Österrikisk familjerätt. Bland de många problem, som mött det nyuppståndna Österrikes lagstiftare, har ett icke obetydligt sådant varit att lagtekniskt lösgöra sig från den sedan annekteringen gällande rättsgemenskapen med Tyskland. Av grundläggande betydelse äro därvid lag självfallet de regler, som hava till uppgift att fastställa begreppet »österrikisk medborgare». Såsom medborgare i staten Österrike skall enligt huvudstadgandet1 från d. 27 april 1945 — då landets suveränitet återställdes genom proklamationen om dess oavhängighet— anses dels de personer, som d. 13 mars 1938 — dagen för landets införlivande med Tyska riket — ägde medborgarskap i förbundsstaten Österrike, dels de, vilka genom härstamning, legitimation eller äktenskap under tiden mellan nyss angivna data skulle hava förvärvat sådant medborgarskap, därest den österrikiska medborgarskapslagen av d. 30 juli 1925 enligt dess lydelse d. 13 mars 1938 oavbrutet varit i kraft, varvid dock förutsättes, att anledning till förlust av medborgarskapet enligt samma lag icke skulle ha uppkommit. Samtidigt har utfärdats enny lag rörande förvärv och förlust av österrikiskt medborgarskap för framtiden,2 för vilken en kort redogörelse kommer att lämnas i ett kommande häfte av denna tidskrift.

 

    Den stortyska äktenskapslagstiftningen av år 1938, som var avsedd att utgöra början till en genomgripande nyordning av hela äktenskapsrätten och såsom första avsnitt behandlade reglerna om äktenskaps ingående och upplösning, blev med smärre avvikelser införd även i Österrike.3 Sedan landet återuppstått, var det givetvis av högsta vikt attgöra klart för alla och envar, vilka författningar därefter skulle anses utgöra den gällande rätten i riket. Med berömvärd snabbhet stadgades genom bestämmelser i författningslagen av d. 1 maj 1945, att bl. a. den dittills gällande äktenskapsrätten alltfort skulle förbliva i kraft, varvid, med begagnande av en måhända säregen men otvivelaktigt för tillfället väl avpassad lagstiftningsteknik, jämväl föreskrevs, att man i varje förekommande fall, därest lagtexten icke annat angåve, skulle tänka sig begreppen »tyska medborgare» och »tyska myndigheter» ersatta med begreppen »österrikiska medborgare» respektive »motsvarande österrikiska myndigheter». Sedan sålunda landet fått den tekniska grunden lagd för en egen rättsordning på detta rättsområde (såväl som på de flesta andra), blev nästa steg4 att därur utsöndra den typiskt nationalsocialistiska lagstiftningen om rasdiskriminering (»Blutschutzgesetz»)

 

1 Gesetz vom 10. Juli 1945, StGBl. Nr. 59, über die Überleitung in die österreichische Staatsbürgerschaft (Staatsbiirgerschafts-Überleitungsgesetz) i dess avfattning efter ändringar den 18 januari 1946, § 1.

2 Gesetz vom 10. Juli 1945, StGBl. Nr. 60, über den Erwerb und Verlust der österreichischen Staatsbürgerschaft (Staatsbürgerschaftsgesetz).

