Fångvårdsreformen och rymningarna. Om man vill mäta effekten av ett straffverkstäl lighetssystem efter antalet rymningar från straffanstalterna har cellsystemet bestämt företräde. När efter genomförandet av den vid 1840/41 års riksdag beslutade fångvårdsreformen de gamla anstalterna med gemensamhetssystem efter hand ersattes med nyuppförda cellfängelser minskades antalet avvikanden successivt. Under tioårsperioden 1883—1892 bestraffades icke mer än 39 fångar för rymning eller försök därtill; med den senare vidtagna skärpningen av cellstraffet minskades avvikandena ytterligare, så att antalet rymningar under tioårsperioden 1908—1917 utgjorde endast 22. I 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff ändrades bestämmelserna om enrumsstraffet i syfte att mildra isoleringen och i större utsträckning sammanföra fångarna till arbete i gemensamhet. Den nya lagen medförde ökat antal rymningar; år 1919 avveko 10, år 1920 17. Fångvårdsstyrelsen, som tydligen ville förklara de för dåtidens uppfattning ovanligt höga talen, har i sina årsberättelser särskilt framhållit de fall, där avvikanden företagits av »fångar, som arbetat utanför fängelsets hägnadsmur».
    Den som följde fångvårdsarbetet på den tiden erinrar sig säkert, att det efter år 1917 ökade antalet avvikanden föranledde frågor från allmänheten och tidningspress, om man inte hade gått för långt i humanitet. Det stränga cellsystemet, praktiserat under årtionden, hade visat sig ur säkerhetssynpunkt motsvara högt ställda anspråk. Fängelset var i det allmänna medvetandet en fästning, varifrån det var nära nog omöjligt att olovandes taga sig ut. Rymning från ett fängelse betraktades därför som en akt av stort mod, företagen av en farlig människa. Den uppfattningen tycks leva kvar, eftersom tidningarnas rubrikskrivare alltjämt äro böjda att beteckna varje rymning från en fångvårdsanstalt — även ett avvikande från en idrottsplats eller ett utearbetslag — som djärv och sensationell.
    Det finns som sagt möjlighet att genom ett strängt genomfört cellsystem nedbringa antalet rymningar till ett minimum. Ett annat sätt är att förse anstalterna med starka säkerhetsanordningar, t. ex. murar och vallgravar, elektriska starkströmsledningar, starkt beväpnade vakter o. s. v. Sådant kan vara nödvändigt i vissa lägen, och det är väl därför anstalter med sådan utrustning ännu finnas även i kulturstater. I vårt land har man valt en annan väg. De stränga bestämmelserna om verkställigheten ha undan för undan mildrats. Tills vidare får den nya verkställighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1946, betraktas som slutstenen i detta reformarbete. Den nya lagens innehåll kan i

korthet uttryckas så, att den så långt det är möjligt och tillrådligt vill ge den intagne en personlig frihetssfär även under frihetsberövandet.
    Att detta innebär ökade risker ur ordningssynpunkt är uppenbart. Större frihet leder, såsom redan visats, i regel till att flera intagna avvika. Detta är ingenting speciellt för fängelsernas klientel. På samma sätt bete sig de som äro intagna på skyddshem, uppfostringsanstalter, alkoholistanstalter och sinnessjukhus. Den ökade friheten har emellertid icke kommit till enbart för frihetens egen skull utan för att ge anstalten möjlighet att under strafftiden uppfostra den intagne för det liv som möter honom, när hans strafftid en gång är slut. Den i vissa avseenden minskade säkerheten får vägas mot de fördelar på längre sikt som en friare behandling medför.
    I nedanstående tablå lämnade uppgifter angående antalet rymningar från fångvårdens anstalter äro sammanförda halvårsvis, så att jämförelse skall kunna göras mellan dels första halvåret 1946, dels de två halvår som förflutit sedan den nya verkställighetslagen trädde i kraft den 1 juli 1946.

 

	Vid öppna anstalter	Vid slutna anstalter	Summa
	m.     kv.	m.     kv.	m.  kv.
Första halvåret 1946	20     2	19     —	39     2
Andra halvåret 1946	41     —	57     —	98     —
Första halvåret 1947	41     1	51     —	92     1

