Obestämda domar.¹ Enligt svensk rätt fram till 1935 kunde ett frihetsberövande straff endast vara tidsbestämt. Såsom ett arv från den i doktrinen helt övergivna, men naturligtvis i den populära uppfattningen i de breda lagren alltjämt kvarlevande vedergällningstanken, måste straffet vara proportionellt till brottets grovhet. När man i början av århundradet införde tvångsuppfostran såsom en behandlingsform för ungdom i åldern 15—18 år, var det därför helt uteslutet att kalla denna behandling för straff. Den blev en skyddsåtgärd, som trädde i straffets ställe. På samma sätt när man ett kvartssekel senare ville till medborgarnas skyddande mot farliga brottslingar införa förvaring i särskild vårdanstalt på obestämd tid av s. k. förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av farliga återfallsförbrytare, var det enligt min meningen sund och riktig tanke som låg bakom ståndpunktstagandet att förvaring och internering icke skulle kallas straff utan skyddsåtgärder. På detta sätt har så småningom den uppfattningen brutit igenom, att de rationella behandlingsformerna till samhällets skydd mot kriminaliteten, vilka i sin konstruktion anknyter till olika sociala vårdformer, successivt bör ersätta de s. k. rättvisa, tidsbestämda straffen.
    Ett led i denna utveckling utgjorde 1935 års lag om ungdomsfängelse. Efter danskt mönster infördes genom denna lag det engelska borstalsystemet, visserligen till namnet ett straff, men i realiteten en ren påbyggnad av tvångs- eller skyddsuppfostran. Ungdomsfängelse är avsett för ungdom i åldern 18—21 år. Det hade varit lyckligare, om denna behandlingsform kallats t. ex. skyddsutbildning, efter sitt i lagen klart angivna syfte att tjäna till fostran och utbildning av unga lagöverträdare som är i behov härav, och sålunda även till namnet blivit en skyddsåtgärd.
    I varje rationell behandling av en individ i syfte att uppnå en förändring av ett eller annat slag i hans person måste ligga ett visst moment av obestämdhet. Det faller ingen förnuftig människa in att ordna olika socialvårdsformer så, att den omhändertagne förordnas skola intagas i viss vårdanstalt ett visst antal månader eller år, utan man väntar och ser vad verkan vården har. Men det finns ett kriminalistiskt slagord som säger att det gäller inte bara att skydda samhället mot brottslingen utan även att skydda brottslingen mot samhället. Den individuella friheten är ett sådant värde, att icke vilka ingrepp som helst i densamma kan rättfärdigas av hänsyn till skyddet för andra medborgare.  Ävenför vissa frihetsberövanden inom socialvården — av ungdom för skydds-

 

¹ Diskussionsinlägg vid Kriminalistföreningens i Finland årsmöte d. 29 maj 1947. Jfr THORSTEN SELLIN, ovan s. 481.

uppfostran, av alkoholister för anstaltsvård etc. — sätter därför lagstiftningen vissa maximigränser i den individuella rättssäkerhetens intresse. Så mycket nödvändigare är dessa maximeringar vid de frihetsberövanden som utgör påföljder för brott. Detta gäller alla de tidsobestämda skyddsåtgärder jag redan berört. För den skyddsutbildning det svenska och danska ungdomsfängelset utgör är den absoluta maximitiden för kvarhållandet fyra år. Och en stadgad praxis kräver i Sverige att en utskrivning på prov regelmässigt äger rum efter ett år, om den ej kunnat ske tidigare. Den svenska forvaringen, som tidigare var helt obestämd till tiden, har nyligen fått i sig inmonterad en lindrigare form med ett maximum på fyra år, närmast jämförlig med det danska arbeidshus. Men kravet på tidsbegränsning gör sig i ännu högre grad gällande beträffande det mycket stora antal brottslingar till mogen ålder komna, hos vilka icke kan påvisas någon tydlig avvikelse från det psykiskt normala eller någon miljöskada som kräver särskild vård. Jag tror att nordisk samhällsuppfattning alldeles bestämt reagerar mot tanken att efter amerikansk förebild överlämna dem åt administrativa myndigheter för bestämmande av den tid de skall vara berövade sin frihet såsom en reaktion mot det begångna brottet.
    Naturligtvis är det obestridligt att det i varje tidsbestämt frihetsstraff ligger något irrationellt. Detta gäller dock mindre de kortvariga straffen, sådana de nu framträda i svensk rättstillämpning. De har praktiskt taget försvunnit i fråga om ungdom, där de utkonkurrerats av kriminalvård i frihet samt skyddsuppfostran och skyddsutbildning i anstalt, ofta under mycket fria former. Även beträffande äldre har de i stor utsträckning ersatts av den villkorliga domen. På de mera i ögonen fallande områden där de alltjämt förekommer fyller de uppgiften att utgöra ganska effektiva sanktioner av samhällets vid vite av fängelse meddelade förbud mot vissa gärningars begående. Den allmänpreventiva, moralstärkande funktionen hos straffet är här starkt framträdande. De flesta närvarande har nog med egna ögon kunnat iakttaga hur fängelsestraffet för rattfylleri, om än både kort och tidsbestämt, i vida kretsar verkat moralbildande och på den vägen brottsprevenerande, gärna för mig även avskräckande.
    Vad åter angår de något längre frihetsstraffen har behovet av en viss obestämdhet till tiden tillgodosetts på det sättet att det ådömda straffet fått utgöra maximum för frihetsförlusten. Obestämdheten har åstadkommits genom villkorlig frigivning, i Sverige fakultativ efter 2/3 och obligatorisk efter 5/6 av strafftiden. Återstoden utgör den tid under vilken den frigivne kan återintagas i straffanstalten, om utskrivningen inte slår väl ut. Med hänsyn till obenägenheten hos oss för de obestämda straffen torde man tills vidare i fråga om vanligt fängelse få räkna med att obestämdheten i tiden får åstadkommas genom villkorlig frigivning. Huruvida denna kan komma att utveckla sig i den riktning att den kan äga rum redan efter halva fängelsetidens förlopp, vet jag inte. Möjligen kan utvecklingen bli den att frigivningen kommer att föregås av en i system satt s. k. frigång, d. v. s. arbete utom anstalten med bibe-

