FREDRIK LAGERROTH. Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning. Lund 1947. Gleerup. Kr. 9.00— Skrifter utg. av Fahlbeckska stiftelsen XXXII.

 

    Det är ett oerhört omfattande ämne, som prof. Lagerroth behandlat i det föreliggande arbetet. Spridda undersökningar med principiellt samma riktning ha tidigare förekommit beträffande olika av de institut, som behandlas i Konungabalkens hithörande kapitel, och författaren har själv tidigare delvis varit inne på dessa frågor. På sätt och vis kan man redan anse vissa avsnitt av hans kända doktorsavhandling, Frihetstidens författning, som ett förarbete till det nu föreliggande arbetet.
    Ingenstädes föreligger emellertid en tillnärmelsevis så utförlig, konsekvent genomförd och givande undersökning av den medeltida författningen sådan den framträder i landslagen, som här. Det vidsträckta ämnet har gjort det till en tvingande nödvändighet för förf. att i stor utsträckning avstå från primärundersökningar och i stället huvudsakligen lita till litteraturen. Detta gäller såväl utländska som svenska förhållanden. Med hänsyn härtill kan man visserligen fråga sig om tiden ännu är mogen för en undersökning av denna typ. Det pågår alltjämt

en livlig diskussion beträffande utvecklingen av även mycket centrala frågor som ofta direkt eller indirekt ha betydelse för de konstitutionella problemen. Man behöver vad Sverige angår blott tänka på den diskussion, som framkallats av t. ex. LÖNNROTHS och ROSÉNS arbeten. Och för att taga ett exempel från ett av våra nordiska grannländer kan man erinra om de förändrade uppfattningar, som framträtt i A. C. CHRISTENSSON »Kongemagt og Aristokrati».
    Det faktum, att diskussionen om många hithörande frågor alltjämt måste betraktas som livligt pågående, hindrar dock på intet sätt att man med stor glädje hälsar Lagerroths arbete. En sammanfattning av den typ, som vi här fått, är av den största betydelse. Nytt ljus har ur olika synpunkter kastats över många dunkla frågor och den nuvarande svenska författningens yttersta källåder framträder långt tydligare än tidigare.
    Lagerroths arbete är disponerat på i princip samma sätt som PONTUS FAHLBECKS berömda verk »Regeringsformen i historisk belysning». Hithörande bestämmelser i Konungabalken återgivas kapitel för kapitel och paragraf för paragraf och de anförda texterna belysas historiskt. Genomgående redogöres för förhållandena i Danmark och Norge, det frankiska riket, England, Tyskland och Frankrike. Därefter göras jämförelser och dragas paralleller med svensk utveckling och svenska regler.
    Den använda metoden har visat sig mycket givande. Det kan här knappast komma i fråga att i det överväldigande rika materialet utvälja några särskilda frågor för ett referat. Som ett mera på måfå valt exempel kan nämnas den utmärkta framställningen av förhållandet mellan valrike och arvsrike, mellan valrätt och bördsrätt, och de därmed sammanhängande frågorna om riksintegriteten, om konungaedens uppkomst m. m.
    Den väsentligaste invändning, som man kan rikta mot arbetet, är enligt anm:s uppfattning att förf. ej i tillräcklig utsträckning uppmärksammat den kanoniska rättens betydelse för den svenska utvecklingen. Det talas avslutningsvis bl. a. om att här och var kanoniska drag ha skymtat. Frågan är emellertid om icke detta inflytande har undervärderats. En blick på förf:s framställning av såväl den kungliga domsmaktens som av den kungliga lagstiftningens uppkomst synes visa detta.
    Det kan därvid erinras om att nyare rättshistorisk forskning alltmera är böjd för att se på landskapslagarna såsom avspeglande en kamp mellan å ena sidan den gammalgermanska sedvanerätten, å den andra det alltmera segerrikt framträngande kanoniska systemet. Framstående företrädare av denna inriktning äro danskarna IUUL och GÆDEKEN.
    Beträffande framväxten av konungens domsrätt synes Lagerroth knappast alls räkna med något kanoniskt inflytande. Efter att ha framhållit att den utveckling, som gör Konungen till högsta domare, är resultatet av en allmän europeisk strömning säger han att »överallt är detsamma faktor, som ger den vind i seglen: den överlägsenhet, den reellt inriktade kungliga jurisdiktionen har över de formalistiska folkdom-

stolarna». Det är visserligen sant att detta är en synnerligen viktig faktor. Men detta får ej undanskymma det förhållandet att det är i enlighet med kanonisk uppfattning som den åsikten först göres gällande här i Sverige att all domsmakt har sitt ursprung hos konungen. Detta framträder först klart i Uplandslagen. Men redan tidigare har det kyrkliga inflytandet visat sig. Det visar sig t. ex. redan i början av 1200-talet när det som motivering för den kungliga domsrätten bl. a. anföres att konungen önskade »med mildhet tillämpa de mänskliga lagarna».
    Liknande synpunkter kunna anläggas beträffande förf:s framställning av den från konungamakten utgående lagstiftningen. Med all rätt framhåller förf. att gränsen mellan lagstiftning och rättskipning från början är flytande och diffus. Men när en (i nutida mening) mera egentlig lagstiftning börjar framträda och när konungamakten här börjar ingripa, är det kanoniska inflytandet uppenbart. Det kan erinras om satsen adeo rex, a rege lex. Särskilt är det ägnat att förvåna att Lagerroth ej mera betonar det starka kyrkliga inflytandet vid tillkomsten av den första rikslagstiftningen i mera egentlig mening, d. v. s. den ursprungliga edsöreslagstiftningen. Här är det dock evident att kyrkan varit en starkt drivande kraft. Man behöver blott erinra om reglerna mot blodshämnden eller om den kyrkliga asylrättens inträngande.
    Lagerroth har skrivit ett mycket stimulerande arbete. Om de svenska reglernas större eller mindre beroende av och överensstämmelse med de anförda utländska kunna skilda forskare naturligtvis i detaljerna ha olika uppfattningar. Men Lagerroth har visat på många intressanta paralleller och bestickande likheter, både i allmänna drag och i detaljer. Jämte det att han framlagt intressanta resultat, har han visat hur fruktbärande den av honom använda metoden är och därigenom stimulerat till fortsatt arbete utefter de uppdragna linjerna, både inom författningsrätten och inom andra rättshistoriska områden.

Henrik Munktell.