» (se uttalande återgivet i NJA 1946 s. 150). Samma mening har sannolikt även justitierådet KARLGREN (Skadeståndsläran s. 70).
    Vilken ståndpunkt rättspraxis skall anses intaga synes icke helt klart. Otvivelaktigt är att man erkänner försäkringsgivarens regressrätt så snart tredje man, oaktat culpa icke styrkts, kan åläggas skadeståndsansvar på grund av uttryckligt lagstadgande. Regressrätt tillerkännes således i dylikt fall försäkringsgivaren icke blott, då lagen stipulerar ett av varje culpa oberoende skadeståndsansvar, utan även då sådant ansvar grundas på anställds culpa eller på egen eller anställds presumerade culpa.
    Sistnämnda regel, som har sin stora praktiska betydelse i fråga om skador, som orsakas genom trafik med bil, kunde måhända förefalla tvivelaktig. Det skulle kunna med visst fog påstås, att exempelvis en bilförare, som blir ansvarig för dylik skada, där ej av omständigheterna framgår, att han icke varit vållande till skadan, i själva verket icke är skyldig att utgiva skadestånd »evad han är till skadan vållande eller icke», ty om han styrker, att han icke har culpa, så har han ju intet ansvar, och så till vida är således hans ansvarighet icke oberoende av hans culpa. Även beträffande bilägares ansvar skulle för övrigt i viss mån samma resonemang kunna föras. Emellertid har HD vad bilägares ansvar angår, redan tidigt (NJA 1929 s. 514) avvisat denna mening och sålunda tillerkänt försäkringsgivare regressrätt i ett fall, när underdomstolarna ogillat hans regresstalan under åberopande av att bilägaren endast gjort sig skyldig till ringa culpa. Denna rättstillämpning har sedermera bekräftats i ett annat rättsfall (NJA 1943 s. 433). Och slutligen har HD även beträffande bilförares ansvarighet tillämpat samma regel i fallet NJA 1946 s. 185.
    Med hänsyn till grunden för regressregeln måste väl denna rättspraxis, trots nyss anförda invändning, anses välmotiverad. I realitetenter sig även bilförarens ansvar som oberoende av culpa; och vad bilägaren angår säger bilansvarighetslagen själv i 2 § 1 st. 1 p., att han är ansvarig i där nämnda fall, »ändå att han ej är till skadan vållande».
    Emellertid kunna de båda sist anförda rättsfallen av en annan an-

ledning göras till föremål för diskussion. Orsaken härtill ligger i den tolkning av bilansvarighetslagen, varpå avgörandena i dessa rättsfall vila. I båda fallen var det fråga om huruvida brandskada å byggnad, vilken sammanhängde med vårdslöst handhavande av gengasaggregat å stillastående bil, skulle anses som uppkommen »i följd av automobiltrafik», så att bilansvarighetslagen bleve tillämplig. I likartade fall hade HD redan tidigare gått tämligen långt. Så till vida syntes man emellertid hava dragit en gräns, som skada, vilken orsakats, medan en bil befann sig i ett garage eller dylikt, icke ansetts uppkommen i följd av biltrafik. Även denna gräns har man nu överskridit. Anmärkningsvärt är särskilt förstnämnda fall. I detta hade vid tändande av gengasaggregat å en i ett garage stående bil kastats gnistor eller glödande partiklar ut ur aggregatet, varigenom förorsakades eldskada å garagebyggnaden. Skadan ansågs på grund härav uppkommen i följd av trafik med bilen, och bilägaren ålades skadeståndsansvar enligt bilansvarighetslagen, på grund varav den brandförsäkringsgivare, som utbetalat brand stod för den skadade garagebyggnaden, tillerkändes regressrätt mot bilens ägare, oaktat grov vårdslöshet icke ansågs ligga denne till last. Onekligt är att man i detta fall — låt vara i en i och för sig lovvärd strävan att beakta lagens grund — kommit mycket långt bort från vad ett naturligt språkbruk inlägger i ordet »trafik».
    Det förtjänar observeras, att den brunna garagebyggnaden i sistnämnda fall tillhörde bilägarens hustru. Vad brandförsäkringsgivaren utbetalade till hustrun, det tog han således därpå igen av mannen. I detta fall var väl visserligen mannens ansvarighet sannolikt täckt aven trafikförsäkring, men det är ju icke svårt att tänka sig liknande fall, där någon sådan täckning icke är för handen. Även om detta icke är någon anledning att ifrågasätta domstolens lagtolkning, kan det måhända åtminstone, såsom redan påpekats av GUNNAR PALMGREN (i FjFT 1945 s. 299), vara en tankeställare, när det gäller att bedöma regressregeln i FAL de lege ferenda.
    Kan man enligt FAL 25 § i den vidsträckta omfattning nu angivits tillerkänna försäkringsgivare regressrätt, när på lagstadgande kan grundas en skadeståndsskyldighet oberoende av culpa, borde det knappast heller möta några betänkligheter att erkänna en sådan regressrätt, när undantagsvis strikt ansvar ålägges utan direkt stöd av lag.
    Helt främmande för en sådan tankegång synes HD icke heller vara. Redan formuleringen av HD:s domar i ett par fall, vilka i det följande skola närmare beröras, tyder på att domstolen icke anser orden »enligt lag» i 25 § FAL vara liktydiga med »enligt uttryckligt lagstadgande». Det gäller de i NJA 1945 s. 322 och 325 refererade fallen. Då försäkringsgivarens regresstalan mot kronan i dessa fall ogillades, åberopade domstolen bl. a., att sådant fall ej vore för handen, att kronan »på grund av uttryckligt lagstadgande eller eljest [vore] lagligen skyldig att oberoende av vållande ersätta brandskadan» (kurs. här). Orden »eller eljest» synas ju antyda, att regressrätt enligt domstolens uppfattning

