Høyesterettsdommer ErikSolem 70 år. I sin bok »Domen över Quisling» skriver HEMMING-SJÖBERG: »Till ordförande i Lagmannsretten hade utsetts høyesterettsdommer Erik Solem. Säkerligen kunde man icke träffat ett bättre val. Med en under lång tjänstgöring såsom underrättsdomare förvärvad erfarenhet förenar høyesterettsdommer Solem stor teoretisk kunskap, framför allt inom processrätten. När i Norge en ny rättegångsordning i civila mål genomfördes, anlitades Solem för det praktiska genomförandet. På en mängd platser i landet höll han föreläsningar och gav kurser i den nya processordningen för domare, åklagare och advokater, och dessa föreläsningar har han sedermera sammanställt i en högt uppskattad lärobok samt i formulärsamlingar, som varit och äro till stor tjänst för det praktiska rättslivet. Härtill kommer att høyesterettsdommer Solem är en mästare i handläggningens svåra konst. Hans lugna, klara röst och hans lika enkla som koncisa frågor måste beundras av var och en som närvarit när han lett en rättegångsförhandling. Men han är en man med temperament. Och det må vara förlåtligt, om domaren under de långa förhören med den förtegne och tväre Quisling någon gång kunde förlora tålamodet inför dennes uppenbara strävan att ge vaga och mångtydiga svar och att undvika att yppa hela sanningen.» Bilden här ovan av Solem i domarstolen är med benägen tillåtelse av Natur och Kulturs förlag hämtad ur samma bok.
    Mera än någon annan torde Solem ha förtjänsten av det sätt varpå uppgörelsen med landsförrädarna från början upplagts i landssviksanordningen av 15 dec. 1944, till vilken förslag uppgjorts av en illegal kommitté med Solem som ordförande. Såsom förutsättning för kriminaliseringen av det passiva medlemskapet i Nasjonal Samling från 9 april 1940 uppställdes här, att förhållandet drabbades av StrL § 86 (»bistand til fienden»). I enlighet härmed måste den tilltalades uppsåt

K. J. S. 617omfatta insikt om att Norge var i krig och att medlemskapet innebar ett bistånd åt Tyskland. Socialt synes lagföringen ha fått den betydelse, att de straffades återinträdande i samhällslivet möjliggjorts genom verkställigheten av de vanligen låga straffen (böter). Den kollektiva ersättningsskyldigheten för N.S:s medlemmar för den av N.S. vållade skadan (280 milj. kr.) ådömes förmögna N.S. -medlemmar och synes vara allmänt accepterad. Solems domstol, Eidsivating lagmannsrett, har i första hand avgjort principmålen och de stora rättssakerna. Solem åtnjuter i Norge det högsta anseende för det sätt varpå han skilt sig från den delikata och svåra uppgiften, vilken även rent kvantitativt ställt utomordentliga krav på hans arbetskraft. Åhörare av hans handläggning prisar enstämmigt hans mästerskap i processekonomin och hans förmåga att genomföra koncentration i målens handläggning. Från första ögonblicket av förhandlingen tar han ledningen i sin hand och kommer genom sitt förhör med tilltalad och vittnen genast fram till vad saken gäller, varefter han radikalt skär bort allt överflödigt. Referaten av förhandlingarna stämmer inte alltid överens med vad man föreställt sig vara vanligt i Norge beträffande ordförandens tillbakadragenhet i domarstolen. Men säkerligen har det varit en nödvändighet för rettsoppgjøret, att en stark hand begränsat handläggningens omfång. I de stora målen har Solem varit nödgad att döma strängt. Men såväl den stora allmänheten som juristerna torde ha godtagit hans linje. Självklart har dödsdomarna haft många motståndare. Och i fråga om de meniga »frontkämparna», de frivilliga i den tyska hären, har de straff som utdömdes i början — 4-7 års fängelse — väsentligt sänkts, till 2-5 år.
    Solem intager i norskt rättsliv en mycket framskjuten plats. Ett bevis på det stora förtroende han åtnjuter är att han efter serien Francis Hagerup, Fredrik Stang och Ragnar Knoph blev huvudredaktör för Tidsskrift for Rettsvitenskap. Hans roll vid den norska civilprocessreformens genomförande antyddes i citatet här ovan (se även anm. SvJT 1922 s. 106 av hans arbete »Civilprocesreformen i praksis»). Själv skildrade han reformen i SvJT 1927 (s. 345), och när den svenska rättegångsreformen började bli aktuell hade han vänligheten i SvJT (1940 s. 265redogöra för erfarenheterna från den norska reformens praktiska genomförande. Sverige har för visso dragit lärdomar av Solems organisationstalanger.
    Solems juridiska intressen har icke varit begränsade till straff- och processrätt. På min hylla finner jag hans bok »Av kontraktsrettens spesielle del» på grundval av Fredrik Stangs föreläsningar om gåva och köp med tillägg om avbetalningsköp och byte. Tillsammans med Ole F. Harbek har han utgivit en omfattande kommentar till Tinglysingsloven (se SvJT 1943 s. 378). Och hans stora arbete »Lappiske rettsstudier» (1933, se TfR 1936 s. 150) är ett ytterligare bevis på mångsidigheten av hans gåvor. Till Solems skicklighet som domare har otvivelaktigt även hans tidigare verksamhet som advokat bidragit. Liksom den danske kriminalisten Goll hade Shakespeare till hobby, så har Solem haft

