Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken. Med exempel å underrättsakter jämte formulär utgiven av Processnämnden. Sthm 1947. Norstedt. XV + 407 s. Inb. kr. 14.50.
För att underlätta för domare, advokater och åklagare att inlära den nya RB har processnämnden givit ut en systematisk framställning av underrättsförfarandet. Vid tillkomsten av detta arbete ha särskilt medverkat, i fråga om första huvudavdelningen, avseende förfarandets huvudgrunder, f. d. justitierådet N. GÄRDE, beträffande andra huvudavdelningen, rörande bevisningen, häradshövdingen ERNST LECHE, beträffande tredje huvudavdelningen, behandlande rättegången i tvistemål, advokaten HOLGER WIKLUND och i fråga om sista avdelningen, angående rättegången i brottmål, hovrättsassessorn BENGT LASSEN. Arbetet avslutas med underrättsakterna i tre mål, handlagda enligt nya RB. Detta avsnitt har utarbetats och kommenterats av advokaten A. Hem MING-SJÖBERG.
Det kan synas onödigt att understryka arbetets höga kvalitet. Författarnamnen utgöra en tillräcklig borgen härför. Boken kan varmt rekommenderas alla jurister som ha med processer att skaffa. Visserligen är nya RB överskådligt uppställd samt dess språk klart och enkelt, liksom motiven äro utförliga och lämna ingående besked även i åtskilliga svårbedömda frågor. Men för den som ej lärt in lagtexten under sin studietid är det dock lättare att följa en systematisk framställning än att enbart med motivens hjälp själv sätta in de olika paragraferna i deras inbördes sammanhang. Särskilt gäller detta, då som i förevarande fall framställningen i läroboken på det hela taget bygger på den systematiska indelning av rättsstoffet, som ligger till grund för kapitelindelningen i lagen. Då det föreliggande arbetet även i övrigt är översiktligt uppställt samt framställningen både klar och lättläst, kommer detsamma med säkerhet att väl fylla sin uppgift. Och särskilt skulle jag för studium vilja rekommendera de tre instruktiva underrättsakterna i slutet av boken.
Skulle jag våga mig på en allmän anmärkning mot arbetets uppläggning, vore denna emellertid att författarna bort i högre grad ha koncentrerat framställningen till det praktiskt väsentliga. Visserligen ha vissa mera speciella institut som intervention och omröstning till dom helt utelämnats. Men annars återges innehållet i praktiskt taget alla lagstadganden. Detta medför att stora delar av framställningen fått ägnas
åt att återge lagtextens innehåll utan några utläggningar och kommentarer. Jag skulle vilja ifrågasätta om processnämnden icke kunde åtminstone delvis ha använt en annan metod, som för övrigt också begagnats på några ställen i framställningen. Under en rubrik framställs härvid endast en del allmänna synpunkter på den fråga, som angivits i rubriken, medan i övrigt hänvisas till den eller de paragrafer i lagen, som reglera det ifrågavarande problemet. Detta tillvägagångssätt hindrar ej att man till hänvisningen anknyter några kompletterande synpunkter. Visserligen bli dessa begripliga endast om läsaren samtidigt tar del av lagtexten, men detta är givetvis den studiemetod som överhuvudtaget bör begagnas. Det är ju lagen och icke läroboken som skall tilllämpas i praktiken.
Hade författarna i högre grad utnyttjat metoden att hänvisa till lagtexten, hade också ett större utrymme kunnat ägnas praktiskt betydelsefulla problem, som ej regleras av lagen och ej heller beröras i motiven. Visserligen diskuteras frågor av detta slag på flera ställen i framställningen, men jag skulle åtminstone för min del ha önskat betydligt mera härav. Några exempel visa bäst vad jag menar.
