PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET.

 

AV

 

STATSRÅDET HERMAN ZETTERBERG.

 

Om det skulle erfordras ett påtagligt bevis för det nordiska samarbetets djupa rotfäste och naturliga växtkraft, är det tillräckligt att hänvisa till de resultat som uppnåtts på lagstiftningens område. Lagstiftningen har ju ansetts tillhöra folkens mest nationella uppgifter, och svårigheterna att skapa internanell reglering på detta fält äro uppenbara. De nordiska staterna ha likväl kunnat enas om en lång rad lagar med samma eller nära överensstämmande innehåll. Och flera av dessa nordiska lagar reglera väsentliga sidor av det mänskliga livet och centrala juridiska problem, t. ex. äktenskapslagstiftningen och avtalslagen. En på detta sätt framvuxen rättsgemenskap mellan flera självständiga stater lär ej finnas i någon annan del av världen. Det har t. o. m. gjorts gällande, att ej ens förhållandet mellan delstaterna i U.S.A. kan erbjuda ett motstycke.
    Att det nordiska lagstiftningsarbetet kunnat avsätta så betytande resultat, är så mycket mera märkligt som det har bedrivits med ett mycket svagt organisatoriskt underlag. Först och främst finns det ju inga samfällda nordiska lagstiftningsorgan med beslutanderätt, varför alla gemensamma lagar ha fått vinna godkännande i separata behandlingar i olika länder. Och även eljest har den nordiska lagstiftningen genomförts utan stöd av någon fast organisation och delvis även utan planläggning på längre sikt. Det är uppenbart, att de nordiska folkens samhörighetskänsla och intressegemenskap här ha visat sig kunna övervinna betydande hinder.
    Vid några tillfällen har emellertid målsättningen för den gemensamma lagstiftningen och frågan om en systematisk plan-

 

36—477004. Svensk Juristtidning 1947.

562 HERMAN ZETTERBERG.läggning av samarbetet upptagits till diskussion och i vissa fall även blivit föremål för utredningar och beslut. Särskilt under samarbetets tidigare skeden var verksamheten inriktad på bestämda rättsområden. De första stora resultaten av detta arbete, flera viktiga handelsrättsliga lagar från 1800-talets sista decennier, tillkommo sålunda efter en av svenska riksdagen förordad plan att söka åstadkomma en gemensam handelslagbok för Danmark, Norge och Sverige. Ett ännu större mål för den samfällda lagstiftningen uppställdes vid tiden omkring sekelskiftet av två märkliga nordiska jurister. Vid en reformationsfest, som Köpenhamns universitet firade år 1899, framlade JULIUS LASSEN ett förslag om kodifiering av hela civilrätten i en nordisk privaträttslagbok, och detta förslag upptogs året därpå i en motion av CARL LINDHAGEN i den svenska riksdagen. Ett så vitt famnande projekt ville riksdagen dock ej biträda, fastän det även enligt riksdagens mening fanns goda skäl som talade för största möjliga överensstämmelse mellan de tre nordiska ländernas civillagstiftning. Kanske spökade minnet av det sorgliga öde som drabbat 1800-talets stora civillagförslag. Emellertid uttalade sig riksdagen i stället till förmån för ett fortsatt samarbete på obligationsrättens område.
    Detta föranledde en särskild utredning om de samfällda arbetsuppgifterna, och därigenom fick Lassens och Lindhagens initiativ stor betydelse för framtiden. Redan år 1901 utarbetades ett program för det gemensamma lagstiftningsarbetet av delegerade från Danmark och Sverige, och detta program blev kort därefter biträtt även från norsk sida. Programmet upptog följande ämnen: förmögenhetsrättsliga avtal i allmänhet, köp av lös egendom, kommissionsavtal, speditionsavtal och emission av värdepapper. De tre första och viktigaste punkterna i detta program äro sedan länge realiserade genom välbekanta nordiska lagar.
    Efter överenskommelse mellan de tre ländernas regeringar uppgjordes år 1909 ett nytt program för det fortsatta samarbetet. Detta program var uppdelat i två huvuddelar. Den första avsåg fullföljande av lagstiftningsarbetet på obligationsrättens vidsträckta fält. Förutom vissa arbetsuppgifter, som kvarstodo från det förra programmet, upptogos här i huvudsak följande ämnen: av betalningsköp, försäkringsavtal, skuldebrev, mortifikation, frågor om avtal och värdehandlingar som föranledas av

PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET. 563lagerhusrörelse, försträckning, kontokurant, ränta, borgen och fordringspreskription. Flera av dessa nya ämnen ha också blivit föremål för gemensam lagstiftning.
    Den andra huvuddelen av 1909 års program förde det nordiska samarbetet in på ett nytt stort rättsområde, nämligen familjerätten. Detta steg togs uppenbarligen med ganska stor tvekan. Sålunda framhölls i programmet, att familjerätten »på det allra närmaste berör hela folket i dess privata levnadsförhållanden och följaktligen mera än lagstiftning på andra områden måste noga lämpa sig efter folkets vanor och föreställningssätt». Med hänsyn till de likartade levnadsförhållandena i de tre nordiska länderna förordades emellertid i programmet ett samarbete inom äktenskaps- och förmynderskapslagstiftningen. Farhågorna visade sig också ogrundade; viktiga delar av familjerätten tillhöra som bekant den gemensamma lagstiftningen. Även 1909 års program har alltså till största delen blivit genomfört.
    En betydande nordisk lagbyggnadsverksamhet har också bedrivits utanför det sålunda planlagda området. Detta har skett på vitt skilda gebit, t. ex. inom medborgarskapsrätten och luftfartslagstiftningen. Ehuru socialrätten faller utanför ramen för denna framställning, kan det även vara skäl att i detta sammanhang erinra om den betydelsefulla nordiska samverkan som upptagits på detta område.
    Om man jämför den planläggning av det nordiska samarbetet, som gjordes i de båda programmen, med den utveckling, som sedan följde, har dock den största vinsten kommit att ligga på ett helt annat plan, nämligen i utvidgningen av de deltagandeländernas krets. Sedan Finland vunnit självständighet, har det lämnat viktiga bidrag till den nordiska rättsenheten, både genom att efteråt anknyta sin lagstiftning till de övriga ländernas gemensamma rätt och genom att deltaga i samarbetet på nya uppgifter. Även Island har i stort antal fall anslutit sig till den nordiska rättsgemenskapen.

 

    Inför det nya skede, som inträdde vid det andra världskrigets slut, var det uppenbarligen lämpligt att försöka få en allmän överblick över våra lagstiftningsuppgifter såväl ur interna svenska synpunkter som med hänsyn till de nordiska förhållandena. Genom krigets avslutande öppnades ju möjlighet för oss att så småningom upphöra med arbetet på kris- och beredskapslagstiftning

564 HERMAN ZETTERBERG.för att helt och hållet återgå till normala arbetsuppgifter. Samtidigt blevo de efterlängtade förbindelserna med våra grannfolk åter upptagna, och såsom ovan framhållits ha de tidigare nordiska lagstiftningsprogrammen till största delen blivit genomförda.
    Ur enbart svenska synpunkter var det ganska lätt att i stora drag fastställa lagstiftningssituationen efter kriget. Eftersom den stora rättegångsreformen just är färdig att föras ut i det praktiska livet, finns det på processrättens område för närvarandeej något utrymme för nya lagstiftningsinitiativ, om man undantar exekutionsrätten och vissa speciella institut. Hela straffrätten omfattas av det genomgripande reformarbete som bedrives av strafflagberedningen och straffrättskommittén. Fastighetsrätten befinner sig i ett liknande läge på grund av de stora utredningsuppdrag som anförtrotts åt lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga och markutredningen. På det familjerättsliga området äro vissa reformer aktuella, men det torde där mera bli fråga om reviderings- och kodifieringsarbeten än om större nybildningar. Däremot finns det — trots allt vad som åstadkommits genom nordisk lagstiftning — framför allt inom obligationsrätten och därmed besläktade ämnen fortfarande mycket betydelsefulla rättsområden, där det föreligger ett stort behov av genomgripande lagstiftningsåtgärder.
    Frågan om det nordiska lagsamarbetets läge och uppgifter efter kriget upptogs till behandling i början av år 1946 vid ett möte i Köpenhamn mellan danske justitieministern A. L. H. ELMQUIST, chefen för norska justitie- och politidepartementetstatsrådet O. C. GUNDERSEN samt författaren såsom företrädare för det svenska justitiedepartementet. Under överläggningarna visade det sig, att det förelåg behov av nya lagstiftningsinitiativ i Danmark och Norge på väsentligen samma rättsområden som i Sverige. Nog måste detta uppfattas som ett gott omen för det fortsatta samarbetet! Vid mötet beslöts, att det skulle uppgöras ett nytt program för det nordiska lagstiftningsarbetet och att det skulle tillsättas en gemensam delegation för utredning härom.
    I detta syfte tillkallades från dansk sida departementschefen A. SVENDSEN och professorn H. USSING, från ncrsk sida høyesterettsdommerne E. ALTEN och S. GRETTE samt från svensk sida hovrättspresidenten, numera riksmarskalken B. EKEBERG och statssekreteraren, numera justitierådet G. WALIN. De delegerade höllo