618 HØYESTERETTSDOMMER ERIK SOLEM 70 ÅR.Ludvig Holberg. Han arbetar aktivt för friluftsområden för Oslos befolkning, och för några dagar sedan var han över i Stockholm för överläggningar med vattenfallsstyrelsen om hur kraftledningar bäst skall kamufleras för att inte skämma landskapet och naturen för mycket. Den sista nyheten om Solem är att han blivit ordförande i en nytillsatt strafflagskommitté (se nedan s. 630). Ingen tvivlar på hans förmåga att på ett glänsande sätt skilja sig från denna nya uppgift — emottagen vid samma ålder som då Marks von Würtemberg blev ordförande i den svenska lagberedningen — och Solems varma nordiska intresse borgar för att vårt land icke skall bli utan andel i frukterna av hans lagstiftningsarbete.
    Ur en intressant intervju med jubilaren i Verdens Gang d. 23 aug. 1947 saxar vi följande.
    — Hva har De likt best å være: politimester, sorenskriver, fylkesmann, høyesterettsdommer eller lagmann?
    — Sorenskriver, da kommer en nærmest inn på folk. Det å være fylkesmann likte jeg minst. Men å være lagmann er også et umåtelig interessant arbeid. Særlig nå som ikke jury og fagdommere er skilt, men domsmenn oglagdommere arbeider sammen.
    — Hvordan ser De på landssvikerne og framtiden?
    — Jeg er optimist og tror det skal gå. Både arbeider og arbeidsgiverorganisasjonene er enige om at de som har utstått sin straff skall opptas i arbeidslivet igjen.
    — Hvordan ser De i det hele på dette med straff?
    — Noen restriksjoner må det være. Men dette med straffens avskrekkende virkning er sterkt overdrevet. Det har betydning overfor f. eks. gentlemen sjåfører som kjører beruset — de vurderer risikoen ved å kjøre. Men en vanetyv tenker ikke først på om han får tre eller fem måneder, før hanstjeler. Og sjalusi forbryterne, som vi heldigvis har få av, tenker overhodetikke før de handler.
    — Hvordan skal en da utrydde »forbryterondet»?
    — Ved å ta seg av forbryterne så tidlig som mulig. Hvis vi brukte penger, mange penger, på å ta oss av de unge forbryterne, ville vi slippe å bruke enda flere penger på å holde dem i fengsel senere i livet.

 

    Erik Solem föddes i Oslo 23/8 1877, cand. jur. Oslo 99, studerade civilprocess med stip. i Österrike 10 och 22, overrettssakfører 01, kst. politimester 02 och 07—08, høyesterettsadv. 05, sorenskriver 12, kst. fylkesmann 26, tilfordn. dommer i Høyesterett 26, soren skriver i Hadeland och Land (Røykenvik) 27, kst. prof. i rettsvitenskap 31—32, høyesterettsdommer 38, huvudred. i Tidsskr. f. Rettsvit. 39, k st. lagmann i Eidsivating lagmannsrett 45. Solem höll 26—27 efter offentligt uppdrag instruktionskurser över hela landet för domare, sakförare och åklagare om den nya rättegångsordningen; var medlem av kom. till utarb. av ny tinglysingslov, av ankeordningskom. och av straffelovkom. (34). Formann i Domstolen for boikottsaker (36), vara mann i Arbeidsretten, i styr. för de nordiska juristmötena. Har utom ovan angivna böcker utgivit: Praktisk rettergang 27, Forliksrådene under den nye rettergang 27, Tvangsfuldbyrdelse 27, 3. utg. av Gjelsviks Tingsrett 36.

K. J. S.