På s. 58 framhålles i samband med domarens processledning att denne bör »avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron till hans opartiskhet». Varken här eller på något annat ställe i framställningen berörs emellertid detta problem med avseende på det fallet att ena eller båda parterna själva föra sin talan utan hjälp av juridiskt skolade ombud. Och dock är det väl så att detta fortfarande i vissa häradsrätter är ganska vanligt förekommande även i tvistemål. Skulle domaren i sådana fall förhålla sig lika passiv, som då parterna företrädas av advokater, bleve processen givetvis rena parodien. Och häremot kan ej med fog invändas att parterna kunna erhålla fri rättegång, ty det finns stora grupper av vårt folk, både löntagare, lantbrukare och andra mindre företagare, vilka ha svårt att komma ut med ett advokatarvode men ändock ej kunna få fri rättegång. Vidare må uppmärksammas att — om parterna ha advokater — rättegångskostnaderna i den nya processen sannolikt bli så dryga, att det ej kommer att löna sig att processa angående mindre värden, om man ej är säker på att vinna.
Då nya RB ej inför något advokatmonopol, skulle man ha väntat att den såsom den danska lagen skulle ha innehållit ett stadgande om att domaren skall vägleda parterna, då dessa ej företrädas av advokater (RplL § 429 st. 2). Så är emellertid ej fallet. Och i motiven framhålles med avseende på tvistemålen endast att »rätten måste, särskilt i rättegång, där parterna själva utföra sin talan, ha befogenhet att inverka på processmaterialets gestaltning».
Under debatten angående detta problem har den uppfattningen uttalats att domaren borde under alla omständigheter förhålla sig passiv ty på så sätt framtvang man införandet av advokattvång, kombinerat med utvidgad möjlighet till fri rättegång. Jag kan ej dela denna uppfattning. För att frammana en i och för sig högst önskvärd reform skulle man göra rättsskyddet ineffektivt för stora grupper av vårt folk.
Har riksdagen ej velat vara med om advokattvång, måste processen så utformas att den blir effektiv även för den som ej kan skaffa sig advokat.
Slutligen skulle jag vilja ifrågasätta om man ej något överdriver parternas känslighet och misstro, då man som väsentligaste argument mot en kraftig materiell processledning anför att en sådan äventyrar tilltron till domstolens opartiskhet. Då det gäller huvudförhandlingen menar jag det främsta skälet häremot vara att domarens receptivitet minskas i motsvarande grad som han är aktivt verksam under handläggningen. Att tillgodogöra sig hela det processmaterial, som framföres under huvudförhandlingen i ett större civilmål, samt behålla detsamma i minnet, bör för de flesta domare vara något så påfrestande att de helt måste koncentrera sin uppmärksamhet härpå. Men i såfall borde frågan om domarens materiella processledning ställa sig annorlunda under förberedelsen. Antag att båda parterna äro företrädda av advokater samt att kärandeombudet härvid formulerar grunden för sitt yrkande på ett sådant sätt att hans talan enligt domarens uppfattning måste komma att ogillas. Skall denne då göra honom uppmärksam härpå? Nej, säger man, ty i så fall äventyrar han sin opartiskhet. Jag tillåter mig att betvivla detta, om förberedelsen organiseras som en sådan »fri och otvungen diskussion mellan domare och parter», som processnämnden rekommenderar. Tyngre väger väl då invändningen att domaren ej får skämma bort advokaterna utan bör genom sin passivitet sporra dessa till att göra sitt allra bästa. Men även den dugligaste advokat kan misslyckas i att finna den riktiga utformningen av grund och yrkande i ett invecklat mål. Problemet klarnar emellertid ofta i samband med huvudförhandlingen eller vid studium av underrättens dom. Men då är det så dags. För att rätta till felet krävs det uppskov, överklagande eller rent av ny stämning.
Jag har här berört en ömtålig fråga och jag är medveten om att del särskilt bland advokaterna finnas många som hjärtligt ogillar vad jag sagt. Vad man än har för uppfattning härom, så tycks mig dock frågan vara för betydelsefull för att tigas ihjäl.
Ett annat praktiskt viktigt institut, som enligt min mening blivit väl styvmoderligt behandlat, är parts hörande upplysningsvis utan sanningsförsäkran. Som bekant innehåller lagen inga stadganden härom. Och i processnämndens framställning finner man endast följande knapphändiga uttalande: »Genom att upptaga förhör med part under sanningsförsäkran som ett primärt bevismedel har lagstiftaren icke avsett att inskränka det fria förhöret med parterna. Sådant förhör är fortfarande erforderligt i åtskilliga mål, särskilt där parterna själva utföra sin talan. I många fall torde denna form av partsförhör vara tillräcklig för bevisprövning» (s. 100).