överläggningar i Stockholm i juni 1946 och enades därvid om följande uttalande:
    Att det gemensamma lagstiftningsarbetet fortsätter framstår som ett mycket viktigt önskemål. Fördelarna av enhetliga lagregler på olika områden äro uppenbara och torde icke här behöva närmare utvecklas. De delegerade vilja endast starkt understryka angelägenheten av att arbetet utan dröjsmål återupptages i den omfattning som förhållandena medgiva.
    För att vinna överblick över de rättsområden som i första hand böra bli föremål för gemensam lagstiftning ha de delegerade diskuterat åtskilliga ämnen av delvis ganska olikartad karaktär inom den offentliga rätten och privaträtten. I det förra hänseendet anse sig de delegerade med hänsyn till frågans principiella betydelse böra erinra om att röster höjts för gemensamt nordiskt medborgarskap. De delegerade ha ansett det ligga utanför deras uppdrag att dryfta problem av denna art. Även spörsmålet, huruvida det kan vara möjligt att giva medborgare i nordiska stater vissa gemensamma, mera begränsade förmåner, ha de delegerade ansett vara av så övervägande politisk innebörd att det icke ägnar sig för att behandlas vid de delegerades överläggningar om program för det fortsatta nordiska lagstiftningsarbetet. I den mån regeringarna finna tiden vara inne att medgiva sådana förmåner, böra självfallet erforderliga lagstiftningsåtgärder äga rum i samförstånd.
    Oberoende av dessa spörsmål, torde det vara lämpligt att överväga vissa ändringar i lagstiftningen om förvärv och förlust av medborgarskap. De delegerade återkomma härtill i det följande.
    Inom vissa rättsområden har nordiskt samarbete för gemensam lagstiftning påbörjats före det andra världskrigets utbrott men därefter icke kunnat slutföras. Detta gäller auktorrätten och lufträtten. Det torde vara uppenbart, att samarbetet på dessa områden bör fortsätta.
    I detta sammanhang bör även erinras om de gemensamma överläggningar som ägt rum beträffande patenträtten. Här möter bl. a. en viktig administrativ fråga, nämligen om anordnande i någon form av samverkan mellan de nordiska länderna i fråga om granskningen av patentansökningar i syfte bl. a. att undvika att samma granskningsarbete skall behöva utföras i varje särskilt land. De delegerade förutsätta, att denna fråga kommer att upptagas av vederbörande ämbetsverk. Då någon mera ingripande åtgärd i nämnda riktning svårligen låter sig genomföra utan större enhetlighet i de materiella reglerna om patent, kan antagas att även önskemålet om bättre överensstämmelse i de materiella patentreglerna blir föremål för uppmärksamhet. Här må även nämnas, att förnyat nordiskt samarbete för reviderad lagstiftning otvivelaktigt är önskvärt jämväl i fråga om varumärken och mönster. De delegerade ha icke ansett sig nu kunna gå närmare in på detta spörsmål men finna det naturligt, att behovet av ny lagstiftning i ämnet närmare prövas i anslutning till överväganden om fortsatt samarbete på patenträttens område. Beträffande den närliggande lagstift-

566 HERMAN ZETTERBERG.ningen om illojal konkurrens är det ett önskemål, att en s. k. generalklausul införlivas med den svenska lagstiftningen, varigenom denna skulle bringas i bättre överensstämmelse med lagstiftningen i övriga nordiska länder.
    Ett annat lagstiftningsområde, där gemensamma överläggningar ägde rum före senaste världskrigets utbrott, är straffrätten. De svenska delegerade ha ansett det angeläget, att den fortsatta genomgripande reformeringen av strafflagstiftningen i Sverige äger rum i förbindelse med de övriga nordiska länderna, och de danska och norska delegerade ha funnit det naturligt att tillfälle på lämpligt sätt gives till utbyte av erfarenheter och synpunkter på området. I övrigt ha de delegerade icke för sin del funnit anledning närmare överväga nordiskt samarbete på straffrättens område utöver den gemensamma utredning om straffverkställighet som helt nyligen påbörjats av därtill utsedda delegerade.