3 Se härom SvJT 1939 s. 604 ff.4 Lag av d. 26 juni 1945 nr 31.

FOLKE PERSSON. 555och äktenskapsduglighet (»Ehegesundheitsgesetz»). Med nu nämnda förändringar gäller således numera i stort sett i Österrike den från Tyskland stammande »Gesetz zur Vereinheitlichung des Rechts der Eheschliessung und der Ehescheidung im Lande Österreich und im übrigen Reichsgebiet» av d. 6 juli 1938. För kännedom om dess huvudsakliga innehåll må det räcka att här blott hänvisa till förutberörda översikt i denna tidskrift; det följande behöver därför endast bliva en redogörelse för de punkter, i vilka skiljaktigheter föreligga mellan den moderna österrikiska rätten och den tyska, sådan den blivit förut beskriven. För tydlighets skull må här endast anmärkas, att reglerna om trolovning, om äktenskapets personliga och förmögenhetsrättsliga verkningar samt om förfarandet i äktenskapssaker tillsvidare i allt förblivit vid det gamla, något som kommit att göra hela rättsområdet synnerligen svåröverskådligt.
    Äktenskapsåldern, 21 år för man och 16 år för kvinna, har bibehållits oförändrad efter att intill år 1938 hava varit så pass låg som 14 år för båda könen. §§ 4 och 5 om »ras och blod» hava, som nämnts, satts ur kraft. Släktskapshindret liksom svågerlagshindret består oförändrat. Dispensmyndighet beträffande det sistnämnda hindret är ordföranden i den allmänna underrätt (»Landes- oder Kreisgericht»), inom vars domvärjo mannen har sitt hemvist eller eljest uppehåller sig; är endast kvinnan bosatt inom landet, tillhör dispensärendet domstolen i den ort, där hon vistas. Skulle ingendera parten vara hemmahörande i Österrike, är presidenten i staden Wiens allmänna civildomstol behörig; ett dispensärende skall dock avgöras av ordföranden i domstolen i andra instans (»Oberlandesgerichtspräsident»), om ena eller båda nupturienterna äro utländska medborgare. Mutatis mutandis gälla likartade regler för dispens från äktenskapshinder på grund av äktenskapsbrott (§ 9), varvid dock företräde ges åt den österrikiska domstol, som må hava dömt i skillnadsmålet. § 14 föreskriver numera, att de statstjänstemän, som enligt gällande författningar behöva särskilt medgivande av överordnad att ingå äktenskap, icke må utan sådant tillstånd träda i äktenskap. Överträdelse av denna föreskrift medför dock icke äktenskapets ogiltighet.
    I fråga om »Nichtigkeitsgründe» må endast framhållas, att skenäktenskap alltjämt anses ogiltigt; talan om ogiltigförklaring väckes av allmänne åklagaren. Av skillnadsgrunderna bestå oförändrade horsbrott (§ 47). vållad söndring (§ 49), sinnessjukdom eller annan rubbning av makes själsverksamhet (§§ 50 och 51), smittosam eller frånstötande sjukdom (§ 52) samt särlevnad i tre år (§ 55). Med visst intresse noterar man, att i den nuvarande österrikiska avfattningen av giftermålslagen kvarstår den år 1938 introducerade skillnadsorsaken »vägrad barnalstring» (§ 48), vilken borttagits ur den nu i Tyskland tillämpade äktenskapsrätten. Ringa förvåning bör däremot det förhållande väcka, att förtida ofruktsamhet (§ 53) icke längre återfinnes bland skilsmässogrunderna. — Skillnadsprocess skall principiellt föregås av ett om det svenska institutet medling påminnande personligt sammanträffande mellan ma-

556 ÖSTERRIKISK FAMILJERÄTT.karna (»Sühneversuch») inför ordförande eller bisittare i den domstol, där målet sedermera skall handläggas.
    På den internationella familjerättens område hava de genom »Verordnung zur Durchfiührung und Ergänzung des Ehegesetzes und zur Vereinheitlichung des internationalen Familienrechts» av d. 25 okt. 1941 införda nyheterna i stort sett förblivit i kraft. Bestämmande för förordningens innehåll har nationalitetsprincipen varit. Följande stadganden må här omnämnas. Förutsättningarna för vinnande av skillnad i ett äktenskap skola bedömas efter lagen i den stat, som mannen tillhör vid tiden för talans anhängiggörande. I överensstämmelse med vad som gällt i svensk rätt1 sedan d. 1 juni 1934 innehåller ock den österrikiska lagen en undantagsbestämmelse till förmån för det egna landets medborgare. Önskar en hustru föra talan om äktenskapsskillnad, skall i målet endast den inhemska rätten vinna tillämpning, därest hustrun är österrikisk medborgare senast vid tiden för domens avkunnande. I övrigt måste i skillnadsmål mellan utländska makar grund till sådan skillnad vara för handen enligt både utländsk och inländsk lag (§ 8). Genom uttryckligt stadgande (§ 17) har lagfästs den tämligen allmänt vedertagna grundsatsen, att å en statslös persons rättsförhållanden skall tilllämpas lagen i det land, där denne har sitt hemvist (»gewöhlichen Aufenthalt») eller, i avsaknad av sådant, där han uppehåller sig, i alla de fall, då rättsförhållandena beträffande andra personer skulle hava avgjorts enligt deras nationella lag.
    En synnerligen omdiskuterad punkt i den österrikiska rättsvetenskapliga litteraturen har varit frågan, huruvida de österrikiska domstolarna ägt uteslutande behörighet att avgöra mål mellan österrikiska undersåtar angående äktenskapsskillnad. Den övervägande meningen torde åtminstone på senare tid ha varit, att sådant förbehåll varit för handen;2 det ansågs grundat på §§ 76 och 100 i rättegångsföreskrifterna (»Juridiktionsnorm»), I och med att vissa internationellt-privaträttsliga rättsregler kommit att hämtas från den tyska rätten — som icke kände dylikt förbehåll — finnes icke längre något hinder för ett främmande lands myndigheter att upptaga och avgöra österrikares äktenskapsskillnadsmål. I utlandet meddelade skillnadsdomar kunna därjämte vinna fastställelse i Österrike genom ett förfarande, som i någon mån påminner om vårt fastställelseförfarande hos Svea Hovrätt. En förutsättning därför är bl. a., att domstolen i det land, där tvisten upptages, med anlitande av samma forumregler, som gälla i den österrikiska rätten, är behörig upptaga målet samt att vid tredskodom den österrikiske svarandeparten delgivits stämningen under vistelse i domstolslandet. Prövningsmyndighet är i Österrike justitieministern (Bundesminister füir Justiz).

Folke Persson.