Att härvidlag tala om »fritt» partsförhör synes mig missvisande. För gällande rätts del används denna term som motsättning till den normerade partseden. I denna mening är tydligen även parts hörande under sanningsförsäkran ett »fritt» partsförhör. Vad därefter angår de mål,
där parterna själva utföra sin talan, så är det visserligen riktigt att partsförhöret där har en särskild uppgift att fylla, men denna består i att bestämma tvistens omfång och klarlägga varuti parternas talan består. Det är alltså här icke fråga om att utnyttja parterna som bevismedel, ehuru säkerligen i praktiken båda dessa syftemål ofta komma att tillgodoses genom ett och samma förhör.
Den ur praktisk synpunkt väsentligaste frågan är emellertid hur man skall förfara i mål, där parterna biträdas av advokater. Som processnämnden med skärpa framhåller, är det i princip dessa som skola ange varuti parternas talan består samt utföra den s. k. sakframställningen. Om där jämte parterna höras personligen, skall detta ske under bevisningens förebringande. Men då uppstår frågan om detta bör ske utan eller under sanningsförsäkran. Själv menar jag det vore lyckligast om sistnämnda bevismedel användes med försiktighet och jag skulle därvidlag vilja hänvisa till ett uttalande av KALLENBERG i SvJT 940 s. 603. Han framhåller »att man bör umgås varligen med edliga utfästelser att tala sanning eller andra högtidliga sanningsförsäkringar, för att icke respekten för dem och därmed den garanti för sanningsenligt tal, som de äro ämnade att bereda, skall gå förlorad; alldeles särskilt bör denna grundsats beaktas ifråga om hörande av personer, som ha att yttra sig i egen sak». På denna grund ville Kallenberg ha partsförhör under sanningsförsäkran konstruerat som ett subsidiärt bevismedel. Även om lagen ej intagit denna ståndpunkt, kan man emellertid fråga sig om ej den av Kallenberg framhävda synpunkten motiverar, att advokater och domare böra utnyttja det nya bevismedlet med viss varsamhet. Lagens upphovsmän synas ej ha gjort denna viktiga fråga fullt klar för sig. Det hade därför varit av intresse att höra processnämndens mening därom. Under alla omständigheter hade man väntat en redogörelse för vilka stadganden i 37 kap. som ex analogia skola tillämpas vid förhör utan sanningsförsäkran och vilka andra regler som till äventyrs gälla härvidlag. Som exempel må nämnas frågan om partsförhör utan sanningsförsäkran kan anordnas utom huvudförhandlingen.
Jag övergår härmed till en annan fråga av mer allmän betydelse för bedömandet av framställningen i processnämndens arbete. Det gäller fall där nämnden funnit lagens innehåll och motiv stå i strid med ändamålsenlighetens krav. Ett exempel härpå erbjuder det viktiga stadgandet i nya RB 6:8. Det heter där: »Protokollet över förhandlingskall, innan förhandling avslutas, erhålla slutlig avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra anteckning härom». Processnämnden anknyter härtill följande reflexion: »Med den betydelse lagtexten sålunda erhållit synes vara berättigat att från protokollets slutliga avfattning särskilja det rent formella färdigställandet av protokollet, dess uppsättande. Något ovillkorligt krav att detta färdigställande skall ha ägt rum före förhandlingens slut har icke uppställts» (s. 53). Till grund för lagtextens slutliga avfattning ligger emellertid ett uttalande av lagrådet, vartill departementschefen anslöt sig
i propositionen. Och enligt detta uttalande borde protokollet vara »uppsatt innan förhandlingens avslutande». Processnämndens tolkning borde dessutom förutsätta, att då protokollet uppsättes först efter förhandlingens slut, memorialanteckningarna bilades akten. Lagen kräver detta emellertid endast med avseende på uppteckning av bevisutsaga och sålunda ej då det gäller sådant som skall antecknas i protokollet enligt 4 och 5 §§.