 

    Såsom ämnen vilka härutöver äro ägnade för gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete vilja de delegerade nämna följande.
    1. Skadeståndsrätten. Lagstiftningen om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden är för närvarande ytterst bristfällig (jfr i Danmark Loven om Ikrafttræden af Borgerlig Straffelov § 15; I Norge loven om straffelovens ikrafttræden §§ 19—28 samt i Sverige 6 kap. strafflagen. Härtill komma skadeståndsregler på vissa speciella områden). Följden är, att domstolarna ha föga ledning för sin prövning och att allmänheten har en stark känsla av rättsosäkerhet. En mer eller mindre fullständig reglering av skadeståndsrätten är helt visst förenad med högst betydande svårigheter, men frågan är av sådan praktisk vikt att dessa svårigheter icke få vara avgörande. Vid den utredning som enligt de delegerades mening bör äga rum kan närmare övervägas, hur lagstiftningen bör avgränsas. Bland de spörsmål som böra uppmärksammas må nämnas frågorna om skadeståndsskyldighet oberoende av skuld, om ansvar för anställdas handlingar och om ansvar för skada av djur m .m. Vidare förtjänar särskilt framhållas frågan om jämkning av skadestånd med hänsyn till graden av skuld. De delegerade vilja erinra om att de problem som nu antytts ha avseende även å vissa kontraktsförhållanden, såsom mellan arbetsgivare och arbetstagare. Man torde därför ej böra strängt begränsa utredningen till den utomobligatoriska skadeståndsrätten. En särskild fråga som bör uppmärksammas vid utredningen är, hur den skadelidandes möjlighet att utfå skadestånd bör säkerställas, såsom genom införsel i lön eller införande av försäkringsplikt i vidgad omfattning.
    Den intensiva motorfordonstrafiken, som kan väntas stadigt växa, gör det särskilt angeläget att undersöka behovet av att modernisera lagstiftningen om skadestånd i anledning av sådan trafik. Uppenbarligen vore det en stor fördel, om gemensam lagstiftning på detta område kunde uppnås, icke minst i fråga om de åtgärder i form av trafikförsäkring o. dyl. som böra åläggas innehavare av motorfordon till tryggande av skadelidandes rätt.

PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET. 567    De delegerade förorda således under åberopande av angivna synpunkter, att skadeståndsrätten upptages till gemensam nordisk lagstiftning i den omfattning som finnes ändamålsenlig och med särskilt beaktande av ersättning för skada utom kontraktsförhållanden. Därvid bör lagstiftningen om ersättning i anledning av trafikskador måhända i första hand uppmärksammas.
    2. Statens och kommunernas ansvar för sina tjänstemäns åtgärder. I dansk, norsk och svensk rätt finnas endast vissa enstaka bestämmelser i detta ämne (såsom i Danmark Loven om Rettens Pleje § 1020 och Loven om Tinglysning §§ 34 och 35; i Norge domstolsloven § 200, loven om vergemål for umyndige § 92 och loven om tinglysing § 35 samt i alla tre länderna bestämmelser om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.). I Finland finnes däremot en mera omfattande lagstiftning om statens ansvarighet för skada, förorsakad av tjänstemän (lag 18/5 1927).
    Enligt de delegerades mening är frågan av stor praktisk vikt, i första hand för att säkerställa den skadelidande men även för att möjliggöra en rimlig begränsning av tjänstemännens ansvar, t. ex. när endast en helt ringa försummelse föreligger. Det torde råda en ganska utbredd mening om att det nuvarande rättstillståndet på detta område är otillfredsställande.
    3. Preskription. Frågan om lagstiftning rörande preskription fanns upptagen på 1909 års program. Ganska olikartade bestämmelser gälla nu i de skilda nordiska länderna. Med hänsyn till handelsförbindelserna är det självfallet önskvärt med enhetliga regler. Även eljest har behov av en nyreglering framträtt åtminstone i Danmark och Sverige, och ämnet synes väl ägnat för gemensam nordisk lagstiftning. När det upptages, bör även undersökas, i vad mån gällande bestämmelser om preklusion äro i behov av att göras mera enhetliga.
    4. Revision av köplagen. Den efter nordiskt samarbete tillkomna lagstiftningen om köp i Danmark, Norge och Sverige har till huvudsaklig uppgift att giva bestämmelser om rättsförhållandet mellan säljare och köpare, i den mån detta icke är reglerat genom bestämmelser i avtalet eller genom sedvana. Bestämmelserna äro alltså dispositiva. Det är för denna lagens funktion av vikt, att den väl återspeglar rådande uppfattning och kan utgöra ett lämpligt underlag för parternas avtal. Betydelsen av att lagstiftningen är tidsenlig är så mycket större som köplagen i åtskilliga hänseenden analogivis tillämpas även på andra områden inom obligationsrätten. Lagarna utarbetades för mer än 40 år sedan, och det torde icke kunna bestridas att de på väsentliga punkter avvika från praxis i handelsförhållanden och den allmänna uppfattningen. Härtill kommer, att det med hänsyn till den framtida utvecklingen synes vara av vikt att närmare undersöka, i vad mån lagstiftningen bör jämkas till närmare överensstämmelse med engelsk och amerikansk rätt som är dominerande inom den internationella handeln. Särskild uppmärksamhet torde vid en blivande utredning böra ägnas påföljderna av dröjsmål på säljarens eller på köparens sida och av