kan vara för handen även mot den, som ålagts strikt ansvar på grund av en i rättspraxis utbildad skadeståndsregel.
    Helt nyligen, i rättsfallet NJA 1946 s. 736, har också bekräftats, att detta är domstolens mening. I detta rättsfall var fråga om skador, som vållats av en brand, vilken orsakats vid en militärövning genom skjutning med handgranatkastare. Kronan ansågs här skadeståndsskyldig på grund av »farlig verksamhet» — »den brandfara, som vore förenad med övning av ifrågavarande slag» — och dömdes i följd härav att utgiva skadestånd till de försäkringsgivare, vilka utbetalat brandskadeersättning för de uppkomna skadorna.
    Emellertid synes HD icke benägen att draga ut de fulla konsekvenserna av den ståndpunkt domstolen i nu nämnda fall intagit. Detta har visat sig, när det varit fråga om regressansvar för den, som har att svara för anställds culpa. Denna fråga har varit under bedömande dels i de förut nämnda två fallen från 1945, dels även i ett senare fall (NJA 1946 s. 148).
    I fallet NJA 1945 s. 322 var fråga om den förut omtalade övningen i projektilröjning, vid vilken uppstått brand i en stallbyggnad därigenom, att glöd från en i demonstrationssyfte antänd handgranat kastats upp på det halmtäckta taket till stallet. En brandförsäkringsgivare, som utbetalat brandskadeersättning för den genom branden vållade skadan, framställde regresskrav mot kronan och gjorde därvid gällande, att kronan vore ansvarig dels redan på grund av den »farliga verksamhet» den ifrågavarande övningen innefattat, dels även oberoende därav enär den löjtnant, som lett övningen, måste anses hava orsakat eldskadan genom vårdslöshet. Regresskravet blev emellertid av HD ogillat, enär sådant fall ej vore för handen, att kronan på grund av uttryckligt stadgande eller eljest vore lagligen skyldig att oberoende av vållande ersätta brandskadan, samt varken den officer, som lett ifrågavarande övning eller annan, för vars handlande kronan vore ansvarig, kunde anses hava genom grov vårdslöshet vållat branden. Med likartad motivering ogillades även en annan av samme försäkringsgivare mot kronan i ett liknande fall anställd regresstalan (NJA 1945 s. 325). I båda målen rådde emellertid olika meningar; i det förstnämnda målet ville två dissidenter bifalla regresstalan, enär de ansågo kronan ansvarig oberoende av culpa på grund av farlig verksamhet; i sistnämnda mål förelågo två särmeningar, och det kan beträffande detta fall t. o. m. ifrågasättas, om icke majoriteten av domstolens ledamöter i själva principfrågan bejakade kronans regressansvar.
    Analyserar man domstolsmajoritetens domskäl i dessa båda fall synas dessa innebära två principiella uttalanden:
    1) regressansvar enligt 25 § FAL kan förekomma även i sådana fall, då strikt ansvar ålägges utan direkt lagstöd, exempelvis då skada orsakats av farlig verksamhet;
    2) dylikt regressansvar föreligger emellertid icke, då någon visserligen är ansvarig oberoende av egen skuld men endast på den grund, att han har att svara för exempelvis driftslednings culpa. I dylikt fall

anses den för driftsledningens culpa ansvarige bliva regressansvarig allenast om regresstalan kan riktas mot driftsledningen på grund av att den har grov culpa. Föreligger hos driftsledningen allenast ringa culpa, kan visserligen principalen vara skadeståndsansvarig men däremot icke regressansvarig, ty enligt domstolens mening kunde han då icke sägas vara »lagligen skyldig att oberoende av vållande ersätta» den inträffade skadan.
    Tyvärr ger emellertid dessa domars formulering ingen riktig klarhet om vilka synpunkter, som varit vägledande för domstolen vid dess tolkning av FAL 25 §. Större klarhet har knappast heller vunnits, sedan domstolen ånyo haft tillfälle att taga ståndpunkt i detta spörsmål i ett likartat fall (NJA 1946 s. 148) och därvid vidhållit sin nyss nämnda ståndpunkt,
    I detta senare fall var det fråga om en skada å en stadsfastighet, som orsakats därigenom, att vid ett av staden anordnat sprängningsarbete för framdragande av vattenledning, en sten slungats omkring 300 m samt fallit ned på taket till fastigheten och skadat denna. Skadorna ersattes av en brandförsäkringsgivare, vilken sedermera anställde regresstalan mot staden och därvid åberopade, i första hand att ifrågavarande sprängningsarbeten innefattat sådan farlig verksamhet, för vilken staden vore oberoende av vållande ansvarig, och i andra hand att skadan varit en följd av att den lokala arbetsledningen vid sprängningarnas utförande använt felaktiga arbetsmetoder och bristfälliga skyddsanordningar. Staden, som bestred bifall till denna regresstalan, genmälde bl. a. att uttrycket »enligt lag» i 25 § FAL icke vore liktydigt med »enligt gällande rätt» utan syftade på de speciallagar, vari skyldighet att ersätta skada oberoende av vållande fastslagits. Bakom 25 § FAL låge tanken, att försäkringsbolags regressrätt vore begränsad och borde utövas endast i klara fall. Lagrummet borde därför tolkas restriktivt. — I underinstansen fick försäkringsbolaget bifall till sin talan, i det domstolen ansåg staden oberoende av vållande ansvarig på grund av ifrågavarande sprängningsarbetens art och den risk för skada de inneburit. I HovR:n och sedermera även i HD ogillades emellertid bolagets talan. Till motivering av HD:s dom anförde dess flesta ledamöter (3 just:r.) att ifrågavarande sprängningsarbete icke kunde anses utgöra sådan verksamhet, att staden vore oansett vållande ansvarig för de åstadkomna skadorna, att sådan ansvarighet för staden gentemot bolaget icke heller föranleddes av den omständigheten, att den lokala arbetsledningen må hava varit vållande till skadan, samt att grov vårdslöshet icke visats föreligga. Minoriteten i domstolen kom till samma slut på en likartad motivering, vilken emellertid närmare än majoritetens anslöt till de domskäl, som anförts i de förut nämnda domarna från 1945.
    Den lagtolkning, varpå HD stött sina avgöranden i de nu omtalade målen, synes med skäl kunna ifrågasättas.
    Uppenbarligen kan den icke stödjas på att uttrycket »enligt lag» i 25 § FAL skulle betyda »enligt uttryckligt lagstadgande». Enligt van-