Det kan väl icke råda någon tvekan om att processnämndens uppfattning är praktiskt befogad. Enligt min mening hade det dock varit på sin plats att i högre grad poängtera hur diskutabel riktigheten av denna uppfattning är de lege lata. Det är dock lagen och icke processnämndens lärobok som utgör rättesnöre för domstolarna. Därtill skulle jag vilja uttrycka den förhoppningen att lagen måtte ändras så att densamma får ett entydigt innehåll. Att frågan klaras ut i den kungörelse angående protokoll, som förutsättes i nya RB 6: 13, kan icke anses tillfyllest.
Ett om det föregående erinrande fall erbjuder processnämndens framställning å s. 163. Enligt 42: 2 p. 3 skall käranden i stämningen uppge de skriftliga bevis, som han åberopar i målet. Processnämnden säger att »härmed torde allenast åsyftas skriftliga bevis om omedelbart relevanta fakta, t. ex. skuldebrev eller kontrakt, var å käranden grundar sin talan». Förmodligen grundar nämnden denna uppfattning påföljande uttalande i motiven: »I många fall äro de skriftliga bevisen, t. ex. skuldebrev eller kontrakt, av betydelse för att angiva det rättsförhållande, varå käranden grundar sin talan, och att klarlägga de punkter, varom meningsskiljaktighet råder». Motiven drar emellertid härav den generella slutsatsen att »käranden i stämningen skall angiva de skriftliga bevis han åberopar», och i lagen finns ju ej heller på något sätt antytt att det endast är fråga om sådana skriftliga bevis, vilkas utfärdande ha betydelse av rättsfaktum i målet. Att detta ej heller varit avsett framgår av paragrafens andra stycke, där det heter att »käranden vid stämningsansökan bör foga de skriftliga bevis, som innehas av honom». Som skäl för att detta ej gjorts obligatoriskt anförs i motiven, att det ej alltid är erforderligt att käranden bifogar t. ex. korrespondens, som han vill åberopa i målet. Om med »skriftliga bevis» avsåges endast kontrakt, skuldebrev o. dyl. handlingar, finge ju detta problem överhuvudtaget ingen betydelse.
Även i detta fall tycks mig processnämndens ståndpunkt praktiskt befogad. Fordras det ej att käranden i stämningen uppger sina vittnen, finns det intet skäl för att så bör ske med korrespondens och minnesanteckningar. Men processnämndens tolkning strider såväl mot lagtextens ordalydelse och logiska uppbyggnad som mot dess motiv. Då domaren enligt 3 § skall övervaka att stämningen uppfyller lagens krav, har problemet dessutom ganska stor praktisk betydelse. Detta motiverar enligt min mening att man går en smula varligt fram så länge lagens nuvarande lydelse kvarstår oförändrad.
Jag skall därefter övergå till att diskutera några speciella frågor,
som processnämnden berör i sin framställning. Och härvid kommer jag endast att hålla mig till sådant, som synes mig vara av större praktiskt intresse. Jag skall alltså avhålla mig från alla systematiska problem, hur frestande det än vore att diskutera det sätt på vilket processnämnden lagt upp framställningen av förfarandets huvudgrunder. Som teoretiker kan jag däremot icke vägra mig nöjet att konstatera att arbetet är ovanligt fritt från juridiska konstruktioner. Visserligen inleds framställningen av straffprocessen på ett olycksbådande sätt. Det heter där: »Föremålet för tvistemålsprocessen är i regel ett rättsförhållande, över vilket parterna förfoga och som är underkastat deras mer eller mindre fria förfoganderätt. I straffprocessen är däremot processföremålet statens mot den tilltalade riktade straffanspråk. Ur denna skillnad kan praktiskt taget alla olikheter i förfarandet härledas.» Tag t. ex. den allmänna åtalsrätten. Denna motiveras väl främst av att straffsanktionens genomförande i regel ej medför några fördelar för målsägaren. Utan det allmänna åtalet skulle straffet därför vara skäligen ineffektivt som preventionsmedel. Att det ej är detta som avses med att statens straffanspråk är processföremål framgår emellertid därutav, att denna konstruktion säges äga tillämpning även då det är ett målsägandebrott som åtalats. Dessbättre gör processnämnden i den följande framställningen intet bruk av sin grundläggande konstruktion.