568 HERMAN ZETTERBERG.fel i varan. I detta sammanhang må nämnas frågan om verkan av s. k. ekonomisk force majeure. Visst behov torde även föreligga av modifierade regler om köp som ej äro att hänföra till handelsköp och om vissa särskilda arter av köp där de allmänna reglerna passa mindre väl, t. ex. beställning.
    Ett önskemål synes vara, att även åtminstone vissa grundläggande frågor om köparens rätt gentemot säljarens borgenärer upptagas till reglering i lagen. Tillika kan ifrågakomma att beträffande godtrosförvärv söka närma de nordiska ländernas rättsregler till varandra samt att, i den mån skydd ej utan vidare kan beredas godtroende förvärvare, meddela gemensamma bestämmelser om verkan av viss tids hävd till lös egendom.
    5. Avbetalningsköp. Den gällande på nordiskt samarbete grundade lagstiftningen är i behov av en revision bl. a. med hänsyn till den omfattning avbetalningshandeln tagit. Vissa förberedande undersökningar ha för detta ändamål ägt rum i Danmark och Sverige. Detta arbete bör fortsättas gemensamt. Därvid kan även lämpligen övervägas, vilken verkan som bör skänkas äganderättsförbehåll i allmänhet. Den orska delegerade ha vidare framhållit, att för Norges del föreligger behov att utreda möjligheten att pantsätta säljarens eller köparens rätt enligt avbetalningsköp.
    6. Borgen (kaution). Gemensam lagstiftning på detta område, som var upptaget i 1909 års program, är av betydelse med hänsyn till vanligt förekommande borgensutfästelser av någon person i ett nordiskt land i förhållande till borgenär i annat nordiskt land. Även bortsett härifrån torde lagstiftning om borgen vara praktiskt påkallad för att bringa reglerna på detta område i bättre överensstämmelse med nutida förhållanden och hindra obilliga verkningar av alltför svävande eller omfattande utfästelser. I samband med utredning om borgen kan lagstiftning om andra åtaganden för tredje man (garantiavtal) övervägas. Även pantsättning till säkerhet för tredje mans förpliktelse bör uppmärksammas. Möjligen kan det också vara ändamålsenligt att behandla vissa andra problem som röra pantavtalet och dess rättsverkningar mellan den som ställer panten och panthavaren.
    7. Den materiella konkursrätten. Det är ett önskemål att rättsverkningarna av konkurs göras enhetliga. De delegerade vilja nämna reglerna om förmånsrätt, återvinning, kvittning och ränta samt om utdelning, då flera äro solidariskt ansvariga. Jämväl vissa panträttsliga spörsmål uppkomma i detta sammanhang. Likaså torde det bliva nödvändigt att reglerna om specialexekution beröras.
    De delegerade vilja tillika framhålla, att konkursgrunderna lämpligen böra göras enhetliga.
    8. Skiljeavtalet. Beträffande skiljeavtal och andra överenskommelser som syfta till att utesluta prövning av tvister genom rättegång torde behov föreligga av bestämmelser som förhindra missbruk från en starkare parts sida. Såsom exempel kan nämnas i föreningsstadgar intagna klausuler som föreskriva att tvister mellan föreningen och någon dess

PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET. 569medlem skola avgöras i viss med hänsyn företrädesvis till föreningens intresse bestämd ordning.
    9. Namnrätten. I Norge är detta ämne reglerat genom tämligen nya bestämmelser (lov 9/2 1923). För Danmarks och Sveriges del föreligger behov av en motsvarande lagstiftning. Frågan härom torde böra, under hänsynstagande till den norska lagen, upptagas till gemensam behandling.
    10. Medborgarskapslagstiftningen. Inom denna äro vissa spörsmål i behov av utredning. Främst gäller detta giftermålets betydelse för kvinnans förvärv och förlust av medborgarskap. Vidare synes man böra överväga möjligheten att, om den, som blivit medborgare i ett land genom naturalisation, visat sig ovärdig att behålla medborgarskapet, frånkänna honom detta. De delegerade syfta härvid icke på de särskilda problem som uppkommit genom ockupationen av Danmark och Norge, och som kunna föranleda tillfälliga åtgärder, utan på mera normala förhållanden.