ligt språkbruk måste dessa ord i lagen, enligt vad från flera håll påpekats, fattas som liktydiga med »lagligen» eller »i lag, skriven eller oskriven». Detta har domstolen också i själva verket, såsom ovan redan nämnts, själv utgått från redan i formuleringen av nu ifrågavarande domar, särskilt de båda domarna från 1945, och slutligen även klart bekräftat i det förutnämnda fallet NJA 1946 s. 736.
    Men erkänner man sålunda, att regressansvar kan åläggas den som icke enligt uttryckligt lagbud utan enligt domstolarnas rättstillämpning är ansvarig oberoende av sin egen culpa, så kan man väl icke rimligen underlåta att också erkänna, att regressansvar föreligger även i sådana fall av strikt ansvar, då en principal anses ansvarig för culpa av driftsledning. Ansvarsgrunden är ju här för principalens del så till vida alldeles densamma som i de först nämnda fallen, som han också här ansvarar helt utan egen culpa och sålunda otvivelaktigt, som det heter i 25 § FAL, »är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadanvållande eller icke».
    I denna punkt är emellertid tydligen HD av en annan mening. Domstolen säger i domen i det sist refererade fallet först, att ifrågavarande sprängningsarbete icke utgjorde sådan verksamhet, att staden, »oansett vållande» vore ansvarig, och därpå tillfogar den, att »sådan» ansvarighet för staden gent emot bolaget icke heller föranledes av den omständigheten, att den lokala arbetsledningen må hava varit vållande. Sistnämnda uttalande är svårförståeligt. Menar domstolen att, därest staden vore i förhållande till den skadade ansvarig på grund av arbetslednings culpa, detta icke vore något ansvar »oansett vållande», eftersom det i alla fall förutsatte vållande hos arbetsledningen? En sådan tolkning av domen synes emellertid utesluten, eftersom det enligt de klara ordalagen i FAL 25 § uteslutande kommer an på om den, mot vilken regresstalan riktas, är skyldig utgiva skadestånd oberoende av om han är vållande eller icke.
    Vid sådant förhållande måste man tydligen för att kunna fånga domstolens mening lägga tonvikt på orden »gent emot bolaget» och antaga, att domstolen velat utsäga, att visserligen ett strikt skadeståndsansvar gent emot den skadade men däremot icke ett sådant regressansvar gent emot försäkringsgivare kan grundas på arbetsledningens culpa. För att regressansvar för staden skall inträda måste därför enligt domstolens mening förutsättas grov culpa. Förmodligen avser domstolen därmed, liksom de skiljaktiga ledamöterna, att grov culpa hos arbetsledningen är tillräcklig. Även med denna förklaring av domen är man emellertid icke mycket hjälpt i sitt försök att utfinna grunden för domstolens ståndpunkt, ty kvar står att 25 § FAL föreskriver regressansvar, när någon är skyldig att utgiva skadestånd oberoende av eget vållande, och att denna regel även enligt domstolens mening skall tillämpas, vare sig dylikt skadeståndsansvar kan grundas direkt på lagstadgande eller på rättspraxis. Tilläggas kan att för sådana fall, då strikt ansvar är i ett lagbud uttryckligen stipulerat, domstolen, som redan i det föregående omtalats, själv har avvisat den invändningen,

att det vore av betydelse, huruvida den, mot vilken regresstalan riktats, handlat med grov culpa eller icke (NJA 1929 s. 514, 1943 s. 433 och 1946 s. 185).
    Med hänsyn till vad här anförts kan man nu fråga sig: hur kan domstolen, om den avvisar den här hävdade åsikten, över huvud komma fram till ett regressansvar för principal ens vid grov culpa hos arbetsledning? Att grov vårdslöshet ligger arbetsledningen till last är avgörande för dess eget regressansvar, men hur kan härpå grundas ett regressansvar för principalen, om man icke anser denne regressansvarig redan därför, att han, oberoende av eget vållande, har att svara för sin arbetsledning, dess culpa må vara grov eller icke? Var finns, med andra ord, det erforderliga stödet för en regel om regressansvar vid grov culpa av arbetsledning? Någon annan grundval för regressansvaret än 25 § FAL kan det ju icke vara fråga om, men varken detta stadgandes ordalydelse eller dess tillämpning i praxis, i andra fall än de här kritiserade, ger fog för ett antagande, att det i något enda fall, när regressanspråk riktas mot den, som svarar stricte för annans handlande, skulle komma an på graden av den senares culpa och förutsättas, att denna vore grov.
    Till sist bör man kanske spörja, om det med hänsyn till skadestånds och regressreglernas utformning i vår rätt kan finnas någon rationell grund för en sådan ståndpunkt, som domstolen här intagit. Det har i detta avseende av initierade antytts, att domstolen kan hava utgått från följande resonemang. Man har frågat sig, huru regressfrågan skulle bedömas, om i ett fall, då exempelvis en företagares driftsledning genom vårdslöshet orsakat skada, i stället företagaren genom egen culpa vid ett ingripande i driften vore ensam vållande. I dylikt fall, har man då kanske menat, borde regressansvar icke kunna göras gällande mot honom, om icke hans culpa vore grov — förutsatt naturligen, att icke hans företag redan på grund av sin farliga beskaffenhet kunde föranleda strikt ansvar för honom. Men kunde han sålunda icke bliva regressansvarig, om han icke själv hade grov culpa, borde icke heller i de fall, då driftsledning förfarit culpöst, regressansvar kunna åläggas honom, om icke denna driftsledning hade grov culpa. Han borde sålunda icke bliva sämre ställd i regresshänseende, därför att han åt någon medhjälpare delegerat driftsledningen.
    Det har också antytts, att man skulle förmena sig hava stöd för ett dylikt resonemang i vissa uttalanden rörande en likartad fråga angående tillämpningen av regressregeln i den norska försäkringsavtalslagen. Denna skiljer sig så till vida från den svenska lagen, att regressansvaret aldrig som enligt vår lag utan vidare helt bortfaller, men istället kan domstolen nedsätta ansvaret eller låta det helt bortfalla under förutsättning, bland andra, att tredje man vållat skadan genom en oaktsamhet, som icke är grov, eller att ansvaret vilar uteslutande på regeln om det s. k. husbondeansvaret (NL 3—21—2). Vid tolkningen av denna regressregel har man nu fäst sig vid den situation, som uppstår exempelvis därest ett lustfartyg på grund av felaktig manöver