    
    Antalet avvikanden har således under tiden 1/7 1946—30/6 1947 uppgått till i runt tal 190. I relation till det antal intagna, omkring 7,000, som under samma tid passerat fångvårdsanstalterna, ha alltså omkring 2.7 % av samtliga gjort sig skyldiga till rymning. Under samma tid har antalet icke ertappade rymlingar varit störst den 1 oktober 1946, då 22 intagna på en gång olovligen befunno sig i frihet. Eftersom medelbeläggningen på samtliga fångvårdsanstalter hållit sig omkring 2,100, har alltså antalet icke ertappade maximalt uppgått till 1 % av samtliga på en gång intagna.
    Mer än en tredjedel av de avvikna har utgjorts av till ungdomsfängelse dömda, alltså klientelet på ungdomsanstalterna. Liksom många andra ungdomar — särskilt efterblivna och lynnesegendomliga — saknade förtänksamhet och förmåga att inse en handlings konsekvenser. De reagera ibland häftigt mot yttre tvång, och rymningsrisken blir särskilt stor beträffande dessa. Å andra sidan är det icke möjligt att göra dem dugliga för ett normalt samhällsliv, om de icke få vänjas vid frihet under anstaltstiden. Öppna anstalter, gemensamhet i arbete och studier, idrott, permission och frigång måste så långt möjligt ingå i uppfostringsprogrammet. Hur långt man kan och bör gå blir sedan en avvägningsfråga, ofta av mycket invecklad natur.
    Vad nu sagts gäller i viss mån även om äldre intagna. Rymningsfrekvensen från öppna anstalter, avsedda för äldre, är emellertid icke anmärkningsvärd. Den torde vara avsevärt lägre än vid öppna anstalter

inom andra vårdområden. Däremot är det otillfredsställande, att antalet rymningar icke kunnat hållas nere vid de slutna anstalterna.
    Louis de Geer som under några månader år 1846 var knuten till fångvårdsstyrelsen, berättar i sina Minnen att det vid den tiden var en sed hos många svenskar »att föraktfullt tala om Konung Oskar I:s förtjänstfulla fängelsereform såsom frukten av en misslyckad filantropi». Han åsyftade alltså den vid 1840/41 års riksdag beslutade fångvårdsreformen. En ny lagstiftning, som inför mildare behandlingsmetoder beträffande brottslingar och andra asociala, blir ofta kritiserad, när komplikationer tillstöta. Det är därför knappast förvånande att den nya verkställighetslagen här och var fått skulden för rymningarna. Påståendet kan vara riktigt såtillvida som vi med bibehållet cellsystem och utan frigång, permission och andra förmåner sannolikt hade haft färre rymningar än nu. Men det är att märka att verkställighetslagen ger icke blott ökad frihet för dem som kunna motsvara ett förtroende utan också möjlighet till säkerhetsåtgärder mot de farliga och opålitliga. Det må vara begripligt om tillämpningen av de nya reglerna i början kommit att präglas av en viss osäkerhet. Erfarenheten blir läromästaren när det gäller att finna de riktiga metoderna vid tillämpningen, men för att vinna erfarenhet fordras tid, och hittills har fångvårdsstyrelsen och fångvårdstjänstemännen inte haft stort mer än ett år på sig.
    Några omständigheter må anföras som kunna förklara rymningarna vid slutna anstalter.
    Vissa nödvändiga ombyggnader ha gått saktare än beräknat. Det är det allmänna läget på byggnadsmarknaden — bristen på material och arbetskraft — som här återverkat. Arbetena måste nu utföras medhjälp av intagna, och då bland dem yrkesarbetarnas antal är begränsat kunna förseningar icke undvikas. Arbetet med anstalternas uppdelning på smärre avdelningar — bl. a. isoleringsavdelningar för opålitliga — är i gång, men det tar tid innan det blir slutfört. I sammanhang härmed bör nämnas, att det alltid är förenat med risker att verkställa byggnadsarbeten inom slutna logementsavdelningar, eftersom verktyg kunna undansmugglas och sedan begagnas i rymningssyfte.
    Vidare är personalbristen på sina håll kännbar, särskilt i större städer och i synnerhet på Långholmen. De åtta rymningar som under tiden 14/7—14/8 företogos från sistnämnda anstalt ha åtminstone till någon del sin förklaring i detta. Jag begagnar tillfället påpeka, att när detta skrives samtliga åtta rymlingar ha återförts till anstalten. Sex av de åtta ha, såvitt det är polisen bekant, icke begått brott under sin självtagna frihet.
    Att fem av dessa åtta voro utlänningar är en omständighet som bör beaktas. Av de utländska medborgare som för närvarande avtjäna straff på våra fångvårdsanstalter finnas vissa som representera ett hittills så gott som okänt inslag i vårt fångvårdsklientel. Det är människor med upplevelser och erfarenheter från krigsåren som ställt dem vid sidan av ordnade samhällsförhållanden. Nu när gränserna ha öppnats igen spe-

kulera många av dem i rymningar för att komma över till länder, där de räkna med att kunna föra ett okontrollerat liv.
    I syfte att nedbringa rymningarna har fångvårdsstyrelsen i dagarna anmodat styresmännen att ägna stor uppmärksamhet åt inspektioner och visitationer. Styrelsen har vidare erinrat om de bestämmelser i gällande verkställighetslag som ge styresmannen eller fångvårdsstyrelsen befogenhet att isolera intagen för så lång tid som anses behövlig ävensom om möjligheten att förlänga strafftiden vid disciplinförseelser, i detta fall rymning. Ifråga om de opålitliga och farliga har skärpt tillsyn anbefallts och vissa andra åtgärder vidtagits.

Hardy Göransson.