NILS DILLEN. Föreläsningar i straffprocessrätt enligt den nya rättegångsbalken. Sthm 1947. Norstedt. 396 s. Kr. 24.00.

 

    Föreliggande arbete återger, med vissa kompletteringar och ändringar, föreläsningar, som förf. hållit vid Stockholms högskola vårterminerna 1944 och 1945. Arbetet avser ej en fullständig framställning av straffprocessrätten. I detsamma behandlas ej rättsmedelsförfarandet och bevisrätten, något som är förklarligt med hänsyn till dessa ämnens fristående karaktär. För arbetets huvudsyfte, som i förordet anges vara undervisningen, har det däremot varit mindre gynnsamt att någon redogörelse för de för förfarandet grundläggande nyckelprinciperna, muntlighet, koncentration och omedelbarhet, ej återfinnes i arbetet. Ett klarläggande av dessa principer utgör en nödvändig förutsättning för förståelsen av och inträngandet i nya RB:s processystem. Dessa principer äro ej minst för brottmålsförfarandet av grundläggande betydelse. Det har ej heller kunnat undgås att nyss anmärkta förhållande lämnat spår efter sig i framställningen. Här nedan skola anföras några exempel å det nu sagda.
    Vid redogörelsen för huvudförhandlingen i brottmål framhåller förf.

518 N. GÄRDE.väl att det nu tillämpade förfarandet med uppläsning av polisförhörsprotokollet icke står i överensstämmelse med nya RB:s bestämmelser (se 46: 6 samt även av förf. icke åberopade 35: 14) men finner dock ett försvar för detta tillvägagångssätt i domstolarnas arbetsbörda. Han yttrar: »De hittills praktiserade tillvägagångssätten äro emellertid — — — ofta ofrånkomliga vid mera arbetstyngda domstolar — — —» (s. 294). Till förebyggande av varje tvekan på denna punkt måste understrykas att detta uttalande icke kan avse tillämpningen efter nya RB:s ikraftträdande. Det står i klar strid redan med de anvisningar som gälla för cirkulärprocessen och någon tvekan kan icke råda därom att ett sådant tillvägagångssätt efter nya RB:s ikraftträdande innebär ett grovt rättegångsfel.
    Vid behandlingen av anledningarna till uppskov med en påbörjad huvudförhandling gör förf. vissa uttalanden, vilka kunna tolkas som om en sådan anledning skulle föreligga, då domstolen ej hunnit med att inom beräknad tid vid samma rättegångstillfälle upptaga all den utredning, som då är att tillgå (s. 299). En sådan uppfattning kan icke anses överensstämma med stadgandet i 1:15, som för detta fall föreskriver att sammanträdet skall pågå under erforderligt antal dagar i följd. Ej heller kan denna uppskovsanledning inordnas under de för huvudförhandling i brottmål gällande bestämmelserna (46: 11). överhuvud taget har huvudförhandlingens koncentration icke kommit till sin rätt på ett sätt som motsvarar dess stora betydelse för genomförande av omedelbarhetsprincipen.
    I jämförelse med de nu anförda exemplen är det av mindre betydelse att muntlighetsprincipen i vissa fall angives på ett sätt som icke överensstämmer med dess innebörd enligt nya RB. Förf:s uttalande (s. 265) att uppläsning av skriftlig inlaga vid muntlig förberedelse är ett undantag från muntlighetsprincipen är icke fullt korrekt; däremot är en sådan uppläsning en avvikelse från den omedelbara partsmuntlighet som gäller i fråga om huvudförhandlingen.
    Inför vissa lagrum har förf. stannat i tolkningssvårigheter. Även några sådana fall skola här beröras.
    Enligt 24: 3 må i vissa fall häktning icke ske, om sådan övervakning finnes kunna anordnas att skäl till häktning ej längre föreligga. Beträffande den som är under 18 år samt angående kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller fött barn kort tid förut, uppställes för häktning den skärpta fordran att det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Bestämmelserna medföra en motsvarande begränsning i rätten att anhålla (24: 5). »Vid närmare eftertanke» har förf. funnit att mellan de nu åsyftade fallen icke föreligger någon verklig skillnad (s. 163). Som motiv för denna mening anföres att det icke gärna är tänkbart att rätten »vid prövning av häktningsfrågan» skulle vara mindre omsorgsfull i det ena fallet än i det andra. Detta uttalande förutsätter att den misstänkte anhållits samt att frågan om övervakning uppkommer först vid häktningsförhandlingen. Den övervakning, varom är fråga, bör emellertid som regel anordnas redan av undersöknings-