kolliderat med ett annat fartyg ooh vållat skada å detta. Satt ägaren själv till rors, blir han enligt sjöfartslovens 220 § ansvarig blott om culpa ligger honom till last, och var hans culpa endast ringa, skulle således hans regressansvar kunna nedsättas eller helt bortfalla. Om kollisionen åter vållats genom culpa av en ombord anställd besättningsman, skulle fartygsägaren vara strikt ansvarig enligt 8 § sjöfartsloven och på den grund tvungen att bära fullt regressansvar. En sådan konsekvens av lagen, (som f. ö. har sin motsvarighet även vid tillämpningen av vår lag), har man med rätta funnit egendomlig, och så har man gjort gällande, att fartygsägaren icke borde komma i sämre ställning, när han icke har culpa, än när culpa ligger honom till last, varför regressansvaret, även när skadan orsakats av en besättningsman, borde kunna nedsättas (se därom GRUNDT, Lærebok i norsk forsikringsrett s. 319).
    Detta resonemang överensstämmer tydligen med det, som förmodats möjligen ligga under motiveringen för HD:s ifrågavarande domar. En sådan lagtillämpning har emellertid bestämt avvisats redan vid den norska försäkringsavtalslagens tillkomst. Man hade redan då uppmärksammat och påtalat detta fall i ett yttrande av sjöassuradörerna. I anledning därav uttalade det norska justitiedepartementet, att om i det nämnda fallet fartygsägaren vållat kollisionen genom en oaktsamhet, som icke vore grov, vore det förmodligen icke tänkbart, att domstolarna skulle sätta hans ansvar lägre, än om en av besättningen hade vållat skadan. Departementet förutsatte med andra ord, såsom GRUNDT (s. a. st.) framhåller, att lagen bör så tillämpas, att regressansvaret för en tredje man icke bör begränsas, därest han skulle fått fullt ansvar, om skadan vållats av hans folk. Till denna uppfattning ansluter sig också Grundt.
    Meningarna om huru den ifrågavarande situationen bör bedömas äro sålunda i Norge delade, och så till vida kan det därför synas vanskligt att taga tolkningen av den norska lagen till stöd vid bedömandet av vår egen tvistefråga. Men om man nu ändå vill göra detta, så synes det naturligast att utgå från den uppfattning, som uttalats av det norska justitiedepartementet och till vilken Grundt anslutit sig. Den diskrepans, som till äventyrs kan vara för handen mellan å ena sidan en företagares regressansvar vid eget vållande och å andra sidan hans regressansvar vid vållande av driftsledning, bör med andra ord utjämnas, icke genom att man förutsätter grov culpa i båda fallen utan i stället genom att man i båda fallen ålägger regressansvar redan vid ringa culpa. I själva verket synes detta vara en naturlig konsekvens av att den, som driver ett företag genom en självständig driftsledning, därigenom ådrager sig ett strikt skadeståndsansvar för denna driftslednings culpa. Här lika litet som eljest, då en företagare har strikt ansvar, bör det då stå honom öppet att undgå regressansvaret genom att hänvisa till att han personligen orsakat skadan och därvid förfarit med allenast ringa vårdslöshet; själva den principen har ju också HD bekräftat

genom de förut nämnda båda rättsfallen NJA 1929 s. 514 och 1943 s.433.
    Icke mindre anmärkningsvärd än HD:s dom i det nu diskuterade fallet är domen i ett annat regressmål, NJA 1942 s. 508, i vilket tvisten dock icke gällde tolkningen av FAL 25 § utan i stället tillämpningen av regressregeln i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete 12 §. I ett redan avdömt mål hade tre parter, dels en genom olycksfall i arbete skadad, sedermera avliden arbetares arbetsgivare, som var ansvarig för en arbetsförmans culpa, dels en till skadan medvållande tredje man och dels dennes arbetsgivare, förpliktats att solidariskt gälda skadeersättning till den avlidne arbetarens maka och barn. I ett annat, med detta sammanslaget mål, i vilket arbetsgivaren icke var part, hade de båda övriga parterna förpliktats att till ett försäkringsbolag, som till de efterlevande utgivit ersättning enligt förutnämnda lag, solidariskt återgälda denna ersättning. I nu förevarande mål yrkade dessa senare parter åläggande för arbetsgivaren att, såvitt rörde förhållandet mellan de tre parterna inbördes, taga del i gäldandet av hela det skadeståndsbelopp, som parterna förpliktats att solidariskt utgiva, alltså jämväl i den del därav, som motsvarade vad den omkomnes efterlevande erhölle från försäkringsbolaget och som de ersättningsförpliktade vid fullgörande av sin skadeståndsplikt i förhållande till de efterlevande ägde avdraga. Arbetsgivaren bestred, att hans andel i de utdömda skadeståndsbeloppen beräknades å större del därav, än som översteg vad försäkringsbolaget på grund av arbetsgivarens försäkring utbetalade.
    Kärandenas talan blev av HD:s flesta ledamöter ogillad. I materiellt hänseende fann domstolen visserligen, att försäkringsbolaget »vid denna ersättnings fördelning (kurs. här) mellan de tre parterna varit pliktigt att självt bära den andel därav, som belöpte å dess försäkringstagare, arbetsgivaren. Emellertid hade de båda å den andra sidan ansvariga i det mål, vari de ålades att utge ersättning till försäkringsbolaget utan avdrag för den del, som bort stanna å bolaget, själva föranlett denna utgång av målet genom att underlåta att påyrka den jämkning i deras ersättningsskyldighet, som motiverades av att försäkringsbolaget vore ansvarigt för arbetsgivarens del i ersättningen. Vid sådant förhållande hade de enligt domstolsmajoritetens mening icke anspråk på ersättning av arbetsgivaren beträffande någon del av det skadestånd, som försäkringsbolaget tillerkänt de efterlevande. En stark minoritet (3 led.) ville emellertid bifalla den i målet förda talan.
    HD:s dom i detta mål grundar sig tydligen på antagandet, att frågan om arbetsgivarens ansvarighet i förhållande till de båda andra ansvariga parterna blev rättskraftigt avgjord i processen mellan dessa och försäkringsbolaget; i denna process borde de hava gjort invändning om att viss del av ansvaret icke påvilade dem utan arbetsgivaren och därmed försäkringsgivaren.
    I denna process var emellertid, såsom minoriteten i HD med all rätt framhöll, frågan om den slutliga fördelningen av ansvarigheten de ska-