En annan konstruktion förekommer på s. 61, där det är fråga om i vilken mån rätten i indispositiva mål kan beakta andra grunder än sådana som part åberopat. Efter motiven framhåller processnämnden härvidlag att »lagen i vissa fall anger alternativa grunder för samma rättsverkan, såsom beträffande hemskillnad och äktenskapsskillnad; i dessa fall är grunden att hänföra till yrkandet och domstolen äger icke att pröva målet på annan grund än parten åberopat.» Vad innebär det att t. ex. svarandens otrohet är att »hänföra» till kärandens yrkande om äktenskapsskillnad? Detta avser ju en och samma äktenskapsskillnad även om käranden skulle åberopa både GB 11:8 och 9 som stöd för sin talan! Och att domstolen ej skall beakta otroheten om den ej åberopas av käranden, sammanhänger naturligtvis med att processens igångsättande är beroende av den förorättade makens initiativ. Skilsmässoprocessens funktion är ju ej att frammana skilsmässa så snart ena maken varit den andra otrogen. Annorlunda förhåller det sig däremot med rättsfakta, som äro till förmån för svaranden. Antag att det av utredningen i målet framgår att käranden givit sitt samtycke till otroheten, men svaranden ändock ej gör invändning härom. Skulle rätten ej ex officio beakta denna omständighet, bereddes makarna en möjlighet att efter överenskommelse erhålla äktenskapsskillnad utan tidigare hemskillnad.
Men nu till det praktiska. På s. 11 behandlar processnämnden frågan, när bevisning kan ske genom vittnesattest. Lagen säger endast att detta är fallet, då »rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas». Som exempel härpå anföres emellertid i motiven bl. a.» att svårigheter möter för intygsgivarens inställelse inför rätten samt
att genom hans hörande rättegången skulle onödigt fördyras». Och ett liknande uttalande återfinnes i processnämndens framställning. Emellertid äro de åberopade fallen just sådana, i vilka även vittnesförhör utom huvudförhandlingen kan äga rum enligt 36: 19, något som kan ske såväl vid processdomstolen som annan domstol. Jag skulle därför vilja ifrågasätta om ej den reservationen bör fogas till det citerade uttalandet att detta endast gäller såvida vittnesförhör utom huvudförhandling ej kan åvägabringas. Visserligen blir kravet på bevisomedelbarhet icke härigenom bättre tillgodosett. Men ett förhörsprotokoll har dock tillkommit under omständigheter som gör det betydligt mera tillförlitligt än en vittnesattest.
En annan fråga som jag skulle vilja uppta till diskussion är parternas sanningsplikt. Under hänvisning till nya RB 43:6 understryker processnämnden å s. 23, att »rättegången i tvistemål är i nya RB uppbyggd på den grundsatsen att båda parterna ha att lojalt medverka iutredningen.» I brottmål åvilar den tilltalade däremot ingen sanningsplikt, ehuru hans vägran att uttala sig kan tolkas till hans nackdel i bevishänseende (jfr s. 299 och 303). Men vad innebär då egentligen denna sanningsplikt? Processnämnden går ej alls in på den saken. För någon tid sedan ställdes jag i ett konkret fall inför detta problem. En advokat riktade i ett civilmål en fråga till motparten, vilken då frågade domaren, om han var skyldig att besvara densamma. Denne svarade att så ej var förhållandet och nu ville advokaten veta om detta svar stode i överensstämmelse med den sanningsplikt, som nya RB stadgar för parterna.
Ja, vad borde domaren ha svarat? Enligt 43: 6 skall part »besvara framställda frågor», men denna förpliktelse är icke sanktionerad. Att parts vägran enligt 35: 4 skall tolkas till hans nackdel i bevishänseende är nämligen endast ett utslag av den fria bevisprövningens princip. Domaren får sålunda ej tillmäta partens vägran ett större bevisvärde än som kan byggas på erfarenheten. I fall då han ej med större säkerhet kan bedöma orsaken till partens vägran måste detta bevisvärde uppenbarligen vara ringa.