hållen bostad på anstalten såsom en övergångsform till frigivningen. Möjligheten enligt gällande svensk lag att i undantagsfall på verkställighetsstadiet genom beslut av domstol förändra tidsbestämt fängelse till förvaring på obestämd tid har prof. Sellin redan omtalat (s. 490).

 

    Jag har fullt klart för mig att detta program måste verka i hög grad konservativt genom sin bestämda mot vilja mot den amerikanska obestämda domen. Utan att kunna ge anvisning på någon lösning skulle jag vilja se utvecklingen gå i rakt motsatt riktning: mot en radikal nedskärning av frihetsberövandet såsom reaktion mot brottsligheten. De särskilda vårdformerna på relativt obestämd tid för missanpassade individer avser dessas anpassning eller återanpassning i samhället. De bör bli underkastade en fortgående rationell utveckling i nära anslutning till närbesläktade sociala vårdformer. Till dessa hör även vården om de nuvarande straffriförklarade på sinnessjukhus, som i Sverige kräver en djupgående reformering. Likaså hela psykopatvården, hos oss i hög grad efterbliven. För alla dessa kategorier brottslingar behövs allt fortfarande obestämda domar i betydelsen av överlämnande på obestämd tid, med eller utan maximering, åt särskilda vårdorgan — i viss utsträckning även fångvården — av ifrågavarande vårdbehövande klientel. Alla dessa brottslingar är i behov av omhändertagande i en eller annan form ur individualpreventiv synpunkt. Och allt detta omhändertagande efter polisutredning och lagföring inför domstol är mer än tillräckligt för att tillgodose även de allmänpreventiva kraven. Jag har också redan medgivit att även de tidsbestämda straffen — vilka sällan verka till någon individs förbättring men ofta förstör honom psykiskt och fysiskt — i en del fall kan ha preventiv betydelse. Men i andra fall är de enbart av ondo. Problemet är enligt min mening ännu olöst. Att jag icke ser någon lösning i Amerikas obestämda domar har jag redan sagt.
    Med alla dessa förbehåll beträffande vår tids möjlighet att rationellt utnyttja frihetsförlust och frihetsinskränkning såsom reaktionsmedel mot kriminaliteten och behandlingsformer för de kriminella, ber jag att få avsluta denna självdeklaration beträffande de obestämda domarna med några indiskretioner från den svenska strafflagberedningens arbete på en kodifikation av vårt straff- och skyddsåtgärdssystem såvitt angår frihetsförlust och frihetsinskränkning som reaktionsform. Det utkast som föreligger är icke på någon punkt slutbehandlat. Det utgör allenast en arbetshypotes, varför det är riktigare att jag framställer programmet såsom mitt personliga, ehuru det utgör ett preliminärt resultat av ett långvarigt gott samarbete inom beredningen.
    Sedan man frigjort sig från vedergällningsläran och tillräknelighetsföreställningen, försvinner de gamla straffen och straffriförklaringarna ur systemet, och samhällets skyddssynpunkt blir avgörande. Samhället måste skydda sina medborgare mot alla brottslingar oberoende av deras sinnesbeskaffenhet. En mycket viktig roll spelar härvid den allenast frihetsinskränkande kriminalvården i frihet, vilken utbrytes ur den villkorliga domen under namn av skyddsövervakning, ett namn avsett

att markera skyddsåtgärdens starkt positiva karaktär. Vid sidan härom behålles villkorlig dom såsom ett rent anstånd med fastställande eller verkställighet av brottspåföljden. De allmänna frihetsberövande påföljderna äro:
    1. tidsbestämt fängelse, med möjlighet till villkorlig frigivning före den bestämda tidens slut,
    2. skyddsutbildning för ungdom i åldern 18—23 år, motsvarande nuvarande ungdomsfängelse (på norska arbejdsskole), med en maximering av tre år,
    3. skyddsförvaring, innefattande en mildare form med tre års maximum och en helt tidsobestämd form.
    Vid sidan om dessa tre mera straffrättsligt betonade skyddsformer föreslås möjlighet att överlämna brottslingen till någon av tre rena socialvårdsformer, innehållande frihetsinskränkning eller frihetsförlust, nämligen
    1. vård enligt barnavårdslagen,
    2. vård enligt alkoholistlagen,
    3. vård enligt sinnessjuklagen.
    Om man så vill kan av dessa sex frihetsberövande brottspåföljder de fem — nämligen alla utom fängelse — rubriceras såsom obestämda domar. Med obestämd dom tagen i denna bemärkelse är jag alltså en livlig anhängare av dylika domar.

K. Schlyter.