deståndsskyldiga emellan icke föremål för prövning. I själva verket skulle väl den frågan icke ens kunnat bliva föremål för definitiv prövning i den processen, där arbetsgivaren icke var part. HD:s motsatta åsikt i detta mål är så mycket mera påfallande, som domstolen i ett tidigare avgörande, NJA 1936 s. 324, i ett mycket likartat fall synes hava fastslagit, att en invändning av det slag, varom nu är tal, icke ens som preliminär fråga kunde få upptagas till prövning i ett mål angående försäkringsgivarens regressanspråk. I detta fall hade riksförsäkringsanstalten utgivit ersättning för olycksfall till arbetare, som under arbete för A:s räkning skadats av ström från en elektrisk anläggning, varefter anstalten anställde regresstalan mot den elektriska anläggningens innehavare. Denne gjorde invändning, att han på grund av vållande å A:s sida hade regressrätt mot denne och att anstalten förty såsom A:s försäkringsgivare borde slutligen vidkännas ersättningen till den skadade. Denna invändning ansåg HD icke kunna prövas i målet.
    Man kan nu fråga sig, huruvida HD:s ståndpunkt i 1942 års fall kan förklaras därigenom, att med den föregående regressprocessen hade kumulerats den av de efterlevande mot de tre ansvariga anställda rättegången. Så synes emellertid knappast heller kunna vara händelsen, ty i denna kumulerade process stodo de tre ansvariga på samma sida, och någon definitiv prövning av deras inbördes anspråk och motanspråk kunde väl under sådana förhållanden näppeligen komma till stånd utan att de själva tagit initiativet därtill genom att i vederbörlig ordning anhängiggöra talan även om den frågan.
    Med hänsyn till vad nu anförts kan man till sist spörja, huruvida domen möjligen kan förklaras därmed, att domstolen utgått från att själva den regressrätt försäkringsbolaget gjorde gällande mot de ansvariga var från början begränsad, så att försäkringsbolaget icke haft rätt att inträda i större del av den skadelidandes skadeståndsanspråk än den, för vilken tredje man, det vill här säga annan än arbetsgivaren, skulle definitivt svara. En sådan förklaring av domen innebure, att domstolen skulle hava bortsett från att i detta fall regressrätten kunde göras gällande mot två för skadeståndets hela belopp jämte arbetsgivaren solidariskt ansvariga, vilkas skadeståndsansvar därtill var fastslaget genom dom. Även om man utgår härifrån, synes det emellertid svårt att förstå domstolens slutsats i fråga om regressdomens rättskraft. Har domstolen utgått från den av svaranden hävdade uppfattningen, att arbetsgivaren endast subsidiärt varit skadeståndspliktig gentemot den skadelidande och sålunda ägt hänvisa denne att kräva betalning av bolaget? Eller har domstolen menat, att eftersom försäkringsgivarens regressrätt emot arbetsgivarens medansvariga är begränsad, uppstår över huvud ingen fråga om regressrätt för dem gent emot arbetsgivaren? Varken det ena eller det andra kan väl emellertid vara domstolens mening, eftersom den själv, enligt vad i domen tydligt utsäges, förutsätter en »fördelning» av ersättningen mellan de tre parterna. Det heter sålunda i domen: »vid denna ersättnings fördelning

mellan nämnda medvållande har försäkringsbolaget varit pliktigt att självt bära den andel därav som belöper å [arbetsgivaren]» (kurs. här). Det är sålunda, får man väl förmoda, även enligt domstolens mening först vid berörda fördelning, som begränsningen i försäkringsgivarens regressrätt kan fixeras. En sådan fördelning är ju också uppenbarligen under alla omständigheter nödvändig för att man skall kunna fastställa, hur stor del som bör falla arbetsgivaren och därmed försäkringsgivaren till last; och nödvändig är en sådan fördelning för övrigt även för att de båda andra parternas ansvar i förhållande till varandra skall kunna fixeras. Rimligt synes nu visserligen vara att antaga, att under angivna förutsättning (d. v. s. att själva regressrätten antages vara begränsad) frågan om skadeståndsskyldighetens fördelning mellan de ansvariga såsom en preliminär fråga kan och bör komma under bedömande i regressmålet (jfr emellertid HD:s ovannämnda dom NJA 1936 s. 324). Men kan i denna process mellan försäkringsgivaren och de två regresspliktiga parterna ett avgörande i denna preliminär fråga, vilket måste innefatta en prövning av de tre parternas inbördes förhållande, vinna rättskraft mot dem, så vitt angår deras anspråk gent emot varandra? Och är något sådant möjligt rent av utan att frågan ens varit väckt i regressmålet? Dessa frågor må överlämnas till den processrättsliga sakkunskapen att besvara. Ett klargörande av dem skulle vara av största intresse.
    Till tolkningen av regressregeln i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete har HD ytterligare bidragit genom domen i det i hög grad uppmärksammade rättsfallet NJA 1946 s. 655. Enligt nämnda regel äger försäkringsgivare, som utgivit ersättning enligt sagda lag, regressrätt dels gent emot arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, dels även gent emot annan, som vållat skadan, eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, »där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt denna lag» (kurs. här). Enligt lagens ordalydelse är sålunda icke blott, såsom självklart är, den vid ett ersättningsberättigande olycksfall skadade arbetaren, även när han själv vållat skadan, fritagen från försäkringsgivarens regressanspråk utan dessutom även varje medvållande, som på samma gång är medskadad, fritagen från samma regressanspråk. Denna tolkning följer ofrånkomligt av orden »även han», som klart angiva, att lagen har i sikte flera skadade. Nu har emellertid HD i förevarande rättsfall utgått från att lagen, emot sin lydelse, måste tolkas så, att den ifrågavarande begränsningen i regressrätten icke avser medvållande. Härvid torde domstolen ha utgått från en mening, som utförligt utvecklats i särskilda vota av två ledamöter, just:r Karlgren och Ericsson, enligt vilken lagrummets nuvarande lydelse, vilken härrör från en lagändring 1926, måste antagas i här ifrågavarande del bero på ett redaktionsfel. Till stöd för denna åsikt hava åberopats ingående redogörelser för lagrummets och lagändringens tillkomsthistoria, i vilka framhållits bland annat, att enligt lagens ursprungliga lydelse någon begränsning av regressrätten mot medvållan-