Den ovan berörda skillnaden mellan civil- och straffprocess är sålunda i viss mening chimärisk. Sanningsplikten utgöres enbart av själva lagstadgandet i 43: 6 samt den effekt detta eventuellt kan få på parter och ombud, en effekt som jag tror blir ringa i praktiken. På sätt och vis var domarens svar sålunda alldeles riktigt i det ovan berörda fallet. Skulle han ha sagt att det ålåg parten att besvara frågan, så hade han ingivit denne felaktiga föreställningar om vilka konsekvenser parten utsatte sig för genom att vägra. Möjligen kunde domaren ha svarat att om parten ville iakttaga fair play, skulle han besvara frågan, såvida det ej förelåg några speciella moraliska betänkligheter häremot.
På s. 105 behandlas ett problem som i viss mån erinrar om det föregående, ehuru det härvid är fråga om skriftlig bevisning. Processnämnden säger där att »om en part påstår att han grundar sina uppgifter rö-
rande ett visst för målet betydelsefullt förhållande på minnesanteckningar, som han själv gjort, bör han vara skyldig att förete dessa anteckningar om det påfordras». Samma uttalande återfinnes i motiven och som stöd för dess riktighet kan anföras huvudregeln i 38: 2 att »om någon innehar skriftlig handling, som kan antas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den». Frågan är emellertid vad man i det citerade uttalandet menar med »skyldig». Kunna de i 38: 5 stadgade tvångsmedlen komma till användning, om parten vägrar inge minnesanteckningarna till rätten? Det tycks mig vara orimligt såvida ej även motparten åberopar anteckningarna som stöd för sitt påstående om vad som förevarit. Är ej detta fallet, borde det enligt min uppfattning få bero vid partens vägran att utlämna desamma. Denna har ju ingen annan effekt än att hans påstående om minnesanteckningarnas innehåll kommer att förbli obevisat i målet.
På s. 41 behandlar processnämnden frågan i vad mån domstolen får ta hänsyn till processmaterial, som icke åberopats under huvudförhandlingen. I överensstämmelse med propositionen göres härvidlag gällande att om vid förberedelsen vissa omständigheter blivit ostridiga och parterna, då de utvecklat sin talan, utgingo från dessa omständigheter som kända, domstolen även har att beakta dem». Antag emellertid att domaren under överläggningen till dom eller vid dennas avfattande ej med säkerhet kan erinra sig om de ifrågavarande omständigheterna voro ostridiga under förberedelsen eller att han ej är säker på att båda parterna under huvudförhandlingen verkligen utgått från att så var förhållandet. Kan han då ringa upp ombuden och, om dessa vitsorda ostridigheten, lägga denna till grund för sitt bedömande av målet? Enligt min mening borde detta gå för sig, såvida den ifrågavarande telefonkontakten redovisades i protokollet. Det skulle emellertid ha varit intressant att från auktoritativt håll ha fått ett uttalande om huruvida ett dylikt »processande per telefon» kan anses tillåtet.
På s. 52 påpekas att parternas plädering ej skall protokolleras. Processnämnden framhåller emellertid i samband därmed att »i den mån det erfordras, kan domaren göra egna minnesanteckningar och huvudpunkterna i parternas plädering återgivas i domskälen». Vore jag domare, skulle jag emellertid hellre låta memorialisten anteckna huvudpunkterna av pläderingen. Det finns ju ingenting som hindrar att denne nedtecknar även sådant som ej skall införas i protokollet. På mig har det alltid gjort ett främmande intryck att se de norska och danska domarna skriva för glatta livet under bevisupptagningen och pläderingen. Det sammanhänger väl med att jag har så svårt att verkligen tränga in i en muntligen framförd tankegång, om jag samtidigt skall teckna ned vad som sägs. Jag antar emellertid att det även finns domare som lida av denna svårighet.
