Fångvårdsstyrelsens årsberättelser. Den senaste av de årsberättelser som fångvårdsstyrelsen publicerat hänför sig till 1944. Den ingår, med titeln »Fångvården», i Sveriges officiella statistik och avser väl i första rummet att statistiskt belysa fångvårdens klientel och uppgifter. Detta gör den även i stor utsträckning, ty ungefär två tredjedelar av rapporten består av tabeller av olika slag och omfattning. För var och en av tolv kategorier av intagna vid anstalterna har en hel del tabeller konstruerats för att belysa fångklientelets storlek, sammansättning, egenskaper o. s. v. Statistiken över de till övervakning dömda och de villkorligt frigivna är särskilt intressant.
    Uppgifter av statistisk art äro både fylliga och nödvändiga. Genom att analysera de olika fångkategorierna var för sig vinner man utan tvivel någonting, men det kan ifrågasättas om man inte genom en koncentrering av en del av dessa tabeller skulle kunna spara utrymme utan att offra något väsentligt. Det är emellertid möjligt, att fångvårdsstyrelsen i detta och andra avseenden är bunden av instruktioner.
    Om jag nu tillåter mig några anmärkningar mot rapporten i fråga, beror

598 FÅNGVÅRDSSTYRELSENS ÅRSBERÄTTELSER.detta närmast på att jag ej funnit vissa för mig värdefulla uppgifter däri. Ett ämbetsverk torde visserligen knappast vara i stånd att möta alla krav på fullständighet: vad den ene läsaren vill veta har intet intresse för den andre. Jag har emellertid frapperats av att rapporten ej innehåller någon tabell som visar fångvårdspersonalens storlek eller fördelning på de olika anstalterna. Dessutom saknar jag alla utgiftsberäkningar. Ej ens årets anslag nämns, och det är därför omöjligt för läsaren att fastställa hur mycket fångvården i sin helhet kostar eller hur kostnaderna, per fånge och dag, gestalta sig vad bevakning, bespisning, hälsovård, utbildning o. s. v. beträffar.
    Min andra anmärkning riktar sig inte endast mot fångvårdens årsberättelser utan mot alla liknande rapporter. Varför är det nödvändigt att göra dem så tråkiga? Varför är den typografiska utstyrseln så motbjudande? Många administrativa myndigheter i Förenta Staterna ha på senare år börjat anse det som sin plikt att redovisa för sitt arbeie under året på ett både tilltalande och uppfostrande sätt. En sådan årsberättelse förvisar helst de statistiska tabellerna till en bilaga. Rapportens huvuddel förses med grafiska illustrationer där sådana kunna åskådliggöra ämbetsverkets uppgifter. Anstalternas arbete skildras ganska utförligt och på ett levande sätt, ofta med hjälp av fotografier som visa de olika sidorna av vården. Ändamålet med sådana årsberättelser är till en del att uppfostra den allmänna opinionen genom att ge läsaren förståelse för anstalternas ändamål och problem. Man kan fråga sig om inte dylika rapporter som rikta sig till den skattebetalande medborgaren äro nyttigare än de torra och svårlästa redogörelser som ett ämbetsverk skriver för ett annat ämbetsverks räkning och som oftast stoppa sin i en bokhylla där de ostört slumra.
    En moderniserad årsberättelse skulle ju kosta mera att framställa. Utan tvivel. Ett ämbetsverk, emellertid, som årligen förbrukar många miljoner kronor av statens medel borde väl även beredas tillfälle att, med stöd av några få tusen kronor, upplysa allmänheten om det sätt varpå det förvaltat sitt värv.

Thorsten Sellin.