de tredje man icke förekomme, att någon saklig förändring av lagrummets innehåll i nu ifrågavarande avseende icke åsyftats vid lagändringen 1926 och att någon bärande grund för en sådan begränsning av regressrätten, som följer av lagrummets ordalydelse, knappast heller förefinnes samt att på grund härav inflickandet av ordet »även», när lagrummets definitiva lydelse utformades i departementet, berott på »ett lagtekniskt missöde».
    De sålunda anförda skälen förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Alldeles oemotsägligt är dock knappast det på dem grundade resonemanget. Då man skall söka förklara den nuvarande regeln, har man att utgå från att, som av de förut nämnda redogörelserna framgår, upphovet till denna är att söka i ett av särskilda utskottet nr 1 vid 1916 års riksdag, tyvärr utan motivering, föreslaget tillägg till regressregeln, enligt vilket regressrätt mot den som vållat skadan skulle förefinnas blott, »där denne ej själv lidit skadan och på grund därav är berättigad till ersättning enligt lagen». Detta tillägg, som inflöt i lagen, innefattar efter sin lydelse uppenbarligen blott en truism; frågan i vad mån den skadelidandes vållande kunde påverka hans rätt till ersättning var redan besvarad genom reglerna i 24 och 25 §§, och att försäkringsgivaren genom att anställa regress mot den ersättningsberättigade skulle kunna beröva honom någon del av den ersättning, varpå han hade anspråk, är uppenbarligen orimligt. Vid sådant förhållande synes det naturligt om, när sedermera vid lagändringen 1926 fråga om redaktionella ändringar i lagbudet uppkom, man sökte tolka detta så, att det 1916 tillkomna tillägget fick någon mening, och därefter avpassade lagtexten efter den sålunda uttolkade meningen. I vägen för en rimlig tolkning stod allenast ordet »skadan» (bestämd form) i den 1916 beslutade lydelsen. Vad var då naturligare, än att man uppfattade detta ord som tillkommet på grund av ett redaktionsfel vid lagtextens utformning av det icke speciellt lagtekniskt sakkunniga särskilda utskottet och läste lagrummet, som om det i stället stått »skada» (obestämd form). Så tolkat fick lagrummet mening. Man kan därför ifrågasätta, om det icke var en sådan tolkning, som faktiskt låg bakom även den otympliga formuleringen av regressregeln i det lagutkast, som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 109 vid 1926 års riksdag (enligt vilken ifrågavarande undantagsregel hade lydelsen: »där den andre ej själv drabbats av olycksfallet» etc. (kurs. här). Och man kan därför slutligen också ifrågasätta, om det icke var för att giva ett klart uttryck åt denna uppfattning av lagregelns innehåll som departementschefen slutligen föreslog den lydelse lagen sedan erhöll och alltjämt har. Emot hypotesen, att ett redaktionsfel förekommit vid lagändringen 1926, kan således ställas hypotesen, att ett redaktionsfel i stället förekom vid lagens tillkomst 1916 och att detta redaktionsfel rättades genom den vid förstnämnda tillfälle antagna redaktionen.
    Huruvida den här lancerade hypotesen kan anses mer eller mindre sannolik än den, från vilken HD utgått, synes bliva beroende på huruvida en regel av det innehåll, som här antagits hava varit åsyftad vid

lagens tillkomst och som omedelbart framgår av dess nuvarande ordalydelse, kan anses fylla ett förnuftigt syfte. I detta hänseende må framhållas, att det åtminstone icke är orimligt att antaga, att man velat avskära försäkringsgivarens regressrätt mot envar, som blivit så skadad genom olycksfall i arbete, att han på grund därav kan göra gällande anspråk på ersättning enligt 1916 års lag. Särskilt mot bakgrunden av den än kraftigare beskärning av regressrätten, som genomförts i den privata försäkringsverksamheten genom FAL 25 §, synes tvärtom ett sådant antagande mycket rimligt. Det har visserligen framhållits såsom oegentligt, att enligt en bokstavstolkning av stadgandet varje medskadad, som har rätt till ersättning enligt lagen, skulle befrias från regressansvar, hur ringa hans skada än vore. Detta synes dock vara av liten betydelse vid sidan av att det dock generellt måste anses sannolikt, att en genom olycksfall i arbete skadad person skall hava särskilda svårigheter att betala skadestånd och därför kan behöva skydd mot försäkringsgivarens regressanspråk. Föreligger det anledning för samhället att ingripa genom att bereda honom olycksfallsersättning, så kan det därför för visso även föreligga anledning att åtminstone såtillvida skydda honom mot den ekonomiska olyckshändelse, som ådragandet av en skadeståndsförpliktelse utgör, att han befrias från att fullgöra en sådan förpliktelse i förhållande till en försäkringsgivare, som på grund av samma olycksfall för regresstalan mot honom. Att den olycksfallsersättning han erhåller är skyddad mot utmätning är för honom en klen tröst, om hans övriga tillgångar kunna tagas i anspråk för att tillgodose försäkringsgivarens regressanspråk. Vid sådant förhållande måste man också ställa sig frågande till det i ett av ovan nämnda vota gjorda uttalandet, att HD:s tolkning av regressregeln »icke kan antagas medföra några ogynnsamma konsekvenser för den medskadade personligen».
    Den tolkning av regressregeln efter dess ordalydelse, vilken HD genom ifrågavarande dom avvisat, lär, enligt vad som uppgives i just:r. Ericssons votum, alltsedan lagändringen 1926 hava tillämpats av riksförsäkringsanstalten och de sociala olycksfallsförsäkringsbolagen. Med hänsyn härtill utgör denna dom även ett synnerligen intressant bidrag till frågan om begreppet »gällande rätt». För dem som undervisa i allmän rättslära bör det även erbjuda ett intressant åskådningsmaterial vid framställningen av lagtolkningens teori och enkannerligen läran om betydelsen av redaktionsfel. Ur dessa synpunkter skall detta märkliga avgörande dock icke här göras till föremål för ytterligare reflexioner.
    I rättsfallet NJA 1944 s. 638 har prövats ett processrättsligt spörsmål av intresse för försäkringsrätten, nämligen en fråga om res judicata i skiljeförfarande rörande rätt till brandskadeersättning i ett fall, när försäkringstagaren ställts under framtiden för anstiftande av branden. Beträffande detta fall må hänvisas till rättsfallsöversikten i SvJT 1946 s. 763 med där lämnad hänvisning till f. d. justitierådet GÄRDES uppsats i SvJT 1945 s. 292.