På s. 103 framhålles följande angående parts hörande under sanningsförsäkran: »Den allmänna gången av partsförhöret är densamma som vid vittnesförhöret. I allmänhet torde dock förhöret med part böra ledas av ordföranden— — — Har part påkallat förhör med sig själv, kan
domstolen låta förhöret inledas av rättegångsbiträdet.» Detta från motiven hämtade uttalande kan föranleda den uppfattningen att domaren skall leda partsförhör, då detta påfordrats av motparten, samt att ombudet ej i samma omfattning bör få leda förhör med sin egen klient som med de vittnen han inkallat i målet. Jag skulle vilja ifrågasätta om några befogade skäl kunna anföras för denna uppfattning. Ett effektivt korsförhör förutsätter dessutom att förhöret handhas av partsombuden. Och korsförhör är väl särskilt på sin plats då det gäller parterna, som ju sannerligen icke äro några sanningsvittnen.
På tal om stämningens innehåll i civilmål gör processnämnden följande uttalande på s. 160: »Det är varken nödvändigt eller önskvärt att käranden redan i stämningsansökan angiver sådana fakta, som allenast ha betydelse ur bevissynpunkt. Dessa sakna ju nämligen rättslig betydelse, i den mån svaranden erkänner det omedelbart relevanta faktum, om vilket är fråga. Följaktligen böra de sparas till förberedelsen. »Häremot skulle jag vilja rikta tvenne invändningar. Att avråda käranden från att redan i stämningen uppge sina bevis endast därför att svaranden kan komma med ett erkännande tycks mig innebäraen överskattning av det besvär bevisuppgiften vållar käranden. Men dessutom kan jag ej finna något hinder för att käranden förfar på detta sätt, då han för sin egen del finner det vara förmånligt. Anledningen till att bevisuppgiften ej behöver ges redan i stämningen är enligt motiven att en mindre nog räknad svarande skullekunna förledas att anpassa sitt svaromål efter kärandens bevisuppgift samt mot bättre vetande bestrida omständigheter beträffande vilka käranden ej kunnat ange bevis. Anser sig käranden ej behöva räkna med denna risk, bör han enligt min mening uppge sina bevis redan i stämningen, ty härigenom blir det lättare för svaranden att redan vid första inställelsen uppge sin motbevisning. Får denne först vid detta tillfälle kännedom om kärandens bevisning, kommer han säkerligen ofta att behöva uppskov för att kunna avge motsvarande uppgift. Och känner käranden från tidigare förhandlingar till att svaranden kommer att åberopa ett motfaktum, bör han av samma skäl i stämningen uppge de invändningar som han i sin tur vill framföra häremot.
Denna uppfattning förutsätter tydligen att 42: 2 anses ange endast minimikraven på vad stämningen skall innehålla. Naturligtvis får käranden i stämningen ej gå in på sådant som hör huvudförhandlingen till. Däremot skulle detta vara fallet med alla uppgifter, som annars skall lämnas under förberedelsen. Man måste komma ihåg att stämningen ej blott inleder processen utan även fungerar som en till förberedelsen hörande processkrift. Om förberedelsen går snabbt eller drar ut på tiden kan vara i hög grad beroende av hur utförlig käranden gör denna inledande processkrift.
På s. 188 framhåller processnämnden att tre moment kunna urskiljas i huvudförhandlingens förlopp, nämligen sakframställning, bevisning och plädering. Angående dessa göres vidare gällande att man i princip bör sträva efter att, med de modifikationer som betingas av praktiska
skäl, genomföra en uppdelning av förhandlingen i de tre olika momenten.
Frågan är vad som här menas med sakframställning och plädering. Att det häremellan skulle råda någon principiell skillnad framgår åtminstone icke av lagtexten. Vad processnämnden kallar sakframställningen betecknas i 43: 7 som »parternas utveckling av sin talan», medan pläderingen i 43: 9 beskrivs som »parternas anföranden till slutförande av deras talan».