ANM. AV NILS DILLEN: FÖRELÄSNINGAR I STRAFFPROCESSRÄTT. 519ledaren; ett anhållande vore i många fall olämpligt och i strid med lagrummets syfte. Att de skärpta krav för anhållande och häktning, som sålunda uppställts, påkalla ökad varsamhet från såväl undersökningsledarens som, i fall av anhållande, från rättens sida, torde väl icke kunna bestridas; lagstiftaren förutsätter att en större risk för avvikande kan uppvägas av de särskilda humanitära skäl som i de avsedda fallen föreligga.
    Beträffande hävande av reseförbud finner förf. det tveksamt huruvida rätten kan — annat än i samband med målets avgörande — självmant häva ett reseförbud, som meddelats av undersökningsledare eller åklagare och icke därefter varit föremål för rättens prövning (s. 203, jfr 25: 3, 5, 7). Förf:s uppfattning är närmast att rätten icke äger denna befogenhet och han hänvisar till stöd härför till 25: 7 andra st. Detta stadgande, som medger redan undersökningsledaren eller åklagaren att häva ett förbud, som ej varit under rättens prövning, torde dock icke kunna tolkas som någon inskränkning i rättens befogenhet att, sedan åtal väckts, häva även ett sålunda meddelat reseförbud. Såsom framgår av 25: 3 äger rätten efter åtalet självmant upptaga frågan om reseförbud; att samma regel bör gälla även i fråga om beståndet av ett redan meddelat förbud förefaller självklart. Motsvarande regler gälla även ifråga om beslag (27: 5, 6, 8).
    Bestämmelserna om sättet för doms meddelande (30: 7 andra st.) ha synts förf. icke fullt klara (s. 337 ff). Tveksamheten avser det däri förekommande uttrycket »vid huvudförhandlingen». Vad därmed åsyftas torde emellertid framgå av motsättningen till »annat rättens sammanträde». Att med överläggning kan anstå till nästa dag förutsätter helt naturligt att domstolens ledamöter då ännu äro att tillgå. Överläggning skall alltid hållas, innan det domstolssammanträde, vid vilket huvudförhandlingen ägt rum, avslutas och domstolens ledamöter åtskiljas. Kan domen beslutas omedelbart vid denna överläggning, skall dess meddelande ske genom muntligt avkunnande. Huruvida »tingsmenigheten» då är närvarande eller ej, är uppenbart utan betydelse.
    En annan fråga, som förf. ingående diskuterat, gäller omröstningsreglerna i 29: 4. Enligt detta stadgande skola i vissa fall, då i en kollegial domstol meningsskiljaktighet föreligger, de röster som äro ogynnsammast för den tilltalade sammanläggas med de för honom därnäst minst gynnsamma och, om det erfordras, sammanläggningen fortsättas efter samma grund till dess enligt den för brottmål gällande huvudregeln ett omröstningsresultat kan erhållas. Vid en sådan sammanläggning kan uppkomma fråga, efter vilken grund olika straffarter skola ingå i sammanläggningen för att kunna jämföras med varandra. Om bland domstolens tre ledamöter den ene röstat för straffarbete i två månader, den andre för fängelse i ett år och den tredje för fängelse i två månader, måste, för att en jämförelsegrund skall erhållas, de olika straffen omräknas till samma straffart. Enligt den uppfattning som torde vara förhärskande, böra i nyssnämnda exempel fängelsestraffen omräknas i straffarbete enligt förvandlingsregeln i 4 kap. 5 och 6 §§ straff-

520 ANM. AV NILS DILLÉN: FÖRELÄSNINGAR I STRAFFPROCESSRÄTT.lagen. Resultatet av denna metod blir i det nyss anförda exemplet ådömande av straffarbete i två månader. Förf. är av annan mening (s. 318 f). Enligt honom utgör straffarbete alltid, oberoende av strafftiden, ett svårare straff än fängelse. I det åberopade exemplet leder förf:s ståndpunkt till att den tilltalade dömes till fängelse i ett år. Hade däremot den ledamot, som röstat för fängelse i ett år, skärpt sitt votum till straffarbete under samma tid, skulle även förf. ha låtit den tilltalade slippa undan med två månaders straffarbete. Att en jämförelse mellan olika straffarter ofta erbjuder vanskligheter i omröstningshänseende äro vedersägligt. Även om de skäl, som förf. åberopat för sin ståndpunkt, lämna ett visst formellt stöd åt densamma, är den dock alltför verklighetsfrämmande och i vissa fall för rättskänslan stötande för att kunna godtagas, detta särskilt efter genomförandet av den nya straffverkställighetslagen, enligt vilken skillnaden mellan straffarbete och fängelse är av underordnad betydelse. Avfattningen av omröstningsregeln i29:4 nödvändiggör på intet sätt förf:s tolkning. Snarare torde denna kunna sägas stå i strid med lagrummet. Hur konkurrensen i omröstningshänseende mellan andra straffarter såsom avsättning, mistning av ämbete på viss tid, fängelse eller böter skall bedömas, skall ej här närmare diskuteras; hänsyn torde böra tagas såväl till lagbestämmelser, i vilka de olika straffarternas svårhetsgrad kommer till uttryck, som till sakens egen natur. Såsom förf. framhållit torde frihetsstraff alltid böra anses för den tilltalade mindre gynnsamt än böter.
    I vissa fall har förf. i sin framställning utgått från en äldre reglering av förhållanden som beröras däri, t. ex. i fråga om köpings åklagarbefattningarna (s. 62, 72), vilkas avskaffande beslöts vid 1940 års riksdag, stadsstyrelsen i fögderistäder (s. 73), vilket ämne reglerats genom lag d. 17 juni 1932, samt beträffande förvaring av anhållen (s. 175), varom gäller 9 § promulgationslagen till nya RB (jfr s. 184 betr. förvaring av häktad).
    Anmälan av ett arbete, vilket spänner över ett så stort område som det föreliggande, kommer oundvikligt att huvudsakligen syssla med frågor, i vilka meningsskiljaktighet råder mellan författaren och anmälaren, och erhåller därigenom lätt en kritiskt negativ prägel. Även om i denna anmälan givetvis icke kunnat behandlas alla de spörsmål, i vilka f,örf:s uttalanden kunna inbjuda till gensaga eller diskussion — en sådan behandling skulle sträcka sig vida utöver ramen för en anmälan — är det för mig angeläget att framhålla att förf:s arbete vittnar om självständig uppfattning och ingående studium av de straffprocessuella problemen. Framställningen är, om än något omständlig, dock alltid intresseväckande. Arbetet utgör som helhet otvivelaktigt ett värdefullt bidrag till klarläggande och belysning av straffprocessen enligt nya RB.

N. Gärde.