Tingsdomaren SANDEGREN utgår från att kunden i det fall som föranlett hans artikel icke lidit någon skada och att agentens förfarande därför är straffritt. Jag vill ifrågasätta, om denna uppfattning är riktig.
Med skada menas i lagstiftningen om förmögenhetsbrott ekonomisk skada; den ifrågavarande personens, i detta fall kundens, ekonomiska ställning skall med andra ord ha blivit försämrad. Vid bedömande huruvida skada i denna mening föreligger har man att beakta personens individuella förhållanden. I förevarande fall har kunden visserligen såsom motprestation till det belopp han har att utge enligt det formellt sett träffade, men i själva verket säkerligen i allmänhet ogiltiga, köpeavtalet erhållit ett bokverk, för vilket andra människor erlägga det i avtalet angivna priset, men det är icke därför uteslutet, att han lidit skada genom avtalet. Det är nämligen ändock möjligt, att ett sådant avtal innebär skada just för honom.
Redan den omständigheten att han fått löfte om att erhålla bokverket för lägre pris torde visserligen icke vara tillräcklig för att konstituera skada. Det positiva kontraktsintresset skyddas icke genom bestämmelserna om förmögenhetsbrott. Den som förmår annan att köpa lotter under oriktig uppgift om vinstchanserna får icke anses ha tillfogat denne sådan skada som avses i dessa bestämmelser, om lotterna lätt åter kunna avyttras för samma pris. Skada som avses i bestämmelserna torde icke heller föreligga, om någon förmås att köpa en sak under falsk uppgift att priset är särskilt lågt och att han således gör en särskilt god affär men det sedermera visar sig att priset var normalt, t. ex.
emedan gängse pris är så lågt eller emedan saken är sämre än han hade anledning tro.
Ej heller är det för att skada skall anses föreligga tillfyllest, att den ifrågavarande personen själv anser affären icke vara förmånlig nog, alltså att vad han får enligt hans värdering icke är tillräckligt såsom vederlag för vad han ger. Om någon olovligen tillgriper ett föremål och kvarlämnar ett penningbelopp såsom ersättning, är det således icke stöld (men väl egenmäktigt förfarande, vilket brott ej förutsätter skada), om ersättningen håller ägaren ekonomiskt skadeslös, och detta oavsett att ägaren måhända av affektionsskäl icke skulle ha velat sälja föremålet för det priset. Och om någon förmås att sälja inventarierna i ett hus för normalt pris, lider han icke skada, även om däribland ingå föremål som han, om han vetat att de ingingo i försäljningen, skulle ha velat åsätta högre pris eller undantaga från denna.
Däremot torde skada i regel vara för handen, om en säljare ger så oriktiga uppgifter om varan att köparen får något i väsentligt avseende annat än det som utlovats honom. I allmänhet är köparen då icke betjänt med vad han fått och kan icke göra sig av med det utan förlust.
Belysande är ett rättsfall från tiden före tillkomsten av lagstiftnin genom förmögenhetsbrott, nämligen NJA 1938 s. 193:1 en försäljare av separatorer av visst fabrikat hade åtalats för det han skaffat ett flertal köpare genom att bibringa dem var för sig den uppfattningen att maskinerna vore av annat fabrikat. Bedrägeriansvar ansågs där ej kunna ådömas, då det icke visats att köparna lidit förlust därigenom att de erhållit separatorer av annat märke än det av dem avsedda. För köparna, vilka ämnade använda maskinerna i sitt lantbruk, ansågos nämligen de levererade maskinerna icke påvisbart sämre än de utlovade, ehuru de voro av annat märke. Såsom anföres i EKEBERG-STRAHL-BECKMANS kommentar, s. 224 f., är emellertid fallet att bedöma annorlunda, om försäljningen skett till återförsäljare. En sådan skulle förmodligen icke ha varit betjänt med maskiner av annat märke än det han beställt, då andra maskiner sannolikt för honom skulle ha visat sig svårare att avyttra. Enligt kommentaren torde skaderekvisitet vara uppfyllt i ett sådant fall. Det göres sålunda gällande, att frågan huruvida skaderekvisitet är uppfyllt bör bedömas under beaktande av den ifrågavarande personens individuella situation.
I det fall Sandegren anfört har köparen visserligen fått vad som utlovats honom. Men han har vilseletts angående priset och således genom oriktig uppgift förmåtts att köpa ett mycket dyrare bokverk än han ämnat. Det synes vara riktigt att vid bedömningen av frågan om han lidit skada utgå från att han icke behåller bokverket utan söker sälja det för att på detta sätt såvitt möjligt täcka sitt utlägg. Såsom förhållandena synas ligga till i det anförda fallet, kan han emellertid vid försäljning icke påräkna att erhålla det pris han själv förbundit sig att betala. Resonemanget leder därför till att han anses ha lidit skada genom agentens förfarande.
Är detta riktigt, har man anledning att också uppställa spörsmålet, huruvida i det förevarande fallet även uppstått vinning som svarar mot skadan så att en förmögenhetsöverföring ägt rum. Besvaras frågan jakande, äro förutsättningarna för bedrägeriansvar uppfyllda; i annat fall stannar det vid ansvar för oredligt förfarande.
Ponera, för att klarlägga frågan, att det var icke en agent utan förläggaren själv som vilseledde köparen. I regel innebär en försäljning vinning för säljaren. Varför skulle han annars sälja? I ett fall som det förevarande, där säljaren ligger inne med ett svårsålt lager av varan, synes tvivel icke böra råda om att det är en vinning för honom att lyckas sälja till det åsatta priset. Vinningen och skadan torde stå i sådant förhållande till varandra, att beteckningen förmögenhetsöverföring ärpå sin plats. Att det är en agent som föranleder dispositionen synes icke böra medföra, att förhållandet bedömes annorledes. Agenten bereder ju säljaren vinning och får för övrigt antagligen själv del i vinningen i form av provision.
Ivar Strahl.