 

    Det av de delegerade nu uppställda programmet för det fortsatta gemensamma lagstiftningsarbetet omsluter, förutom vissa spörsmål av begränsad räckvidd, stora och betydelsefulla rättsområden. De delegerade äro medvetna om att ett genomförande av programmet i dess helhet måste taga avsevärd tid i anspråk. Det är tydligt, att ett program, vars genomförande sålunda är ställt på lång sikt, icke kan tänkas bestå helt orubbat. Nya lagstiftningsfrågor, vilka nu icke äga större aktualitet, kunna om någon tid påkalla en snar lösning och inom områden, där nu ett samarbete framstår som önskvärt, kan frågan måhända med ändrade tidsförhållanden komma i annat läge. Behov av nya överläggningar kan alltså antagas återkomma tid efter annan.
    I anslutning härtill vilja de delegerade framhålla att — i den mån en gemensam lagstiftning kommit till stånd på grundval av det samarbete som hittills förevarit eller som kommer att äga rum mellan länderna — det bör såvitt möjligt undvikas, att ändringar genomföras av ett visst land utan samråd med de övriga. Erfarenheten har tyvärr visat, att denna regel åsidosatts. I den mån i något av länderna fråga uppkommer om ändring böra övriga länder underrättas härom för gemensamma överläggningar, där sådana kunna anses påkallade. De delegerade vilja därför förorda, att erforderliga anstalter vidtagas för att säkerställa ett kontinuerligt samarbete i nämnda hänseende.

 

    Den nu återgivna utredningen låg därefter till grund för nya överläggningar mellan de tre ländernas justitieministrar i november 1946 vid ett möte i Oslo, vari även de delegerade deltogo. Därvid godkändes det föreslagna programmet, varjämte ordningsföljden mellan de olika ämnena dryftades.
    Vid mötet beslöts vidare att genom norska utrikesdepartementets förmedling rikta en inbjudan till Finland och Island att ansluta sig till det planerade samarbetet. Från båda dessa länder

570 HERMAN ZETTERBERG.har sedermera lämnats jakande svar. Den nordiska kretsen är således åter fulltalig.
    Efter avslutandet av mötet i Oslo undertecknades den 30 november 1946 ett protokoll över förhandlingarna. Däri anfördes, att statsrådet GUNDERSEN inledningsvis omnämnt det samarbete, som pågått vid krigsutbrottet, och understrukit önskvärdheten av att detta arbete fortsattes. Vidare erinrades om att vissa spörsmål angående verkställighet av straffdomar och ändringar i medborgarskapslagstiftningen upptagits till behandling samma år av särskilda representanter för Danmark, Norge och Sverige.
    Därefter innehåller protokollet följande redogörelse:
    Programforslaget av juni 1946 ble opptatt til behandling. Man drøftet spørsmålet om i hvilken rekkefølge de enkelte emner som var oppført på programmet burde søkes gjort til gjenstand for nordisk felleslovgivning. Det fremgikk herunder av ordskiftet at det i samtlige tre land var sterkt behov for revisjon av lovreglene om kjøp på avbetaling. I samsvar hermed ble man enig om at man i første omgang skulle ta fatt på arbeidet med revisjon av de vesentlig likelydande nordiske lover om dette emne. I de enkelte land skulle det snarest mulig nedsettes lovkomitéer med dette formål som på vanlig måte ville tre sammen med tilsvarende komitéer fra de andre land til felles overlegninger.
    Som neste post på programmet samlet man seg om erstatning utenfor kontraktsforhold, herunder statens og kommunenes ansvar for sinetjenestemenns handlinger. Det var samstemmighet om at det var ønskelig at muligheten av nordisk felleslovgivning på erstatningsrettens område ble gjenstand for drøftelse i fellesskap av sakkyndige fra de nordiske land. Samtidig var det imidlertid enighet om at dette rettsområde var så omfattende og spenner over så forskjellig artede emner atdet neppe ville være hensiktsmessig uten ytterligere forberedelse å gåi gang med nordisk lovsamarbeid på vanlig måte. Man antok at det ville være nødvendig at det på forhånd ble søkt tilveiebrakt en samlet oversikt med nærmere påpekning av hvilke emner som egnet segfor lovordning. Videre hvilke av disse erstatningsrettslige emner naturlig kunne trekkes inn under et nordisk lovsamarbeid og i tilfelleh vilke retningslinjer en burde følge under et slikt samarbeid.
    Man ble enig om at det skulle oppnevnes et forberedende utvalg på 1 a 2 medlemmer fra hvert land som i fellesskap skulle foreta de nevnte veiledende undersøkelser og i tilfelle fremkomme med forslag om emnevalg og retningslinjer.
    Man drøftet deretter de gjenstående poster på programforslaget nemlig: Preskripsjon. Revisjon av kjøpsloven. Forløfte. Den materielle konkursrett. Voldgiftsavtaler. Navneretten. Det ble under ordskiftet fremholdt at det her dreiet seg om et lovgivningsprogram på lang sikt som en måtte regne med ville legge beslag på alle brukbare krefter gjennom

PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET. 571en årrekke. Selv om en på grunnlag av forholdene idag satte opp en rangorden mellom de enkelte lovgivningsemner som var tatt med på programforslaget, hadde en ingen sikkerhet for at situasjonen ville være den samme når det — kanskje om flere år — ble aktuelt å gå igang med arbeidet. Det kunne melde seg helt nye og mere presserende lovgivningsbehov. På den annen side kunne enkelte av de oppførte emner under endrede forhold tenkes å fremstille seg som mindre skikket for nordisk felleslovgivning. Under disse omstendigheter fant man ikke grunn til å gi anvisning på i hvilken rekkefølge de gjenstående emnerble å ta opp til behandling. Man innskrenket seg til å gi sin tilslutning til listen over de emner som var brakt i forslag av utvalget, og anbefalte at disse i sin tid ble tatt opp til felles nordisk behandling i den utstrekning og i den orden som måtte vise seg hensiktsmessig.

 

    Vid mötet i Oslo behandlades även frågan om en fastare organisation av samarbetet. Att ej något annat gemensamt organ har inrättats än tillfälliga delegationer och kommittéer, har försvårat och försenat samarbetet på olika sätt. Officiella initiativ till gemensam lagstiftning ha tagits från fall till fall, och att detta överhuvud taget skett har ofta föranletts av förslag från enskilda intresserade jurister eller sammanslutningar. Även genomförandet av de lagstiftningsuppgifter, som upptagits i 1901 och 1909 års program, har i viss utsträckning varit beroende på att särskilda initiativ tagits i de olika frågorna. Bristen på varje slags permanent organisation har således lämnat spelrum åt mer eller mindre tillfälliga omständigheter vid inledandet av samverkan mellan länderna. Det finns också exempel på att betydelsefulla tillfällen till samarbete ha försuttits.
    Fullföljandet av det nya lagstiftningsprogrammet kommer uppenbarligen att kräva ganska många år. Det är av stor vikt, att det successiva arbetet härpå igångsättes och fullföljes i lämplig takt och ordning. I möjligaste mån bör det också undvikas, att samarbetet föregripes genom nationell särlagstiftning. Såsom redan påpekats måste därjämte behovet av ändringar i programmet beaktas. Nya lagstiftningsuppgifter kunna bli aktuella under årens lopp och ämnen som nu upptagits i planen kunna senare framstå såsom mindre angelägna. Det nya programmet har alltså icke minskat behovet av en fastare organisation utan tvärtom givit ytterligare anledning att reglera denna fråga.
    Även i ett annat viktigt hänseende har den bristfälliga kontakten mellan länderna varit till skada för den nordiska rättsgemenskapen. Sedan väl ett samfällt lagverk bringats i hamn —