 

33—477004. Svensk Juristtidning 1947.

    Sjöförsäkring. — En fråga rörande omfattningen av sjöförsäkringsgivares ansvar i ett mycket speciellt fall, angående bl. a. anspråk på ersättning för räddningskostnader, var föremål för prövning i NJA 1942 s. 55. Ett fartyg, som förde last av trämassa och var destinerat från svensk till engelsk hamn, uppbringades av tyskarna, varefter såväl fartyg som last beslagtogos och blevo av prisdomstol förklarade förverkade till tyska staten utan ersättningsskyldighet för denna. Innan prisdomstolens utslag fallit, hade fartygets redare under c:a 2 1/2 månader efter beslagtagandet haft utgifter för bland annat hyra m. m. åt befälhavare och besättning, som stannat ombord under nämnda tid, maskinförnödenheter under samma tid, telegram m. m. samt diverse hamnumgälder. I dispaschmål, avseende bl. a. bestämmandet av ersättningsskyldighet på grund av försäkringar å fartyg och last, uppstod frågan, huruvida nämnda kostnader voro sådana, att de borde fördelas mellan en försäkringsgivare, som meddelat krigsförsäkring å fartyget för helt kasko och intresse, och en försäkringsgivare, som meddelat krigsförsäkring å lasten. Den senare försäkringsgivaren bestred ersättningsskyldighet för lastens del, i det han framhöll, att lasten, som utgjort absolut krigskontraband, måste anses redan med fartygets uppbringande definitivt förlorad, varför den i motsats till fartyget icke hade något intresse för ifrågavarande kostnader. Icke heller kunde dessa fördelas enligt reglerna om gemensamt haveri, eftersom, då såväl fartyg som last blevo dömda förverkade, i allt fall vid resans slut ej funnos några behållna värden, varå fördelning kunde göras.
    Båda dessa invändningar godtogos av HD, som sålunda fritog lastägarens försäkringsgivare från skyldighet att ersätta ens någon del av ifrågavarande kostnader. Domstolen avvisade därmed den av en ledamot hävdade meningen, att ifrågavarande utgifter vore att anse såsom i god tro gjorda kostnader för att från fara, för vilken försäkringsgivaren svarade, rädda eller bevara såväl fartyg som last. Hade domstolen icke avvisat denna mening, skulle den väl knappast fäst någon avgörande vikt vid att reglerna om gemensamt haveri icke kunde vinna någon omedelbar tillämpning. En fördelning av kostnaderna mellan försäkringsgivarna med hänsyn till de å fartyg och last gällande försäkringssummorna skulle då, såsom dissidenten i domstolen uttalade, varit motiverad, och detta oberoende av att lastens försäkringsgivare skulle fått erlägga en sammanlagd ersättning, som skulle överstigit försäkringssumman.
    I fallet NJA 1944 s. 209 var fråga om innebörden av en klausul i ett sjöförsäkringsavtal, vari stadgades, att »skada uppkommen av gång genom is» icke ersattes i annat fall, än då genomgången skett för fartygets bärgning. Det försäkrade fartyget, ett fiskemotorfartyg, hade en dag på morgonen lämnat hamn och hela dagen fiskat i isfritt vatten. På eftermiddagen sattes kurs på en annan hamn, dit fartyget skulle föras för en motorreparation. Härunder uppstod en för fartyget kritisk situation, vilken i ett i målet avgivet votum beskrives sålunda: Under gång i öppet vatten mötte fartyget en med strömmen hastigt drivande

ismassa, vilken på grund av rådande dis först på kort avstånd kunde iakttagas från fartyget. Ehuru försök gjordes att undvika isen, fångades fartyget av denna, och genom isskruvning skadades det därpå så svårt, att det sjönk. Försäkringsgivaren, som krävdes på försäkringsersättning, åberopade förutnämnda isklausul, och samtliga instanser fritogo under hänvisning till denna klausul försäkringsgivaren från ersättningsskyldighet. Avgörandet förefaller tämligen hårt, men utan närmare kunskap om de faktiska förhållandena är det svårt att taga ståndpunkt till detsamma. Anmärkningsvärt är emellertid, att de sjöfartssakkunniga ledamöterna av rådhusrätten, vilka ville utdöma försäkringsersättning, ansågo, att fartyget navigerats under iakttagande av nödig försiktighet och fullt sjömansmässigt. Två ledamöter av HD voro även av avvikande mening och ansågo med hänsyn till de omständigheter, som förelegat, isklausulen ej tillämplig.
    Kreaturs försäkring. — I NJA 1943 s. 319 var fråga om tilllämpningen av en i avtal om kreatursförsäkring intagen klausul, enligt vilken försäkringsgivaren ersatte även skada, som genom åskslag drabbade försäkrade föremål. Försäkringstagaren begärde under åberopande därav ersättning för två hästar, som dödats av elektrisk ström genom att komma i beröring, den ena med en nedfallen telefonledning och den andra med ett under ledningen liggande taggtrådsstängsel. Försäkringsgivaren vägrade utge ersättning. Den dag hästarna dödades, hade åskan slagit ned i telefonledningen i en gård, belägen omkring 1 km från den hage, där hästarna betade. Därvid hade uppstått kontakt mellan telefonledningen och en belysningsledning, som gick alldeles intill den förra. Härigenom hade strömmen i belysningsledningen med 220 voltsspänning överförts till telefonledningen, och genom att en bristfällig ledningsstolpe, som uppbar denna ledning i beteshagen, fallit omkull, hade den strömförande ledningen blivit liggande på marken över taggtrådsstängslet, som jämväl blivit strömförande. Skadan hade sedan visserligen uppkommit genom att hästarna kommit i kontakt med ledningen och stängslet samt därvid dödats. Den sålunda uppkomna skadan kunde emellertid, framhöll försäkringsgivaren, på grund av ifrågavarande omständigheter ej anses direkt orsakad av åskslaget.
     Försäkringstagarens talan ogillades i samtliga instanser. HD motiverade domen med att vid angivna förhållanden förlusten av hästarna ej stått »i sådant samband med åskslaget», att den kunde anses såsom skada genom åskslag och på denna grund ersättningsgill enligt försäkringsavtalet. Denna motivering får väl antagas antyda, att domstolen ej godtog försäkringsgivarens invändning, att skadan icke vore direkt orsakad av åskslaget, men i stället fann bristande orsakssammanhang med åskslaget vara för handen därigenom, att skadan ej stod i adekvat kausalsammanhang med åskslaget. Endast med en sådan förklaring till domen kan denna principiellt godtagas. Om den skönsmässiga bedömning av kausalfrågan, varpå domstolen sålunda från denna utgångspunkt grundade sin dom, lönar det sig å andra sidan givetvis icke att diskutera.