Med plädering menas en i muntlig form framförd argumentation. Denna kan endera avse endera sakfrågan eller rättsfrågan eller båda delarna. I det första fallet slutes från existensen av vissa bevisfakta jämte giltigheten av en erfarenhetssats eller naturlag till existensen av visst rättsfaktum. I det andra fallet grundas däremot en rättsföljd på existensen av ett rättsfaktum jämte den juridiska giltigheten av en rättsregel. På s. 52, där pläderingen sättes i motsats till sakframställningen, anges den förras innnebörd emellertid vara »parts utveckling av sin talan i rättsligt hänseende» (jfr nya RB 6: 7). Detta kunde föranleda den uppfattningen att processnämnden med plädering endast avser argumentation i rättsfrågan. Men det vore ju orimligt att parterna ej i sina slutanföranden skulle uttala sig om vilka slutsatser man enligt deras mening kan dra av den presterade bevisningen. I många processer är det ju endast sakfrågan som är tvistig.
Men vad menar man då med sakframställning? Ja, först må uppmärksammas att termen sak här begagnas med samma betydelse som i sammansättningen »sakfrågan». Det är sålunda ej fråga om saken i betydelse av processföremålet, varav följer att parternas yrkanden ej räknas till sakframställningen. Däremot hör hit de för dessa yrkanden åberopade grunderna. Men ej blott dessa utan hela det saksammanhang och faktiska förlopp, i vilka dessa grunder ingå som momenter. Sakframställningen skall ju för domstolen levandegöra hur tvisten uppkommit och vad som därvid förevarit.
Men i så fall måste i sakframställningen förekomma åtskilligt som även hör till argumentationen i sakfrågan. Parterna redogöra härvid ej blott för relevanta rättsfakta utan även för åtskilliga omständigheter från vilkas existens man kan sluta till existensen av nämnda rättsfakta. Har sakframställningen varit utförlig, kan därför den plädering i sakfrågan, som kommer efter bevisningens förebringande, i motsvarande grad inskränkas. Och vidare kan det vara lämpligt att i sakframställningen inflika hänvisningar till de bevis, som senare skola upptas och vilka äro avsedda att tjäna som stöd för partens påståenden angående saksammanhangets faktiska struktur. Härigenom underlättas nämligen i hög grad för domstolens ledamöter att tillgodogöra sig bevisningen. Man får tänka på att alltid någon eller några av dessa sakna kännedom om de bevisningsuppgifter, som parterna givit under förberedelsen. Advokaterna, som sköta sakframställningen, böra emellertid härvid vinnlägga sig om att s. a. s. ej ta fraichören av den muntliga bevisningen. De böra endast antydningsvis påpeka vad de senare fram-
förda parts- och vittnesutsagorna skola visa och i övrigt låta de relevanta omständigheterna framkomma under förhören med upplysningspersonerna.
Angående förundersökningens uppgift framhåller processnämnden på s. 251: »I de flesta fall är det tillräckligt att åklagaren förbereder den bevisning, som erfordras för att positivt stödja ansvarspåståendena i stämningen, samt tar ställning till de påståenden, som den misstänkte eller hans försvarare framställt under förundersökningen. — — — Emellertid bör åklagaren vid bevisförberedelsen i misshandelsmål stundom vara beredd på att den misstänkte kommer att göra gällande att han handlat i nödvärn». Jag skulle vilja ifrågasätta om detta är nödvändigt. Den tilltalade skall ju enligt 45: 10 lämna bevisuppgift, varav åklagaren får del före huvudförhandlingen. Visserligen är det härvid — anmärkningsvärt nog — icke nödvändigt att den tilltalade anger sina invändningar mot åtalet, men han skall dock uppge vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Och därav bör väl åklagaren i allmänhet kunna utläsa hur försvararen kommer att lägga upp sitt försvar. I tvivelaktiga fall kan åklagaren dessutom begära muntligt förhör med den tilltalade enligt 45: 13.
Jag har härmed nått slutet av min anmälan. Att jag föga redogjort för innehållet i processnämndens utmärkta framställning sammanhänger med att jag utgår från att varje domare, advokat och åklagare kommer att läsa densamma. Och det utrymme, som tidskriften ställt till förfogande, har jag under sådana omständigheter ansett bli bäst använt genom att det begagnas till att ställa några praktiskt viktiga frågor under debatt.
Per Olof Ekelöf.