572 HERMAN ZETTERBERG.ofta efter mycket omfattande arbete och genom ömsesidigt tillmötesgående från de olika ländernas sida — så har i alltförmånga fall ensidiga ändringar vidtagits däri av det ena eller andra landet utan att de övriga ens blivit underrättade och ännu mindre fått tillfälle att överväga, om icke lämpligen en gemensam om redigering kunde äga rum.
    Svagheten i det nordiska samarbetets organisation har sedan länge varit påtalad, och olika förslag till bristens avhjälpande ha framkommit. Inom den svenska riksdagen uttalade sig andra kammaren både 1911 och 1912 för ett fastare organiserande av samarbetet. Vid det elfte nordiska juristmötet 1919 upptogs denna fråga från danskt håll genom ett av professorn VIGGO BENTZON framlagt förslag om att inrätta en »Fællesnordisk Lagberedning». Från svensk sida förordade vid samma tillfälle dåvarande justitieministern ELIEL LÖFGREN en annan lösning avproblemet. Enligt hans mening borde inom vart och ett av de nordiska justitiedepartementen anställas en byråchef eller annan tjänsteman med särskild uppgift att vara nordisk kontaktman.
    Under överläggningarna i Oslo behandlades detta spörsmål på grundval av en från svensk sida utarbetad »P.M. angående ett permanent organ för det nordiska samarbetet på lagstiftningens område». I protokollet över mötesförhandlingarna erinrades om bristerna i samarbetets organisation. Därefter heter det i protokollet:
    Det var samstemmighet om at denne praksis ikke var tilfredsstillende. Man var enig om at det i en eller annen form burde søkes tilveiebrakt en bedre kontakt mellom landene med hensyn til det nordiske lovsamarbeid. På den annen side fant man det unøvendig å gå til opprettelse av et fast oppbygget fellesnordisk organ. Det var tilstrekkelig når det ble skapt faste tilknytningspunkter for det nordiske lovsamarbeid ved at særskilt utpekte personer i hvert av landene fikk i oppdrag å føre tilsyn med den nordiske side av lovgivningsarbeidet. I samsvar med dette ble man enig om at det i hvert land skulle oppnevnes et utvalg på 2 a 3 medlemmer som bl. a. skulle ha til oppgave åfølge med i nordisk lovgivning av interesse for lovsamarbeidet, gi og motta opplysninger angående revisjon av nordiske felles lover eller annet lovgivningsarbeid av felles interesse og fremkomme med forslag ominnledning av lovsamarbeid. Det var forutsetningen at utvalgene gjennom korrespondanse og møter skulle opprettholde en fast og regelmessig forbindelse.
    Under hensyn til ordningens uformelle karakter fant man ikke grunn til å søke utarbeidet noen likelydende instruks for de respektive utvalg. Det måtte overlates til vedkommende land i hvilken utstrekning det

PLANLÄGGNINGEN AV DET NORDISKA LAGSTIFTNINGSARBETET. 573ville benytte seg av utvalget og på hvilken måte man i samsvar hermed ville utforme utvalgets mandat.

 

    I enlighet med denna plan har nu i var och en av de fem nordiska staterna utsetts en fast delegation med uppgift att i samråd med motsvarande representanter för de övriga länderna verka för främjande av det nordiska lagsamarbetet.1 Dessa delegerade kola, åtminstone i regel, ej själva utforma några lagförslag; arbetet härmed måste säkerligen även i fortsättningen ankomma på olika kommittéer. Men de delegerade skola svara för en fortlöpande uppsikt över hela lagstiftningsarbetet ur nordisk synpunkt. De kunna på en gång göra tjänst som fem särskilda rådgivande organ i respektive länder och som ett gemensamt nordiskt lagstiftningsråd.
    Det är avsett, att de delegerade även på andra sätt än de ovan angivna skola verka för den nordiska rättens främjande. De kunna exempelvis taga initiativ till utarbetande av gemensamma kommentarer till de nordiska lagarna, där de föreliggande frågorna skulle få en rikare belysning än den vanliga genom att redogörelser för doktrin och rättspraxis utsträcktes till att omfatta alla de nordiska länderna.
    Slutligen skulle de nordiska delegerade också kunna fylla en mycket viktig funktion på ett närliggande område. Vid konferenser om allmänt internationell lagstiftning är det av stort värde, om de nordiska länderna intaga samma ståndpunkter. Detpermanenta samarbetsorganet bör kunna bidraga till att så skergenom att hålla kontakt mellan länderna redan på ett tidigt stadium och därvid söka förbereda välgrundade gemensamma ställningstaganden. Om en sålunda intagen ståndpunkt framföres aven hel grupp stater, finns det mycket större möjligheter för ossatt göra en insats än med separata framträdanden. Detta har i praktiken visat sig bl. a. vid de betydelsefulla arbetena på internationella lagregler inom sjörättens och växelrättens område, där den gemensamma nordiska lagstiftningen anses ha spelat en viktig roll. I denna tid av svåra internationella slitningar är detockså i och för sig av stort värde att kunna visa på en långt gående rättsgemenskap som tillkommit genom frivilligt samarbete mellan en rad skilda stater. På så sätt kan vår gemensamma lagstiftning få en betydelse som sträcker sig långt utanför Nordenskrets.

 

1 Jfr nedan s. 638.