    Ansvarighetsförsäkring. — En fråga angående omfattningen av en ansvarighetsförsäkring, som beviljats försäkringstagaren, en kapten, i egenskap av privatman, har prövats i rättsfallet NJA 1944 s. 21. Försäkringstagaren råkade genom sin vårdslöshet orsaka svår skada såväl å person som å egendom genom att han vid ett tillfälle, då han befann sig på tjänsteresa i bil, förd av en annan person, utan att se sig för öppnade en av dörrarna på bilen, när denna tillfälligtvis stannades för ett kort uppehåll. Försäkringsgivaren vägrade ersättning under hänvisning till att öppnandet av bildörren vore en av försäkringstagaren i tjänsten och icke i hans egenskap av privatman företagen handling. HovR:n och därefter HD utdömde emellertid ersättning, enär den handling, öppnandet av bildörren, varigenom försäkringstagaren vållat olyckan och den därmed uppkomna skadan, med hänsyn till omständigheterna icke kunde anses hava varit betingad av hans yrkesutövning. Detta avgörande synes förtjäna fullt gillande. Även i detta fall kan man väl anse domen motiverad med att det brast i adekvat kausalitet. Ett visst orsakssammanhang mellan tjänsteutövningen och den skadegörande handlingen förelåg givetvis, men denna senare var icke av sådan art, att den kunde anses höra till de för tjänsteutövningen typiska, mera riskfyllda handlingar, som försäkringsgivaren måste antagas ha avsett att utesluta från sin ansvarighet.
    Livförsäkring. — Några rättsfall rörande dylik försäkring, vilka kunde anses ur direkt försäkringsrättslig synpunkt vara av större intresse, synas icke hava förekommit under perioden. Anmärkas må emellertid NJA 1943 s. 95. I detta fall, som rörde fem livförsäkringar, i vilka försäkringstagaren som förmånstagare insatt maka och barn, var fråga, huruvida vid bestämmande av de skattepliktiga arvs- och testamentslotternas belopp försäkringstagarens bankskuld, för vilken försäkringarna pantförskrivits, finge avräknas från behållningen i boet ellers kulle anses belasta förmånstagarnas rätt. I tidigare fall rörande likartade frågor synas domstolarna hava ansett det vara avgörande, huruvida försäkringstagaren åsyftat, att skulden skulle gäldas av boet eller av förmånstagaren, men utgått från att in dubio pantskulden bör gäldas av försäkringsbeloppet (jfr rättsfallsöversikten i SvJT 1943 s. 17). Härmed överensstämmer avgörandet i förevarande fall så till vida, som domstolarna ansett »sådana omständigheter icke vara för handen», att bankskulden kunde betraktas som en boets skuld. I motiveringen för detta avgörande erinrades emellertid härutöver om att skulden icke guldits före arvskiftet och ännu fyra år efter försäkringstagarens död varo gulden. För så vitt härmed avsågs att antyda, att dödsbodelägarna själva uppfattat bankskulden som belastande förmånstagarnas rätt, måste man fråga, hur denna synpunkt låter förena sig med den synpunkt man tidigare anlagt, då man fäst avgörande vikt vid vad försäkringstagaren kan antagas hava avsett.
    Ett annat spörsmål, som huvudsakligen är av familjerättslig innebörd, förelåg till bedömande i fallet NJA 1946 s. 65. I detta fall har HD ånyo antagit, att rätt enligt livränteförsäkringsavtal utgör giftorättsgods (se

förut NJA 1928 s. 500). Därom rådde emellertid i själva verket i detta fall enighet mellan parterna. Tvisten gällde allenast frågan, huru vid bodelning efter hemskillnad värdet av dylik förmån enligt tre särskilda avtal, tillkommande ena maken, mannen, skulle beräknas vid bestämmandet av hustruns giftorätt. Livräntorna, som utgjordes av uppskjutna räntor utan garanti för kapitalåterbetalning, saknade enligt uppgift från försäkringsgivaren återköpsvärde. Mannen höll före, att försäkringarna såsom giftorättsgods borde tillskiftas honom som en tillgång utan värde. l andra hand yrkade han att de skulle såsom tillgång upptagas till högst det enligt skattelagstiftningens kapitaliseringstabeller uträknade värdet av de årliga räntebelopp, som kunde beräknas komma att framdeles utgå. Hustrun som i den klandrade bodelningen tillerkänts vederlagsfordran, motsvarande det för köpet av räntorna erlagda beloppet, bestred bifall till mannens talan. HD fastslog, att utredningen i målet icke föranledde därtill, att räntornas värde borde anses hava understigit inköpsvärdet. Detta avgörande torde innebära, att HD ansett liv- ränteförmånernas kapitalvärde böra bestämmas, icke efter den räntefot, 5 %, som utgör basis för skatteförfattningarnas kapitaliseringstabeller, utan i stället efter en med det faktiskt rådande ränteläget mera överensstämmande räntefot; jfr artikel av ARNE SCHEDIN i SvJT 1938 s. 148.